Äntligen är det över!

Januari är en minst sagt körig månad. Jag fyller år då och det är ju kul, men det är inte bara jag som fyller år då... det börjar med Martin, sen är det min storebror, sen min mamma och min yngste son - innan jag kommer den sista januari.

Efter mej är det vår årsdag och Baileys födelsedag och inom kort alla hjärtans dag. På fem veckor blir det helt enkelt en himla massa firande. När jag var gift med barnens pappa var det minst lika många till... januari är en kul månad, men väldigt dålig för vikten. På semestern gick jag upp lite, under januari blev det lite till. Så nu ligger jag ungefär fem kilo över min målvikt, skit också.

Men nu är det alltså över och MIN tid på året är på gång. Februari är fortfarande knepigt pga kylan, men snart är mars här och våren börjar kännas. Redan häromdagen kände jag att solen faktiskt värmde lite, så det finns hopp!

Det jag är mest stolt över är att jag hela tiden hållit i gång träningen. Jag har tränat mellan 1 och 3 gånger i veckan i drygt tre år nu. Fasiken va jag är bra! Hade jag inte gjort det hade kroppen värkt mer och vågen förmodligen visat ännu mer... men iom att jag faktiskt byggt lite muskler så har förbränningen ökat och då kan man ha lite mindre koll på det man äter. Tyvärr har kollen inte bara varit lite dålig, utan ganska bedrövlig i perioder.

Men nu är jag igång igen! Viktväktarnas App fylls i och då ser man direkt när man är ute och cyklar. Jag är inte särskilt sträng mot mej själv eller nitisk, jag vet efter alla dessa år vad som fungerar och vad som inte fungerar. Jag vet att jag går ner långsamt i vikt och det oavsett hur strikt jag än är, så det får bli lite som det blir. Tar jag bort mina vanliga 2 hekto i veckan, så är jag på banan igen till nyår - det är ok.

Trots min tillfälliga övervikt har jag nästan samma mått som förut, det är tack vare träningen. Så jag ser inte tjockare ut konstigt nog och kan ha samma kläder som förut. Men de fem kilona är övervikt och ska bort - då blir värken ännu mindre och det är det som är viktigast. Så nu är det maten som ska bli bättre och promenaderna fler, träningen är inget som kan förbättras faktiskt. Å med värmen kommer promenaderna, så det är inget större problem. I bästa fall kan jag börja springa lite igen också, jag gillar det men kroppen har vägrat ett tag.

Det blir nog bra, ett hekto i taget. Bättre små steg som håller - än stora steg som ger bakslag... så tänker jag  :-)

Hur påverkas du av stress?

Den här veckan är alltid den stressigaste på året. Det är samma sak varje år... flera födelsedagar inom närmaste familjen och teatersäsongen sätter igång. Jag vet ju om detta och försöker att planera och förbereda så mycket jag kan, ändå blir det paj. Jag klarar helt enkelt inte stressen.

Man kan bla läsa: "Under stress så reagerar vi på flera olika sätt - kroppsligt, kognitivt (tankar), känslomässigt och beteendemässigt. Hur reaktionerna uttrycks är till stor del relaterat till hur lång tid vi utsätts för den stressutlösande situationen. Den omedelbara stressreaktionen kan ses som kroppens alarmsystem (den s.k. fight-flight responsen). Alarmet aktiveras så fort du känner dig arg, hotat eller utmanad. När larmet går utsöndras hormoner som utlöser en serie fysiologiska förändringar i kroppen, som syftar till att maximera tillgången på energi i kroppen."

Vid långvarig stress kan vi bli väldigt sjuka, vilket jag blev 1998. Sedan dess klarar jag inte ens kortvarig och akut stress, min kropp går totalt i baklås, vilket hände i torsdags. Veckans första tre dagar klarade jag utan problem. Jag tränade på måndagen och onsdagen och kände att kroppen var på g, tom svanskotan kändes bättre. Torsdagförmiddag gick också bra, sen började det... jag tog fel på dag och kom till en lunch en vecka för tidigt. Jag hittade inte rätt till stället jag sedan skulle till (trots GPS), utan gick vilse och fick en promenad på 6-7 km innan jag kom rätt och då var det Martin som fick hjälpa mej via telefon. Efter detta var jag både helt slut i fötterna (klackar), trött i huvudet, ledsen och med så hög puls att jag trodde att hjärtat skulle hoppa ur kroppen på mej. Å då hade jag två grejer kvar att göra innan jag kunde gå hem och kollapsa.

