En dag äldre :-)

Idag är det min födelsedag!
Har man facebook så vet man definitivt när och att man fyller år. Man blir överöst med gratulationer och det är faktiskt helt fantastiskt. Tänk om alla de där gratulanterna kom hem till en... jösses va med tårta det skulle gå åt  :-)

Igår frågade jag efter dagens datum flera gånger, det kändes inte alls som om "min" dag var på gång och att januari redan är slut. Jag är totalt dagvill och har ingen koll alls på dagarna. Det är tur att Martin vet vilken veckodag det är och vilken jobb-ort vi ska åka till varje dag... Nästan alla mina tankar de senaste dagarna har gått åt till Juniors födelsedag och uppkörning och till Smile i Gambia. Jag mår helt ok och då har jag inte haft någon anledning att tänka på mej själv lixom...

Men idag fyller jag 43 år och har redan firats av familjen och 40 personer på Facebook - härligt! På lördag kommer några av våra "närmast sörjande" hit. mest för att fira Junior och Martin som fyllt 18 och 40 men jag kanske får vara med på nåt hörn?

Jag har förstås fått frågan vad jag önskar mej och det är alltid lika svårt att svara. Jag avskyr prydnadssaker, det enda jag kan tänka mej att få är möjligen flera vaser. Man har ju aldrig rätt storlek! Så jag har faktiskt önskat biobiljetter så att vi kan gå iväg med hela familjen och se på bio lite då och då. Sen är jag ju galen i levande ljus, men det ska vara tjocka blockljus som brinner länge. I övrigt har jag allt jag önskar; världens finaste familjen, galnaste hunden, ett trivsamt hem, en ok ekonomi och hälsan i behåll. Man behöver inget mer  :-)

Martin har sagt att jag får önska vilken lunch jag vill och då blir det självklart sushi! Så den som vill får gärna äta lunch med oss i Salems centrum idag på Kinesen brevid apoteket vid 12.30. Tänk om vi skulle kunna fylla hela restaurangen, DET skulle vara en skoj födelsedagspresent!

Ett räddat finger!

Linda! Världsberömd i hela Gambia!

Har precis haft ett samtal över Skype med min kompis Linda i Gambia. Internet är verkligen fantastiskt och användbart! Tänk bara att man helt gratis kan prata med någon i Afrika! Coooolt!

Nu kunde hon lite mer i detalj berätta om sitt möte med Smile. Efter lite trassel, några om och men, så träffades de till slut utanför ett hotell i tisdags. När vi åkte hade han precis gjort illa sitt finger när han höll på att snida trä. Han sa inte mycket mer än så, men när vi åkte hade handen svällt upp rejält. Vi trodde det berodde på den malaria som han också hade vi tillfället, men så var det tydligen inte...

Linda bad att få titta på fingret och det såg riktigt illa ut. Smiles mamma hade tagit med honom till någon doktor som håller på med naturläkemedel och som behandlat hans finger med örter. Hans bror råkade ut för samma sak och i hans fall gick det illa, han fick amputera fingret. Trots detta ansåg alltså mamman att detta var bästa behandlingen...

Linda tog direkt med honom till en riktig läkare som tvättade av såret, la om det och gav honom penicillin. Såret var väldigt djupt och fullt med var och död vävnad. Väldigt nära blodförgiftning alltså... Nu ska han dit några gånger i veckan för rengöring och omläggning av såret och på så sätt får han nog behålla sitt finger. Han ringde till Linda igår och sa att han redan mådde mycket bättre och var djupt tacksam mot oss alla som hjälpt honom. Vår ringa ansträngning har alltså hjälpt honom att behålla sitt finger  :-)

Nu hoppas vi att Smile ska bli helt återställd och att han ska få ett jobb som inte är beroende av turister och säsongen på året. Ni som åker till Gambia får gärna besöka hans shop på Kotu Craftmarket (shop nr 2) och handla något av honom. Å ni som gillar Gambia får gärna gå med i vår grupp på Facebook "Vi som gillar Gambia". Där kan vi samordna transporter och ge tips till varandra.

Jag hoppas kunna åka tillbaka hösten 2014. Följer du med?

Vilken bra dag!

Jag är så otroligt glad! Det har hänt så himla bra grejer idag  :-)

I förmiddags fick jag ett kort men väldigt informativt mail från Linda i Gambia. Hon hade fått våra överförda pengar och träffat Smile. Han var i ett väldigt dåligt skick, så hon släppte allt och tog med honom till doktorn. Så nu har han fått riktigt behandling, vård och medicin. Ungefär hälften av pengarna vi skickat gick åt hos läkaren och så fick han en del och sen har Linda sparat lite eftersom han ska tillbaka till läkaren på torsdag. Det känns otroligt bra att någon nu har koll på honom och ser till att han får den hjälp han behöver. Våra pengar gör alltså redan nytta, även om Linda är den som sett till att allt blivit så här bra. Hon är en pärla!

Att börja dagen så var ju helt fantastiskt!

Junior missade ju uppkörningen igår, men bokade genast en ny tid tills på torsdag. I morse ringde han trafikverket som hade ett återbud idag klockan 13.05. Martin och jag hade lovat att vara stöd åt en kompis på en rättegång, så Junior fick åka med morfar istället. Så medan vi satt där och lyssnade på rättegången, hade Junior sin andra uppkörning på två dagar. Efter en alldeles för lång tid kom det äntligen ett YES på telefonen! Härligt! Han klarade det! Så nu har hela familjen körkort och vår taxiverksamhet har upphört  :-)

Två så himla bra grejer! Att vi dessutom hade en trevlig lunch med en av mina bästa kompisar var inte heller helt fel. Och att vi hade otroligt mycket folk ikväll på jobbet var ju också toppen, plånboken jublar!

Jag är sjukt trött, men tacksam, glad och lättad. Allt har ordnat sej så bra med Smile och hans sjukdom, Junior och körkortet, vår ekonomi och en massa annat. Jag kommer att sova hur gott som helst inatt  :-)

Ingen småbarnsmamma längre

Junior 7 månader

Idag fyller min yngste son 18 år! Detta innebär alltså att jag inte längre har några minderåriga barn, jag har numera vuxna barn. Å jag som bara är 27  :-)

När Junior föddes blev han sjuk nästan direkt. Han var bara några veckor när han hade sin första lunginflammation och strax efter det fick han sin första allergichock. Så astma och allergi drogs vi med från början och då var även infektionskänsligheten ett faktum. När han var 8-9 år upptäckte man även att han hade en enzymbrist i tunntarmen som gjorde att han inte kunde bryta ner kolhydrater och fett. Innan vi fick veta felet gick han upp mer och mer i vikt, trots att vi åt rätt och han tränade mycket redan då. Men så snart vi kom till rätt läkare och fick rätt medicin, så fixade det till sej. Det värsta var väl när han fick sin huvudvärk i 15-årsåldern, som satt i i nästan två år. Det var riktigt jobbigt att inte veta orsaken eller kunna hjälpa honom.

