torsdag 17 januari 2013

Hur tänker du?

Hur mycket kan du göra för din bästa vän? Hur mycket kan du göra för en bekant? Finns det någon du skulle kunna dö för? Hur mycket vill du att någon ska göra för dej? Tunga frågor så här en snöig och kall torsdagmorgon.

Min bästa vän är Martin och jag skulle göra det mesta för honom, men jag skulle inte ge mitt liv. De enda personer som jag skulle ge mitt liv för, är mina barn. De är lixom de enda som behöver mej och finns inte de så behövs inte jag. Skulle något hända, så vill jag veta att jag gjorde allt för att rädda dem. Deras liv är mer värt än mitt, barnen betyder allt!

Mina vänner, bekanta och andra runt mej kan jag göra det mesta för och skulle ställa upp i alla väder och vid alla tider på dygnet oavsett hur nära de är, men jag skulle inte göra allt och då menar jag att riskera mitt liv. Det kanske låter cyniskt och elakt, men jag skulle aldrig riskera att göra mina barn moderslösa. Det skulle jag inte vilja att någon annan mamma gjorde för mej heller. Man måste ju leva för sina barns skull!

Däremot önskar jag att de vänner jag har skulle ställa upp för mej i alla lägen, ge mej stöd även om jag inte frågar om det och hjälp när jag ber om den. Tyvärr har erfarenheten visat mej att jag står ganska ensam oftast... och det har varit tungt. Jag har alltid haft stöd av mina föräldrar och numera även av Martin. Men vännerna är få och har ofta haft det mycket jobbigare än vad jag haft det, så stödet har lixom inte hittat eller orkat fram till mej. Men det har ju gått bra ändå  :-)

 Frågan är nu hur dina funderingar går kring detta? Hur mycket skulle du göra? Var går din gräns?


4 kommentarer:

  1. Bra skrivet..
    Jag tänker så här när någon skriver som du gjorde att du stod själv och det fanns knappt någon som hjälpte dig.
    Vad behövde du hjälp med som gjorde att dina vänner gjorde ett val och stannade med sin familj och inte hjälpte dig.
    Jag känner några som tycker som du medans jag tycker att de är lite ego för den hjälp de behöver handlar mest om lathet/ ältande och hur syn det är om dom.
    Jag hjälper mina vänner NÄR dom behöver mig på en normal nivå. Jag sätter inte min egen familj eller mig själv i kläm för att hjälpa andra. Men jag finns där om jag kan och jag finns oftast när jag behövs, men ältade hur synd det är om visa har jag inte tid med.
    Sedan 2 år tillbaka satte jag stopp för att sitta i telefon hela kvällarna med vänner som hade "problem" när jag gjorde det blev det sura miner, de kunde inte förstå att jag sa nej:
    Då kom det du skriver om, att jag inte fanns där när dom behövde mig.
    Jag försummade min egen familj för att lyssna på deras problem kväll in o kväll ut och det var inte samma som ringde varje kväll men det var varje kväll jag fick sitta i telefon och lyssna och hjälpa.
    Ett lyssnade öra kan också vara förmycket.
    Hamnar mina vänner på sjukhus och behöver min hjälp finns jag, behöver dom min hjälp till annat finns jag.. Men till massa skit finns jag inte. Sedan är det så att alla tycker ju att deras problem är störst så när är det rätt att säga nej utan att man ska bli dömd..

    Dö för någon är också en fråga, jag kan dö för mina barn. Men om jag ska dö för den äldste så förlorar ju de 2 små mig...Men Jo jag kan dö för mina barn..

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är klart att man måste särskilja skitsaker och allvarliga grejer. Jag har väldigt svårt att be om hjälp och skulle ALDRIG be om hjälp för en skitsak.

      I mitt fall har det handlat om att behöva hjälp vid egen eller barnens sjukdom och ev sjukvård. Bara en sån där liten grej som att ha hjälp med ena barnet medan man besöker sjukvård med det andra... men det har varit nobben. Då har jag fått ta med mej bägge om inte föräldrarna har kunnat hjälpa mej.

      Får man nej flera gånger, så slutar man be om hjälpen. Men jag ska tydligen alltid finnas där... och det gör jag, för jag tänker inte vända någon ryggen.

      Det handlar lite om "karma" tycker jag. Jag försöker vara en så bra person som möjligt (utan att vara präktig)och hoppas att det en dag ska smitta av sej till andra :-)

      Radera
  2. Intressant spörsmål du tar upp och väldigt tung fråga.
    För mig har aldrig frågan varit aktuell, om jag skulle dö för någon.
    Jag har 4 barn varav 1 var dödssjukt. Som tekniken var då, skulle jag inte kunnat hjälpa det barnet ändå. Sedan har jag aldrig velat göra mina övriga 3 moderslösa. Nej, inget av barnen.
    Nu är alla 4 så stora med egna familjer så jag har inte problematiken med att hjälpa till eller inte, så mycket. Det funkar.
    För egen del i nuläget, så tackar jag Gud för blogg och FB, annars stod jag rätt ensam. Föreningar jag gått med i, blir ytliga bekantskaper.
    Detta var väl mitt bidrag i diskussionen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för ditt bidrag till diskussionen. Du betyder väldigt mycket för mej <3

      Radera

Jag blir så glad av ett litet fotavtryck: