Ska vi slå vad?

Ska man slå ihjäl lite tid är Betsson Odds rätt ställe! Jag visste inte så mycket om det där med att slå vad på nätet, men kollade runt lite och man kan slå vad om lite vad som helst faktiskt. Jag kan nästan inget om sport men efter att ha utforskat sidan ordentligt upptäckte jag att här finns en hel del annat att slå vad om. Martin har ett konto, så jag satsade lite av hans pengar i en vadslagning om vem som kommer att vara Kd´s partiledare vid valet 2014. Man kan slå vad om Juholts mustasch oxå...

Sidan är enkel att förstå, lättmanövrerad och rolig. Jag som inte har någon större erfarenhet av att slå vad om saker på nätet kunde omedelbums köra igång.  Det är både roligt och spännande med "online betting"; man gör sitt val, satsar sina pengar och sedan väntar man... och håller tummarna att mitt val ska vinna till högsta möjliga odds. 

Så har man lite tråkigt är detta stället att fördriva tiden på. Kul, enkelt och spännande för att sammanfatta det  :-)

.

Jag som inte dricker kaffe då?

 Man blir både pigg och smal av att dricka kaffe... hmmmm säger jag bara... Visst, svart kaffe kan väl vara en sak - men hur många dricker det då? De flesta som jag känner dricker latte i någon form och dricker man det från en sån där kaffemaskin från tex Selecta... ja, då blir man definitivt inte smal!

Jag dricker nästan aldrig kaffe, bara när jag behöver hålla mej pigg. Så det blir nästan bara på tingsrätten och där finns en sån där kaffemaskin... På mitt gamla jobb drack jag aldrig kaffe förrän jag upptäckte kaffemaskinens latte-knapp. Det kaffet var ju supergott! Jag gick upp 3 kg på en kvart! När jag insåg vad som hänt kollade jag vad som faktiskt fanns i kaffet och det visade sej att mjölken i den maskinen var grädde... gott visst, men definitivt inget för den som vill hålla vikten eller gå ner i vikt. Jag behöver knappast säga att det blev te i fortsättningen.

Egentligen mår jag inte bra av kaffe. Det är som sagt något jag dricker för att bli pigg eller när det inte finns något annat. Min mage brukar protestera rejält av koffein och jag blir kanondålig i magen, ganska omgående och i mitt fall är det i vissa iofs positivt. Jag har nämligen lite svårt att gå på toa... det kan gå 3-4-5 dagar mellan och till slut får man panik. Då kan kaffe funka.

Förra helgen var vi på hälsokosten och frågade om de hade något som kunde fungera. Visst fanns det det! Jag fick med mej några lila karamell-liknande tabletter hem, man ska ta en varje kväll. Sen dess har jag faktiskt varit på toa minst en gång per dag fram till idag. Det var många år sedan det var så! Helt plötsligt känner man sej ju både smal och lixom tom... härligt!

Jag ska testa kartongen ut, så får vi se hur det går i fortsättningen. Men funkar magen så här den resterande tiden, då fortsätter jag garanterat! Det är verkligen superskönt att inte ha magen full med skit  :-)

.

Mysko/skamlig försäkring

Jag har i min mail fått ett erbjudande om en försäkring som jag ställer mej väldigt tveksam till. Så här står det:

"Försäkring mot fortkörningsböter.

Teckna Autosafe fortkörningsförsäkring för bara 595.- per år så betalar vi dina fortkörningsböter. Som kund hos oss får du din fortkörningsbot betald upp till tre gånger under försäkringsperioden. Gäller både yrkeschaufförer och privatpersoner.

Vi betalar dina fortkörningsböter.

Du kan aldrig avtala bort Ditt juridiska eller moraliska ansvar i samband med hastighetsöverträdelser, men Du kan låta oss ta det ekonomiska ansvaret genom vår fortkörningsförsäkring. Teckna försäkring mot fortkörningsböter redan idag. Sänd in Din hastighetsböter till oss och vi betalar den direkt. Du lägger inte ens ut pengarna för den!"

Dessutom får man en trisslott vid tecknandet, det ni!

Jag tycker att det är skrämmande att det faktiskt finns folk som tänker ut en sån här försäkring. Jag ska alltså tre gånger om året kunna köra som en vettvilling utan minsta konsekvens. Jag kan alltså riskera både mitt eget och andras liv och sedan slippa betala böterna. Visst kan jag bli av med körkortet, men böterna slipper jag att betala. Hur tänker man då?

Tycker man att hastighetsbegränsningarna bara är av ondo? Är hastighetsskyltarna bara något som smyckar vägkanten? Kan man inte fatta att det kanske finns en anledning att det är 30 utanför skolor? Att ett barn kan springa ut framför bilen oavsett vem som betalar böterna? 

Jag kommer, som ni förstår, inte att teckna en sån här försäkring. Men det sorgliga och skrämmande i detta är ju att andra kommer att göra det... frågan är om det överhuvudtaget är lagligt att uppmana till brott vilket denna försäkring faktiskt gör. Jag är tveksam till hela upplägget. Vad säger ni?

.

Kom precis på en sak!

Inte nog med att Senior numera har körkort och tar sej vart han vill. Vi har alltså avvecklat AB Taxitjänst  :-) 

Dessutom kom jag precis på att jag förmodligen besökt mitt sista föräldramöte OCH sista utvecklingssamtal! Va coolt! Efter 13 år är det klart! Jösses va glad jag är att jag inte skaffade fler barn. Barnen har varit det största i mitt liv, självklart är dom de finaste jag vet och har. Men nu är jag sååå färdig med barnlivet och ser fram emot deras vuxna liv där de klarar sej själva.

Jag har gjort mitt! Å något jag inte kommer att sakna är de där värdelösa föräldramötena. Möten dit de som verkligen skulle behöva komma aldrig kom... Å utvecklingssamtalen där man nästan alltid sa att allt var så bra. Den tiden hade säkert en annan elev behövt bättre, jag kunde tagit berömmet över telefon. Bättre att lägga tid på problemen kan jag tycka.

Känslan jag fick när detta plötsligen slog mej var enbart lättnad och insikten kom ytterligare en gång att jag kan vara riktigt stolt över mina ungar och att allt blev så bra. Det är med stor tillfredsställelse som jag ser dem testa sina vingar. Detta är ren och skär lycka  :-)

.
 

Vi var där!

Inom politiken finns det alltid en del historiska ögonblick, ett sånt är när en ny partiledare väljs. Alf Svensson är den partiledare som suttit längst, han satt i hela 31 år! När hans efterträdare, Göran Hägglund valdes, var jag och grabbarna på plats. Det spelar nog ingen roll vilket parti det gäller, att få vara  på plats när man väljer en ny partiledare är speciellt. Jag var dessutom tjänstgörande ombud, så jag var en av dem som röstade - för eller emot säger jag inte...

Jag har många minnen från festen efteråt. Ett starkt minne är när Junior går direkt fram till Peter Althin och frågar hur man blir advokat. Peter tar sej lång tid med sonen och svarar tålmodigt på alla hans frågor. Han säger bla att Junior ska vara duktig i skolan, tom bäst, vara trevlig och ha bra betyg och där direkt på plats lovar han sonen en praktikplats på sin advokatbyrå. Junior höll kvar sin tanke om att bli advokat ända tills det var dax att söka gymnasium, då ändrade han sej och skulle helt plötsligt bli elektriker. Så kan det gå  :-)

En annat bestående minne av den dagen är att jag träffade Uffe Larsson för sista gången. Uffe skötte underhållningen innan förhandlingen och vi hann prata lite snabbt med varandra. Han var så smal, men såg så lycklig ut. Det jag också minns är att en av strålkastarna inne på scenen började brinna... så nog hände det saker den dagen.

Nu har jag bytt parti, men är glad att jag fick vara med just den där dagen. Vad som händer med partiledningen och hur det snackas internt vet jag inte, det jag ser på facebook säger en del men långt ifrån allt. Men jag har en fast övertygelse och det är att man ska avgå om man inte ha ett starkt förtroende från sina "undersåtar". Det gjorde jag och det tycker jag att man ska tänka på vilken slags ledare man än är. Om inte de jag arbetar för tror på mej till 100 %, kan jag då fortsätta? Jag kunde det inte och klev åt sidan. Jag kan inte göra ett bra jobb om jag inte vet att jag har folks förtroende. Men vi är alla olika.

Ska bli spännande att se vad som händer. Jag har en fint och väldigt speciellt minne, det räcker för mej.

.

Funderar lite...

Skulle ha en hel dag i tingsrätten, men det strulade till sej med en massa så jag "gav" bort eftermiddagen till en annan nämndeman. På så sätt löste vi trasslet; Martin kunde ta vår bil till jobbet och Senior kunde ta sin bil till skyttet. Å jag blev helt plötsligt ledig  :-)

Jag har ögnat igenom dagens tidningar och förfasas över en del grejer och glädjer mej över annat. Så börjar jag fundera på mitt eget liv... Jag har så mycket att vara tacksam för. En sak är att jag numera har tid att tänka! Bara en sån liten grej, som de flesta tar för givet. Förr hade jag faktiskt inte tid att tänka en hel tanke, det vara bara barn, barn, barn och allt som hade med dem att göra. Den senaste tiden har jag fokuserat en hel del på mej och kommit på en hel massa som jag måste ordna och ta itu med för att jag ska få det ännu bättre och vara ännu friskare i fortsättningen. Sånt som varit viktigt även tidigare, men som jag inte prioriterat förr.

Att barnen växer upp och klarar sej själva är superskönt! Jag kan med gott samvete säga att jag gett dem det viktigaste jag vet; nämligen tid. Jag har sett dem och varit med dem, ledsagat dem in i vuxenlivet och nu står de stadigt på tröskeln in i vuxenvärlden. Jag har lixom gjort mitt och nu får de klara sej själva, med mej lite sådär snett bakom ryggen alltså... Nu är det MIN tur! Å det känns kanon! Jag har absolut ingen ångest inför kommande flyttar eller så, som många andra verkar ha. Jag gläds med dem och förundras över hur fina de har blivit.

Nu finns det energi för att "fixa" mej! Nu får ungarna ta hand om sina sjukdomar, mediciner och läkarbesök. Nu är det min tur att fixas! Först och främst MÅSTE jag gå ner i vikt, de där sista 3 kilona som suttit som berget. Nu SKA de bort! Å när de är borta ska min Dr Kompis fixa remiss för bröstreducering. Jag ska oxå be att få en remiss för att bränna slemhinnorna i livmodern så jag slipper alla jäkla blödningar. Med de här två livskvalitethöjande åtgärderna kommer mitt liv att ta en helt annan riktning. Jag blir FRIIIIIIIII!

Jag kommer slippa en hel del ryggont, slippa dumma kommentarer, ligga som jag vill i sängen, klä mej i normala storlekar och en massa annat. Jag kommer dessutom att kunna jobba normalt ALLA dagar i månaden utan att veta var närmaste toalett finns, sova gott om nätterna och även sova på hotell om jag vill, när jag vill utan att riskera deras sängkläder. Förstår ni vilken skillnad det kommer att bli för mej?