Junior 18 år

Junior har alltid varit en omtyckt person som haft ganska lätt för sej. Skolan har gått ganska lätt och betygen har alltid varit höga utan någon större ansträngning. Eftersom han tränat nästan varenda dag de senaste åren så har han mest haft kompisar inom simningen, men han smälter in i de allra flesta sammanhang. Han har varit väldigt mycket sjuk, men har ändå varit med och accepterad överallt. Han är en lättsam människa helt enkelt, som är lätt att tycka om. Man blir glad av honom!

Som ung vuxen vågar han numera ta ställning när han ser något fel eller någon behöver hjälp. Han kunde inte riktigt förstå nytta av att vi skulle ta med alla de där gosedjuren till Gambia. Men när han såg alla glada barn så kunde han inte få nog av att ge bort grejerna och började leta i sin egen packning hur mycket han kunde avvara. Det trillade nog ner en och annan pollett på resan... även om han flera gånger sett fattiga människor, så var detta något särskilt. Att kunna hjälpa på ett så enkelt sätt tilltalade även honom.

Nu är min två fina barn alltså vuxna och det är dax för mej att kliva åt sidan. Idag har vi fixat med alla bankpapper och fört över alla hans konto till honom själv, skaffat bankdosa och pensionsförsäkring. Han har ansökt om ICA-kort, mobilnumret ska föras över på honom och han står from inatt i bostadskö. Vi hade hoppats att han även skulle vara lycklig innehavare av ett B-körkort, men tyvärr fixade han bara teorin. Så han kör upp på nytt på torsdag och då hoppas vi att körningen ska godkännas.

Jag är så otroligt stolt över min fina barn. Tänk att de där två har legat i min mage! Det är faktiskt en ganska cool grej, även om det egentligen är fullständigt betydelselöst. Jag hade ju älskat dem precis lika mycket även om de hade varit födda av någon annan. De är och kommer alltid att vara min fina pöjkar. Världens finaste.

Grattis på din 18-årsdag älskade unge! Nu börjar ett nytt kapitel i livet, för oss båda  :-)

Första pengen skickad!

Smile är längst till höger

Efter tre oroliga veckor har vi äntligen fått kontakt med Smile i Gambia igen. I morse var jag näst intill desperat och mailade återigen till Dominos Restaurang för att be om hjälp, och tydligen funkade det. För nu ikväll kom först ett mail från honom och sen kunde vi även chatta en stund via Facebook. Vilken skön känsla att höra att han lever och är ok!

Han har inte bara haft malaria utan även skadat sin hand och därför varit hemma i sin by en tid och pga detta inte kommit åt internet som inte finns i hembyn. Han kommer från en liten by som heter Suma som ligger längs med Gambiafloden. Det är en bra bit att ta sej till Kotu där han har sin butik.

Nu när vi fått kontakt med honom igen och vet att han är ok, så har vi skickat över de första pengarna till honom. Han kommer att få 350 svenska kronor, men i Gambisk valuta förstås, av vår svenska vän Linda. Han måste själv hämta pengarna hos henne, annars får han dem inte. Och pengarna ska främst gå till läkarbesök och medicin. Jag hoppas verkligen att detta hjälper honom att komma på fötter. Han lät iaf väldigt tacksam  :-)

Vi har bett honom att logga in så ofta han kan på Facebook så att vi ska veta att allt är ok och få veta om det är något mer han behöver. Detta eftersom vi fått kontakt med en del personer som åker till Gambia under våren. Vi vet redan nu att han kommer att få en sovsäck i början av mars, men i bästa fall kan vi även skicka över en telefon med wifi så att han helt gratis kan koppla upp sej och prata med oss.

Jag har varit väldigt orolig! Så inatt kommer jag att sova gott, nu när jag vet att han är ok  :-)

Klicka HÄR om ni vill läsa mer om Smile och varför vi så gärna vill hjälpa honom!

Är Afrika farligt?

Vår strand i Bakuto, Gambia, Afrika.

När jag var och handlade i Tumba Centrum idag frågade en av expediterna vart jag varit eftersom jag är solbränd. Jag berättade att vi var till Gambia över nyår och rekommenderade henne att åka dit, som jag alltid gör när någon frågar. Då säger hon spontant "Men det är väl väldigt farligt i Afrika och man blir väl ganska sjuk där?" Hon är inte den första som påstår/frågar just detta och jag blir lika ledsen varje gång.

Jag har rest runt i MÅNGA länder. Jag har blivit utsatt för brott i bla Venezuela, Mexico, Tunisien, Tyskland och Sverige. Jag har blivit sjuk i bla Mexico, Thailand, Sri Lanka, Gambia, Zanzibar, och Sverige. Värst var det i Mexico då jag både fick salmonella och vi blev bestulna. Brott sker överallt, tillfället gör tjuven heter det ju... å sjuk blir man också överallt lite beroende på hur man lever, vad man äter och om man har tur eller otur. Varför finns då dess fördomar om att Afrika är värst?

Afrika är ju dessutom en kontinent, inte ett land. Klart man inte ska åka runt som ensam tjej i tex Uganda. Men det ska man inte göra i Colombia eller Mexico heller... I Gambia har jag aldrig blivit utsatt för något brott och då har jag alltså bott där och varit där en långt tid. Jag har heller aldrig hört någon som blivit utsatt för något brott där. Inte heller i Tanzania, Zanzibar eller Egypten. Att folk blivit sjuka i Gambia är inte alls ovanligt, men oftast handlar det faktiskt inte om magsjuka utan om solsting. Å något jag aldrig hört talas om någon annanstans än i Sverige är kräksjuka...

Tro inte på allt ni hör, utan bilda er en egen uppfattning. Tycker man att allt är farligt då kanske man ska stanna hemma, för det är ju ganska farligt att leva trots allt. Men jag kan nästan lova att om man som gammal van Asienresenär faktiskt skulle våga ta steget och åka till ett land i Afrika - då skulle man aldrig åka till Asien igen. Så fantastiskt är det!

Bästa metoden?

När våra bekanta försöker gå ner i vikt med någon annan metod än Viktväktarna, vågar de knappt berätta detta för oss. Men snälla ni; vi dömer ingen! Vi anser att VV är den bästa och mest långsiktiga metoden, men för oss är det viktigaste ATT man tar tag i sin vikt - inte HUR!

ALLA metoder fungerar! OM man har tålamod... Men vi tror mest på VV eftersom man inte behöver göra några uppoffringar eller undantag. Det är lixom inga konstigheter... man får äta allt, men inte alltid. Det där vi lärde oss i skolan som kallades tallriksmodellen funkar fortfarande, man måste bara fräscha upp kunskapen lite. För i grund och botten handlar det ju om att inte äta mer energi än man gör av med. Ganska enkelt om man tänker efter. Men så svårt.

Det fler och fler kommer på nu är att man dessutom måste prioritera vila. Jag blev intervjuad angående detta nyligen eftersom det är det enda jag ändrat senaste året och då helt plötsligt tappat nästan 10 kg. Forskare blir mer och mer övertygade om att vila och god sömn är minst lika viktigt som motion och det är iaf jag helt övertygad om. Ska bli spännande att följa den diskussionen.