Dagen efter funkade ingenting! Jag skulle träna, men orkade inte ens klä på mej. Jag klarade inte att tänka en hel tanke, orkade knappt stå upp innan lunch, kunde inte formulera ord och visste knappt vad jag hette. Jag låg med hunden i soffan och glodde på tv fram till lunch, då tog jag en matlåda ur frysen och sen orkade jag klä på mej. Efter en hyfsat lång promenad med hunden kunde jag sätta mej vid datorn en liten stund och få ihop ett blogginlägg, men oj så många stavfel det var. Tur det finns rättstavningsprogram... Å där nånstans skulle jag börja snygga till mej för kvällens program. Vi skulle fira mammas 75-årsdag på Golden Hits. Massor med folk, massor med ljud, massor med ljus...

Men det gick bra! Jag visste att detta var det sista jag skulle göra (idag firar vi henne hemma) och att jag sedan skulle få vila flera dygn. Nu har jag inget bokat förrän på tisdagmorgon, och jag hoppas orka ta mej till gymmet på måndag. Enda gången jag inte tränar är när kroppen tydligt säger ifrån och det gjorde den i fredags. Annars är det #fuckinggördetbara som gäller.

Jag vet att jag inte klarar stress särskilt bra längre och har anpassat mitt liv efter det, men ibland blir det ju paj ändå och det vet jag också. De flesta andra stressar, blir trötta, vilar och orkar köra igen. Jag vilar, förbereder mej, stressar, kollapsar, vilar, vilar, vilar men blir ändå aldrig helt ok igen... så är det. Så blir man när man varit utsatt för långvarig stress och gått in i väggen rejält. Hjärnan orkar inte ta in information och stänger av, kroppen lägger av. Har man dessutom fibro och hypotyreos i kombination med detta (eller som resultat av stressen) blir det ännu värre.

Jag vet hur jag reagerar och påverkas av stress. Hur är det för dej? Lyssnar du på din kropp?

Hur funkar Viktväktarna?

Jag får frågor nästan varje dag om hur Viktväktarna fungerar och om man verkligen går ner i vikt. Den vanligaste kommentaren är "Jag måste verkligen banta. Hur snabbt kan jag gå ner 20 kg?" Jag har mina standardsvar förstås...

Vi kan väl börja med att konstatera att Viktväktarna funnits i Sverige mer än 40 år och alltså är hyfsat etablerade. Kostprogrammet testas noga på flera tusen personer inför varje uppdatering och man utgår självklart från den senaste forskningen, det är därför man uppdaterar med några års mellanrum. Den som blir förbannad och tror att man uppdaterar bara för att sälja nya produkter är alltså lite fel ute. Vi vill väl alla ha det bästa, mest effektiva och mest hälsosamma kostprogrammet - eller? Då måste man ju följa med i utvecklingen.

Om vi återkommer till den där kommentaren som jag då brukar få och mitt svar på denna. Jag brukar säga att är det banta man vill göra så ska man inte ta Viktväktarnas hjälp eftersom vi inte sysslar med sånt. Den som bantar kanske lyckas gå ner några kilo, men går oftast upp dem snabbt igen och lägger även på sej lite till. Viktväktarnas idé är att ändra livsstil och byta ut dåliga rutiner mot bättre. Vi äter oss ner i vikt. Det finns inga förbud, bara rekommendationer. Det kommer förmodligen inte att gå lika snabbt som tex en banandiet eller kålsoppemetod, men det blir mer hållbart i längden och man mår bättre på vägen.

Med Viktväktarna får man äta allt, men inte alltid. Varje livsmedel har ett sk SmartPointsvärde och när man blir medlen får man veta hur många SmartPoints man ska äta per dag. Vill du äta pizza så kan du alltså göra det, men då blir det svårt att få plats med något annat den dagen... Jag har 23 dagliga SmartPoints att äta, plus 28 extra att fördela som jag vill under veckan. En pizza är 54 SmartPoints... Martin har 43 dagliga och 42 extra, han kan alltså äta hela den där pizzan medan jag får lämna kanten eller nåt sånt  :-)

SmartPointsen räknas ut med hänsyn till din vikt, längd, ålder och kön. Män har ofta mer SmartPoints än kvinnor eftersom de behöver mer energi. Trots att män får äta mer så går de oftast ner snabbare i vikt än kvinnor. Ibland är livet väldigt orättvist! Hur många SmartPoints man har får man alltså veta när man blir medlem.

Man kan vara medlem enbart online eller som sk all-inclusive, vilket innebär att man betalar lite mer men då även får hjälp av en egen coach och kan besöka en lektion en gång i veckan där man väger sej (ej offentligt) och får nytt material varje vecka. Detta är absolut bäst enligt mej! Här finns expertis från utbildad personal och man får även tips och råd från andra medlemmar. Många blir bekanta och en del skapar egna små sammankomster mellan lektionerna. Undersökningar visar att den som går i klass får bästa resultat.

Hur snabbt går man ner då? Det är väldigt olika. En hälsosam viktnedgång är upp till ett halvt kilo i veckan. Då hänger både skallen och hudkostymen med på ett bra sätt. Att skallen hänger med är väldigt viktigt, det är nämligen det som gör att vi inte går upp i vikt igen när vi kommit i mål. Går man ner väldigt mycket, väldigt snabbt kan man även få problem med gallan, yrsel, mensen kan utebli och man kan få mycket löst skinn som kan ställa till med nya problem i form av skav och eksem. Så ta det lilla lugna, det är lixom bäst så. Jag snittade mindre än ett hekto i veckan under hela min viktminskning, Martin snittade mer än ett kilo. Bägge kom i mål - vem tror ni har lättast att hålla vikten...?

Det Viktväktarna är helt unika med är att om man går i klass kan man bli sk Guldmedlem. Det innebär att du gå ner till normalvikt (under bmi 25) och sedan går jämnviktsprogrammet (6 vägningar). Då blir du Guldmedlem och får sedan gå gratis resten av livet, så länge du kommer minst var tionde vecka och har gått upp max 2 kg. Du får ta del av allt material och alla uppdateringar helt gratis! Men detta gäller alltså bara om du går i klass och appen som de flesta har som hjälpmedel ingår inte i Guldmedlemskapet.

Jag skrev in mej på Viktväktarna i augusti 2000 och började jobba där på våren 2001. Jag är fortfarande kvar som Guldmedlem men jobbar inte längre där. Men programmet är så bra och blir efter så lång tid ett naturligt sätt att leva att både jag och Martin lixom bara fortsätter av gammal vana. Det var ju på Viktväktarna vi träffades, han 60 (!!!) kilo lättare - jag 12. Vi är de första att säga att Viktväktarna fungerar! Det är ingen bantningsmetod, utan ett sätt att leva. Det kanske inte går snabbt, men är hållbart.

Det är därför vi gärna hittar på nya recept och anger dem med SmartPoints, så alla ska se vilken god mat man kan äta även om man vill (eller behöver) gå ner i vikt. Det är inga konstigheter - bara god mat! Ni hittar alla våra recept HÄR och mina veckomenyer HÄR. Å känner du att detta kanske är så intressant att du vill veta mer, kolla om det finns klasser i din närhet eller bli medlem, så kollar du HÄR.

För både Martin och mej blev det ett helt nytt liv med Viktväktarna. Vi hittade ju varandra!

18 dagar sedan nyårslöftet

Drygt halva januari har passerat och det är 18 dagar sedan en del av er gav nyårslöften av olika slag. De allra flesta har lovat att träna mer, gå ner i vikt eller att sluta röka. Hur har det gått då?

Jag är en av dem som alltid lovar samma sak, det gör jag å andra sidan varje dag året om - så jag kallar det inte ens för nyårslöfte. Mitt eviga löfte till mej själv är att bli snällare mot mej själv. Det kan man lixom aldrig bli för bra på. Det är inte så lätt att hålla! Men det går bättre och bättre.

Efter två veckor är det fortfarande ganska enkelt att hålla sin nya inriktning, iaf om det handlar om viktnedgång och träning - det nya livet ger fortfarande synliga framsteg och har inte krånglat till sej så mycket i vardagen än. Handlar det nya livet om att sluta röka, så blev det förmodligen knepigt bara efter några timmar...

Men redan om ett par veckor så kommer man möta på motstånd. Framstegen är inte lika synliga, man kanske blir sjuk, stressen kommer krypande och det börjar helt enkelt bli tråkig att göra en massa uppoffringar. Men måste man det då? Göra uppoffringar alltså. Jag tycker kanske inte det, inte så stora iallafall.

De allra flesta av oss kör igång vårt nya liv i 180 och gör förändringar på alla fronter. Man tar bort livsmedel och lägger till träning sju dagar i veckan. Klart det inte håller! De livsmedel man tar bort är ofta det man tycker mycket om (det var kanske därför man gick upp i vikt) och tränar man mycket från att ha varit helt stillasittande så kommer sjukdomar och skador som ett brev på posten (inte postnord). Livet trasslar till sej och man tappar gnistan.

Mitt knep är att ta små steg. Att göra små förändringar, inte ändra allt på en gång. Föra in det nya livet i det gamla och byta ut dåliga vanor mot bättre. Att börja med vardagsmotion tills den blir en vana, ta lite längre promenader, lite raskare och till slut kanske man tom vågar sej på att börja jogga lite. Vill man bli snabbare och hålla sej skadefri, kanske springa lopp, då behöver kroppen muskler så man kanske vågar sej iväg till gymmet. Jag ser det på lång sikt, nästa nyår kanske ni kan kalla er för löpare?

Jag brukar säga att vi äter oss ner i vikt och tränar för att orka bli äldre. Maten är avgörande när det gäller att gå ner i vikt, det visar varenda undersökning. Man måste ligga på ett underskott för att släppa vikt. Men tränar man mycket och då menar jag MYCKET, så behöver kroppen mer energi - annars förbränner man muskler och det är ganska dumt. Då gäller det att äta lite mer och smart. Detta kan man prata med en PT om, eller kolla in vad Olga (Mammafitness) säger.

Många säger att de tappar motivationen och har svårt att hitta motivation. Jag anser att motivation inte finns utan bara är ett hjärnspöke. OM motivationen var så viktig, så skulle många aldrig gå till jobbet... Det jag menar är att vi går till jobbet oavsett hur roligt eller tråkigt det än är, det ska lixom bara göras. Vi gör det bara! Precis så är det med vikten eller träningen också, eller för all de allt vi gör! Mitt mantra är: Fucking gör det bara! Det är lixom bara att köra på, utan att tänka. Så småningom går det automatiskt.

Med mina knep och sätt att tänka rasar man inga 2-3 kilo i veckan, men man står ut i längden. Å det är väl det vi vill? Vi vill ju inte gå ner snabbt och sen gå upp allt igen. Vi vill väl gå ner och sedan hålla den nya vikten, eller hur? Bragden är inte att gå ner snabbt, utan att orka hela vägen in i mål och sedan stanna där.

Så hur går det för er? Kommer det vara sista gången ni började om?

Ha förstålse för oss med fibro

Jag är trött på att ha ont. Trött på att inte kunna planera. Trött på att vara trött. Trött trött trött... Att leva med fibromyalgi är ibland ett litet helvete. Som om någon annan bestämde över ens kropp.

Jag vet inte hur mycket ni vet om fibro, men ni har säkert hört talas om det och att det handlar om värk. Värken vandrar över hela kroppen och är tyvärr bara en liten del av sjukdomen. Många med fibro är kroniskt trötta, frusna, glömska mm och har ofta flera andra diagnoser. Jag kör en kombo med sömnstörning och hypotyreos, vilket är ganska vanligt och många har även Chrons (magsjukdom).

Värken kan jag oftast leva med utan att knappt ens notera den, jag är så van att ha ont. Tröttheten är värre, den sabbar nämligen alldeles för mycket i mitt liv. Det handlar inte om att man är lite sömnig och behöver en liten tupplur, det handlar om att jag kan somna både sittande och stående och är så trött att tankarna inte fungerar alls. Att försöka skriva en sån dag är näst intill omöjligt eftersom tankarna inte hänger ihop, fingrarna inte hittar rätt tangenter (det är tur det finns rättstavningsprogram) och jag fattar oftast inte ens själv vad jag skrivit... Så är det idag, just nu är det väldigt många röda streck i texten  :-)

Att frysa inifrån och ut är inte heller så behagligt. Folk brukar ju säga att man får klä sej efter väder och att det inte finns något dåligt väder, bara dåliga kläder. Det gäller inte oss med fibro. Jag kan klä mej i ullunderställ, lager på lager och ändå frysa så det gör ont. Det enda som hjälper lite är att lägga sej i ett skållhett bad och sedan snabbt som attan klä på sej en tjock onepiece, tofflor och vantar. Jag sitter ofta med vantar på mej och jobbar, annars blir knogarna stelfrusna och gör mer ont än vanligt.

Glömskan är också rätt jobbig, eller kanske rättare sagt; frustrerande. Hade jag inte haft Martin och min almanacka hade jag varit körd. Jag kommer inte ihåg nånting! Det som är viktigt skriver jag upp och ber även Martin komma ihåg åt mej, det brukar funka. Men det händer ändå att jag missar en massa... surt när det händer.

I mitt fall är det tröttheten och minnet som är värst. Jag avskyr att aldrig känna mej pigg och att hela tiden vara trött och att hela tiden ha känslan av att jag glömt något. Enda gången jag är pigg är när jag är i värmen en längre tid, då kan jag tom vakna tidigt på morgonen helt av mej själv. Så om ett par veckor kommer ni få se soluppgångar på instagram, från solen och värmen. Då mår jag bra! Jag kan sitta helt ensam på stranden, tidigt på morgonen och njuta av stillheten och soluppgången.

Jag avskyr både min fibro och hypotyreosen. De sabbar mitt liv och är utom min kontroll. Jag har ett enormt kontrollbehov, att inte ens kunna planera ett dygn framåt är sååå frustrerande. Klart jag planerar, men även om jag har en bra dag idag så kan morgondagen vara en helt annan. Så det händer ju att jag får ändra ganska mycket, särskilt på vintern. Oktober - mars är nämligen värsta tiden. Då är jag konstant trött, har ofta så ont att jag har svårt att fungera och fryser så jag hackar tänder. Att då få höra "ryck upp dej" skulle kunna få mej att slå någon på käften (om jag orkade). Ofta får jag höra att jag ser så pigg och fräsch ut och det är väl bra, men jag visar mej ju knappast när jag är ett vrak...

Jag kan förstå att det kan vara svårt att förstå oss med fibro, just för att det inte syns. Men det finns faktiskt ändå och är en ganska knepig åkomma för oss som bär på skiten. Döm aldrig någon som har en dålig dag, du vet ju inte varför. Det kanske bara är EN dålig dag, men kan ju även vara ett sjukdomstillstånd... och ge inga tips även om de är välmenande. Jag lovar att vi testat varenda diet och behandling du hört talas om. Vi är nämligen rätt desperata. Det blir man när man är så trött att man så gott som dagligen är svimfärdig.

Att leva med fibro är ett jäkla skit, men vad har vi för val? Man gör det man ska och lever så gott man kan. Ofta gör vi för mycket och får sota för det sen, men det är ibland ett val man gör för att man så gärna vill vara med på något särskilt. Så ha lite förståelse. DET underlättar massor!

December satsar jag på kroppen!

Varje år i december är jag motvalls kärring. Till skillnad från många andra lägger jag min tid på gymmet, har extra koll på maten och försöker sova så bra som möjligt. Det är tredje året jag har min egna lilla decemberutmaning och det är alltid lika spännande att se resultatet.