Man kanske måste vara kvinna med en E-kupa och Stockholms blodbad för att förstå mej helt och hållet. Men jag tror att ni greppar läget. Lyxåtgärder? Nä, det tycker jag inte. Särskilt inte som jag är beredd att betala för det om min remiss inte går igenom. Jag behöver detta och har insett det nu när jag haft tid att tänka. Tänk vilken omställning det blir när man inte längre behöver skänka sina barn varenda tanke, utan faktiskt kan tänka lite på sej själv. Herregud! Det finns ett liv efter barnen  :-)

MITT LIV!

.

Så vill jag oxå bli!

Tänk att vara 96 år och så pass pigg att man bestämmer sej för att flytta utomlands. Härligt tycker jag! Det har Eva från Karlskrona bestämt sej för att göra. Så pigg vill jag oxå vara i den åldern, annars vill jag nog vara död.

Min lilla farmor är 90 år gammal, hon skulle definitivt inte byta land frivilligt. Hon bor 7 trappor upp, alldeles ensam, är väldigt förvirrad och klarar sej inte själv längre. Vi vill att hon ska flytta, men bara ett par mil, hon själv tycker lite olika beroende på vem som frågar och när man frågar. Till mej har hon sagt i flera år att hon vill flytta, till alla andra har hon sagt tvärtom. Nu har hon iaf gått med på att flytta närmare oss för att få lite mer hjälp. Så nu väntar vi bara på rätt boende till henne.

Jag är inte rädd för att bli gammal, tvärtom! Jag ser faktiskt fram emot att bli äldre och klokare och få mer egen tid. Tänk va fantastiskt den dagen man har barnbarn (om man nu får några) som man kan hjälpa föräldrarna med och kanske resa bort med. Coolt! Att ligga barnen till last är inget som jag heller har problem med. Jag har tagit hand om dem, de ska nog få ta han lite om mej också när den dagen kommer  :-)

Men jag tror inte att jag kommer att flytta utomlands, även om det lockar och alltid har lockat. Jag vill vara nära mina föräldrar och senare mina barn och ev barnbarn. Kanske långresor på 8-10 veckor när det är som kallast, men jag vill bo i Sverige.

Jag önskar Eva ett stort lycka till och hoppas att man får läsa om henne igen om hur hon har det i Thailand. Hoppas hon blir nöjd och tycker om värmen.

.

Las Vegas!

Har ni varit i Las Vegas? Jag var där 1987 tror jag det var... en helt otrolig upplevelse! Jag var för ung för att gå på casino, egentligen... men som svensk, kurvig tjej var det inte så svårt att snacka sej in  :-)

Jag spelade nog aldrig utan gick mest runt och tittade på andra som spelade och vann. Jag stod brevid en superamerikan med stor cowboyhatt som vann jackpott på en enarmad bandit. Armen på maskinen var lika stor som jag, hela maskinen var gigantisk. En sirén ljöd över hela casinot så att alla skulle veta att han vann. Det blev fest och alla var bjudna. Sedan dess har jag knappt varit på casino, jag nöjer mej med att spela lotto  :-)

Men så finns ju sån där nätpoker och andra grejer man kan spela på nätet typ Online Casino. Har ni testat det? Där finns alla möjliga spel bla roulette som jag tycker är kul. När man åker finlandsbåt så kan det vara skoj att stanna till vid rouletten och testa lite. Men jag är ganska måttlig, spelar aldrig för särskilt mycket. Jag vinner ändå aldrig... men det finns det andra som gör. Man kan ju tydligen bli riktigt tät på nätpoker har jag sett.

Den dag jag har för mycket pengar så ska jag nog testa, eller åka tillbaka till Las Vegas  :-)

.

Återigen..

... idiotförklaras kvinnor!

Folkpartiet vill ta bort rätten att ta ut föräldrapenning för barn som kommer till sverige efter 3 års ålder. Jag kan förstå deras resonemang, men tycker ändå att de tänker fel. De vill även ta bort vårdnadsbidraget som vissa kommuner infört, som innebär att den som verkligen tar hand om barnen får pengarna; oavsett om det är mormor, pappa eller dagis. Folkpartiet påstår nämligen att detta är en kvinnofälla.

Jag var hemma, helt frivilligt, med mina barn i 10 år. Jag hade vårdnadsbidrag 1994-1995 i hela 10 månader och var tacksam för det lilla man fick då. Jag VALDE att vara hemma med barnen utan minsta bidrag och blev alltså nästan rik när jag fick hela 1900 kr i månaden "för besväret". Hade jag istället valt att ha barnen på dagis hade jag subventionerats med 5000 per månad. Samhället tjänade alltså på att ha mej hemma trots att jag fick betalt under en mycket begränsad tid. Jag tänkte själv och valde själv och visste konsekvenserna (dålig pension osv). Jag gick inte i någon fälla!

Fler än jag var galna nog att välja bort karriär och pengar för att ta hand om sina egna barn. Allesammans intelligenta kvinnor och män, självständiga och välutbildade. Alla följde vi vår egen tanke om att ta hand om våra barn på egen hand en mer eller mindre lång tid. OCH i samförstånd med våra partners förstås. I vårt fall gick vi omlott hemma. Barnafadern jobbade skift, så när han var ledig jobbade jag och vice versa.

Det jag vill få fram är att jag tror att kvinnor idag kan och får tänka själva. Det må finnas en liten klick där männen styr och tvingar kvinnorna till olika saker, men frågan är om de kvinnorna inte blivit tvingade till att stanna hemma ändå? Många kvinnor som kommer till sverige idag har en uppfostran att i först ta hand om barnen och familjen och sedan arbeta när tillfället ges. Vilket många också gör. Jag ser inget fel i att de är hemma med barnen en tid, för att senare gå ut i arbetslivet. Jag tror att de är kompetenta nog att avgöra detta själva i samråd med sin familj.

Vi har inte samma tanke om att lämna ifrån oss barnen i någon annans vård. I mina och många andras ögon är detta inte naturligt, men i många fall nödvändigt. Om man inte var tvungen så undrar jag om inte fler ändå skulle stanna hemma, om inte annat något år extra eller att fler skulle dela på den korta tid som barnen är små. Alla tycker inte att karriären är viktig. Det måste vi faktiskt acceptera.

Alla är olika. Alla kan och får tänka själva. Man kan inte lagstifta om allt.

.

Studentmössedjungel!

En sån mössa blev det!

Senior hade studentmösseutprovning igår i skolan och ringde glatt hem och berättade att han beställt en mössa för 911 kr!!!!!!!! "Är du helt galen???" Var förstås min spontana, milda och lugna fråga... Jo, han tyckte väl att det var lite dyrt, men alla andra beställde ju så då gjorde han också det. Glöm det, sa jag - vi köper den någon annanstans. Så satte jag mej och kollade runt.

Direkt hittade jag flera stycken som var mycket billigare men som såg exakt likadana ut, med brodyr och allt annat som man tydligen ska ha nu för tiden. Undrar när jag blev 100 år gammal? För ungefär så kändes det när man såg skillnaden mot när jag tog studenten 1987. Då hade man bara en vit mössa, punkt slut. Nu ska det vara programmets namn, sitt eget namn och en massa annat onödigt (i mina ögon) bling.

Nu på förmiddagen tittade Senior och jag tillsammans och hittade C-L Seifert som hade snygga och mer prisvärda mössor. Senior snickrade ihop samma mössa som han beställt från skola och den här gången kostade den 430 kr inkl frakt. Det tycker jag låter mycket bättre! Nu är det iofs inte jag som betalar, det får sonen göra - men ändå. Lika bra att göra honom prismedveten även när det gäller detta.

Snacka om att eleverna blir lurade! Här kommer företag till skolan och lockar med grejer inför studenten, 9 månader innan det är dax. Klart ungdomarna blir lockade! Nu hoppas jag verkligen att Senior tipsar sina kompisar om den här sidan, så att flera kan köpa grejerna lite billigare. Så kanske man kan gå på en extra fest istället för de pengar man sparar.

Till er föräldrar säger jag bara: KOLLA RUNT! Det lönar sej mer än man tror  :-)

.

Du e ju snäll!

Jag vet inte riktigt hur man ser på mej, de som inte känner mej alltså... men tydligen fick en av kollegorna i tingsrätten ett sk aha-moment här om dagen.

Den här kollegan har aldrig tyckt om mej, det har märkts tydligt! Vi sitter i partier som har helt olika åsikt om det mesta och det kanske är det som stört honom. Eller också kanske han tror att jag haft något emot att han är bög? Jag vet inte. Men det har iaf märkts tydligt att han inte velat prata med mej eller knappt ens hälsa.

Här om dagen satt vi i samma mål och då satte han sej så långt ifrån mej som det var möjligt. Han har en del åkommor som gör att han måste ha mat och rast ganska regelbundet och eftersom det drog ut på tiden erbjöd jag honom mitt päron som jag hade i väskan. Han tog tveksamt emot det, men tog det ändå.

När vi var färdiga kunde vi konstatera att vi tyckt precis samma sak i målet och ville ha samma dom bägge två. Sen säger han att han ska springa iväg på lunch och jag säger då att jag hellre ser honom gå så att han kommer fram ordentligt. Då tittar han faktiskt på mej och säger "Tack, du är ju snäll". Men va tror han igentligen?! Jag vet inte om jag ska ta det som en förolämpning eller komplimag, men jag väljer det sista för det känns bäst.

Jag är ingen elak människa! Men jag är rak och inte rädd för att sticka ut näsan. Det kanske är fel? Frågar man mej något så får man ett ärligt svar, dock har jag nästan lärt mej att inte säga något förrän frågan verkligen kommer. Men vägen dit var ganska lång...

Jag är faktiskt en människa som tänker väldigt mycket på andra och andras välmående. Men jag tänker nästan lika mycket på att jag själv ska må bra, för om inte jag mår bra kan jag heller inte ta hand om andra på ett bra sätt. Å precis som alla andra så vill jag faktiskt bli omtyckt och få veta att jag duger, men det är inte lika viktigt som förr. Jag vet att jag duger, men det är trevligt att få höra det också. Särskilt när man "omvänt" någon som förr behandlat en som osynlig... Jag vet att jag är snäll, nu vet kollegan också det  :-)

.

Bara man vill så...

Den här tjejen bevisar väl att bara man vill, så kan man gå ner i vikt! Att vara 158 cm lång och väga 103 kg är farligt! Den här tjejen hade utan problem kunnat få en magoperation, men istället ger hon sej in i viktkampen på egen hand och lyckas! 44 kg på ett år är hur bra som helst. Det behövs inga mysko dieter eller metoder, det behövs bara sunt förnuft och en jäkla massa vilja!

Martin gick ner 60,4 kg på 53 veckor med hjälp av Viktväktarna. Han fick hjälp att förstå vilken mängd mat han skulle äta, hur stora portionerna skulle vara och vilka hälsorekommendationer som finns för att man ska må bra under viktminskningen. Precis som tjejen i Expressen började han med promenader, det är svårt att börja med något annat när man är så stor som han var.

Jag själv har iofs "bara" gått ner 12 kg, som jag dessutom inte kunnat hålla... men jag behövde också hjälp att veta hur mycket man ska äta eftersom jag inte åt något under dagen och sen smällde i mej ett gäng limpmackor på kvällen.