Så här i början på året ska många bli hälsosammare och gå ner i vikt. Jag önskar bara att man istället för en snabb kur kunde se det som en livsstilsförändring. På så sätt skulle fler må bättre under en långt tid och inte ge upp sitt nya liv i mars. För så är det; just nu har vi fullt med folk varenda kväll med motiverade personer som gör allt för att gå ner så mycket som möjligt på kort tid och i mars tyckte de att deras nya liv var för tråkigt och att de inte gick ner sina 25 kg till påsk och så slutar de. Det är samma trend på gymmen, nu är det knökafullt och närmare sommaren är ställena tomma igen.

Det är synd att man inte håller ut och kör ett långsammare tempo från början, men ett tempo som håller i längden. Det är så vi ser på Viktväktarnas program. Det är inte någon quickfix, utan ett program man kan leva med resten av livet. Det skulle jag inte kunna göra med en diet där man utesluter olika produkter. Jag vill äta av det jag tycker om! Så jag äter godis, semlor, såser och dricker läsk - men jag väljer mina tillfällen.Jag äter godis och dricker läsk på helgen, ska jag äta en fetare middag på kvällen äter jag en sallad till lunch. Jag planerar mina intag så gott jag kan, men blir inte nedslagen och slutar med allt bara för att jag spårar ur en dag. Då är det väl bara att försöka göra bättre val nästa dag?

Var och en blir salig på sin tro, heter det ju. Jag tror på Viktväktarnas program eftersom det funkar för mej. Martin gick ner 60 kg med VV, så det funkar även på riktigt tjocka personer. Man går upp och man går ner beroende på hur man mår och hur man lever, men vi vet hur vi ska göra för att vända skutan rätt igen. OCH vi ger inte upp!

- 21,4!

Det borde vara förbjudet med sån här kyla! Visst är det jättefint med alla gnistrande buskar och träd, men det är ruskigt kallt. Stackar Baileys kan knappt gå och ut och kissa. Han får sk köldkramp och kan inte röra sej. Så det är snabbt ut, göra det mest akuta och sen in och lägga sej under filten igen. Helst tillsammans med matte  :-)

Men jag har inte tid att ligga under nån filt, jag har en pysselofix-förmiddag. Klockan 8.25 skulle läkaren ringa mej, så jag var faktiskt uppe och klädd redan då. Men hon ringde inte förrän kl 9... jaja, nu är allt iaf klart för operation, bara att vänta på en tid.

Jag har gjort en massa smågrejer till jobbet, sånt där som jag alltid glömmer... fixat skyltar och plastat in dem, tömt växelkassan, fixat med papper och lite såna där måsten. Martin är i skolan och skriver tenta, så samtidigt som jag fixar grejer här håller jag tummarna stenhårt för honom. Han brukar inte vara särskilt nervös inför en tenta, men den här gången var han inte alls så lugn som han brukar vara. Så jag hoppas verkligen att allt går bra.

Det händer väldigt mycket just nu. Till att börja med så fyller nästan hela släkten år. Först var det Martin, sen var det brorsan förra helgen, på söndag fyller mamma 70 och på måndag är det Juniors tur. Junior fyller 18 och ska köra upp samma dag, så förra helgen var morfar och han iväg och köpte bil. Samtidigt blev det något fel på Seniors bil... Morfar, Senior och Junior har nåt speciellt ihop. Så pass speciellt att de nu ska intervjuas och vara med i ett reportage i Expressen  :-)

Vi kör alltså slalom mellan alla födelsedagar som avslutas med min egen nästa vecka. Samtidigt som vi har massor att göra på jobbet och en del andra kul grejer som är inplanerade. Inte så smart av mej att planera in en massa grejer, men om två veckor så lättar allt. Då är det nästan tomt i almanackan. Men denna lördag och nästa söndag står det med stora bokstäver VILA, så det ska jag göra!

I söndags var vi på gala! Då var vi inbjudna av Mgroup att se Disneys nya film Röjar Ralf. En söt liten moralkaka om hur även bråkiga människor har ett hjärta. Typ... Vi tog med vårt lånebarn/barnfilmsalibi och drog in till stan. Efter filmen gick vi och åt sushibuffé och hade mysigt. Vårt lånebarn M fick en fin ggodiebag och var väldigt nöjd även den här gången och vill följa med fler gånger  :-)

Å snart är det dax för fler skojiga inbjudningar. Tack bloggen för det! Då ska jag på frukost på Tehuset Java som har jubileum. Kul kul! De e mycket nu, men jag känner mej inte alls lika stressad som här om dagen. Nu ser jag ljuset!

Novasure - bränna slemhinnorna - del 3...

De senaste dagarna har många, många besökt mina två föregående blogginlägg om Novasure. Och jag har fått en mängd frågor som har krävt snabba svar - så jag tänker att fler kanske var intresserade av svaren?

Novasure heter alltså ingreppet som betyder att man bränner av slemhinnorna i livmodern. Detta pga rikliga blödningar, svåra smärtor, PMS mm. I mitt fall hade jag alla symptom man kan hitta och jag hade tröttnat. Att knappt våga gå ut 2-3 dagar i månaden pga rikliga blödningar är dessutom nästintill handikappande och behöver åtgärdas. Men jag trodde ju att enda alternativet var att ta bort hela livmodern, nåt annat hade jag inte hört talas om. Men så hörde jag något om att man kunde ta bort enbart slemhinnorna och jag började söka efter information och hittade Novasure.

Nu har jag fått mail från förtvivlade kvinnor som pratat med sin barnmorska som sett ut som frågetecken, precis som min husläkare gjorde. Novasure går till så att man sövs en kort stund. Ett instrument förs in i livmodern och fälls ut som ett paraply ungefär. Instrumentet hettas upp under ca 90 sekunder och bränner av slemhinnorna.

Man ska ta det lugnt samma dag, men kan återgå till livet dagen efter. Man har lite ont, som lindrig mensvärk under några dagar och ett vattnigt avslag under ett par veckor. Sen är allt 1000% bättre! I mitt fall minskade blödningen direkt från 8-9 dagar till 2-3 dagar. Från första mensen efter operationen räckte det med en liten binda. Nu, nästan ett år senare, har jag mens EN DAG och det räcker med ett litet trosskydd. Och nästan all PMS är borta!

Jag gjorde mitt ingrepp på Södertälje Sjukhus, på kvinnokliniken där. Så får du nej eller din husläkare/barnmorska inte förstår vad du pratar om; kontakta din närmaste kvinnoklinik och prata direkt med dem. Eller visa din husläkare den här texten  :-)

Det finns alltså ett ganska enkelt alternativ för dej som har problem varje månad och kan tänka dej att stänga barnfabriken för gott. Det enda jag ångrar är att jag inte gjorde detta tidigare!

Mellandag

Tisdagarna är veckans värsta dag. Då är det långt att åka till jobbet, mycket folk och längsta arbetsdagen. Därför är det extra skönt att vakna på onsdagen och veta att det värsta är gjort.

Idag är det extra bra eftersom Martin är ledig hela dagen och vi kan lulla runt här hemma tillsammans. Han har iofs en tenta imorrn och kommer att sitta och plugga en hel del, men han finns där och vi kan iaf äta lunch tillsammans.

