Melankoliska lördags funderingar

2001

Jag har ett bra liv. Andra tycker säkert att det är konstigt liv, men jag trivs. Jag kunde aldrig i mitt livs vildaste fantasi drömma om att jag skulle gifta om mej och få ägna mina dagar åt att göra precis vad jag vill. Jag blir lite melankolisk så här på höstkanten...

När jag skilde mej var jag bara 28 år gammal. Jag hade varit tillsammans med mina dåvarande man halva mitt liv, sedan jag var 14, och hade två små pojkar (3 resp 4,5 år). Det där med dagis var inte riktigt min grej och min man tyckte detsamma - vi var helt överens om att ha barnen hemma. Jag hade 5-6 olika jobb för att jag skulle kunna ha dem hemma och själv jobba hemifrån och extra. Pojkarna hade 10 olika diagnoser, de medicinerade var fjärde timma och var alltid sjuka. Det var lite pyssel att få ihop allt när jag blev ensam.

Jag gick inte in i väggen, jag sprang! Med huvet före. Men jag vågade inte berätta för folk att jag var utbränd, för det var man inte då (1998), det var en svaghet och något som bara satt i skallen. Så jag sa istället att man hittat nåt fel på hjärtat, det var enklare och något folk accepterade. Jag var helt slut, kunde tappa minnet, tappade ord, förstod inte vad jag läste, hittade inte vägen, var trött jämt osv osv. Alla som varit utbrända vet hur det är... man blir lite dum i huvet faktiskt. Det tog ungefär tre år innan jag var något sånär ok, men då hade jag redan fått en massa följdsjukdomar som man inte hittade förrän långt senare.

När jag mådde ok igen tog jag en titt på mej själv utifrån och insåg att jag var i ganska dåligt skick. Killarna hade börjat i skolan och jag hade några timmar helt för mej själv på dagarna. Jag jobbade hemifrån och gjorde så gott jag kunde för att försörja oss. Jag hade börjat jobba lite vid vågen på Viktväktarna och killarna hängde ofta med dit. Jag längtade efter sällskap i soffan på kvällarna när barnen somnat, men hade accepterat att jag nog skulle bli ensam resten av livet. Vem skulle vilja ha mej? Å vem ville jag egentligen ha? Kraven ökar med åldern kan man väl säga.

Att den där blonderade killen i kassan skulle bli min man fanns inte på kartan! Att jag skulle bli hans fru fanns inte i på hans karta heller. Det är kanske inte så konstigt att det skulle ta nästan sju år innan vi såg varandra som något annat än arbetskollegor? Vad hade hänt om bara den ena av oss skrivit in oss på Viktväktarna? Eller om han jobbat på en annan ort än där jag bodde? Allt har varit en slump från början till slut när det gäller oss två. Vi blev inte ens tillsammans på ett naturligt sätt, vi diskuterade oss fram till att testa att vara ihop... vem gör så?

Men det funkade! Och från den där kvällen när vi satt vi varsin dator och chattade om att testa lite smått så har allt känts helt självklart. Bara två veckor efter vår "överenskommelse" tyckte killarna att han lika gärna kunde stanna kvar hos oss, han var ju ändå alltid här... Martin blev en i familjen direkt! Å så har det varit i snart tio år, med den lilla skillnaden att barnen inte längre bor hemma. Jag som trodde att jag skulle bli helt ensam den dagen barnen flyttade. Så blev det inte. Barnen flyttade,  precis som de ska göra, och jag gifte mej! Jättekonstigt! Å helt underbart!

2016

Mitt liv blev inte alls som jag trodde. Barnen skulle flytta, jag skulle bli ensam - så var det bara. Men så blev det inte. Barnen flyttade, men jag blev inte ensam. Martin finns där som en klippa att hålla fast vid. Han är trygg, hjälpsam, ödmjuk och varm och hans finns alltid där för mej. Han accepterar mej precis som jag är och har ett enda krav på mej; att jag tar hand om mej! Hur kunde jag ha sån tur? Jag... som inte brukar ha tur... som inte har någon häftig karriär, inte är varken snygg eller särskilt charmig. Vad han ser vet jag inte riktigt, men jag är tacksam för att han ser det.

Vad hade hänt om jag inte skrivit in mej på Viktväktarna och han inte hade suttit i kassan den dagen? Det får vi aldrig veta och jag vill faktiskt inte veta det heller. Jag är nöjd med att det blev som det blev och att jag har det som jag har det  :-)

Det svåraste jag gjort!

Jag tror att alla föräldrar gör sitt bästa. Jag tror också att de flesta föräldrar känner sej otillräckliga och många gånger känner att de tagit sej vatten över huvudet när det gäller föräldraskapet. Jag undrar hur många som hade skaffat barn med facit i handen... om de vetat hur svårt det faktiskt är.

Jag har gjort mitt bästa sedan dag ett, men jag vet mängder av situationer som jag borde agerat annorlunda. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag verkligen gjort precis allt jag kunnat för mina grabbar, med de verktyg jag haft för stunden. Jag har gjort massor med fel och sagt fel saker, men det kommer ju ingen handbok i föräldraskap när barnen föds. Vi får alla gå på magkänslan och hoppas på det bästa.

Men jag är nog egentligen ingen bra mamma, särskilt inte sedan barnen flyttade hemifrån. Jag hör sällan av mej och känner lite att så länge det är tyst från barnen är allt ok... Jag vill inte bli den där morsan som ringer varje dag och barnen suckar när de ser mitt nummer i displayen. Därför kanske vi hörs lite för sällan... samma sak där: det finns ju ingen skriven regel hur ofta man ska höras. Vad är normalt?

Det jag däremot vet och är helt säker på, är att killarna vet att de alltid kan höra av sej till mej vad det än gäller och att jag alltid finns där om de behöver stöd, hjälp, tips och råd. Vi har varit igenom så mycket skit att vi alla vet var vi har varandra. Vi kan lita på varandras stöd till 200%!

Att bli mamma var min stora dröm redan när jag var 11-12 år och när jag var 23 uppfylldes den. Aldrig kunde jag väl ana att det skulle vara så svårt, det svåraste jag någonsin gjort! Att mammarollen skull innebära så mycket tårar, smärta och frustration, men samtidigt massor med glädje, kärlek och samhörighet. Aldrig förr har jag älskat så mycket och aldrig förr har jag varit så ledsen och frustrerad. Alla känslor blir lixom extra allt, när man får barn.

Jag kommer aldrig bli Årets Mamma eller slå mej för bröstet och påstå att jag är världens bästa förälder, för det är jag inte. Jag är inte ens en särskilt bra mamma ens idag efter att ha övat i snart 24 år, men jag har alltid gjort så gott jag kunnat! Precis som jag tror att alla föräldrar gör. Vissa av oss får bara lite extra många utmaningar i föräldraskapet...

Min son föddes inte som brottsling!

Min äldste grabb har, som ni kanske vet, bland annat ADHD och Tourettes syndrom. Innan han föddes hade jag inte särskilt mycket koll på neuropsykiatriska funktionshinder (npf), nu har jag betydligt mer kunskap kan man väl säga. Efter snart 24 år med detta i familjen har man stött på många konstigheter och lärt sej mycket på vägen.

En av lärdomarna är att personer, stora som små, med framförallt ADHD har helt andra spelregler i samhället än andra. Å det börjar redan när de är små för att sedan bara bli värre och värre.

I skolan kunde vi vid minsta problem få höra "ni kan ju alltid välja särskoleklass"...  asså... va? Min grabb har varken problem med intelligens, utveckling eller inlärning. Ändå behandlades han så! En elev i särskolan får ingen komplett grundskola och kan alltså inte söka vanligt gymnasium. Tror ni att vi fick den upplysningen i samma andetag som uppmaningen att söka särskola? Självklart inte! Det fick jag ta reda på själv! Tänk om vi faktiskt gått med på detta!!! Då hade vi kunnat sabba hela grabbens framtid! Tack men nej tack var mitt stående svar och det är jag glad för idag.

Till slut var vi tvungna att byta skola ändå eftersom han blev misshandlad och skolan inte brydde sej. Så vi flyttade till en mindre skola där nästan allt funkade klockrent. Man hotade inte med särskola en enda gång! Här fick barnen nämligen lov att vara precis så unika som vi alla är. Skolan gick bra, han gick ut med strålande betyg!