Vi vet att alla kan gå ner i vikt oavsett hur stora de är från början. Vi har medlemmar som gått ner 30-40 kg. Vår senaste medlem som blev färdig förra veckan, hade gått ner 33 kg. Att ta bort så mycket av sin kropp innebär en väldigt stor mental förändring. Många skiljer sej... att få tillgång till en kropp som man inte visste fanns gör att man får en helt annan självbild och självkänsla. Man blir faktiskt lyckligare av att vara normalviktig, särskilt om man varit väldigt tjock innan. Helt plötsligt blir man sedd för den man är och inte för att man är tjock. Man kan göra saker som man inte kunde förr och man vågar mer än man gjorde förr. Klart man blir förändrad och att vissa kan tycka att man blivit konstig och ta avstånd.

Men jag tror man kan fråga vem som helst av de som gått ner mycket och alla kommer att säga samma sak: det är värt allt jobb och allt slit. Hellre 50kg smalare utan operation och sen kämpa för att behålla den nya vikten, än att operera sej och aldrig mer kunna äta en normalstor portion mat eller gå på buffé. Självklart kan operationer vara befogade i vissa fall, men långt ifrån alla som görs nu. Alternativet måste finnas, men kanske inte göras så frikostigt som i nuläget.

.

Facebook

Jag tycker att Facebook är ett jättebra verktyg för att hålla kontakten med folk. Det är det jag gör där, jag spelar inga spel som många andra - utan uppdaterar min status och chattar med kompisar både i Sverige och utanför landet. Fenomenet Facebook upprör väldigt många, särskilt när sidan uppdateras titt som tätt. 86 % av 1000 tillfrågade ungdomar är tydligen enormt irriterade, enligt Expressen. Vem bryr sej?!

Jag noterar att sidan bytt utseende och ändrar de inställningar som jag vill ha eller inte ha. Mer än så gör jag inte. Varför bli irriterad? Det är ganska mycket onödig energi som går åt där om man ska bli irriterad varje gång... Det är väl bara att inse att ägarna till sidan gör precis vad de vill och förändrar till något bättre, iaf i deras ögon. Gilla läget lixom. Bli inte så upprörda.

Jag uppdaterar min status ganska ofta, många av mina kontakter gör det aldrig. Personer som aldrig uppdaterar eller lämnar kommentarer tar jag helt sonika bort efter ett tag. Jag vill bara ha kontakt med de som faktiskt använder FB, annars kan det vara. Så jag rensar friskt då och då. Dessutom har jag bara folk jag känner, har jobbat med eller på annat sätt varit i kontakt med IRL. OCH jag har låst min sida för utomstående. Då kan jag vara nästan säker på att det bara är vänner som ser det jag skriver och jag kan hålla mej så privat som jag vill. Jag har även delat mina kontakter i två grupper; en som får se allt jag skriver och en som bara får se en del.

Som tex nu när jag uppdaterat min blogg, då är det bara vissa som får veta det direkt. De andra får gå in och läsa bloggen om de är intresserade, vilket jag inte tror att de är och det är därför jag delat upp dem. Varför skulle en minister eller artist vara intresserad eller ha tid att se alla mina uppdateringar? Jag låter dem slippa  :-)

Har ni Facebook och isf hur använder ni sidan?

.

Galen vecka!

Sitter här och tänker tillbaka på en helt fantastiskt men ganska galen vecka. Jösses va mycket som hänt och vad mycket vi tar med oss. En vecka som faktiskt varit livsförändrande för oss alla!

I måndags och tisdags låg min stressnivå upp bland grantopparna nånstans. Det gick inget vidare med körkortsteorin och jag fruktade att Senior skulle misslyckas totalt med skrivningen på onsdagen. Vad skulle vi göra då? Vi hade inga fler knep kvar att testa. Onsdagen kom, vi gick till tåget... in på Transportstyrelsen. Klockan blev 10 och han gick iväg för sitt prov, jag gick och köpte en kaffe och en lakritsplopp och väntade... och väntade... en timme senare kommer han ut. Han försöker se allvarlig ut, men med mungiporna upp till öronen är det ganska svårt. Han hade klarat det! Ett steg närmare, vi var både lättade och lyckliga trots att det fanns en hel del spänd förväntan inför uppkörningen. Men det värsta var gjort!

På torsdagen åkte vi hemifrån redan vid 6. Det är svårt att få tid för uppkörning i Stockholm, så vi tog Nyköping istället. Det är inte så långt bort, och mindre trafik där man kör. Vi kom fram i god tid och satt i bilen och åt frukost. Senior var lugn ända tills han såg besiktningsgubben från sist, då blev han supernervös. Vad gjorde han här? Men han fick en annan gubbe och trots att han gjorde en del missar så blev han godkänd. Vilken lycka! En milstolpe som förändrar livet för oss alla. Senior är nu fri att ta sej fram hur han vill, när han vill. Han behöver inte be om skjuts, vi behöver inte komma ihåg tider eller pussla för att köra honom till olika platser. Att se honom susa iväg på egen hand i en bil första gången var en väldigt speciell känsla. Den slår det mesta faktiskt. Min unge, med adhd och allt, har faktiskt fixat att ta körkort! Fattar ni hur bra han är?!

Samma dag var det dax för två av mina skyddslingar att gå på anställningsintervju. Mandisen och K skulle till Mc Donalds och pröva sin lycka där och BÄGGE fick jobb! Livsförändrande även för dem, de har nu jobb och ska börja ta eget ansvar. Vad K ska göra med sina pengar vet jag inte, men Mandisen ska spara till vår gemensamma resa nästa år - det är ett som är säkert. Å nu kan vi alla vara helt säkra på att hon kommer att få ihop pengarna och kan följa med oss.

Nu har även Junior skickat iväg papper till olika ställen här i närheten. Han behöver också ett jobb och eftersom han jobbade på Ica i somras så finns det ju erfarenhet och ska inte vara några problem att få något. Så körkort och jobb har dominerat vår fantastiska vecka. Tre ungdomar har förändrat sina liv och tagit ett stort steg ut i vuxenlivet. Något som kommer att följa med dem resten av deras liv. Vem kommer inte ihåg sitt första jobb eller när man fick sitt körkort i handen första gången? Det är ju hur stort som helst!

Tänk att vi fick privilegiet att vara med när allt detta hände. Det är jag väldigt tacksam för!

.

Asperger vs ADHD

De allra flesta har hört talas om både asperger (AS) och adhd, men vet folk egentligen vad det är? Av egen erfarenhet vet jag att folk tror att adhd mest är en ouppfostrad unge som har slappa föräldrar som inte har några regler. Samma människor har en liten aning om att AS är någon form av autism och att det är personer som inte kan uttrycka känslor eller läsa av folk. Det är alltså grovt förenklat några av de fördomar som finns kring de här diagnoserna.

Som mamma till en grabb med adhd och kontaktperson för två personer med AS, kan jag känna en enorm frustration över att folk är så okunniga! Men så är det väl med det mesta...? Det jag inte behöver kunna eller det som inte intresserar mej, det tänker jag heller inte lära mej... eller? Det är enklare att ha kvar sina fördomar och se snett på de här mysko människorna som beter sej annorlunda. Varför inte snacka lite bakom ryggen på dem också?

Här om kvällen hade Karlavagnen ett radioprogram om olika diagnoser och på deras hemsida kan man läsa de mest hårresande inlägg som att barn med adhd inte ska gå i vanliga klasser, de borde gå i särskola mm. När jag läser sånt vill jag bara ställa mej upp och skrika: Barn med adhd har oftast en högre intelligens än vi sk normala!!! Ska de vara i ett klassrum tillsammans med mindre begåvade elever som inte alls kan presentera i samma takt eller på samma nivå? Det är väl ganska orättvist mot allesammans?

Enkelt kan man väl säga att jag skulle vilja se fler specialpedagoger i skolan, då skulle vi inte behöva höra de här nedlåtande kommentarerna. Specialpedagoger som kan hålla lite styr på våra annorlunda barn. De är nämligen bara annorlunda, inget annat Barn med adhd eller AS är inte elaka, bråkiga eller obstinata. De är impulsstyrda, har svårt med konsekvenstänkande och agerar oftast väldigt mycket snabbare än de hinner tänka. Finns det då en specialpedagog som stoppar dem innan de hinner göra något som kan bli tokigt, så skulle det underlätta vardagen för alla inblandade.

Ja, men det handlar om pengar, säger skolan. Inte alls, säger jag. En Specialpedagog kostar i runda slängar 300 000 kr per år och kan iaf ha koll på 3-4 ungar. En kille med adhd som sitter på kåken kostar runt 700 000 per år... snacka om besparing om man sätter in åtgärden i förväg.

Att få adhd som diagnos på sitt barn är ett trauma i sej. Först och främst vet man att något inte står rätt till, detta bekräftas när man väl fått ok på att göra en utredning. Sen får man alltså en diagnos och ska smälta den, ta sej igenom sorgen av att ha ett annorlunda barn och sedan inse att man inte får minsta hjälp! Får man däremot AS som diagnos, så är det gräddfil genom en personkrets och hjälp via LSS. Samma typ av funktionshinder, samma problem och hjälpbehov - men helt olika hjälp. Så konstigt och så orättvist! Genom LSS får man hjälp med sjukbidrag, bostad, kontaktperson mm. Med adhd får man NOLL i hjälp. OM man inte har en bråkig morsa, som min son har. Då kan man iaf få medicin. I vårt fall hjälper medicinen bra, men i många fall fungerar den inte alls.

Så det är alltså skillnad på diagnos och diagnos. Jag vill ha både AS och adhd i samma personkrets så att de får samma hjälp. Bägge är neuropsykiatriska funktionshinder, med ungefär samma svårigheter och samma behov. Då ska de också ha samma rättigheteroch få samma hjälp. Allt annat är fel!

Jag blev politiker pga av (eller kanske tack vare) mina barn. Men efter att ha pratat om detta i större forum med flera tusen åhörare och ändå inte lyckats ändra på något så vet jag inte längre vad jag ska göra mer för att få folk att förstå problematiken. Jag lyckades möjligen att få några till att förstå och det är väl iofs värt mycket, men jag lyckades inte ändra på något. Så jag gav upp. 15 år av mitt liv stångades jag för alla de är människornas rättigheter, men jag kom ingen vart. Nu får andra ta vid och göra vad de kan. Frågan är ju om det någonsin blir någon ändring? Jag antar att man måste tro det, annars orkar man nästan inte fortsätta.

Frågan är om jag fått någon av er att ändra uppfattning? Eller tycker ni fortfarande att en unge med adhd bara är en ouppfostrad skitunge som förstör för andra och helst borde låsas in?

.

Tacksam!

Sitter i soffan med Martin brevid mej, Baileys i knät och barnen i soffan brevid. Vi har firat Juniors och Seniors körkort och Mandisens jobb. Mandisen fick bestämma hur vi skulle fira och hon valde att äta taco och kolla på tv. Medan vi åt tittade vi på programmet på kanal 5, där ungdomar åker på charterresa och föräldrarna ser precis vad de gör. Mina fina ungar tittar och skakar på huvudet, de kan inte alls förstå vad som är så kul med att supa skallen i bitar och göra bort sej på tv. Föräldrar som ser allt och sedan säger att de är stolta över dem... Jag kan inte heller förstå det. Det jag allra minst förstår är hur man kan vilja visa upp sin familj på detta sätt i tv?