Så vi sitter väl där med varsin dator och jobbar, mitt emot varandra. Jag har en massa jobb att göra och ska skriva ut olika grejer. Skrivaren gör nästan aldrig som jag vill, så det är himla bra att Martin finns i närheten och kan hjälpa mej. Jag har inte världens bästa tålamod med såna grejer... det har han  :-)

Jag har sovit väldigt gott inatt, tror jag... sånt vet jag ju aldrig även om det känns så... så jag känner mej ganska så pigg och redo att ta tag i dagen. Jag jobbade undan en del tyngre grejer igår, så det värsta är gjort även på den fronten. Det blir nog en bra dag, trots kylan.

Det här med Facebook

Vissa är sk VVF:are mao Våga Vägra Facebook. Av princip kanske? För vi som använder det har både förstått nyttan och glädjen som man kan få och förmedla via just FB. Alla använder ju Facebook på olika sätt men de allra flesta av oss gläds åt hur enkelt det är att hålla kontakt med vänner långt, långt borta. Som vår Smile  :-)

Vi hade aldrig kunnat hålla kontakt så enkelt med vännerna i bla Gambia om inte Facbook fanns. Mail är inte alls lika enkelt faktiskt, även om det är himla bra! Ringer gör man bara inte när det kostar 30 kr i minuten, uppkopplingen värdelös och telefoner sällsynta. Här har vi en otroligt hjälp av just FB.

Nu ser det ut som att Facebook snart kan ha spel om riktiga pengar i ett samarbete med nätcasinot 888. Jag vet inte riktigt vad man ska säga om detta... jag spelar inte och kommer förmodligen inte att märka något. Men tänk alla de som har problem med spel, de får ett ställe till som lockar och som de kanske måste stänga ner för att inte lockas att spela. Å alla barn och unga som finns på Fejjan som kanske inte riktigt fattar vad det innebär att spela spel för pengar. Det känns inte helt ok faktiskt.

Den som lever får se vad som händer... Facebook ändras ju hela tiden både på gott och ont...

Rapport från vågen...

Oj oj oj... gårdagens vägning var inte kul. Inte ett dugg. Rent av sorglig eller kanske deprimerande. I alla fall i mina ögon. Ytterligare 0,7 upp... därmed har jag gått upp 2 kg sedan mitt lägsta i december. Jag som var så glad... då... Nu är jag mest uppgiven  :-(

Jag har ingen som helst motivation och jag är hungrig precis hela tiden. Så nu ligger jag en bit över BMI igen, suck! Problemet är att jag inte vet hur jag ska vända trenden. Nu ligger nästa mål 2,5 kg bort och det känns ungefär lika enkelt att ta de som att bestiga Mount Everest. Blä!

Jag är konstant trött, har alldeles för mycket att göra, tiden springer ifrån mej och även om jag vet att detta bara är tillfälligt så känns det som att hektona läggas på min kropp för varje timme som går OM JAG INTE STOPPAR DET NU! Men hur gör man det när man inte orkar? Samtidigt vet jag att jag kommer att må ännu sämre om jag inte stoppar det direkt. Moment 22 heter det visst...

Jag börjar varje dag med att duktigt skriva upp det jag äter, men spårar ur varenda kväll och tar den där limpmackan efter jobbet som är så jädra god och som går så snabbt att göra. Eftersom tiden springer ifrån mej, så får sönerna gå ut med hunden medan jag åker och handlar och då får jag alltså ingen motion heller... Jag vet precis vilka min fällor är. Men sömnen är viktigare för mej än motionen, så är det faktiskt. Ska jag hinna med allt får jag vakna tidigare och då mår jag ännu sämre.

Jag får väl helt enkelt acceptera att det är så här i början av varje termin och värst efter nyår. Min tid kommer väl? Typ i april eller nåt... Då är det mindre folk och mindre jobb, våren gör allt lättare och man kan vara ute på ett annat sätt och blir piggare. Tills dess får jag väl försöka att hitta motivationen och försöka att inte gå upp ännu mer. 1/6 ska jag vara minst 2,5 kg lättare... vi får väl se hur det blir med den saken...

Hallå? Motivationen? Kom tillbaka!!!

Lär mej tydligen aldrig...

Jag kan inte boka upp mej hela helgen när det är så mycket på jobbet! Jag måste lära mej det!!!

Mina lediga helger är vanligtvis fyra dagar och då måste jag vara ledig i ordets rätta bemärkelse. Jag måste iaf få minst två dagar helt fria med enbart vila och tid för god sömn. Å det har jag inte fått den här helgen och det märks... jag är skittrött och kan varken hålla isär eller ihop tankarna.

På den "lediga" fredagen storhandlade vi först och sen var jag hos tandläkaren hela eftermiddagen. På lördagen hade vi fullt upp på förmiddagen och sen var vi på bio och på söndagen var det också fullt upp med bio och en massa annat. Sista "lediga" dagen är alltså idag... å då har jag en heldag i tingsrätten. Så här kan jag inte göra! Jag måste planera bättre och "luftigare". Särskilt när det är fullt ös på jobbet och jag vet att kvällarna blir jobbiga.

Så nästa helg har jag beordrat mej själv vila! Jag har tom skrivit in det i almanackan.På fredag ska veckan jobbas klart och hemmet fixas, så att hela lördagen kan gå till vila. På söndag firar vi mamma som fyller 70 och sen blir det vila på måndagen innan jobbet tar vid igen på tisdag. Jag måste verkligen se till att jag håller den planen - för just nu mår jag inte bra. Den här helgen blev helt fel!

Tänk att det ska vara så svårt att göra det som är bäst för en. För man (iaf jag) tror ju att man orkar så mycket  vila mer än man faktiskt gör. Jag har en sömnstörning, jag måste vila eftersom jag inte sover bra på nätterna. Jag behöver vila för att fungera. Hur svårt kan det va?

TACK alla fantastiska människor!

Om man bara vågar be om hjälp så får man den!
Vi människor är lite knepiga och håller oss gärna för oss själva. Vi vill inte störa eller vara i vägen. Vi tar inte ofta initiativ att hjälpa -  men när någon ber oss, då jäklar kan vi göra det mesta. Så har jag upplevt det sedan vi kom hem från Gambia och spred ut att vi vill hjälpa Smile.

När vi inte fick tag i honom mailade jag till restaurangen där vi var på kvällarna. Restaurangen ligger precis brevid Smiles butik. Jag frågade om de möjligtvis kunde hjälpa mej att komma i kontakt med honom och be honom kolla sin mail. Jag fick svara bara några timmar senare av ägarinnan (som är Holländska) att hon besökt hans butik och fått veta att han just nu är på besök i sin by och borta några dagar. Jag kunde pusta ut; han lever!

Jag mailade min kompis Linda i Gambia och frågade hur jag enklast skulle göra med pengar till honom och hon sa direkt att jag ska föra över dem till henne så betalar hon ut dem i rätt valuta. Detta blir ju mycket billigare än att föra över pengar via Western Union och allt går då oavkortat till Smile, hans läkarbesök och mediciner.