Det blev alltså både komplett skolgång och gymnasium. 15-årsdagen kom och efter lite peppande blev sonen sugen på moppekort. Vi fick tips om körskolor där man fick lite längre tid på sej vid teorin och förstående lärare. Papprena för körkortstillstånd skulle fyllas i och där fanns en liten ruta som ska fyllas i om man har ADHD, Asperger eller annat npf. Vi som brukar följa reglerna satte förstås ett kryss i den rutan och hade ingen aning om vad vi hade gjort.

Ett kryss i den rutan innebar nämligen att sonen skulle vara tvungen att visa läkarintyg på sin lämplighet som förare för en väldigt lång tid framåt. Han tog sitt moppekort 15 år gammal 2008, sedan dess har han varit tvungen att besöka läkare vartannat år som sedan godkänt honom som förare genom ett intyg. En person som faktiskt inte har en aning om hans körkunskaper! Han har haft två månader på sej att få läkartid, intyg och skicka in det eftersom det inte fått vara mer än max två månader gammalt och ska vara inne senast april. Så mellan februari och april har vi jobbat för att få fram intyget och skickat in detta. Sen har det tagit Transportstyrelsen olika lång tid att besluta om han verkligen ska få fortsätta köra eller ej... i vissa fall upp till ett halvår. En väldigt lång och ångestladdad väntan för hela familjen.

Transportstyrelsen har alltså kunnat dra in hans körkort precis när som helst, utan att egentligen ge oss någon förklaring alls mer än diagnosen. Varje gång vi skickat intyget har vi även skickat med ett begäran om omprövning  av beslutet för att ta bort tidsbegränsningen. Men ingen har lyssnat... förrän nu! 9 år efter att han tog sitt första körkort och efter att ha skickat in det där förhatliga intyget år efter år så kom äntligen och väldigt överraskande ett brev om att han numera slipper!!! From nu är han som vilken körkortsinnehavare som helst! Varannan vår kommer inte längre att innebära ångest i väntan på att få fortsätta köra. Vi är så otroligt lättade!!!

Detta är bara en av spelreglerna som är olika för personer med npf. De behandlas alltså på precis samma sätt som dömda brottslingar (grova rattfyllor mm) trots att de aldrig gjort något fel. Man förutsätter från första början att personer med ADHD kommer att missköta sej och inte är lämpliga som förare. En negativ särbehandling som kan få folk att ge upp direkt. Diskriminering faktiskt och en otroligt kränkande behandling. Därför struntar de flesta i det där krysset... och med facit i handen skulle vi nog också gjort det. Min son föddes med ADHD, han föddes inte som brottsling. Så varför har han under 9 år behandlats som det???

Längtan efter barnbarn

Jag är 47 år. Några av mina gamla klasskompisar har ganska nyligen fått barn, några andra har fått barnbarn. Snacka om att man är på olika plats i livet!

Man orkar ju det man måste, men jag måste säga att det skulle känna väldigt jobbigt att få barn nu. 47 kanske inte är någon ålder, men att starta om med vaknätter, blöjbyten och trotsåldrar känns inte särskilt lockande. Det känner iaf jag mej för gammal för. Barn på heltid... nej tack!

Barnbarn då? Att bara ta hand om när man vill... njae... känns inte heller som ett måste just nu faktiskt. Jag är ingen mamma som kommer att tjata på mina barn om barnbarn, det kommer om det kommer och får väldigt gärna vänta ett tag OM det övht blir något. Jag skulle inte sörja att inte få bli farmor. Där är jag nog lite ovanlig.

När vi hade lillpojken familjehemsplacerad hos oss räckte det bra med varannan helg. Det var faktiskt precis vad vi orkade med och vi var slut flera dagar efter han åkt hem. Nu var det iofs en lite speciell situation, men jag kände ändå att orken inte längre är som när man var 23...  och därför valde vi att tacka nej till en ny placering. Det är ju skitjobbigt att ha barn!

Jag har svårt att förstå dem som skaffar barn i vår ålder, särskilt om man redan har ett gäng. Barnbarn väljer man ju inte, men man väljer ju när och om man vill ta hand om dem. Sina egna barn måste man ju faktiskt ta hand om, det är inget val man gör! Man väljer om man ska skaffa dem, men det är faktiskt enda valet man gör. Sen är man förälder vare sej man vill eller ej resten av livet! Många säger 18 år, men det stämmer inte. Man är förälder även sedan barnen flyttat och skaffat ett eget liv, så är det bara.

Jag kan se till min egen situation. Senior är 23,5 och lika gammal som jag var när jag fick honom, Junior är 22. Medan Junior i stort sett är helt självständig och självgående, behöver Senior fortfarande en del stöttning och praktiskt hjälp. Jag gör det jag kan förstås. Jag själv rådfrågar ibland mina föräldrar om både det ena och det andra, även om jag numer kanske inte behöver så mycket praktisk hjälp (mer än med hundvakt).

Jag önskade två barn, tätt, gärna samma kön - och så blev det. Jag önskade inte att bli ensam med dem, men så blev det ändå. Det var några riktigt kämpiga år som ensamstående morsa till två små barn som tillsammans hade tio diagnoser. Kanske är det därför jag inte längtar efter att börja om? Jag har ingen aning, jag vet bara att jag inte är ett dugg avundsjuk vare sej på dem som får egna barn eller barnbarn. Jag har det väldigt bra som jag har det just nu.

23 år sedan den bästa dagen i mitt liv!

Igår fyllde min förstfödde 23 år. Det betyder att det var 23 år sedan den bästa och lyckligaste dagen i mitt liv. Inte för att jag älskar att föda barn precis, utan för att jag drömt om att bli mamma sedan 11-12-årsålder. Den lille sonen var enormt efterlängtad, att jag nästan dog på kuppen gjorde inte särskilt mycket alls.

Jag var lika gammal då som sonen är idag, något halvår äldre om man ska vara noga. Jag hade en fast relation med sonens pappa sedan 9 år tillbaka, vi var gifta och hade hus. Allt var alltså frid och fröjd. Sonen var förstås den finaste bebis som kommit till världen, med sina gyllene lockar och trubbiga lilla näsa. Han var perfekt! Men han var inte som andra... å ganska snart började jag fundera på om det faktiskt kanske var något fel...

Som förstagångs mamma blir man idiotförklarad av de flesta, men framförallt av sjukvården. Så när jag redan på hembesöket av barnmorskan frågade om några saker fick jag känslan av att vara till besvär. När jag tog upp samma saker vid nästa besök blev jag bemött med himlade ögon och suckar... även barnläkaren gav samma reaktion. Det skulle ta fyra år innan någon tog mej på allvar och under de följande 3-4 åren fick vi en handfull diagnoser. En del av symptomen frågade jag om redan vid det där första hembesöket av barnmorskan.

Tänk om man vetat hur svårt det skulle bli att vara förälder. Hur många timmar som skulle gå åt i sjukhusets korridorer och väntrum och hur många som skulle döma oss pga oförståelse kring sonens diagnoser. Drömmen jag hade var inte riktigt det som blev min verklighet... jag sörjde drömmen och det var jag tvungen att göra för att kunna glädjas åt verkligheten. Jag sörjde de friska barnet som jag inte fick, inte för att han var sämre utan för att han skulle få kämpa mot en massa elaka människor och inte få samma förutsättningar som andra barn. Jag var tvungen att skaffa mej en osynlig rustning för att kunna försvara både honom och mej. Jag blev en tigermamma.

Under sonens första 10 år hade vi ibland ett rent helvete, där läkare misshandlade oss verbalt och skolan rent fysiskt. Sen hade vi några år när det var lite lugnare för att sedan blossa upp rejält igen och då tog det extra mycket energi och var ännu jobbigare än tidigare. Men vi tog oss igenom det också och idag är läget hyfsat lugnt. Jag kommer alltid att ha ett extra öga åt min förstföddes håll, han behöver det. Vi kommer alltid ha ett särskilt band och en kontakt som bara de som kämpat tillsammans har.

Idag tycker många att man är ung när man får barn som 23-åring, då var det ganska normalt. Med facit i handen tycker jag att det är en perfekt ålder att få barn, just för att man orkar. Orkar att kämpa och kanske är lite för omogen för att tänka efter... ibland är det faktiskt ganska bra att inte tänka efter... särskilt när man kämpar för någon annan. Jag vågade kräva, ifrågasätta och skrika mej hes. Idag vete sjutton hur jag hade gjort...?