Här sitter jag med mina oförstörda tonåringar; Senior som är absolutist, Junior som inte vill sabba sin träning och Mandisen som inte förstår vitsen med att dricka. De berättar att deras klasskompisar ofta dricker på helgerna, men att ingen tittar snett på dem iaf. De kanske anses som lite udda, men slipper iaf få gliringar för det.

Vi har det bra, myser i soffan till Mandisen nästa somnar. Då kallar vi på "taxin", Senior startar glatt bilen medan Mandisen och Junior tar på sej skorna. Senior kör, Junior är med som sällskap. Första gången Senior kör ensam i mörker... Bröderna behöver umgås lite så detta är jättebra!

Jag har en fin familj, kan man vara annat än tacksam? Mina fina barn, tålmodiga Martin, supermysiga Baileys osså Mandisen... som jag lånar lite som min  ;-)

En bra kväll helt enkelt.

. 

Vill ha regn!

Det har ni aldrig hört mej önska förut! Att jag skulle önska regn och dåligt väder finns ju inte på kartan, eller hur? Det måste ju finnas en förklaring till detta mystiska önskemål...

Coolt va?

Jag har nämligen fått en present av Martin. Något jag såg för några veckor sedan och sa "får jag en sån så kan jag gå ut med hunden även om det regnar". Å idag fick jag ett sånt... ett paraply som lyser! Skitcoolt och totalt onödigt  :-)

Nu vill jag ha regn så jag kan testa det! Har en känsla av att alla jag möter iaf kommer att bli på gott humör. Tänk att möta någon som har en paraply som lyser. Då kan man väl inte bli annat än glad?

Så nu kanske även jag står ut med hösten? Man får ta till alla knep  :-)

.

En otrolig dag!

Jag är helt slut! Hjärnan känns som den inte orkar tänka en enda tanke till och kroppen känns som en urvriden trasa. Tur man inte behöver tänka mer den här veckan  :-)

Det har varit en lång, men väldigt bra dag. Senior har varit ute och kört nästan hela dagen, han är superlycklig. Men dagen skull ge oss ännu mer roligt att suga på...

I lördags var ju Martin och jag på Mc Donalds och fick löfte om att Mandisen och Juniors kompis K skulle få komma på anställningsintervju. Idag var det dax! Å båda två fick jobb!!! Hur kul var inte det då?! K har redan skrivit anställningsavtal, fått sina kläder och börjar jobba nästa vecka. Mandisen har också fått arbetskläder och ska skriva avtal nästa vecka. Så himla kul!

Den här dagen blir svår att överträffa. Hela den här veckan blir svår att överträffa! Eller ja... hela året faktiskt. Detta har varit det bästa året någonsin tror jag faktiskt. Jag går inte längre runt och inväntar katastrofen som borde komma. Jag kan faktiskt vila i tanken att allt är bra och ska var det ett tag framöver. Å den tanken känns inte längre ovan eller läskig. Det känns fantastiskt helt enkelt!

Just nu är jag väldigt tacksam över mitt liv och önskar det ska vara så en lång tid framöver.

.

Han klarade det!!!

Här brevid ser ni världens lyckligaste 18-åring. För dagen färsk körkortsinnehavare, sedan 2 timmar tillbaka  :-)

Vi åkte från Tumba klockan 6 för att vara i Nyköping i gooood tid. När vi kom fram vid 7 åt vi frukost i bilen och väntade. När Senior skulle skriva teorin igår var han skitnervös, idag var han mycket lugnare. Strax innan 8 gick vi in i byggnaden där vi skulle möta besiktningsmannen. Allt var bra ända tills besiktningsgubben från förra försöket dök upp. Vad gjorde han här? Då blev Senior nervös. Tänk om vi skulle få samma gubbe igen!

Men vi hade tur. En äldre gråhårig man, som såg väldigt snäll ut presenterade sej och tog med oss ut i bilen. Han bad Senior kolla däcken på bilen eftersom det regnat ganska mycket under natten. Jag placerade mej i baksätet och sen åkte vi iväg. Jag var långt ifrån säker på att han skulle bli godkänd efter körningen, tyckte nästan det gick sämre den här gången än förra... men besiktningsmannen pratade lite och skickade med lite klokheter och sa sen att han var godkänd! Jag tror att all luft gick ur mej där och då. Jag blev så otroligt lättad!

Vi fick alla papper, tackade för oss och satte oss i vår bil. Sen packade vi ihop bägge två. Vi skrattade och grät om vartannat. Vilket jäkla bra team vi är! F-n vad vi har kämpat! Efter en total glädjechock styrde vi bilen hem till Tumba igen. Men Senior fick inte köra... min försäkring tillåter nämligen ingen förare under 25 år  :-)  Så jag körde honom direkt hem till mormor och morfar där hans egen bil står och väntar. Nu kunde han inte använda sin bil just idag, eftersom nåt ska fixas på den. Men morfars bil stod redo för utflykt, så den susade han iväg i så fort vi kom dit.

Det är en väldigt speciell känsla att se sin avkomma dra iväg på egen hand så där. Det var en liknande känsla när han susade iväg på moppe första gången och när Junior körde iväg på sin MC. Men just det där med att köra en bil på egen hand är ännu mer speciellt. Att föda barn är det största i världen, att se barnen lyckas är det häftigaste i världen. Att dessutom få privilegiet att delta i varje steg och sedan se vinsten i slutet är oslagbart!

Idag har jag en otroligt lycklig son. Men min son har oxå en otroligt lycklig mamma. Och stolt. Vi gjorde det tillsammans och lyckades. Ett stort tack till ALLA inblandade; Martin, mormor och morfar, Junior mfl. Jäklar va vi är bra!

.

Oj oj oj vicken pärs!

Det var det där med nervpress och stress... idag var en STOR dag! Senior har ju hållit på med sin körkortsteori till förbannelse. Vi har svurit, gapat och varit frustrerade allihopa. Han testade att skriva provet för en månad sedan och fick då 48 av de 52 rätta svaren som han behövde för att bli godkänd. Innan det provet var han övertygad om att det skulle gå lätt... där och då insåg han att det inte var att bara gå dit och se glad ut, det krävdes en hel del mer än så. Idag var det dax igen...

De senaste veckorna har han suttit med datatester. Det första han gjorde var också med bara 48 rätt, men ganska snart hade han kommit upp i 65 och var nöjd. Jag tjatade på honom att han skulle lära sej av felen, men hur han än gjorde så blev det aldrig bättre. Så det var med stor bävan jag följde med honom till Transportstyrelsen idag. Han var tvärsäker på att han skulle klara det, men var så nervös att jag trodde han skulle kräkas. Jag trodde nog också att han skulle klara det, men inte med någon stor marginal.

Han gick in i testrummet 10.05, då gick jag till 7eleven och tog en fika. Där satt jag och försöker läsa tidningen, men jag kunde inte fokusera och fattade inte vad jag läste. 25 minuter senare gick jag tillbaka och ungefär en kvart senare kom han ut. Han försökte hålla masken, men mungiporna träffade nästan öronen och jag förstod rätt snabbt att han klarat det. 56 av 65 fick han, 4 rätt mer än vad som krävdes - ingen stor marginal direkt. Han klarade det och då skiter iaf jag i marginaler!

Hela han skakade i kroppen av anspänningen. Han var superglad och jag var lättad, extremt lättad! Nu behöver vi inte hålla på med den där jäkla teorin mer (så länge han klarar uppkörningen inom 2 månader). Senior har klarat det största hittills i hans liv. När han klarat uppkörningen förändras hela hans liv och den förändringen är livslång, det är STORT!

När vi kom hem var vi bägge helt slut och däckade totalt. Vi sov någon timme och åt sedan en god lunch. Han fick ledigt från skolan, han orkade helt enkelt inte mer idag. Senior har adhd och har klarat teoriprovet helt utan hjälpmedel, extra tid eller annat. Han har gjort det på egen hand och är i mina ögon en liten hjälte  :-)  Klart han är trött!

Nu är det "bara" uppkörningen kvar... håll tummar och tår för att även detta går vägen. Då får han sin frihet, bilen står bara och väntar på honom... å vi får vår frihet. Aldrig mera taxitjänst  :-)

.

Sovit så gott!

Inatt har jag sovit jättegott! Martin och Baileys har nästan inte snarkat alls  :-)

För mej är sömnen jätteviktigt, det är när jag är utvilad som jag kan gå ner i vikt. I dag kan man läsa om olika knep för att bli piggare nu när det är tråkväder ute. För mej funkar det om jag lägger mej skapligt tidigt. Helst ska jag somna innan Martin somnar, så jag hinner sova en stund innan han drar igång timmertilverkningen. Öronproppar funkar ok, men är lite obekvämt.

Sen har jag den bästa väckarklockan! Jag har en sån där gryningslampa, som sakta lyser upp rummet och så småningom börjar fåglar kvittra lite tyst. Med den vaknar jag perfekt! På dagarna har jag dessutom en dagsljuslampa som jag har när jag jobbar. Förra året var jag mycket piggare än andra vintrar och då var jag ändå sjuk, visade det sej. Så jag är övertygad om att mina lampor funkar, och tro försätter berg  :-)

Att vara utvilad och må bra är en förutsättning för att gå ner i vikt, nästan för oss alla faktiskt. Jag vet att när jag är stressad och trött så spelar det ingen roll hur duktig jag är med mat och motion, jag går inte ner ändå. Idag och imorrn kommer jag att ha ett stresspåslag som heter duga... varför får ni veta imorrn...

.

 

Veckans vägning....

... blev ju inte så bra... men det visste vi. Mumsar man i sej en hel meny PLUS glass på McDonalds samma dag som man äter taco på kvällen... ja, då blir det plus på måndagen. Så är det bara! Så 0,6 kg tyngre var jag än förra måndagen, surt... men men. Jag vet varför och då är det lixom bara att acceptera faktum och köra upp på banan igen. Det gjorde vi igår. Så till på måndag ska vi nog ha tagit bort iaf en del av uppgången.

Tyvärr är min kropp lite trögare när det gäller att gå ner än upp. Nu gick jag alltså upp 0,6 kg på EN enda dags slarv, sånt går jättefort! Att gå ner är värre, så i bästa fall har jag lyckats ta bort alla de där 6 hektona, men om allt är som det brukar så har jag kanske lyckats ta bort 3-4 av dem tills på måndag. Varför är det så???

Just nu sitter jag med dagsljuslampan tänd framför mej. Jag är trött och sover dåligt på nätterna. Just idag hade jag inte tid att följa med Martin och hunden ut, eftersom jag väntar på läkarsamtal. Så jag fixar en masa annat istället och passar på att få i mej ljus från lampan. Hittills har jag packat två traderavinster, skrivit ett utkast till veckobrevet och alltså ställt mej i kö hos sköterskorna på allergimottagningen och habben. Strax ska jag reda ut ett trasslande betalkort också. Skönt att få en massa grejer fixade som legat och väntat.

I eftermiddag är det jobb som vanligt. Men kanske inte helt som vanligt... en av våra medlemmar ska ta bort mina stygn ikväll. Jag har ju sagt att vi har världens bästa medlemmar! Vi har världens bästa jobb! Vi hjälper dem med vikten och de hjälper oss med lite av varje... en av dem installerade vårt värmegolv en annan plockar stygn  :-)

Det är redan tisdag, snart helg!

.

Står sej i konkurrensen

Ska Adaktusson efterträda Hägglund som partiledare för Kd? Varför inte? Kd har ju haft både Siewert Öholm, Alice Timander och en massa andra sk "kändisar" som medlemmar. Adaktusson står sej väl i konkurrensen tycker jag. Han är både kunnig och klok och man begriper vad han säger.

Eftersom jag inte är medlem i partiet kan jag ju tycka och tänka vad jag vill. Hägglund är en väldigt trevlig människa, som gjort en massa bra. Men nu tror jag att det är dax för Kd att göra en förändring om man inte ska trilla under strecket vid nästa val. Inom partiet vet jag inte om det finns någon lämplig kandidat... det skulle väl vara David Lega i såna fall, som faktiskt är medlem. David är också kunnig, pratar så alla förstår och han har erfarenhet av några av de (i mina ögon) viktigaste frågorna; handikapp och idrott.

Adaktusson? Tja... varför inte? Ska bli spännande att se hur detta slutar  :-)

.

Kissa i badet?

I Expressen idag kan man läsa om att nästan alla kissar i bassängvattnet. Det visste vi väl redan? Att barn gör det är väl nästan självklart, men vuxna... Ändå tycker jag faktiskt inte att det är det äckligaste. Då är det värre när man behåller skitiga underkläder på under badbrallorna - blä! Eller inte duschar innan man kliver i bassängen - ännu mer blä!

Tänk bara en riktigt äcklig svettig kropp som kliver direkt ner i bassängvattnet. Gammal svett som blandas med klor, kiss och gammal kalsongskit. Då kan man iaf konstatera att klor och kiss är ganska rent...

Hur svårt är det att duscha och ha enbart badkläder på sej? Att ha särskilda badbyxor för bebisar och berätta för sina barn att man går upp om man behöver kissa eller bajsa. Det tror jag iofs är enklare än att påtala för en svettig gubbe att han faktiskt borde duscha... eller för en cool 14-åring förklara att kallingarna lämnas i skåpet och att det räcker med badbyxor. Äckligt är bara förnamnet!

Min son tävlingssimmar och tillbringar 12-13 timmar i veckan i en simbassäng. Han har hört att man får i sej någon deciliter urin vid varje träningspass... dubbelblä! Men hellre det, än gammal svett! Hur beter ni er i simhallen och vad säger ni till era barn? Kommer ni att bada mer efter att ha läst det här...?

.

Det där med att leva i nuet...

NU är det pissväder ute, det ösregnar, är kallt och tråkigt. Jag brukar försöka leva i NUET och ta in alla färger, dofter osv. Men just idag är det faktiskt ganska svårt, för att inte säga omöjligt! Jag tycker helt enkelt inte om NUET!

Just idag förespråkar jag att se framåt, att kolla in sina drömmar och sätta mål. Så det så!

.

Unika föräldrar?

I veckan satt jag i ett ungdomsmål som jag kommer att bära med mej i hjärtat för en lång tid framåt. Vi har en 17-åring framför oss, som använt cannabis regelbundet under flera år. Incidenten som ledde till åtal, hände i januari i år. Då greps han för att han uppvisade tecken på drogpåverkan.

I och med denna händelse fick föräldrarna nog. Familjen har sitt ursprung i Iran och pappan tog omedelbart tjänstledigt och tog med sej sonen till hemlandet för att hålla honom undan kompisarna. Under tiden sålde mamman bostaden och flyttade till annan ort, 50 mil bort, där familjen bor idag. Efter 6 månader kom pappan och sonen hem och han har nu varit drogfri sedan i januari och har ingen kontakt med sitt gamla kompisgäng.

Båda föräldrarna går arbetslösa, men letar nya jobb. Grabben ska läsa in grundskolan och söka till gymnasiet och han ser att det finns en framtid utan droger. När mamman berättar om hur de mår och lever idag har hon glädjetårar och kan inte nog uttrycka sin glädje över att de lyckats bryta sonens destruktiva mönster.

Domaren påtalar för honom att han har fantastiska föräldrar och att han för deras skull måste ta den här nya chansen. Han ser allvarligt på oss och nickar.

Vi ser oftast inte röken av några föräldrar inne i salen, även om ungdomarna är under 18 och föräldrarna kallats till rättegången. De föräldrar som faktiskt följer med månar vi lite extra om, eftersom det är ett tydligt tecken på att de bryr sej om vad som hänt. Men jag kan inte förstå de föräldrar som vet om att sonen/dottern gjort något brottsligt och ändå inte följer med dem till tingsrätten. Hur tänker man då?

Jag skulle bli vansinnig om mina ungar gjort något som skulle leda till en rättegång. Jag skulle definitivt sitta där och vara säker på att de hör vart enda ord som sägs och att de tar del av alla andras berättelser och sedan får sitt straff och avtjänar det. Men vi ser väldigt lite av arga föräldrar... det har hänt och då känns det ganska skönt faktiskt.

De här föräldrarna lyste upp vår dag och jag hoppas och tror att det kommer att gå bra för familjen. En lite solskenshistoria hoppas jag att det blir  :-)

.

Just idag...

Thailand 2002

...drömmer jag om långa sandstränder men sol och turkosblått vatten. Guuud va skönt det skulle vara att få ligga i en solstol, känna solen värma kroppen och höra vågorna slå in mot stranden. Nu är verkligen hösten här, då brukar jag få lätt panik och drömma mej bort.

Jag sitter här med kli i halsen och kommer mej inte för att göra nånting! Jag sov ända till 10 och har sedan knåpat ihop veckans medlemsbrev. Igår tog jag bort nästan 70 adresser till medlemmar som gett upp sin viktkamp. Några som gått ner 20-25 kg och som inte nått ända fram men som kanske känner sej nöjda just nu och tar resten sen. Eller också har de gett upp? Vi skickar kort och uppmanar dem att komma tillbaka, mer kan vi inte göra. Förmodligen ser vi dem igen efter jul... för så är det! Har man inte blivit helt klar och fått hjälp att hitta sin jämnvikt, då går man oftast upp i vikt igen. Å då är man snart tillbaka hos oss igen, tyvärr.

Så nu är det "bara" 325 medlemmar som får vårt brev varje fredag. Vi får så mycket beröm för vårt veckobrev och det känns jättekul. Vi skriver utifrån vår egen viktkamp och vårt liv och väver sedan in förra veckans- och nästa veckas tema. Jag brukar säga "lite psyksnack, lite svammel och lite info" och det går tydligen hem i stugorna  :-)

Nu är det iaf skrivet, så får Martin skicka det när han kommer hem från hundpromenaden. Jo, han fick gå ensam idag. Jag har ju ont i halsen. Så nu ska jag försöka dra mej loss från den här datastolen och ta en stor kopp te med honung. Sen ska vi handla och efter det orkar jag nog inte mycket mer... men det står LEDIG i min kalender och det påminde Martin mej om. Han tom pussade mej i pannan när han sa det  :-) Så jag ska nog göra som det står och bara vara LEDIG idag.

Man går ner i vikt snabbare om man är utvilad, så det gäller att vila mycket  :-)

.

Privat eller personligt

När man skriver en blogg väljer man vilken nivå man ska ligga på när det gäller det man skriver om. Jag tycker nog att man kan vara ganska personlig, men inte alltför privat. Frågan är var gränsen går...

Jag kan skriva mycket om mej, mina tankar, åsikter, ställningstaganden osv. Men jag skulle aldrig skriva om "underlivsfrågor", saker vi bråkat om här hemma, eller uttala mej om vänners barnuppfostran resp ekonomi, eller vad jag retar upp mej på när det gäller mina vänner. Man vet ju aldrig vem som läser... Däremot kan jag uttrycka mej generellt i frågor om pengar, uppfostran osv. Men jag skulle aldrig hänga ut någon! Då blir det för privat.

Men gränsen kan vara lite diffus och svår att se. Jag tycker ju ganska mycket och är inte rädd för att sticka ut näsan. Men för mej handlar bloggen om vad JAG tycker eller hur jag reagerar på det andra tycker. Jag använder bloggen som en slags dagbok och ett verktyg att avreagera mej. På så sätt slipper min familj en hel del av mina utbrott  :-)

Samtidigt är bloggen ett slags bollplank där jag dessutom kan få andras syn på saken. Jag vet att många av mina "icke-vänner" läser vad jag skriver, men de ger sej väldigt sällan in i debatten. De visar sej nästan aldrig överhuvudtaget... jag vet också att de vänner som läser kan vara säkra på att jag inte skulle hänga ut dem. Däremot kan jag skriva om deras problem i ett allmänt ordalag och på så sätt belysa en särskild fråga. De vet vem jag skriver om, men det gör ingen annan...

Jag fattar inte hur man kan hänga ut hela sitt liv på nätet! Det som skriver sk sexbloggar... hur tänker de? Tänk om en bekant läser... guuud så pinsamt! Nähä, sånt håller jag för mej själv! Hur tänker ni kring det ni själva skriver eller läser? Hur privat eller personlig får/bör man vara? Fattar ungdomar att allt de skriver faktiskt stannar i cyberrymden för alltid?

.

Vissa gör allt!

Man tar till alla knep för att gå ner i vikt! Jag låter tom operera mej!!! Näää, så illa är det inte   :-)

Någon gång om året tar jag bort födelsemärken som förändrats eller kliar. Idag var det dax att ta bort 4 stycken. Dr Kompis stod redo med skalpellen när vi kom i morse, här skulle skäras! Han tog bort två märken på vänster arm, ett på höger arm och ett i knäväcket. Om en vecka kan jag ta bort stygnen och allt är som vanligt igen, men just nu ser jag ut som jag bråkat med en katt eller nåt... det är plåster lite överallt.

Dr Kompis och jag han uppdatera varandra på lite av allt som händer i våra respektive familjer och den stackars sköterskan undrade nog vad vi pratade om. Alla fattar ju inte när man prata i termer som: ställningar, skjutövning, ligg osv. Hon hade nog att skvallra om i fikarummet  :-)

Vi var upp tidigt i morse för att hinna till vårdcentralen i tid. När vi kom hem gick Martin ut med Baileys medan jag packade Traderagrejer. Nu ska vi äta lunch och sen måste jag hinna vila en stund innan jobbet, jag är supertrött och har ont i skallen. Jag fixar inte att gå upp tidigt flera dagar i rad, så är det bara.

Hoppas ni får en riktigt fin dag trots hårda höstvindar!

.

Körkortsstress!

Hata är ett starkt ord, men inom en väldigt snar framtid kommer jag att hata körkortsteori om inte Senior klara den. Han nöter och nöter med körkortsfrågorna, men det går bara inte! Det spelar ingen roll hur vi gör, svaren fastnar helt enkelt inte. Hjälper vi till går det ännu sämre och han blir mer och mer frustrerad.