Hur får vi ihop pengarna då? Så himla mycket har vi inte att bidra med... så vi ställde en liten låda brevid mej på jobbet och på bara en vecka har vi fått ihop 600 kr! Våra medlemmar är helt fantastiska och vi kallar nu Smile för allas vårt fadderbarn. Så Viktväktarna på Södertörn har numera ett eget fadderbarn och vi har alltså över 500 medlemmar... förstå vilken hjälp han kan få!

Eftersom Smile sover direkt på ett hårt betonggolv och är svårt sjuk i malaria tänkte vi försöka skicka ner en sovsäck till honom. Men hur kan man vara säker på att den kommer fram? Jag frågade på min status på Facebook om någon möjligen skulle åka dit, men fick inget svar... så jag ställde även frågan på Vings sida på Facebook och där dröjde det bara några minuter innan jag fick svar. Där var en kvinna som åker till Gambia i slutet av februari och som kan tänka sej att ta med sovsäcken!

Å va glad jag blev! Å det blev tydligen Vingresor också som skrev att de var både berörda och glada över att deras sida även kan användas till detta ändamål. Jag som tänkte att de kanske skulle misstycka...

Så nu ska jag bara ha tag i en ok mobiltelefon, en äldre smartphone, som Smile kan ha för att hålla kontakt med oss. Han har nämligen Facebook! Vi har bara trasiga telefoner som inte duger att ge honom, så det blir väl en efterlysning till våra medlemmar. Nån sitter säkert på en gammal telefon som de anser vara skräp, som kan bli hans hjälpmedel.

Vi har en månad på oss att få kontakt med Smile, se om han behöver något mer, samla ihop sakerna och köra iväg dem till kvinnan som ska åka.  Vi ska lägga ner bilden på Smile och sonen också, den kommer han säkert att uppskatta  :-)

Allt detta har gjort att jag på nåt sätt återfått tron på mänskligheten och människors godhet. Vi människor är nog inte så stela och tråkiga ändå. Vi vill hjälpa bara vi får chansen. Det finns ett gäng fantastiska människor där ute som vi inte ens känner som vill hjälpa oss att hjälpa en i deras ögon helt okänd ung kille i Gambia. Det är faktiskt helt fantastiskt! Man bli ödmjuk och berörd. Tack!

En ängel flyttar in

Jag har haft tre väldigt kloka kvinnor i mitt liv, som jag lärt mej mycket av - två av dem är numera döda och en av dem begravs idag. Fina Farmor Anna är nu en av änglarna som vakar över oss och som alltid finns där, precis som när hon levde alltså  :-)

När jag var 14 år lärde jag känna denna enormt kloka kvinna som då var ca 55 år äldre än mej. Anna berättade om sin uppväxt, sitt liv som ung/mamma/arbetare/politiker/musiker... men framför allt om sitt liv som medmänniska. Anna fanns där för alla som behövde, alltid. Hon lärde mej att alla passar in, på sitt sätt. Att alla behövs, på sitt sätt. Att höra detta, se bevis för det och faktiskt förstå innebörden av orden var nog en av anledningarna till att jag sedan själv vågade ta den politiska vägen och slåss för de lite svagare individerna.

När jag var 20 år träffade jag Linda i Gambia som lärde mej att man alltid ska ge av det man har. Att vi alla kan göra världen lite bättre. Att vara en god människa helt enkelt. Att allt man ger kommer tillbaka, på nåt sätt... kanske inte till mej, men till någon jag tycker om och som behöver det bättre. Jag är väldigt glad att Linda och jag återigen har en tät kontakt och att jag i bästa fall träffar henne snart igen.

När jag var 25 år blev jag god vän med Eva. Min bästa kompis som jag pratade med flera gånger om dagen och som dog alldeles för ung. Eva lärde mej att det alltid finns någon som har det värre. Trots att hon var helt blind, svårt sjuk och transplanterad av både njure och bukspottkörtel så klagade hon aldrig. Gick något emot henne eller dagen var grå, så sa hon "det är säkert någon som har det värre än jag" och fortsatte med det hon gjorde. Jag saknar henne så otroligt mycket!

De här tre kloka kvinnorna har gett mej mina egna livsregler som jag försökt leva efter sedan jag träffade var och en av dem. Ibland misslyckas jag totalt och faller ner i självömkan, men ofta lyckas jag rätt bra med att leva som mina förebilder lärt mej. För det är ju egentligen rätt enkelt: Vi alla behövs och har en viktig funktion, vi kan alla hjälpa någon eller något på nåt sätt och när allt känns svart så finns det alltid någon som har det värre...

Jag är helt säker på att Farmor Annas begravning blir en musikalisk, ljus och värdig stund. Junior kommer att vara där med sin pappa, medan jag och Senior tänder ett ljus och är med dem alla i tanken. Fina kusinen ska spela munspel, Annas munspel förstås. Klockan 14 tänker vi lite extra på alla som vi har förlorat och som gjort världen lite bättre.

Hur tänker du?

Hur mycket kan du göra för din bästa vän? Hur mycket kan du göra för en bekant? Finns det någon du skulle kunna dö för? Hur mycket vill du att någon ska göra för dej? Tunga frågor så här en snöig och kall torsdagmorgon.

Min bästa vän är Martin och jag skulle göra det mesta för honom, men jag skulle inte ge mitt liv. De enda personer som jag skulle ge mitt liv för, är mina barn. De är lixom de enda som behöver mej och finns inte de så behövs inte jag. Skulle något hända, så vill jag veta att jag gjorde allt för att rädda dem. Deras liv är mer värt än mitt, barnen betyder allt!

Mina vänner, bekanta och andra runt mej kan jag göra det mesta för och skulle ställa upp i alla väder och vid alla tider på dygnet oavsett hur nära de är, men jag skulle inte göra allt och då menar jag att riskera mitt liv. Det kanske låter cyniskt och elakt, men jag skulle aldrig riskera att göra mina barn moderslösa. Det skulle jag inte vilja att någon annan mamma gjorde för mej heller. Man måste ju leva för sina barns skull!

Däremot önskar jag att de vänner jag har skulle ställa upp för mej i alla lägen, ge mej stöd även om jag inte frågar om det och hjälp när jag ber om den. Tyvärr har erfarenheten visat mej att jag står ganska ensam oftast... och det har varit tungt. Jag har alltid haft stöd av mina föräldrar och numera även av Martin. Men vännerna är få och har ofta haft det mycket jobbigare än vad jag haft det, så stödet har lixom inte hittat eller orkat fram till mej. Men det har ju gått bra ändå  :-)

 Frågan är nu hur dina funderingar går kring detta? Hur mycket skulle du göra? Var går din gräns?

Klarar vi detta?

Så var man igång med jobb igen och man kan väl säga att det är fullt ös, minst sagt. I torsdags hade vi 120 medlemmar och av dem var 30 nya, igår var det 110 medlemmar och av dem var 43 nya! När vi till slut kom hem igår kväll var vi helt slut i huvet och jag kan bara hoppas att alla kände sej välkomna och sedda.

Jag är så glad att Martin och jag är ett väl sammansvetsat team som vet exakt hur den andre fungerar. Annars skulle det aldrig fungera. Jag tycker faktiskt synd om alla nya coacher som inte har en aning om hur det är i början av en termin. För det är faktiskt ganska hysterisk med en massa folk som står överallt och har en enda inriktning: att gå ner 25 kg på några dagar.