Jag har alltså varit mamma halva mitt liv nu. Den halvan har varit den svåraste någonsin, men nu hoppas jag att allt blir lättare. Grattis älskade son, nu är du faktiskt vuxen på riktigt  :-)

När världen gungar till lite...

Jag trodde att 2016 skulle bli mitt år och gjorde verkligen vad jag kunde för att det skulle bli så. Jag har tagit hand om mej och verkligen berett vägen för ett riktigt bra år. Det skulle innehålla veckorna i Gambia, midsommar på Öland, bröllop och bröllopsresa... mängder med mår-bra-saker. Barnen hade sitt; jobb, bostad och kärlek. Igår rasade det...

Namnfrågan krånglar fortfarande. Eftersom vi inte fått klart med namnet har vi inte kunnat boka vår bröllopsresa. Igår var det bara en enda hytt kvar på kryssningen vi drömmer om, vi bokade snabbt som ögat förstås. Men bokningen förfaller om inte namnet blir klart inom 7 dagar... det måste nämligen stå rätt namn från början. Det går inte att ändra ens mot en avgift. Surt, men det här blev ändå ett lyxproblem lite senare på dagen.

Äldste sonen blev nämligen uppsagd på jobbet med omedelbar verkan pga arbetsbrist. I slutet av arbetsdagen blir han och en till inkallad till chefen och får iskallt veta att de inte behöver komma tillbaka nästa dag. Sonen är förstås förtvivlad! Han trivdes bra och trodde han skulle jobba där resten av livet. Företaget köptes upp i höstas och nog visste man att det skulle bli förändringar, men det hade inte ens gått några rykten om uppsägningar så det kom som en total chock.

Min egna bekymmer blev med ens ganska små och ytliga, sonens jobb är viktigare än det mesta förstås. För honom handlar det om hela hans liv med bostad och allt annat. För mej handlar det om en lyxresa, två veckor i mitt liv. När man dessutom vet att en god vän precis kämpar med sviterna efter en svår hjärtinfarkt bara 47 år gammal och ytterligare en nära vän fick en hjärtinfarkt här om dagen, ja då blir min egna problem ännu mindre. Hälsan, arbete och bostad är viktigast - i just den ordningen. Jag har både hälsa och bostad!

Ändå svider det... mitt år blir alltså inte mitt år ändå. Kommer jag någonsin att få helt lugnt runt mej? Är det för mycket begärt att hela familjen ska få vara friska, ha jobb, bostad och kärlek samtidigt? Iaf några månader i sträck? Tillräckligt länge för att vi ska hinna landa och faktiskt njuta av lugnet. Det verkar inte så... varenda gång när jag tror att det ska bli så, så händer något. Alltid är det något som händer som raserar lugnet och drar tillbaka mej till verkligheten igen. När ska jag lära mej att ett lugnt liv inte är för mej? Att jag aldrig kommer att få uppleva att alla mår bra samtidigt.

Jag klarar mej alltid och reser mej alltid igen oavsett hur hård knocken varit. Det har jag alltid gjort och kommer alltid att göra. Det är värre för sonen. Han kämpar och har kämpat med sin annorlundahet hela sitt liv och varje större motgång blir större för honom än för oss andra. Nu får vi alla dra i alla trådar vi kan för att hitta ett nytt jobb åt honom. Han kan bara inte gå arbetslös! Så känner ni någon som har ett jobb över, vad som helst och nästan var som helst i Stockholmstrakten. Så finns här en 22-åring som gärna jobbar, är skötsam och social, passar alltid tiden och gör det man ber honom om. Han kan börja direkt! Han har dessutom b-körkort och bil, kan ta truckkort om det behövs. Erfarenhet från restaurang (6 år på Mc Donalds) och 18 månader inom verkstad/industri/lager. Titta under varje sten och hör av er!

Jag klarar mej, skrev jag precis... och det gör jag. Men visst blir jag påverkad. Hjärnan stänger av, jag tappar tråden, vet inte vad jag pysslar med, får inget gjort. Det enda jag vill göra är att sova. Så reagerar en kropp som varit rejält utbränd och som fortfarande inte är frisk många år senare. Jag hinner bara ta emot informationen, göra nånslags krisberedskap och meddela dem som behöver veta. Sen stänger jag av, inte medvetet - allt sker automatiskt av kroppen. Som nåt slags skydd antar jag.

Världen gungade alltså till lite för min lilla familj igen. Vi kommer att klara av detta också, förstås. Vi klarar allt. Frågan är väl bara hur lösningen ser ut den här gången och hur fort det går. Allt brukar ju lösa sej... på nåt sätt...

Värsta resan!

Bulgarien 1998

Svenska Resebloggare har som jag tidigare berättat olika teman under tre veckor. Jag har hängt på när det varit något som lockat mej. Idag är temat "värsta reseminnet" och det har jag ett klockrent! Det är första och enda gången (hittills) som jag längtat hem.

Året var 1998 tror jag och jag har för mej att det var första resan efter skillsmässan från barnens pappa. Jag, killarna och mina föräldrar bokade en vecka i Bulgarien i augusti/september eller nåt sånt. Vi brukar aldrig åka en vecka, men tyckte det skulle vara skönt att komma iväg lite snabbt. Tur var väl det!!!

Innan vi åkte hade jag haft häcken full med jobb, så packningen blev i sista minuten. När man ska ha mängder med mediciner med sej, får man helt enkelt inte slarva med packningen... men det gjorde jag. Så när vi väl kom fram saknades astmamediciner och alvedon.

Vi skulle bada och sola och jag hade glömt.... BADKLÄDER!!! Hur kan man göra det? Då fanns det inte särskilt många välutrustade butiker heller där vi var, så vi fick köpa kortbyxor i en mysko kvalitet som killarna fick bada i. Badkläderna var dock ett i-landsproblem i sammanhanget.

När vi kom fram till hotellet blev min mamma dålig. Förmodligen blev hon matförgiftad på flyget och blev liggande ett par dagar. När hon väl kurerat sej satte sej min pappa på sina svindyra glasögon och fick tejpa ihop dem för att se något. En dag sitter Senior på toaletten ropar han på mej "Mamma, mitt bajs rör sej". Då har ungen fått mask! Å direkt efter får Junior 40-graders feber och vi har alltså ingen alvedon med oss...

Vår hotellrum är väldigt litet och med extrasäng åt enda grabben, den sängen drämmer jag lilltån i. Snart är det ingen liten tå längre, utan en väldigt stor tå som både är gul och lila. Jag har brutit tån förr och känner igen smärtan. Nån sko går inte på och jag kan inte gå, det blir att sitta med foten i högläge på balkongen resten av tiden. Nu vill jag åka hem!!!

När transferbussen väl hämtar vår familj är det alltså en mamma som hoppar på ett ben, en unge med mask som går själv och en unge med feber som lutar sej mot någon av oss för att orka stå och en morfar med ihoptejpade glasögon. Men då mår iaf mormor bra igen!

Ni må tro att det var skönt att komma hem till Sverige igen! I med maskmedicin på en ungen, alvedon och astmamedicin på den andra. Mej var det inte mycket att göra åt mer än låta tiden ha sin gång och pappa fick nya glasögon. Men jag kan väl säga som så: Bulgarien ligger inte så högt på vår lista och vi har inte varit där sedan dess. Men vi borde väl?

Det här med stress...

Mitt liv för 20 år sedan...

Alla har någon gång känt sej stressade. Några av er har även mått dåligt periodvis av stress. Sen har vi en liten skara (som dock blir allt större) som blir sjuka av stress, dit hör jag. Det är så otroligt viktigt att se signalerna och lyssna på dem. Jag anser att vi alla har ett val när det gäller stress, även att inte välja kan vara ett val, även om det är ett ganska dåligt sådant.

Min situation var följande:
Jag var ensam med två barn, då runt 4-5 år gamla, tillsammans hade de 10 diagnoser och jag jobbade extra på 6 olika jobb eftersom det var omöjligt i den situationen att ha ett fast arbete. Jag blev uppsagd från två olika jobb eftersom det var för många läkarsamtal på arbetstid. Det var minst  2 läkarbesök i veckan och jag körde slalom mellan jobben, mej själv var inget jag överhuvudtaget hade en tanke  på att hinna med. Barnen fick bäst tänkbara vård, själv åt jag knappt. På kvällarna när barnen väl somnat satt jag med mina limpmackor och däckade sedan totalt. Under natten vaknade ena barnet ungefär varannan timme och kräktes. Så höll det på...