Han körde rejält på första försöket när han skulle skriva teoriprovet, snart är det dax igen. Jag har frågat om vi inte ska boka om dagen, men han vill göra ett försök. Om det finns en gud så hoppas jag att han hjälper oss igenom detta. Ni som tror på HONOM kan ju alltid lägga in ett gott ord för oss  :-)

Jag känner hur stressen kommer krypande hos mej. Å jag vet hur jag mår när jag blir stressad... jag går upp i vikt! Så just nu känns läget hopplöst. Även om jag sköter maten så kommer jag förmodligen inte att gå ner ett gram förrän de där jäkla körkortet är taget! Det kan bli nästa vecka... eller nästa år! Dessutom kostar det pengar. 400 spänn för 20 tester på internet, 220 för varje teoriprov, 1100 för varje uppkörning... hade kanske varit smartare att ta en intensivkurs som vi tänkte från början.

Det är en klassfråga att ta körkort, så är det bara. Jag har lovat mina ungar att jag ska bekosta det om de är rökfria, skötsamma och inte blivit tagna av Polisen när de fyller 18. Om de börjar röka mellan 18-25 får de betala tillbaka det till mej. Först kostar körkortstillståndet 220 kr tror jag det var... handledarutbildningen 400 kr för eleven och 400 kr per handledare + 170 kr per handledare för tillstånden, Senior har tre stycken. Sen kostar Risk 1:an 500 kr och halkbanan 1700 kr. Foto och tillverkning av körkort 230 kr. Vi har även kostat på ett par körskoletimmar, ca 500 kr per timme. Så hittills har det kostat ungefär 9000 kr! Och en enorm massa tid och frustration.

Vi har kört mängder med timmar, han kör mest med morfar, men så fort vi ska någonstans får Senior köra. Vi har lusläst vad han ska göra vid uppkörningen och innan han körde upp första gången körde vi runt i hela Södertälje för att han skulle känna sej bekväm med gatorna. Han har backat runt gathörn, krypkört, parkerat - ALLT!

Nu kan vi inte göra mer. Han får fortsätta traggla den där jäkla teorin och köra en sista sväng med körskolan. Sen får vi helt enkelt hålla alla tummar vi har och hoppas på det bästa. Jag kommer att vara ett vrak nästa gång han ska skriva teorin... och förmodligen klämma sönder tummarna när han kör upp. Klarar han det har jag ingen aning om hur vi ska fira... men det blir nog till att kasta ut övningsskylten genom fönstret eller nåt. Klarar han det inte... det vill jag inte ens tänka på. Då är frågan vem av oss som blir galen, förmodligen jag.

Jag är glad att jag har mitt körkort, jag skulle inte klara att ta det idag. Bäst att sköta sej i trafiken så man inte blir av med det. Då är det tvärkört!

.

Ensam i en massa...

Sitter och äter min lunch i pausrummet på tingsrätten. Idag är det min ordinarie dag här och vi sitter med en misshandel mellan fyra 50-åriga "gubbar" Hur ser vår värld ut egentligen? I vanliga fall sitter jag med två mysiga personer, men bägge är borta idag. Så istället sitter jag tillsammans med två personer som jag inte träffat förr, de är helt ok men jag känner dem inte.

En sak som slår mej när jag sitter här är hur många vi än är i pausrummet så är det ändå några som sitter ensamma och som ser väldigt bortglömda ut. Jag är en av dem idag... men eftersom jag sitter vid datorn så är det till viss del självvalt, även om jag har datorn med mej för att jag brukar sitta ensam... det är sånt som kallas ond cirkel tror jag? Jag trivs bäst med vaktmästarna  :-)

Men det är lite konstigt. Så många människor, idag är vi kanske 25 personer och ändå sitter det flera ensamma och äter eller fikar. Vi har samma intressen; politik och samhällsfrågor. Och ändå pratar vi knappt med varandra. Mysko. Sorgligt.

Av alla nämndemän som finns här kan jag säga att jag inte känner en enda av dem, däremot pratar jag med en handfull som jag ändå tycker att jag känner till ganska bra. Men vissa pratar bara med sina partikollegor och ser med förakt på andra partitillhörigheter. Andra är väldigt trevliga och pratsamma om inte vissa personer är närvarande. För här finns en patetiskt hierarki som innebär att några av de äldre nämndemännen är högst och i princip avgör vem som ska frysas ut. Då ligger man inte särskilt bra till som fd Kristdemokrat, vilket många tror att jag fortfarande är... Det är lite av klubben för inbördes beundran.

Så även här, där vi ska vara rättvisa och döma med skallen och enligt lagen, finns alltså en viss mobbing. Visst är vårt samhälle väldigt konstigt???

.

Det går inte an!

Så många runt om oss är sjuka just nu. Folk nyser, snörvlar och hostar på oss. Jag tar i snoriga pengar... å ber till högre makter att jag ska klara mej från att bli sjuk. Det går nämligen inte! Vi har ingen som kan ersätta någon av oss. Vi har 300-400 medlemmar som i värsta fall inte alls är särskilt förstående om vi inte kan jobba. Dessutom blir det inga pengar = mat på bordet om vi är hemma och är sjuka.

Alltså gör vi vad vi kan för att undvika smitta. Vi försöker att inte stressa, vi äter bra mat, frukt & grönt, dricker mycket (vatten), insuper frisk luft och sover minst 8 timmar per natt. Jag tvättar händerna som en galning och har sagt till ungarna att inte komma nära om de känner minsta lilla ont i halsen och att inte träffa kompisar som är sjuka. Martin och jag får helt enkelt inte bli sjuka! Så är det bara!

Dessutom vet vi att om Junior blir sjuk redan nu, så är han dålig tom mars eller så... å då ryker måååånga tävlingar för honom. Så vi gör vad vi kan och hoppas på förståelse  :-)

.

Måndag igen!

Efter en härlig helg var det dax att kliva upp på vågen för veckans vägning... och det var ner! 0,4  kg. Inte så mycket som jag ville och faktiskt trodde, men ändå... årsbästa iaf. Hoppas på minst lika mycket nästa vecka. Just nu har vi inget som "stör", som födelsedagar och sånt. Det enda är väl att personalens anhöriga på Mc Donalds ska få komma dit på lördag och kolla in verksamheten... OCH bli bjudna på mat. Å jag älskar Mc Donalds! Så jo, lite som stör finns det, men det ska nog gå bra.

Det är alltså måndag idag och regnet öser ner. Klockan 9 skulle jag vara i Tingsrätten och det var jag också. När jag parkerade bilen var jag lite smart och ställde mej en liten bit bort på parkeringen, det var väldigt mycket bilar och regnpölar hade börjat bildas. När jag kom ut 3,5 timme senare kan de som stod närmast inte åt sina bilar... det var 20-30 cm djup i de vattenpölarna då. Men min bil stod torrt och fint, även om jag fick gå runt hela parkeringen för att komma dit.

Dagen i Tingsrätten var en ren cirkus. Det började med att en nämndeman var sjuk och hade meddelat detta, men någonstans hade meddelandet trillat mellan stolarna - så ingen ny var inkallad. Nu är det så smart, så det finns nästa alltid en extra på plats om detta skulle hända, så vi kom igång som vi skulle ändå.

Första målet tyckte jag var ganska enkelt och när advokaten började läxa upp oss genom att säga att vi skulle döma rättvist, som om det vore en nära anhörig och en massa annat tjafs. Då blev jag förbannad! Klart som sjutton att vi dömer rättvist! Vi ser till bevisning och dömer efter det. Å vaddå "som det vore en nära anhörig", då hade jag personligen tagit "min anhöriga" i örat och skällt ut h*n! Å sen var det en massa snack om att vi inte skulle se till bakgrund och nationalitet... man MÅSTE se till bakgrunden när man ska avgöra straffet. Så vi gjorde som vi skulle och avkunnade domen direkt, det är därför jag kan skriva om det nu. Jag blir upprörd bara jag tänker på det!

Andra målet var... annorlunda... I vanliga fall tar man in den tilltalade som får sitta snett framför oss. Om denne har med sej en vän eller anhörig, får denne sitta längre bak i salen. Men den här gången tyckte domaren att sambon kunde sitta brevid den tilltalade och då helt plötsligt började hon bete sej som nån slags försvarare. Hon babblade på om ditten och datten och till slut bad mannen henne att "hålla käften". Bägge var nog rätt dragna... det doftade lite lätt misstänkt av sprit. Efter mycket om och men fick vi iaf en berättelse, kunde avlägga dom och gå hem.

Rena rama cirkusen, en annorlunda dag i Tingsrätten kanske man kan säga. Vi saknade iaf inte underhållning  :-)

Nu är det dax för en sen lunch och sen åker vi till jobbet. Nyss öste regnet ner, nu skiner solen... undrar om någon vågar sej ut ikväll. Det kanske inte kommer nån alls idag?

.

Vad gjorde du för 10 år sen?

Idag är det exakt 10 år sedan terrordåden i USA. Det är också på dagen 8 år sedan Anna Lindh mördades. Kommer du ihåg vad du gjorde de här dagarna? Jag minns allt exakt!

Den 11/9 2001 hade jag besök av min gode väl C som var hemma på besök från Etiopien där han bodde då. Han satt i soffan och slökollade på tv medan jag städade vårt akvarium. Jag stod med ena handen i akvariet när C sa att jag skulle titta på tv´n. Vi såg bägge två hur det första tornet var skadat och hur ett plan flög in i det andra. Yrkesskadad sedan min tid på SF tyckte jag; "Wow! Vad snyggt trickat och filmat!" Bägge tittade fascinerat. Sen insåg vi att det var inget trick, det var på riktigt... De där planen satt det folk i och de körde rätt in i tvillingtornen där det också fanns folk. Vi insåg ganska snabbt att det skulle dö väldigt många människor. Sen började vi fundera; har vi någon vi känner på plats? Å det hade vi ju... men våra vänner klarade sej, tack o lov.

Jag var i New York något år senare. Jag besökte Ground Zero, plus allt annat man ska se där. Säkerheten vid alla platser var rigorös, särskilt när jag skulle upp i FN-huset. Frihetsgudinnan var stängd, för där kunde man inte garantera allas säkerhet. Den öppnade igen några år senare.

För 8 år sedan gick jag förbi NK och det var ett enormt pådrag med polisbilar, poliser och ambulanser. Jag gick alltid förbi NK när jag skulle till jobbet. Jag jobbade då på Swedfund som ligger på Sveavägen. När jag kom upp till jobbet hann jag bara pusta ut och säga att något stort måste ha hänt, när en kollega hörde på radion att Anna Lindh hade knivskurits inne på NK. Klart det var pådrag då!

Jag hade äran att träffa Anna Lindh vid ett par tillfällen. Hon var en vänlig människa, mycket korrekt och hon skrattade mycket. Vi hade definitivt inte samma åsikter om särskilt mycket, men det behöver man ju inte ha för att ändå ha trevligt tillsammans.

Idag minns vi dessa två händelser, den ena lite mer uppmärksammad än den andra kan man väl konstatera. Den ena har påverkat världen lite mer än den andra...men bägge ger oss anledning att fundera på demokrati och vår egen säkerhet. Finns det anledning att vara rädd när vi är hemma eller reser? Jag tror att man alltid måste räkna med att sånt här händer, har hänt och kommer att hända - men jag vägrar att gå omkring och vara rädd!

.

Är otroligt motiverad!