Nu överdriver jag kanske lite, men inte så mycket. Det är ju så att man vill gå ner mycket på kort tid, men så funkar inte Viktväktarna. Vi äter oss ner i vikt och passar in programmet i livet istället för tvärtom och det gör att viktminskningen går långsammare men varar längre. Om man har tålamod alltså... det har definitivt inte alla. Många kör igång stenhårt nu i januari och då är det inte bara kosten som läggs om, utan man börjar träna som en galning också. Så blir man sjuk och då faller allt och i april har man lagt ner hela satsningen. Men nu ser vi faktiskt en skillnad... våra medlemmar är kvar och fler och fler kommer i mål. Å det är så häftigt!

Viktväktarna i Sverige gick tillsammans ner 519 ton under 2012, våra medlemmar i Huddinge, Tullinge, Tumba, Rönninge och Haninge gick ner 6,3 ton och av dem kom 37 stycken i mål och blev sk Guldmedlemmar. Det är imponerande siffror! Bästa känslan är när de där som man bryr sej lite extra om faktiskt kommer tillbaka efter ett långt uppehåll, de har inte gett upp  :-)

För så är det. Det finns några som man bryr sej lite extra om och som behöver lite mer pepp än andra. Oftast så handlar det om någon som har riktigt mycket att gå ner, just nu har vi ett supergulligt par som ska gifta sej och bägge är rejält stora. Vi vill ju att de ska känna sej riktigt fina på sin bröllopsdag och gör allt vi kan för dem. Vi har ett par mammor med funktionshindrade barn som vi också stöttar så mycket vi bara kan. Självklart gör vi vårt bästa för alla, men i de här fallen gör vi nog nästan mer än vi klarar ibland. Å sånt känns i skallen, men får hjärtat att må bra.

I dag är det onsdag och dax för vår minsta klass, den i Rönninge. Här är allt familjärt, alla känner alla och de flesta har gått hos oss länge. Men det här är den klass som blir mest spännande i veckan, eftersom vi under förra året la ner både Tullinge och Tumba som ligger ganska nära. Kommer de medlemmarna till Rönninge ikväll kanske? Hur många blir det då? Vi hade en STOR klass i Tumba... Spännande!

För att ladda blir det nog sushi och sen en tupplur på soffan. Det var en riktigt skitnatt, så jag behöver vila en stund för att orka. Jag undrar hur kvällen blir... Hur många medlemmar klarar vi?

Drömmer mej bort...

En vecka sedan...

Jag saknar att kunna dra en tunn tröja över nattlinnet, gå ut barfota på balkongen och se soluppgången. Känna hur värmen från solen långsamt värmer mej och hur naturen och djuren vaknar. Se hur fåglarna seglar högt upp på himlen, höra hur aporna tjattrar i träden och hur kossorna råmar på ängen. Promenera på folktomma stränder och känna sanden mellan tårna. Jag hade allt detta för bara en vecka sedan och ändå känns det så otroligt långt borta.

Idag vaknar jag till en vit värld, där snöflingorna är stora som bomullstussar. Visst är det vackert, men jag tycker inte att det är det minsta njutbart hur jag än försöker. Jag bara fryser och känner mej obekväm i alla kläder som jag måste ha på mej. Dessutom måste jag ut med bilen och det är alltid en risk när det snöar så här mycket.

I dag...

Igår gjorde jag klart fotoböckerna. Med andra ord har jag haft en ren nostalgitripp när jag valt bilder, dragit dem på rätt plats och skrivit texter. Boken blev tjock... hela 60 sidor och 400 bilder plus lite inscannat material som boardingpass och biljetter. Nu ligger den färdig på Smartphotos sida och jag väntar bara på ett bra erbjudande. Boken kostar just nu 624 kr och det tänker jag inte betala. Det är bara att vänta på 50% och det kommer ganska ofta faktiskt. Då ska jag beställa tre stycken på en gång, så killarna kan ha varsin.

Den här gången är sidorna helt rena, utan krusiduller. Annars brukar jag lägga in små figurer eller har roliga ramar runt bilderna. Men den här gången är det bara en snygg bakgrund och svarta ramar runt alla bilder. Det blir enklare att se allt då, nu när det är så mycket. Jag hoppas att den blir som jag tänkt och som den ser ut i datorn. Snart vet jag.

Borde väl fortsätta med killarnas andra album också, har kommit fram tills de är runt 11 år nu. Men det blir när det blir. Alla bilder kan ändå inte sättas in förrän Junior tagit studenten, för det är sista bilden. Så jag har tid på mej  :-)

Jag längtar tillbaka till värmen, det vet jag att hela familjen gör. Men jag märker iaf att dagarna blir ljusare och lite längre för varje dag som går. Å då är inte våren särskilt långt borta, även om det känns så idag. Att åka iväg just i år var nog det bästa vi kunde göra. Alla levde upp och blev piggare. Vi kommer att överleva den här vintern också. Det trodde man knappt!

smartphoto Nordic AB

Har fixat mängder med grejer från Smartphoto och är nästan alltid 100% nöjd. Fotoböckerna jag precis gjort blev jättefina men sidan strulade då och då - den behöver uppdateras. Sparar man sitt arbete efter varenda liten ändring så funkar allt klockrent, men så ska man ju inte behöva jobba. I övrigt är jag nöjd!

Skriv ditt eget omdöme | Tjäna pengar med Rejta

Stå lite åt sidan ett tag...

När man får barn förändras hela livet. Många säger "ja men jag är ju fortfarande jag, inget har ju förändrats bara för att jag har fått barn" men det stämmer ju inte! Allt har ju förändrats! Man är inte längre livets mittpunkt eller herre över sitt eget liv. Helt plötsligt finns det en liten liten minimänniska som kommer före allt annat och som man dessutom ska ta ansvar över. Även om det inte syns något på utsidan, så har hela ens liv vänts upp och ner. Prioriteringar har förändrats, känslorna är starkare, rädslorna fler.

Man får helt enkelt sätta sej själv och sitt ego åt sidan för en ganska lång tid framöver. De allra flesta funkar så här, men inte alla förstås. En del fortsätter sitt race som vanligt utan tanke på att minimänniskan har behov som måste tillgodoses. De är inte många, men de finns och där kan det gå väldigt fel.

Är man två så delar man förstås på ansvaret som ett barn innebär, är man ensam så gör man så gott man kan. I mitt fall blev jag ensam när killarna var 3,5 och 5 år gamla och med alla de sjukdomar som mina barn har, var det nödvändigt att få hjälp och avlastning. Utan mina föräldrar vet jag faktiskt inte hur det hade gått. Klart att man vill klara sej själv och det hade jag säker gjort, men varför göra mer än man klarar bara för att bevisa något? Jag gick in i väggen ändå...