Jag kan inte säga att jag märkte vad som hände. Symptomen kom krypande och inte förrän jag en dag stod på Ica Maxi och inte hade en aning om hur jag kommit dit, än mindre visste hur jag hittade hem... så insåg jag att något nog var lite fel. Men jag tog inte signalen på allvar. Det var inte förrän Senior kom på mej med att sova, stående, medan jag strök som jag insåg att jag var sjuk och behövde hjälp. De var faktiskt han som sa det; mamma, du är nog sjuk. Jag gick till läkaren och blev sjukskriven direkt. Inte förrän tre år senare kunde jag fungera hyfsat igen. Hyfsat... inte bra...

Det här var fortfarande på det ljuva 90-talet, lyckopiller var inget man erbjöds direkt utan jag fick samtalsterapi. Superbra! Det hjälpte mej en lång bit på vägen. Men när jag var tvungen att byta terapeut så funkade det inte alls, vi passade inte ihop och det fanns ingen annan. Men då började bitar hemma att komma iordning, diagnoser föll på plats, barnen fick hjälp. När de började i skolan fick jag även några minuter för mej själv. Då sov jag. Jag mådde bättre och kunde fungera, men jag mådde inte bra.

Det är 18 år sedan jag gick in i den berömda väggen och jag har fortfarande sviter kvar. Jag fick förmodligen både sömnapné och fibromyalgi av stressen. Jag går väldigt lätt upp i vikt, har dåligt minne, vissa dagar funkar inte talet som det ska och jag tål inte stress. Idag vet jag mina begränsningar och lyssnar på kroppen så mycket jag kan. Och jag frågar mej; kunde jag gjort något annorlunda? Sjävklart! Men det såg jag inte då. Jag hade kunnat be om mer hjälp med barnen, kanske fler nätter för att verkligen få sova och vila knopp och kropp. Jag hade kunnat ta hand om mej bättre med lagad mat till mej (ungarna fick ju alltid hemlagat) och rörelse för kroppen. En och annan promenad under de där åren hade förmodligen gjort susen.

Om jag bara tagit hand om mej lika bra som jag tog hand om barnen och sett mej själv som viktig, så hade jag förmodligen haft ett helt annat liv idag. Hade jag gjort klokare val, eller valt överhuvudtaget, så hade jag varit friskare idag. För vi har alla ett val att ta ansvar över vårt liv och vår hälsa. Val. Hela livet består av val. Och ett av dem är att inte välja. Att bara låta tiden ha sin gång, som jag gjorde. Det är ett dåligt val. Att istället ställa krav på sin omgivning att se mej, hjälpa mej och ställa upp för mej är ett val - men det är svårt och kan vara obehagligt att göra. Att förändra sin arbets- eller livsituation är inte heller enkelt eller gjort i en handvändning - men ofta nödvändigt. Att prioritera sej själv! Att säga det till en mamma är som att slå någon på käften, det gör man bara inte! Men det måste göras! Vi måste prioritera oss själv och se oss själva som viktiga! Om vi inte respekterar oss själva, varför ska då andra göra det? Vi måste bli våra egna bästa kompisar och göra vårt allra bästa för att må bra. Hur ska vi annars orka finnas där för någon annan? Vad händer om jag faktiskt stressar ihjäl mej och dör ifrån mina små barn? Borde jag kanske gjort några nödvändiga val...

Jag ber er! Ni som känner att stressen nästan kväver er, att ni nästan drunkar i alla måsten och är så dödströtta att ni inte ens orkar sova. VÄLJ LIVET! Det är inte enkelt och det går inte snabbt, men det är värt både obehaget och tiden att få sitt liv tillbaka. Vill ni däremot hamna i min sits och ha ett liv där ni ha konstant ont, ett minne som sviktar, bedrövlig sömnkvalite och inte ens kunna klara ett jobb - ja, då kan ni fortsätta som ni gör. DET är ett dumt val!

Det svåraste jag gjort!

Idag fyller jag 22 år som mamma! Eller man kanske ska säga att min äldste son fyller 22 år idag. Båda är ju faktiskt rätt, så grattis till oss!

Tänk om man vetat hur svårt det skulle vara. Om man vetat hur smart man måste vara, hur många tårar man skulle fälla, hur arg man skulle bli och hur frustrerad man skulle vara många gånger... tänk om man bara vetat...

Förr tyckte jag att jag var en ganska hyfsad mamma till mina två grabbar, idag vet jag inte om jag var så himla bra egentligen. Mycket kunde gjorts annorlunda. Men jag gjorde så gott jag kunde förstås, det gör vi väl alla?

Min prioritering var att vara närvarande som förälder. Att finnas där för mina grabbar och även för deras kompisar, vet vilka deras komisar är och tycker om. Jag valde därför att vara hemma med mina barn under hela deras uppväxt, i samförstånd med deras pappa förstås. Jag tycker då och tycker än idag, att det är något av det bästa jag gjort och det finaste jag gjort för mina barn. Jag gav dem tid! Jag gav dem lugn! Jag tror att det är det viktigaste man kan ge ett barn.

Men det var svårt. Det svåraste jag gjort. Med alla diagnoser så var läkarbesöken och sjukdagarna många. Ibland kändes det som vi var helt isolerade. Det var lixom vi tre mot resten av världen många gånger. Idag är det inte längre så och jag kan sakna den tiden ibland. Då när vi låg i sängen tillsammans och läste Harry Potter eller var på någon spännande resa.

Idag bor vi på varsitt håll, äntligen fick Senior sin lägenhet! Å alla trivs bra med sina självständiga liv. De har körkort, fast jobb och egen bostad. Precis som det ska vara. De har sina egna liv, även om jag finns där i bakgrunden. Just nu är allt lugnt, men för bara ett år sedan var det kaos. Jag undrar hur det ser ut om 5-10 år. Har jag barnbarn då? Jag undrar det...

Jag gjorde så gott jag kunde och killarna har blivit helt ok. Jag kan klappa mej på axeln och se mitt mamma-jobb som avslutat. Det gick ganska ok ändå.  :-)

Det gick i lås!

Bosktavligt talat så gick allt i lås idag, låset blev lixom avgörande. Vi visste ju inte hur det skulle bli  med sonens flytt... skulle de föregående hyresgästerna vara utflyttade och skulle det vara städat??? Det fanns ju en viss risk för avhysning och då skulle han inte få flytta in förrän tidigast imorrn. Sonen ringde till hyresvärden strax efter 9 och jodå, lägenheten var tom! Det vara bara ett liiitet problem... de hade låst och slängt in ALLA nycklar i ett kuvert genom brevinkastet... ingen kunde alltså komma in i lägenheten.

Strax efter lunch fick jag rycka ut och springa upp till lägenheten för att träffa bovärd och låssmed. Låssemeden fick helt enkelt borra upp låset och byta ut hela kalaset. Sen kunde vi tillsammans gå in och besikta städningen, vilken var helt i sin ordning. Jag kvitterade ut nya nycklar och kunde skicka bild på nycklarna till den lycklige sonen som förmodligen hade lite svårt att jobba klart  :-)

Jag packade bilen full och körde alla typ 200 meter till lägenheten. Tömde bilen och fixade lite. Ganska snart kom Senior och hans pappa för att hjälpa morfar som kom med sängen och soffan. Sen tog vi ett varv till med min bil och sen var det klart så långt. Resten av grejerna står hos mormor och morfar och ska delvis hämtas imorrn.

När Martin kom hem åt vi inte flyttgröt, men flyttsallad och sen gick vi tillbaka till lägenheten för att visa den för Martin och ställa dit ett par lampor. Vi gjorde också en liten inköpslista, så imorrn bär det av till IKEA. Det behövs duschdraperi, rullgardin, ett par taklampor osv. Han har fått massor med bra grejer under åren, som knivar, bestick, kastruller och massor med presentkort på bla IKEA. Så det mesta finns, men lite behöver kompletteras och då kommer ju presentkorten väl till pass. Vi har lovat att köpa lite när vi är i Ullared på fredag, då mest rengöringsmedel och städgrejer.

När vi lämnade den lille sonen var han helt slut, men så lycklig. Han kommer att sova så gott inatt. Å det kommer jag med att göra! Hela kroppen gör ont och jag är sååå trött! Hade jag kunnat så hade jag burit in löpbandet i Senior gamla rum direkt! Jag har städat av där och väntar bara på att Junior ska komma och hjälpa oss. Snart har jag mitt träningsrum igen!!! Jag älskade mitt träningsrum som jag hade i hela fyra månder förra året. Nu är det för gott!