Imorrn är det måndag och vägningen igen! Idag har jag jordens träningsvärk... sånt är inte bra för vikten eftersom träningsvärken innebär att musklerna har samlat på sej vätska. Men det rättar ju till sej bara träningsvärken släppt. Å andra sidan så gillar jag att ha träningsvärk eftersom det betyder att man gjort nåt  :-)

Det är måndagens vikt som räknas, men jag erkänner: jag väger mej så gott som varje dag. Precis det som vi säger till våra medlemmar att de inte ska göra... men vi vet att de gör de ändå... å så länge man bara ser från vecka till vecka så är det ju ok. Både igår och idag visade vågen ett väldigt bra resultat, trots träningsvärk alltså, så morgondagens vägning blir spännande. I bästa fall blir det årsbästa!

Det känns bra just nu och motivationen är på topp! Om 2,7 kg ska jag till Dr Kompis och få en remiss till bröstreduceringen, sen ligger avgörandet i landstingets händer. Om 2,7 kg är jag dessutom normalviktig, även om BMI då är prick 25 och lite för nära övervikt. Men det känns iaf inte omöjligt och jag har något stort som lockar i målfållan.

Martin var på utbildning igår och kom överens med en av våra chefer om att han ska ta 8 kg till nästa möte som är 19 november. Det är 10 veckor dit... Så nu har vi bägge något att kämpa för, även om mitt mål är mer konkret. Just nu har vi iaf inget som hindrar oss från att göra vårt allra bästa. Det är bara att köra på!

Den här gången ska jag lyckas!

.

En härlig dag!

Idag har jag haft en riktigt härlig dag! Martin har varit på utbildning hela dagen, så jag har lullat omkring här på egen hand. Jag behöver vara ensam ibland, så är det bara. Men jag var inte ensam hela dagen, Junior har varit hemma och hjälpt mej en hel del.

När Martin åkte var Junior och tränade, då var jag och Baileys ute och gick och sen började jag röja i trädgården. När Junior kom hem hjälpte han mej att städa upp allt jag klippt bort från träd, buskar och växter. Vi tog ett rejält tag i trädgården tillsammans och fick ihop 4 stora säckar och en stor hög med ris bara på framsidan. Eftersom Junior gav mej så bra hjälp fick han bestämma maten, så det blev grillat och sallad. Vi fick ett bra snack medan vi åt, sånt gillar jag  :-)

Efter lunch skördade jag resten av rabarbern och tillsammans gjorde vi en paj. Medan den stod i ugnen började vi röja baksidan. Vi hann ganska mycket innan Juniors farmor och farfar kom hit för att fika med oss. Skönt att man äntligen kan umgås med dem igen, men det tog sisådär 10 år efter skilsmässan att få det att inte kännas krystat längre. Efter paj, kaffe, prat och uppvisande av motorcykel och körkort drog Junior iväg till Mandisen och jag bestämde att trädgårdsarbetet var klart för dagen.

Det var ungefär en timme kvar innan Martin skulle komma hem och den timmen ägnade jag i solstolen! Det var superskönt, men så retsamt; så fort jag drog av mej tröjan så gick solen i moln! Fräckt! När Martin meddelat vilket tåg han skulle komma med tog jag med mej Baileys och mötte honom. Det var så skönt ute att vi gick en omväg hem för att vara ute lite längre.

Nu har vi ätit räkor och rostat bröd, tittat på Gäster med Gester och bara haft mysigt. Nu blir det väl lite mer tv och sen tidigt i säng tror jag. Jag har ju varit ute hela dagen och är jättetrött! Imorrn tar vi resten av baksidan och kör iväg allt skräp, sen är hela trädgården höstfixad. Känns lite tråkigt, men skönt att ha det gjort.

Jag har haft en supermysig dag, hoppas det blir lika bra imorrn. Gonatt!

.

Farliga jobb...?

Att vissa jobb är farligare än andra vet man ju, men detta är sjukt! Ingen ska behöva bli misshandlad i jobbet, oavsett om man är p-vakt eller något annat! Det finns några som frågar om jag inte är rädd när jag utför mitt uppdrag som nämndeman i Tingsrätten. Jag kan ärligt svara nej på den frågan.

Som nämndeman sitter man med under rättegången längst fram i salen, man lyssnar på alla inblandades olika berättelser och sen beslutar man om och avkunnar en dom. Mitt namn finns med på alla papper i målet och är alltså offentligt. Men jag har aldrig varit rädd eller blivit utsatt för något hot. Jag har blivit JO-anmäld en gång, då var det en pappa som kände sej diskriminerad. Men han anmälde ALLA på hela Tingsrätten, även tjänstemännen. Så när det var dax för honom att komma tillbaka och fortsätta förhandlingen var man tvungen att kalla in folk från andra kommuner. Han vann inte då heller, så jag vet inte hur han fortsate efter det...

Vi har haft ganska många mål där P-vakter råkat illa ut. Någon som fick en p-bot slängd i ansiktet på ett sånt sätt att ansiktet skars upp... aj! Någon som fått en smäll och några som blivit hotade. Så det är nog ett jobb som jag inte skulle ta eller kunna rekommendera. Men med tanke på allt detta så hoppas jag att de har bra betalt, de gör ju bara sitt jobb!

Nästa vecka har jag tre dagar i Tingsrätten. Det var länge sen nu, så det ska bli kul att komma tillbaka. Undrar vad jag får för mål... kanske hot mot p-vakt  :-)

.

Strömlöst!

Vaknade vi 4-tiden inatt, då var huset helt tyst och alldeles mörkt. Det var nåt som inte stämde... man hör alltid kylen och frysen och vi har alltid någon liten lampa tänd i hallen. Jag tittade ut genom fönstret och såg att gatan var bäcksvart, inte en enda gatulampa eller ljus i ett enda fönster. Jag konstaterade att vi var utan el i helt området.

Vi 7-tiden bad jag Martin säga till Junior att han var tvungen att ta tåget till skolan eftersom han inte skulle komma åt motorcykeln. Vi har nämligen en sån där fin automatisk garageport som går på el... Så han fick lägga sina mc-tankar åt sidan och ta tåget istället.

Vid 10 skulle Senior börja skjuta och det ville vi ju inte missa. Så det fick bli en tur till mamma och pappa i Tullinge för att koppla upp sej på deras dator. Vi kopplade datorn till tv´n och satt sen där allihopa och följde tävlingarna. Det gick helt ok för Senior, så här första gången på en riktigt stor tävling. Men någon medalj blev det inte idag, men det är två dagar kvar.

När vi kom hem vi 12 hade strömmen kommit tillbaka. Efter 6 timmars avbrott får man 300 kr från Vattenfall, så jag mailade dem, fixade lite jobb och körde igång en tvättmaskin. Jag har inte så svårt att klara mej utan el egentligen, kan tycka det är ganska skönt med tystnaden och nästan mysa till det lite. När jag bodde i Gambia hade vi el någon halvtimme varje dag och det gick hur bra som helst. Skillnaden är ju att det är kallt här... Vi behöver elen på ett annat sätt här i Sverige.

Nu är allt iaf som vanligt igen. Jag ska köra ett tvättmaskinrace under helgen och få undan resten av sommarkläderna. I övrigt ska jag nog ha en ganska lugn eftermiddag, kanske blir det en tur till frisören. Börjar känna mej som en risbuske  :-)

Ikväll ska vi till till Norra Brunn och titta på stand-up. Jag vann biljetter i början av veckan och fick välja dag. Så ikväll drar vi iväg för att skratta! Martin har inte varit på Norra Brunn förut, så det ska bli skoj att visa honom stället.

Hoppas ni alla får en härlig fredag!

.

Spännande dagar

Senior går just nu som på nålar! Han packar, fixar och sitter med körkortsteorin om vartannat. Han ska åka på SM om några timmar! Den här gången är det SM för junior, i somras var han på ett "riktigt" SM. Då var det mest för att se hur allt går till... den här gången åker han för att vinna  :-)

Igår fixade skyttarna det sista upp på skytteklubben, fixade vapnen och pratade ihop sej. När han kom hem packade han och nu har vi tillsammans gått igenom packning och lagt till och dragit ifrån. I värsta fall får de regn på söndag och det är den dagen han skjuter fält. Han kommer alltså bli BLÖT! Med tanke på det fick vi tänka om lite, nu hoppas vi att allt är med.

Vid 14-tiden idag drar han iväg till Alvesta, så har han glömt något är det för långt för att komma hem och hämta grejerna. Men det finns ju affärer även där...

Det är första gången han åker iväg på egen hand. Nu är han 18 och får ta ansvar över sina mediciner och se till att ingen har tillgång till dem. Slarvar han kan han bli åtalad, så är det och det vet han. Han måste ha papper och intyg på allt och även hålla reda på dessa. Inte helt enkelt för en grabb med adhd mm. Men det här fixar han, trots begynnande fjärilar i magen. Han börjar bli lite nervös, men vet att jag bara är ett samtal bort. Dessutom åker han med människor som han känt länge och litar på. 5 killar/män och 1 tjej  :-)

Under tiden ska vi jobba ett sista pass innan helgledigt och sen försöka hålla oss uppdaterade under helgen. Senior kommer förstås både att ringa och skicka sms med resultaten, men jag vill veta direkt! Så det får väl bli att fixa i trädgården och pyssla lite allmänt medan vi väntar på besked. På söndag vet vi hur allt gick - spännande!

Självklart önskar vi hela skyttelaget ett stort lycka till på JSM i Alvesta!

.

Vad tar du med dej?

På radion idag pratades det om inredning och programledaren frågade: vad tar du med dej om det börjar brinna?

Jag började tänka... gick igenom rum för rum och insåg att jag inte skulle ta med mej en enda inredningsgrej. Jag är helt enkelt inte så fäst vid grejer att jag inte skulle kunna avvara något. Eller det kanske handlar om intresse? Allt man har går ju att ersätta... förutom en grej faktiskt. Jag fick en tavla målade till mej när jag fyllde 18, den skulle jag nog försöka få med mej. Den är både dedikerad och signerad till mej, så den går ju faktiskt inte att ersätta.

Skulle jag vara tvungen att ta med mej något så är det den bärbara datorn. Där ligger ALLA bilder jag någonsin tagit, plus i den externa hårddisken. OCH kameran. Inredning skiter jag alltså i, men mina bilder är jag rädd om, de går inte att ersätta.

Så än en gång har jag insett att jag inte är en materialistisk prylgalning. Det enda jag bryr mej om är mina minnen och mina bilder. Sen är det klart att jag skulle rädda hunden och ungarna, men de är ju faktiskt inga grejer  :-)

Har du någon grej du skulle göra allt för att ta med dej?

.

Svårt att fokusera...

Jag får inte till några hela tankar idag. Jag börjar på en tråd, men kan inte fokuserar utan trillar vidare på nästa tanke och hinner lixom inte klart med den första.  Jag funderar på hur det var när killarna var små, vilket mindre helvete jag faktiskt gått igenom med dem. Men det är så jobbigt att tänka på att jag istället kommer över på tankar om alla barn i skolan som blir mobbade och inte har någon att vända sej till. Samtidigt roddar jag med mina kontaktbarn och försöker få till en date med dem...