Mina föräldrar har gjort så att jag har kunnat ha ett fungerande föreningsliv. De har ställt upp så att jag har kunnat åka på möten och konferenser. Ofta har barnen följt med ändå, i rent uppfostrande syfte och för att jag inte ville ta hjälp när det inte behövdes. En och annan bankett eller tillställning mår de bara bra av att följa med på. Resorna fram till barnen var runt 10 har vi gjort tillsammans med mormor och morfar och det har förstås varit skönt med hjälpen, men det har även funnits en allvarlig tanke bakom. Jag vill att mina barn ska ha roliga minnen av mormor och morfar att se tillbaka på när de inte längre finns. Att minnas gemensamma resor och kul grejer man gjort tillsammans är fantastiskt. Det är också därför mina fotoböcker är så viktiga.

Något jag däremot aldrig gjort är att ta hjälp för att roa mej. Det kanske har varit fel av mej, men jag har helt enkelt inte haft varken behovet eller orken. Den där krogsvängen har aldrig lockat mej och tjejmiddagar har jag aldrig varit bjuden till. Det beror förmodligen mest på att jag var först att skilja mej och de andra väninnorna levde kvar i en tvåsamhet där jag inte fick plats. Men det är inget som jag sörjer, bara konstaterar.

Nu är barnen stora, de klarar sej själva. De är fortfarande viktiga förstås och går ofta fortfarande först, men jag börjar så sakta hamna i min egen mittpunkt igen. Tills barnbarnen kommer förmodligen... Jäklar va mycket skoj jag ska göra med mina eventuella barnbarn! Jag vet inte om jag kommer att bli som mina föräldrar som är lika engagerade i barnbarnens liv som i mitt. Kanske blir jag annorlunda? Det får framtiden utvisa, under tiden tar jag tag i mitt nya liv som mamma till två numera vuxna barn. Jag ska återigen bli herre över mitt eget liv, så här 20 år senare.

Vad jag vill säga är att man visst förändras när man får barn och att det nog är en ganska bra förändring. Jag har blivit en mycket bättre människa tack vare mina barn och så tror jag att det är för väldigt många.

Har kanske för många tomtar?

En del av mina tomtar...

Hela gårdagen gick åt till att pyssla runt här hemma och komma ikapp med allt som vi försakat under semestern. Jag var faktiskt inte utanför dörren på hela dagen...

Det första jag gjort varenda morgon sedan vi kom hem var att köra igång en maskin tvätt och vika den som redan är torr. Nu är jag faktiskt färdig med alla sommarkläder, killarna har stoppat in sina kläder i garderoben igen och jag har kommit tillbaka till den "vardagliga" tvätten. Skönt att vara av med semesterkläderna!

Martin mådde inte helt bra, han kände sej trött och ruggig - så han gick och la sej strax innan lunch och sov nästan hela eftermiddagen. Under tiden plockade jag ihop alla julsaker och stoppade undan så mycket jag kunde på egen hand. I år hade jag inte så mycket framme tyckte jag, men det blev ändå några kartonger som skulle ner i källaren igen. Nästa år ska jag ta upp rubbet! Då ska jag gå igenom varenda grej och fördela en del till grabbarna och resten till återvinningen. Jag ska bara ha kvar det jag verkligen tycker om. Det är ett löfte!

Jag får samma känsla varenda år när julgrejerna försvinner; vardagsrummet blir jättestort! Nu känns det rymligt och lättstädat igen och det är ju tur eftersom vi snart ska kalajs här hemma. Om några veckor fyller Junior 18 och Martin fyllde ju 40 i torsdags, så då ska vi ha lite folk här.

Medan jag röjde hemmet laddade jag upp bilder på Smartphotos sida, det tog nästan hela dagen. Drygt 500 bilder finns nu i en mapp och håller på att förvandlas till en fotobok, jag har kommit halvvägs ungefär. Ett perfekt pyssel medan man kollar på tv. Vi tog oss igenom alla avsnitt av Sveriges Mästerkock och Läckbergs två filmer. Så det blev en hel del gjort faktiskt.

I dag fortsätter pysslet med fotoboken, i bästa fall blir den klar idag. Det är just nu ett erbjudanden om 40% rabatt och det vill jag gärna ha, men jag har lite kvitton och annat som ska scannas först. Vi får väl se om jag hinner...

I dag skiner solen! Men det är kallt... men en promenad med hunden ska vi väl kunna fixa? Ha en fin söndag everyhopa  :-)

Tabuämnet inkontinens...

Det finns många saker som man inte pratar om, bla de problem som kvinnor kan ha i de "nedre" regionerna. En del upprördes över att jag öppet skrev om mitt ingrepp att bränna bort slemhinnorna i min livmoder. De som upprördes var de som tycker att detta är en privat fråga och sånt skriver man inte om, punkt. Jag ser det inte så, jag ser det istället som att jag hjälper kvinnor att ta tag i sina problem. Problem som man inte behöver ha och som det finns onödiga tabun runt.

Jag hade överjävliga menstruationer som faktiskt handikappade min vardag och hindrade mej från att leva det liv som jag vill leva. När jag till slut fick höra om Novasure blev jag överlycklig och insåg att det fanns något som kunde hjälpa mej. Att jag fått ett nytt liv sedan operationen är nästan en underdrift. Det är bland det bästa jag har gjort.

Nu är det dax för nästa ingrepp. Många kvinnor lider av inkontinens av en eller annan orsak, men det är skämmigt att prata om så man lider hellre än tar tag i det. Nu har iaf jag fått nog av små droppar i trosorna och oron över om det finns toalett tillgängligt eller ej. Så idag var jag på kontroll hos doktorn och fick veta att mitt urinrör släppt från en muskel och dessutom hamnat lite snett. Men så himla bra att veta!

En himla mysko undersökning var det. Först fick jag tömma blåsan helt, för att sedan undersöka med ultraljud att den verkligen var helt tom. Det var den, inga problem där alltså. Knipandet funkade oxå, inget fel där. Sen fyllde man blåsan igen med koksaltlösning tills jag kände mej sprängfylld och akut kissnödig. Då fick jag hosta och krysta och då kunde läkaren se att det läckte, hur det läckte och vad som var fel. I mitt fall är det alltså fel på muskeln och själva urinröret.

Detta ska nu åtgärdas med en liten operation. Jag får lokalbedövning eftersom jag måste kunna "hjälpa till" under operationen. Man går in underifrån och sätter som en gummisnodd under urinröret för att hålla det på plats. Man fäster snodden i ljumskarna så det kommer att bli två små hål utanpå huden. Sen får jag hosta och krysta för att se om de gjort rätt och när jag kissat får jag åka hem. Ett par dagar i lugn och ro men ingen direkt sjukskrivning behövs.

Värre än så är det alltså inte. VARFÖR är detta ämne tabu? Ett så vanligt problem och en så enkel lösning. Har du ett liknande problem? Ta hjälp!

Hjälp oss att rädda ett liv!

Det här är min yngste son och hans nyfunne vän Ismail.
Om man säger Ismail snabbt och lite slarvigt blir det "smajl" (Smile) och det är precis vad han kallar sej.

Smile är en ung, ödmjuk kille som lämnat sin by och flyttat in i turistområdet för att tjäna pengar till sin familj. Till skillnad från många av de andra killarna var han inte så på och jobbig, utan hälsade bara glatt och kunde sedan sitta tyst tillsammans med oss och bara vara. Junior och Smile satt mycket i skuggan och pratade de sista dagarna. Om livet, tankar och en massa annat.