Nu bor alla där de ska! Alla är nöjda och trivs med sina liv. Äntligen kan Seniors nya liv börja  :-)

Vem stoppar polisen?

Jag har två söner, 20 resp 21 år gamla, men det vet ni redan  :-)

Bägge har körkort sedan många år tillbaka, först för moppe sedan för bil. Junior tog även för motorcykel så fort han fick. Senior kör runt i morfars gamla Merca och Junior en gammal Toyota. Ingen större skillnad alltså, ändå en gigantiskt skillnad i polisens ögon.

Jag tror inte att Junior har blivit stoppad en enda gång, medan Senior blir det titt som tätt. Häromdagen var jag med när han blev stoppad och var då tvungen att fråga poliserna vad de tittar på och varför de stoppar just Senior så ofta. Svaret var kanske inte särskilt överraskande, men fick mej att fundera.

De tittar mycket på bilmärke och årsmodell. En äldre bil av märket BMW eller Mercedes med en yngre förare kollas upp så ofta de går. Det har nämligen visat sej att just de förarna ofta inte har något körkort... i just det här fallet tyckte de också att Senior tittade lite för länge på dem när han passerade dem. Då skulle de ta in mej varenda gång, eftersom jag alltid kollar om det är en polis jag känner. Men jag blir väldigt sällan stoppad...

Poliserna som vi pratade med hade gott om tid och svarade snällt på alla våra frågor och sa sen att Senior kan förbereda sej på att bli stoppad oftare än andra även i fortsättningen. Just pga bilens märke och årsmodell och hans eget utseende som ung förare. En 20-årig lintott i en gammal Merca ska alltså köra väldigt lagligt eftersom han med största sannolikhet har en jäkla koll på sej. Hur är det då om man istället är väldigt mörkhårig och har ett utländskt utseende? Förmodligen ännu värre.

Nu har han iaf fått en förklaring till varför han har en date med polisen oftare än vi andra. Inte mycket att göra något åt, mer än att hålla sej till trafikreglerna. Han har ju dessutom uppgett att han har adhd mm när han ansökte om körkortstillstånd och måste därmed lämna in läkarintyg om lämplighet vartannat år. Han riskerar alltså mer än någon annan att förlora sitt körkort om polisen anmärker på något. Utan körkort skulle hans liv bli väldigt fattigt, han älskar att köra bil!

Å nu är det dax att skicka in det där intyget igen och den här gången har vi bifogat en skrivelse med önskan om en omprövning för att slippa skicka in de där intygen. Han har haft körkort sedan han var 15 år och inte visat sej olämplig hittills. Så nu håller vi tummarna för att det är sista gången han behöver skicka in de där intyget som både är krångligt att få och är lite av en kränkning att be om. Hade han misskött sej eller hade ett missbruk skulle det vara en helt annan sak, men nu har han ju inte det.

Men så enkelt är det väl inte, det är ju trots allt en myndighet vi ska stångas emot...

Förstår om ni undrar...

Ni kanske undrar hur det går med kaoset här hemma? Nu är det ju en hel vecka sedan senaste nyheterna landade i knät på mej och två veckor sedan allt brakade rejält. Det är faktiskt lugnt. Men det är som att gå på skare, man bara väntar på att trilla igenom...

Jag kan inte riktigt koppla av och koppla bort. Jag frågar sonen 27 ggr om dagen om alla kort är på bordet, om allt är lugnt, vad han ska göra, vem han pratar med osv. Han blir galen på mej, men fattar längst där inne att jag måste fråga och varför. Så han svarar... surt.

Så jag hoppas att det är över och att vi kan få en lugn jul. Ni ser: hoppas... det finns alltså en strimma av hopp igen. Men så fort jag tror att allt är lugnt så brukar det braka igen. Julpyntet är framme, julklapparna är inköpta och inslagna och glöggen uppkorkad. Tiden får utvisa om allt är över. Jag tror det när jag ser det...

Ni kan väl hålla en tumme va?

Den där magkänslan... Del 4 - sonens egna ord...

Efter 6 månader är krisen alltså över och vi kom ut med nya erfarenheter på andra sidan. Egentligen har livet trasslat för sonen de senaste 2,5-3 åren, men kulmen var alltså nu i somras. Då rasade allt. Det har varit kaos, hårda ord, tårar, frustration och en massa annat. Det finns inga facit för såna situationer, man får helt enkelt agera efter sin magkänsla. Är barnen dessutom vuxna finns en massa regler och lagar att förhålla sej till, då får man ta till alla knep man kan - ibland ganska fula såna...

Men nu är vi igenom och vi mår allihop ganska ok igen. Jag tar fortfarande hand om Seniors ekonomi och har större koll på hans välmående än jag har när det gäller Junior. Han har fortfarande sina mysko stunder, men kommer snabbt ur dem när man säger till honom. Han sköter sin medicinering och verkar omtyckt på nya jobbet, som han själv tycker är toppen!

Vi har många att tacka (Martin, mormor & morfar mfl) och så här skriver sonen själv om allt:

För ett år sen trodde jag inte att mitt liv skulle se ut som det gör idag, då jobbade jag på McDonalds och mådde bra (Trodde jag). Sen hände det som absolut inte fick hända, Johan dog väldigt plötsligt och min Farbror dog. Jag gick in i en depression, försökte att inte visa det utåt. Men så kom sommaren och semestern. Då brast allting för mig, jag mådde sämre än någonsin, jag hade självmordstankar och jag ville bara försvinna.

Idag mår jag bättre än jag någonsin gjort, och det är tackvare nytt jobb, nya möjligheter och inte minst tack vare min underbara mamma! Utan henne hade jag nog inte suttit här idag, Du är bäst!

Trodde inte att en depression skulle vara så länge, men nu vet jag hur det känns, och hur jävla ont det gör. Jag unnar ingen, absolut ingen att hamna där. Men jag är oerhört lycklig att jag klarade mig igenom det.

Jag frågade honom om han ville gästblogga och berätta hela sin historia själv, men det ville han inte - däremot fick jag skriva och berätta allt. Kanske skulle det hjälpa någon. Vi har ju även ett bokprojekt ihop som just nu ligger på is, så han vill att allt ska berättas och litar på mej.

Jag frågade honom vad han skulle ge för tips till någon som är i kris. Han svarade direkt: Våga be om hjälp!  Men be INTE EN KOMPIS!!! En kompis går kanske att lita på när det gäller småsaker, men när det verkligen kniper är det ändå oftast någon äldre som är mer lämpad att hjälpa till. En förälder är att föredra, som känt en länge och vet hur man brukar vara. Någon som dessutom vågar och kan fräsa ifrån och sätta ner foten på riktigt. Ta emot hjälpen som erbjuds! Såna här tunga grejer orkar man inte reda ut själv.

Som förälder till ett barn som trasslat till det för sej (oavsett ålder) måste man ta sin magkänsla på allvar. Känns det fel är det oftast fel! Våga ställa obehagliga frågor och vara beredd på att svaren är lika obehagliga. Våga vara besvärlig! Våga ställa krav! Var en förälder helt enkelt, inte en kompis. Det hjälper inte att stryka medhårs när man ska lösa allvarliga problem, man måste peta bort onda sårskorpor gång på gång på gång. Var beredd på ett jäkla jobb helt enkelt och på en bergådalbana av känslor. Var också beredd på lögner och dubbelkolla varenda uppgift. Var misstänksam...

Mycket kan man inte förutse och saker måste göra direkt! En del är riktigt grisigt men måste köras igenom. Det är ett teamwork där den ena lämnar ut sej själv totalt och den andra plockar upp resterna. När båda är helt blottade och dränerade kan man börja pussla ihop bitarna och bygga upp något nytt. Men gör man det inte ordentlig så faller det snart igen... man måste röja marken först och bygga en stadig grund innan man börjar pussla. Ett jäkla jobb! Å jag vet inte än... men jag hoppas vi gjort rätt och att bygget ska hålla... jag vill verkligen inte gå igenom detta en gång till. Jag orka inte mer! Men måste jag så orkar jag... det är så det måste vara och är... jag är mamma... och en massa annat...

Den där magkänslan... Del 3

Smilet döljer smärtan...

Tiden på Öland var absolut värst! Att se sin älskade unge må så dåligt och inte nå fram är fruktansvärt. Stundtals fräste han bara, andra gånger bröt han ihop bara man frågade något. Känslorna var verkligen all over the place... och det var de även hos oss. Oron tärde rejält på oss, ändå blir jag coollugn när akutsituationer uppstår. Jag går in i nåt slags tillstånd där jag bara pekar med hela handen och agerar. Så var det nu också. Jag var helt säker på att vi skulle reda upp situationen, jag visste bara inte hur lång tid det skulle ta och vad som skulle hända sen.

Sonen fyllde 21 i slutet av Augusti och var ganska uppgiven för att det inte blivit nåt nytt jobb trots alla positiva svar. Han ville ju jobba! Inte gå runt och må dåligt och vara overksam. Han sov mycket och sökte vårt sällskap mer och mer. Medicinering tackade han nej till, bla eftersom han redan medicinerar med Ritalin (som han slarvat med under den kaotiska perioden). Vi valde istället för medicin att prata mycket, sysselsätta honom och vara ute i naturen. Det var en himla tur att jag inte jobbade... all tid gick åt till sonen! Men det tärde en hel del på oss alla, man var orolig precis hela tiden och sov dåligt.

I mitten av september kom det positiva beskedet att en vän till familjen ordnat en anställningsintervju till honom. Han var väldigt nervös när han gick iväg, men hoppet hade tänts ordentligt. Han åkte iväg och kom hem väldigt trött men väldigt glad. Fick han det här jobbet så skulle det innebära att helg- och kvällsarbete var över. Ändå skulle han ha flera tusen mer i lön. Mc Donalds är en väldigt bra arbetsplats för den som är på väg ut i vuxen- och arbetslivet. Men ska du skaffa dej en bostad, så räcker helt enkelt inte lönen oavsett hur mycket man jobbar. Då är det dax att byta jobb och äntligen vågade/orkade/tvingades sonen ta det steget. Ett nytt jobb skulle också innebära vuxna kollegor istället för ungdomar (som kan vara (och var) väldigt elaka)...

Väntan var jobbig och han pendlade mellan hopp och förtvivlan. En vecka senare fick han veta att jobbet var hans!  Nu släppte allt och han var så glad att han bröt ihop, och det gjorde alla vi andra också. Det blev ett enda stort gråtkalas och äntligen kände jag hur hans livsandar började vakna igen och att faran var över. Nu skulle han ha två veckor ledigt innan det nya jobbet började, han drog till Öland direkt! Öland är vårt paradis. Där finns vilan, tystnaden och friden. Det är där vi laddar våra batterier bäst och där Senior alltid haft sin tillflyktsort. Där är han helt trygg.

2 oktober började han sitt nya jobb och kom hem helt slut. Han hade inte jobbat eller umgåtts med folk på nästan två månader. Första två veckorna jobbade och sov han bara. Så kom kallelesen! Äntligen skulle behandlingen börja i form av samtalsterapi. Vi trodde han skulle vägra, men han gick dit och kom faktiskt hem nöjd! Förr har det hetat "Jag tänker inte gå och prata om min barndom med nån gubbe som tar betalt!" Men det var helt ok och nu ska han gå varannan fredag under 18 veckor. Och han har hittills inte behövt pratat något alls om sin barndom... Jag vet att han kommer att ha perioder under terapin då han ifrågasätter allt och förändras en del, men jag är helt säker på att det här är precis det han behöver. Vad vi alla behöver!

Nu har han jobbat på sitt nya jobb en dryg månad. Han har fått arbetskamrater som bryr sej och han samåker med en tjej till jobbet varje morgon. Han trivs och skrattar mycket igen. Det gamla umgänget är så gott som borta. Han har fortfarande inte tagit bort alla från sin Facebook, men jag tjatar på honom. Det är något som måste göras, för att han ska bli helt fri från allt gammalt. Särskilt tjejerna som lurat honom och de som varit taskiga, måste försvinna ur hans liv. De kunde förstört hur mycket som helst och är inte värda hans vänskap. De ska vara glada att jag inte polisanmälde dem, jag hade hur mycket som helst på dem (stöld, utpressning, hot mm)...  men ger dem istället chansen att rätta till sina liv.

Vi har varit till helvetet och tillbaka. Det kanske inte framgår så tydligt eftersom jag inte kommer ihåg alla detaljer eller kan berätta allt, för då blir det för mycket. Men det har verkligen varit ett helvete och jag var faktiskt lite rädd när jag skulle opereras att kroppen inte skulle orka med narkosen. Å jag var ju svår att väcka... om det berodde på detta vet jag inte, jag vet bara att en ny narkos inom närmaste tiden är uteslutet pga riskerna. Kroppen måste få vila lite nu.

Mycket har hänt och tankarna är många. Vad kunde vi gjort annorlunda? Vad kunde hänt? Är det över nu? Kommer det mera...?

I nästa inlägg får ni hans egna ord om hans egna funderingar, mina tankar och tips till andra föräldrar i liknande situation. Det blir sista inlägget i den här långa resan som äntligen är över. Hoppas jag.

Den där magkänslan... Del 2

När Senior kom ner till oss på Öland var han i ett uruselt skick. Han var deprimerad, aggressiv, manisk och jag förbjöd honom att gå tillbaka till jobbet. På nätterna hade han mardrömmar, han skrek och for runt i sängen så saker på sängborden flög iväg. På dagarna var han nästintill apatisk, manisk och väldigt kontrollerande. Vi pratade massor och han bad till slut om min hjälp. Den skulle han förstås få, men då var mitt krav att vi skulle göra det på MITT sätt. Han skulle göra EXAKT som jag sa om jag skulle hjälpa honom, annars kunde han sköta det själv. Han insåg att han var tvungen att lita på mej, annars skulle han inte orka gå vidare.

Så när vi kom hem från Öland gick vi direkt till läkare som bara genom att titta på honom gav en sjukskrivning på sex veckor och order om att söka nytt jobb och nytt umgänge. Där började jakten på ett nytt jobb och utrensningen av gamla sk vänner. Han flyttade hem igen och gick dessutom med på att gå i terapi. Direkt fick han bevis på att de där sk vännerna inte var några vänner - varken jobbet eller några vänner hörde nämligen av sej en enda gång under de första 4-5 veckorna för att kolla hur han mådde. Han ville nog inte ta livet av sej, han visste bara inte hur han skulle göra för att vända allt och bli glad igen. Men jag vågade inte lämna honom ensam särskilt långa stunder i fall att...

Så fort han insåg att han inte skulle behöva gå tillbaka till jobbet släppte en stor del av stressen och han blev kanske inte gladare, men mindre olycklig... han sökte jobb nästan varenda dag genom att åka runt och lämna CV på vartenda ställe han körde förbi. Men är man deprimerad så orkar man bara en liten stund i taget och så var det även med honom... Att hitta jobb var inte det lättaste, men responsen var ändå positiv... Av de första tjugo sökta jobben fick han svar från ungefär hälften att de skulle spara hans uppgifter och två av dem skulle höra av sej inom kort igen.

Jag tog hand om hela hans ekonomi redan i maj. Jag kollade igenom varenda kontouppgift sedan årets början, gjorde en budget och spaltade upp allt så han skulle se exakt hur allt såg ut. När lönen kom in tog jag alla hans pengar förutom de som skulle gå till räkningar. Han fick säga upp sitt träningskort som han ändå aldrig använde och en massa annat, Spotify och mobilen var ungefär det enda han fick ha kvar. Han hade bara tillgång till en begränsad mängd pengar på sitt betalkort och det som fanns på Ica-kortet. Efter 3-4 månader var han faktiskt ikapp igen och kunde överleva på sin lön igen.  Jag hade stenkoll och ifrågasatte varenda uttag. Med hans tillstånd förstås. Jag skötte alla hans vårdkontakter (med hans medgivande funkar det) och var som en hök på allt han gjorde, vem han träffade, vem han pratade, chattade och sms:ade med. Han hade ögonen på sej och kunde inte annat än göra som jag sa och även om han protesterade ibland så tror jag att han tyckte det var ganska skönt att någon annan styrde upp hans tillvaro.

Han blev lugnare och mådde bättre. Han sov lugnare och kunde till och med skratta igen ibland. Men när det gått en månad hade han fortfarande inte fått något jobb och då var han nog uppe i 50-60 ansökningar. Sjukskrivningen började gå mot sitt slut och paniken kom tillbaka, ingen behandling hade heller påbörjats pga sommaruppehållet. Sjukskrivningen var dock inget problem, läkaren såg att han mådde bättre men inte bra och eftersom behandlingen inte påbörjats så förlängde han med ytterligare sex veckor. Å då hände det!!!

Fortsättning följer!

Den där magkänslan... Del 1

Då och då vet man inte vad man ska göra. Allt känns hopplöst och det enda man kan göra är att gå på sin magkänsla och hoppas på det bästa. Så var det i somras...

Efter att sonen själv gått ut med sin berättelse har jag fått tillåtelse att berätta en del av allt som hände. Han har läst igenom texterna och godkänt dem. För att det inte ska bli för mycket på en gång så delar jag upp berättelsen i flera delar. Vi har haft ett kaos runt oss och allt började egentligen för nästan 3 år sedan med en kulmen nu i somras.

Vi har haft väldigt många dödsfall runt oss de senaste åren. Vi har tillsammans tagit oss igenom sorgen och gått vidare. Men så dog Seniors fd bästa kompis förra hösten och några månader senare hans farbror (min svåger) och det var för mycket för honom. Han gick i baklås totalt.

Samma dag som svågern dog flyttade han hem till en kompis. Det var helt ok för mej, även om det gick lite snabbt. Men jag förstod ju att han var påverkad av det som hänt och var tvungen att göra något. Så han flyttade och den första tiden verkade allt ok. Sen började magkänslan göra sej påmind... något var fel... men jag kunde inte sätta fingret på vad det var. Erfarenheter från tidgare år och händelser gjorde att jag blev rejält orolig men drog mej för att rota i det. Jag visste nog redan då att det var en jobbig tid som låg framför oss.

Senior drog sej undan mer och mer och jag märkte att han mådde dåligt och levde ett rätt destruktivt liv. Vi hade redan tidigare pratat om att han måste fundera på att byta jobb, men han vägrade att ens tänka tanken. Runt påsk var han helt under isen. Det enda han gjorde var att jobba, han sov knappt och gick inte att prata med. Sa man nåt så fräste han bara tillbaka och nu började även kompisen han bodde hos att reagera och bad mej göra något.

Så jag började gräva i hans liv, tog reda på så mycket jag kunde, frågade honom, frågade hans kompisar och fick veta en massa konstiga saker. Min son är 21 år och nykterist. Ändå fick jag veta att han varit på krogen mycket och gjort av med stora summor på att bjuda folk som han knappt kände. Han hade också blivit övertalad/hotad att köpa ut en telefon med abbonemang till ett par tjejer (samma tjejer som lurade/hotade honom 2 år tidigare) som han nu stod och betalade medan de använde den. Han agerade taxi åt folk och blev ofta uppringd mitt i nätterna av folk som krävde att bli hemkörda. Med all denna kunskap började jag förstå varför det inte gick att prata med honom och att jag var tvungen att agera snabbt för att stoppa karusellen.

Det här var i april. Det första jag gjorde var att skaffa tillbaka telefonen. Jag har aldrig varit så förbannad i hela mitt liv (klicka på länken för den berättelsen) och det var ändå den lätta biten... det skulle ta ända till augusti innan alla papper och nummer var iordning så att han till slut stod på sin egen telefon och kunde använda sitt eget abonnemnag. Sen fick jag honom att gå med på att visa mej sina konton... jag lovade att inte skälla på honom, utan bara se hur illa det var och lägga upp en åtgärdsplan. Det var illa!

Folk hade utnyttjat min godtrogne son totalt och satt sprett på 10 000-tals kronor. Han har alltid varit sparsam och fått pengar över på den lilla lön han fått ut, nu var sparandet rejält uppätet och vissa månder hade han gått 8-10 000 kr back. När allt detta uppdagades gick luften ur honom, men han visste inte hur han skulle göra för att ta sej ur allt. Strax innan hans semester i slutet av juli, blev han manisk och agressiv och fick trassel med kompisar och folk på jobbet. LÖgnerna var många och rykten spreds. Han var i så dåligt skick att hans arbetsgivare skickade honom på semester några dagar tidigare än planerat och tur var väl det...

Hur det gick ska jag berätta i nästa del, annars blir detta för långt för att någon ska orka läsa.

ADHD - funktionsnedsättning eller funktionsförstärkning?

För många är ADHD synonymt med ouppfostrad ungjävel. Det är också synonymt med en ensamstående morsa som inte har några gränser eller regler. Inget kan vara mer fel!!!

ADHD handlar inte om varken uppfostran eller gränser, det är ett funktionshinder som har med signalsubstanser i hjärnan att göra. Tyvärr är det inte mätbart och därför heller inte accepterat. Det som syns utåt är en okontrollerbar liten kille som pendlar i humöret och oftast är i ständig rörelse och skapar oreda precis överallt. Tittar man lite närmare ser man en utmattad mamma som kämpar med näbbar och klor för sin älskade unge. Att det även finns tjejer har man knappt upptäckt...

Jag har haft detta runt mej i 20 år, tänkte jag säga... men faktiskt i närmare 35 år. Två av killarna i min klass när jag gick i trean hade det med största sannolikhet, den ena sitter på kåken idag inlåst för att ha skjutit lite folk på Stureplan. Så när jag fick min äldste son för 21 år sedan var jag inte helt obekant med ostyriga och rastlösa smågrabbar. Problemet var bara att jag skulle ha detta runt mej 24/7. Problemet var också att jag var hemma på heltid med mina barn och därför inte hade någon dagispersonal som kunde slå larm åt mej. Alla vet hur dåliga sjukvården är på att lyssna på föräldrarna... och därför tog det närmare 5,5 år innan man tog mej på allvar.

Sonen fick sin diagnos när han var 7 år (18 månaders utredning) och började medicinera när han var 9. Det var första gången han kunde tänka en tanke hela vägen till slut, sa han själv. Han hade fortfarande sin energi kvar, men nu kunde han dessutom göra något av tankarna och inte bara bli frustererad av dem. Det var då han började med skytte och blev himla bra på det. Han hjälpte till på klubben och på tävlingar och älskade sitt liv i skytteklubben. Där var det struktur och ordning, men lite tävling, precis som han vill ha det.

Här om dagen lyssnade jag på Anders Bagge när han var hos Malou och pratade om sin ADHD. Han sa att han inte ser sina bokstäver som ett funktionshinder utan som en funktionsförstärkning. Och jag håller helt med honom och nu när jag frågade Senior sa han precis samma sak. Utan medicinen är min son en typisk "starter", han startar projekt men har svårt att avsluta dem. Allt heter "ska göra sen" och det där sen glöms snabbt bort och sakerna blir ogjorda. Med medicinen är han fortfarande effektiv men kan även få saker helt färdiga och oftast orkar han betydligt mer än många andra. Han har energi för fler och använder den. Samtidigt blir han trött och ledsen lika intensivt och är då svårare att plocka upp till ytan igen. Allt han gör, görs i kubik på nåt sätt...

Sonens ADHD har gjort mej till en bättre människa. Jag har önskat bort de där bokstäverna många, många gånger - men det har konstigt nog sonen aldrig gjort. Jag ville ha bokstäverna själv och låta honom slippa. På så sätt skulle jag kunna ta över hans svårigheter och han skulle slippa. Så tänker nog alla mammor... Men nu kan man ju inte ta på sej andras problem utan får hitta ett sätt att förhålla sej till dem istället. Och det är då vi ser på styrkorna med ADHD´n, allt han klarar som inte ens "normala" människor kan. Trots allt, så hade han körkort bara en månad efter sin 18-årsdag, dykcert och han har haft fast jobb sedan han var 15 år. Nu har han dessutom lyckats byta jobb och lärt sej nya rutiner, arbetsuppgifter och fått nya arbetskamrater. Sånt är svårt och läskigt för oss "friska", förstå då hur svårt det är för honom. Men han har klarat det! Stolt son, stolt mamma!

Ni får säga och tycka vad ni vill. Men här hemma håller vi med Bagge; ADHD kanske heter funktionsnedsättning, men det är nog egentligen en funktionsförstärkning. För min grabb klarar precis allt han vill, dessutom vågar han testa - vilka sk "friska" gör det?

En glädjens dag!

Solstrålen har blivit stor

Sedan i vintras har vi peppat Senior att söka nytt jobb. Han har jobbat på Mc Donalds i snart 6 år och trivts kanonbra. Men vi märkte att han började förändras, han fick dåliga scheman och var inte alls på samma soliga humör. Hur mycket han än jobbade så fick han ändå inte lönen att räcka till och med det i bakhuvudet kändes det osäkert om han skulle bli godkänd för en lägenhet när han väl kom så långt i bostadskön. Han behövde ett nytt jobb med bättre lön helt enkelt.

Men en person med adhd och framförallt tourette syndrom behöver man bearbeta ganska länge innan poletten trillar ner. Förändringar är lite läskigt och skjuts framför en så länge man kan. Men våren kom och sonen mådde ännu sämre. Nu började han dock prata om att byta jobb frivilligt och även om processen inte var klar så var den påbörjad. Å i somras blev allt ett faktum. Han mådde väldigt dåligt, kände sej utanför och ifrågasatt på jobbet. När han kom ner till oss på Öland på sin semester satte jag ner foten, jag hade aldrig sett honom må så dåligt. Han hade mardrömmar, var lättirriterad och ständigt trött.

När vi kom hem tvingade jag med honom till läkaren som sjukskrev honom direkt. Nu var det akut! Han var helt enkelt tvungen att byta jobb. Så vi tog några halvdagar och åkte runt med CV och jobbansökningar. Han orkade bara ett par timmar i taget, men efter några dagar hade han nog sökt ett 50-tal nya jobb. Några hörde direkt av sej via mail och hoppet var stort. Sen hände det inget alls... och hoppet svalnade. Men så dök det till slut upp ett gyllene tillfälle och det ena gav det andra och förra veckan fick vi veta att jobbet var hans!

Igår var det tog offentligt och han kunde äntligen säga upp sej. Å redan nästa vecka ska han börja sitt nya arbete som innebär ett helt annat liv för honom. Han ska numera jobba dagtid och vara ledig på helgerna och ändå få en lön han både kan bo och leva för. Han står på 11:e plats för en lägenhet och nu kan vi verkligen se fram emot att han kommer längre och längre fram i kön. Nu kan han faktiskt ta en lägenhet när han får den, utan problem.

Så igår var en glädjens dag! Senior var så glad att han knappt visste vad han skulle göra. Så han letade fram alla sina jobbkläder och åkte iväg med dem så fort han kunde. Jobbet på Mc Donalds har han haft sedan han var 15 och det har lärt honom massor! Men nu är det dax att gå vidare och påbörja sitt vuxna liv bland vuxna människor. Ta ansvar på ett helt annat sätt.

Jag är så otroligt stolt över att han tog steget. Han vågade lämna den säkra tillvaron i en miljö han haft under en väldigt lång tid för något helt okänt. Jag är helt säker på att det kommer att gå hur bra som helst och att det var helt rätt beslut att ta. Å han är mycket gladare! Han sover lugnt igen och även om humöret pendlar lite så är det mycket bättre än i somras. Han kommer att fortsätta sin läkarkontakt och kommer att få någon att prata med. Det finns en hel del att reda ut och prata om. Men jag tror att mycket kommer att lösa sej med det nya jobbet.

Så nu ser vi fram emot nästa vecka när allt det nya börjar  :-)

Mamma å en massa annat...

Idag för 21 år sedan blev jag mamma för första gången. Efter en gräslig graviditet kom det ut en liten parvel med en gyllene lock i pannan. 3200 gr och 48 cm som skulle förändra hela mitt liv. Å snacka om förändring.

Min enda karrärsdröm har varit att bli mamma, allt annat har varit oviktigt så länge jag kan komma ihåg. 23 år gammal, efter ett missfall ett år tidigare, blev drömmen verklighet.

Många säger att "jag är ju fortfarande jag, även om jag numera har ett barn". Jag håller inte med! Jag förändrades totalt när jag blev förälder. Jag var inte längre mittpunkten i universum eller ens i mitt eget liv. Jag fick ett ansvar och skulle ta hand om en liten liten människa som var totalt beroende av mej. Mer än jag kunde drömma om, skulle det visa sej. Det enda viktiga från och med den dagen var att sonen hade det bra. Han skulle från och med den dagen komma först av allt i mitt liv.

Jag är fullt medveten om att inte alla föräldrar resonerar som jag, men väldigt många. Att få barn förändrar livet för de allra flesta och man får en helt annan funktion och prioritering. För mej var det världsomvälvande. Särskilt som det visade sej att just min förstfödde inte var riktigt som alla andra. Vi fick diagnos när han var runt 7 år och då fick jag iaf bekräftat att jag inte var en värdelös morsa. Det är ju lite sånt man får höra när man har en son med bla adhd. Å sedan dess har vi kämpat och kämpar fortfarande. Livet är inte enkelt, särskilt inte med en diagnos som folk inte har förståeldse för.

Mitt liv blev tusen gånger rikare för 21 år sedan. Men också tusen gånger jobbigare. Jag har gråtit floder, skällt på lärare, medlat mellan kompisar, löst knipor och en massa annat. Jag har varit vårdare, sköterska, psykolog, chaufför, medlare och en massa annat. Mamma och en massa annat alltså. Vi har alltid kört med öppna kort. Mycket har gjort ont, besvikelserna har varit många. Ändå är mina barn förstås det finaste jag har. Jag skulle ta ner månen till dem om jag kunde. Jag skulle ge mitt liv.

Jag älskar dej ungen min, trots att livet med dej är kämpigt ibland. Jag önskar dej all lycka och det bästa i världen. Här kan du alltid hämta kraft, kärlek och stöd. Det är det en mamma är till för. Och lite annat.

Lite jobbigt just nu...

Vi har det lite jobbigt här hemma just nu och det beror faktiskt inte bara på mej och den förestående operationen. Ena sonen mår dåligt och det är så pass illa att han flyttade hem igen idag.

Man brukar säga att mår bara mamma bra så mår barnen bra... men så är det verkligen inte! Mår barnen dåligt så spelar det inte den minsta roll hur bra mamma mår. Mår barnen dåligt mår hela familjen dåligt, så är det bara. Och i det fallet spelar det ingen roll vilken ålder barnet har. Det är faktiskt värre med äldre barn som mår dåligt än med små. Det här går inte att blåsa bort och sätta plåster på direkt...

Det har hänt en himla massa saker på kort tid. Släkt och vänner har oväntat dött, vänner har utnyttjat och svikigt, det har varit lögner och en massat annat och nu har det gått för långt. På Öland uppdagades allt och sonen fick ta beslut om en massa grejer som rör hans framtid. Bland annat insåg han att han måste byta jobb och det snabbt. När man inte mår bra på jobbet blir livet i övrigt också jobbigt. Det var därför vi åkte runt i måndags och lämnade CV till en mängd företag. Å idag har han redan varit på en anställningsintervju faktiskt! Helt otroligt! Nu får vi se vad det leder till, håll tummarna!

Och idag flyttade han alltså hem igen. Mitt träningsrum hamnar i malpåse ett tag och löpbandet är ihopfällt just nu. Det får bli lite provisoriskt ett tag tills han får ett nytt boende. Men nästa gång ska han bo i egen lägenhet, inte inneboende hos en kompis. Han har för mycket med sin adhd för att det ska funka att bo med någon annan, särskilt som den han bodde hos hade egna diagnoser. Det var långt ifrån alltid som de förstod varandra och missförstånden var både många och påfrestande för oss alla.

Självklart är vi alla berörda. Men jag tycker ändå att läget känns ganska lugnt och sansat. Sonen har lagt alla kort på bordet och låtit mej ta över. Han har gått med på att göra precis allt för att reda ut allt trassel och ta den hjälp som erbjuds. Så även om allt är väldigt jobbigt, känns det ändå hoppfullt. Nu får han hjälp att se över sitt liv, vad som gått fel och hur han ska göra i framtiden. Lite hjälp att stärka självkänslan kommer han också att få och det skulle faktiskt alla behöva! Jag fick ungefär samma hjälp när jag var runt 30, han får den tio år tidigare och kan alltså använda sina nya kunskaper tidigt i livet. Så jag är rätt säker på att allt kommer att bli hur bra som helst för honom.

Klart det är knepigt att få hem en vuxen son igen. Nu ska vi än en gång få lite nya rutiner och anpassa oss vid varandra igen. Men i bästa fall är det bara väldigt tillfälligt. Snart måste han ju ändå få en lägenhet, han har ju stått ett tag i den där kön. Så nu hoppas vi både på nytt jobb och en lägenhet, sen kan han fortsätta framåt igen. Min lilla stora fina älskling! En av dem man gör allt för. Förstås!