Jag hör hur Martin och Senior sitter på nedervåningen och gör körkortsfrågorna. De nöter och nöter... det är svårt för en person med adhd att få kunskapen att fastna. För detta är ju något man måste kunna. Man kan inte bara memorera svaren och glömma dem efter provet. Detta måste fastna och finnas kvar! Martin är cool och funkar bra med Senior. De trivs tillsammans. Jag är tacksam för att det fungerar så bra.

Så trillar tankarna vidare på hur det blir den dagen han faktiskt klarar körkortet. Vilken frihet han kommer att få! Han kan åka var han vill och köra sej själv och alla sina skyttegrejer till träningar och tävlingar. Han kan skjutsa kompisar och lillebror. Han får sin frihet, men vi får också en annan frihet. Den dagen han klarar det... just nu känns det långt bort...

Tänk vad vi har gått igenom; Senior, Junior och jag. Guuuud så jag har slagits för mina barn. För att vara hemma med dem när de var små, för att skolan ska ge dem bästa möjliga utbildning, för att omgivningen ska acceptera dem med alla sina små egenheter, handikapp och sjukdomar. För att de ska ha ett så normalt liv som möjligt trots de hinder de faktiskt har. Tillsammans har vi gråtit, tröstat varandra och kämpat vidare. Vi är ett himla bra team!

Att Martin lyckades ta sej in i vår treenighet är ganska otroligt. Att han lyckades smälta in och ta en naturlig plats redan från dag 1. Han respekterade oss alla och visade mej att han kunde älska mina ungar och sätta dem i första rummet. Annars hade han inte fått stanna hos oss.

Som sagt; tankarna rumlar runt idag och är svåra att samla. Jag har iaf fått klart de sista detaljerna kring killarnas julklapp. Nu kan jag gå vidare och fixa den. Det blir bara en enda julkapp till dem, men den är så bra! Jag tror det blir en riktigt hit!

Allt är lite smått förvirrat och jag är ofokuserad. Men allt är ganska ok ändå... trots att halsen börjar göra ont. Men det går väl över om man inte tänker på det va? Det som inte syns - finns inte, eller hur? Jösses va jag svamlar.... jag slutar nu... för allas bästa  :-)

.

Vicken vecka!

Söndagkväll och dax att summera en händelserik vecka. Nästa blir nog betydligt lugnare...

Måndagen var väl ganska lugn... men det kom mycket folk på jobbet som gjorde det roligare att jobba och vi känner oss lite lugnare över ekonomin i höst. I tisdags skulle Junior skriva teoriprovet för mc. Han kom dit som han skulle, men fick veta att han kommit fel dag! Han skulle varit där i fredags! En förtvivlad och lite förbannad Junior ringer till mej som får kolla när nästa tid finns. Redan samma dag kl 15 får han en ny chans OCH han klarar det!

I onsdags åker en intet ont anande Senior upp till skytteklubben. Förra veckan skulle han varit instruktör till en ny skytt, DOGGE DOGGELITO! Men han kom aldrig och hörde inte av sej... lite besviken och noga förberedd kom Senior hem igen. Den här onsdagen kom han! Så den här kvällen fick Senior en riktigt rolig kväll och han lärde Dogge allt han kan. Men Dogge kunde han med... han visade sej vara en riktigt duktig skytt  :-)

På onsdagen ringde jag för att få en tid för uppkörning till Junior. Första tiden var i början av oktober... men telefonisten sa åt oss att ringa ett par gånger per dag för eventuella återbud. Junior ringde strax innan stängning samma dag och fick veta att det fanns en tid på torsdagen! I torsdags var det en lite smånervös 16-åring som åkte iväg på uppkörning. När han skulle börja köra öppnade sej himlen och det vräkte ner! Essingeleden svämmades över, så mycket vatten kom det! Men han klarade det och var universums lyckligaste kille!

Ungefär samtidigt som Junior klarade av uppkörningen åkte Senior upp till skytteklubben igen för att spendera kvällen tillsammans med en journalist från skyttetidningen. Senior och några andra skyttar blev utfrågade, fotade och en massa annat för tidningen som kommer om några veckor.

För oss har hela veckan på jobbet varit bra. Nu är det ganska mycket folk på alla klasser, utom i Tullinge. Vi har skrivit ca 150 påminnelsekort till medlemmar som inte varit tillbaka efter sommaren och tapetserat Salem, Tumba och Tullinge med affischer. Igår var vi med på ett tjejgym under hela förmiddagen och många var intresserade där. Idag gick vi till Hågelby för att visa upp oss där. Det var för dyrt för oss att stå med ett informationsbord, men vi hade på oss våra reklamtröjor och OJ! va folk tittar på oss när vi har dem. Det står "Vi har gått ner 72 kg - fråga oss hur". Men eftersom vi vet att folk inte vågar fråga så står våra öppettider på ryggen  :-)


Veckan har alltså varit både händelserik och framgångsrik, kan man väl säga? Junior har fått sitt mc-kort och Senior har fått en ny kompis  :-)  Å vi har ekonomin säkrad för hösten... alla mår bra, mer än så kan man väl inte begära? Nu önskar jag bara att nästa vecka blir lite lugnare, men att det kommer ännu mer folk till våra klasser.

Ikväll blir det nog en film eller nåt. Hela familjen är samlad, då gäller det att mysa lite extra  :-)

.

September!

Jag har väldigt svårt att acceptera att sommaren är över och att det redan är september. Oavsett hur bra jag mår, så vill jag inte ha höst. Jag vill verkligen inte! Jag tycker inte om hösten!

Det må vara fina färger, hög och klar luft, osv osv. Men i morse var det kallt och det tog en väldans lång tid att bli varm igen när jag hade varit ute. Löven faller från träden som en påminnelse om att allt snart kommer att vara dött, eller iaf ligga i vila. Nu är det faktiskt hela 7 månader till våren kommer och det känns TUNGT!

Å ingen resa har vi heller att se fram emot. Gilla läget? Jo, visst... kanske... om det vore sol och lite varmare kanske. Nåja, det är bara att försöka leva i det berömda NUET och njuta av de fina dagarna. Så är det snart vår igen. Eller hur?!

.

En otroligt skön dag!

Idag skulle vi gjort en himla massa mer än vi gjorde, men vi prioriterade att ta det lugnt istället. Vi gjorde det allra mest nödvändiga; skickade veckobrev, jobbade undan veckan, handlade, packade lite traderagrejer och var med Baileys hos frisören. Vi borde även ha åkt runt och satt upp affischer och lite annat, men det får bli morrn... eller nåt...

Nytrimmad och fin!

Redan strax efter 8 släpade Martin ut Baileys i motionsspåret. Eftersom han skulle stå still hos frisören i ca 2 timmar (Baileys alltså, inte Martin) så behövde han vara rejält rastad och kissad. 9.30 var vi på "salongen" och ca 90 minuter senare hämtade vi en råtta! Vi lämnade ett gossedjur och fick hem en råtta... hur gick det till? Nåja, det rättar till sej om någon vecka när pälsen lagt sej till rätta igen  :-)

Resten av dagen har mest gått åt till att bara lulla runt här hemma. Jag har iofs puttat dammsugaren framför mej och kört igång en tvätt... men legat framför tv´n en stund och även i solstolen en stund. Med Baileys i knät i bägge fallen.

En riktigt skön dag alltså! Om en stund ska vi äta hemlagad pizza och sen kanske gå ett varv med Baileys i det otroligt fina vädret. Eller också struntar vi i det och sätter oss på altanen en stund. Vilket det än blir så blir det bra.

Ha en fin kväll everyhopa!

.

Är gräset grönare på andra sidan?

Såg en liten ponny som sträckte sej så långt ut genom stängslet som han bara kunde för att nå gräset utanför hagen. Ändå hade han friskt, saftigt gräs precis där han stod. Var gräset godare utanför kanske?

Man säger ju att gräset alltid är grönare på andra sidan, men just nu håller jag faktiskt inte med. Jag tycker nog att gräset är absolut grönast och godast där jag befinner mej just nu. Jag längtar ingenstans!

Vi pratade om detta i bilen när vi åkte hem ifrån Ica Maxi nyss. Martin höll med mej och sa att han har precis allt han kan önska. Visst kan man längta till värmen och så, men att längta och låta sej omslutas av en annan man har jag svårt att tänka mej. Martin och jag har det bra, jag vill inte ha någon annan. Jag vill inte låta dömande, men jag har svårt att förstå människor som är otrogna. Om man vill ha någon annan kan man inte ha det helt hundra i sin relation anser jag. Bara tanken på hur många som blir sårade borde få folk att dra öronen åt sej, men trots detta så sker det ju dagligen att en och annan går hem med någon som redan har en relation.

Som sagt; jag förstår det inte. Visst kan man dras med och lockas av komplimanger. Men från det är steget långt till att göra något av det. Kanske slår blixten ner, men då måste man väl tänka på dem runt omkring sej liiite iaf? Man kan och får inte såra sin närmaste hur som helst, man måste faktiskt stå kvar med bägge fötterna på jorden trots att marken gungar. Svårt? Ja, men nödvändigt.

Dessutom tror jag att gräset bara ser grönare ut just för tillfället...och på långt håll... Det är nog precis lika grönt som det jag själv står på. Men just nu kan jag lugnt säga att mitt gräs är det grönaste och godaste som finns! Jag har ingen fundering på att sträcka mej långt ut för att smaka på något annat. Jag har det nämligen hur bra som helst!

.

Han klarade det!

Idag är en stor dag för Junior. Han klarade uppkörningen och är numera lycklig innehavare av ett mc-kort! Den andra av hans stora drömmar har förverkligats. Den första var att ta dykcert, det klarade han i vintras. Den andra var att ta mc-kort, det fixade han idag. Nu drömmer han om en långresa på motorcykel, så får vi se när det blir.

Den ömma modern (jag alltså) är förstås glad för hans skull och hoppas att allt ska gå bra. Jag vet att han kör bra och tar det lugnt. Han är ingen risktagare i vanliga fall, så jag tror inte jag behöver vara orolig, Inte för hans körning iaf... att många andra kör som idioter vet man ju...

Så nu är "röda faran" ute på vägarna. Hans nummerplåt är WOM, wrroooom alltså  :-) Tuta om ni ser honom!

.

En spännande dag!

Solen skiner och det är 19 grader varmt! Om jag skyndar mej att äta frukost och klä mej, så hinner vi nog ut på promenad innan allt annat tar vid. Idag är det en spännande dag!

Just nu mår jag alldeles förträffligt! Benet är ok, igår gjorde det lite ont men idag är det bra igen. Det går lite upp och ner, men för det mesta upp. Jag kan ju gå igen! Vågen pekar åt rätt håll, nu är jag tillbaka på den vikt jag hade innan alla kalas, kräftskivor och tacokvällar ställde till det. Å solen skiner! Det kan ju inte bli mycket bättre  :-)

Så får vi se om vi har en lite lycklig son lite senare idag. Han ska köra upp för lättt mc! Det var svårt att få tid för uppkörning, så han fick den 4 oktober. Vi fick rekommendationen att ringa kl 8 och 17 varje dag för att kolla återbud och när Junior ringde igår fick han tid IDAG! Det var bara att slå till!

Så nu håller vi tummar och tår att jag får ett samtal vid 16-tiden från en strålande lycklig unge som säger att han klarat det. Sen lär vi inte se röken av honom på ett tag, jo... kanske röken... men inte honom... :-S

.