På ytan ser man en ung driftig man som vill sin familjs bästa och som skulle kunna komma ganska långt i livet. Det man inte ser är att han är allvarligt sjuk i malaria, en sjukdom som många dör av i Gambia. Man ser inte heller att han inte äger mer än kläderna på kroppen... han har ingen bostad utan sover på golvet i det utrymme han hyr tillsammans med sin kusin för att sälja tyger och träfigurer. Turismen har minskat och affärerna går väldigt dåligt. Pengar till läkarbesök och medicin har han hittills fått av sin mamma, pengar som egentligen inte finns.

Hans öde har berört oss oerhört mycket och det är svårt att sluta tänka på honom. Vi har nu bestämt oss för att hjälpa Smile och ni kan hjälpa till! Vi gav honom lite kläder och lite att äta, saker han snabbt delade med sin kusin. Nu vill vi göra mer. Vi kommer att sätta in pengar så att han kan gå till läkaren utan sin mammas hjälp. Han behöver även malariatabletter både för att kurera sin sjukdom och sedan som han kan ta i förebyggande syfte. Han behöver mat för att bli frisk.

Vill ni hjälpa till så får ni gärna skicka ett mail till mej; mrinda@swipnet.se så får ni kontonummer där ni kan sätta in pengarna så kan ni vara helt säkra på att dessa kommer fram. Tillsammans kan vi hjälpa den här killen att överleva och få ett bra liv. Snälla ni! Hjälp oss att rädda ett liv!

Martin 40 år!!!

I dag fyller världens bästa Martin 40 år!
Mannen som jag delat mitt liv med i snart fem år, tiden går fort när man har kul  :-)

Jag har legat vaken ganska mycket inatt och grubblat över några grejer, jag ska skriva om dem senare... men det som hela tiden slår mej är att vi svenskar har så otroligt mycket att vara tacksamma för. Så länge man har hälsan i behåll, mat på bordet och tak över huvudet så borde man inte klaga så himla mycket - för det är ju faktiskt det enda som är riktigt viktigt!

Jag har mina fina ungar som är så friska de kan bli just nu. Jag har Martin som skulle göra precis allt för oss. Jag har ett bra boende i ett eget hus som jag trivs i och tillräckligt med pengar för att både kunnat ge min familj mat och spara undan lite. Jag har världens knäppaste och mysigaste hund. Våra föräldrar är alla i livet och mår ganska ok allihop. Vad mer kan man begära?

Att vi kom hem från semestern med vatten i källaren och ett trasigt internet bekymrar mej inte särskilt mycket. Det är lixom världsliga saker som går att lösa ganska enkelt. 

I dag är det dax att börja jobba igen, men först ska jag fixa lite här hemma. Göra klart allt med Martins present, tvätta och packa upp det sista. Sen tar jag lunch tillsammans med Senior innan jag åker till jobbet i eftermiddag. Stackars Martin är redan i skolan och åker direkt till jobbet, så hans dag blir låååång.

I dag blir det en bra dag - det har jag bestämt  :-)

Bilder från Gambia

Killarna nya kompisar

En väldigt glad tjej

Så var man alltså hemma igen... det roligaste när man kommer tillbaka efter semestern är att titta på alla bilder man tagit. Å nu när jag har en bra uppkoppling så ska även ni få se en del av alla 1500 bilder.

Det bestående minnet av resan är alla barn som vi gjort glada. Vi har delat ut mängder med gosedjur och leksaker och vi har försökt att ta bilder på alla som har fått något så att givarna ska se att grejerna faktiskt kommit fram och gjort någon glad.

En väldigt glad familj

Ett annat bestående minne är naturen, djuren och alla härliga människor. Så det blir en bildkavalkad på lite smått och gott med en förklarande bildtext där det behövs.

Vi har haft en fantastiskt resa och för dej som är sugen på att åka till Gambia har vi mängder med tips; Växla bara lite pengar i Sverige och resten på plats. Ha med både VISA och Mastercard, det finns uttags automater som faktiskt fungerar ibland... Smörj på rejält med solkräm med HÖG solskyddsfaktor de första dagarna och minska sedan successivt. Solen är STARK! Ha alltid keps på skallen och drick mycket. Malaria är vanligt, så var noga med malariatabletterna.

Killarna och vår chaufför

Våga er utanför hotellområdet med eller utan lokalguide. Ni kommer att mötas av en mängd nyfikna och vänliga människor. Alla vi er väl. Besök en by om ni får tillfälle, det kan hända att de aldrig sett en vit människa där...

Fler glada barn  :-)

Ta med kläder som ni använder en sista gång på plats och lämna sedan kvar dem. Skor är svårt att få tag på i Gambia och väldigt eftertraktat i alla storlekar. Kasta inte halvfulla deos, tandkrämstuber, tandborstar osv. Hotellpersonalen tar till vara allt man lämnar kvar och allt kommer till användning.

Grön markatta

Jag hoppas ni blir sugna på att besöka Gambia. Hör av er för fler tips om ni blir nyfikna på landet. Ni kommer inte ångra en resa dit. Det är ett av världens mysigaste länder med de trevligaste människorna.

Gott nytt 2013 önskar vi  :-)

På väg hem...

Det är med mycket tungt hjärta som jag konstaterar att dagen för hemresa är här. När ni läser detta är vi på väg till flygplatsen; Yundum airport. Vi har haft två fantastiska veckor här i Gambia och längtar redan tillbaka.

Mitt mål för resan var att

*visa Martin och barnen ”mitt” Gambia, fixat!

*hitta huset jag bodde i, det har jag gjort

*Att hitta Abdu och Dodo och att träffa kompisen L och Mr Papp, har gått sådär…

Vi har farit härs och tvärs över landet och sett alla de där ”måstena” som man ska som turist. Allt har varit till belåtenhet, tom Senior som var lite skeptisk innan tycker att det mesta är riktigt bra här. Hela bunten vill åka tillbaka och det är väl ett gott betyg.

Ganska snabbt fick jag veta att Abdu numera bor i England, när det gällde Dodo var det flera frågetecken. Efter många om och men vi fick till slut veta att Dodo bor i… SVERIGE!!!  Är världen liten eller?

Kompisen L mötte oss direkt när vi kom till hotellet och sen har vi träffat henne flera gånger. Mr Papp sökte vi upp och blev bjudna på fest. Där använde vi också internet för att kunna jobba lite varje fredag.

Mycket har förändrats men nu tror jag att jag hittar överallt igen och språket börjar komma tillbaka. Jag kan inte ta mej fram på Wolof, men iaf hälsa och lite mer. Det är himla kul att som vit turist tilltala en Gambier på deras eget språk, de ser ofta väldigt förvånade ut.

Nu är äventyret över för den här gången. Inatt 02.30 landar vi återigen på svensk, kall, mark. Vi är rejält solbrända, friska och mår väldigt bra. Men vi kommer att frysa rejält några dagar innan vi vant oss vid kylan igen. Sen är allt som vanligt igen med jobb, skola och vardag.

Men minnena finns kvar och alla bilder. Imorrn kommer ni att få en bildkavalkad utan like!