Första året (2015) hade jag precis börjat träna och jag kunde verkligen känna hur kroppen förändrades och blev starkare för varje minut på gymmet. Man ser stor skillnad på före- och efterbilden trots att jag inte gick ner mer än ett kilo. Jag var betydligt slankare och hade fått nya former på kroppen.

Förra året var skillnaden inte lika tydlig. Jag hade tränat bra hela
året och hade börjat bygga lite muskler. Jag kan se en liten skillnad på bilderna men inte jättemycket. Däremot ser jag ju stor skillnad från första årets förebild och andra årets efterbild. Jag är inte bara smal på bilden, det finns faktiskt muskler på kroppen. Muskler som kommer att ge mej ett längre och friskare liv.

I år väger jag ett par kilo mer än föregående år och det syns. Är man liten syns varenda litet kilo man går upp. Det är sååå frustrerande! Jag har tränat 2-3 ggr i veckan hela året och byggt lite mer på de nya musklerna.

Nu kan vi direkt slå hål på en myt; Muskler väger INTE mer än fett! Däremot tar fett mer plats. Man kan heller inte bygga särskilt mycket muskler på kort tid, speciellt inte om man är kvinna. Någon undersökning visar att en kvinna max kan lägga på sej 3 kilo i muskelmassa per år och då ska man träna ordentligt!

Men jag ser att jag hela tiden blir slankare och får lite nya former och det märks särskilt på axlarna. Jag kan numera ha axelväskor utan att de trillar av, det har jag aldrig kunnat förr. Förr såg jag ut som ett uppochnervänt V, nu är jag ett T. Jag tycker inte att det är särskilt snyggt med mina nya axlar och har därför heller inte haft någon större lust att föreviga dem på bild. Men det kommer att göras... förmodligen på semestern. Min decemberutmaning är alltså inte för att gå ner i vikt, utan för att må bättre och sätta igång en positiv spiral.

I fredags började alltså årets decemberutmaning. Det innebär 3 pass på gymmet (cirkelträning på Curves) i veckan, dagliga promenader (minst 10 000 steg), superkoll på maten (fylla i checklistan) och god sömn (minst 8 timmar). Till skillnad från många andra är det nämligen nu jag har tid. Och när vi åker till Kap Verde i slutet av månaden har vi ännu mer tid, och fortsätter självklart under semestern. Vi har faktiskt gym på hotellet och kommer att ta lång härliga promenader.

En sån här månadsboost innebär iaf för mej att jag kommer igång och kan leva lite mer hälsosamt när allt kör ihop sej i januari. Jag satsar på mej själv nu när det är mörkt och jobbigt och sedan går det av sej själv när det blir ljusare och våren kommer. Nästa vecka börjar Viktväktarna sitt nya program, det ger lite extra push att lära sej lite nytt och komma in i det nya - iaf för mej. Jag vill aldrig mer se ut som på bilden till vänster, jag mådde så dåligt där.

Självklart kommer jag att fira jul och äta gott på julafton som alla andra. Men det blir inte lika stora utsvävningar när man gör en sån här grej, man vill lixom inte sabba det man kört igång. Så det blir lättare att hålla sej på banan åt alla håll på nåt sätt, utan att känna att man är något slags offer.

Jag vet att många av er stressar livet ur er just nu, så var det för mej med när jag hade mindre barn. Men jag tog slut av stressen och blev allvarligt sjuk, sviterna lever jag fortfarande med. Gör inte som jag! Ingen tackar er när ni ligger som urvridna trasor i soffan på julafton... Ta hand om er, så gott ni kan... för det är ni värda.

Äntligen!

Ni vet när allt är kaos, hemmet ser ut som ett bombnedslag, tvätthögarna växer och ni känner er som världens sämsta matte, maka, dotter och mamma. Sömnen har blivit lidande och det är knappt så man hunnit duscha... en blä-känsla helt enkelt. Så har jag haft det - fram till igår.

I går hade jag en hel dag i onepiece, jag gick inte ens utanför dörren! Hunden och jag myste i tv-soffan, han fick gå ut i trädgården och göra sitt. I reklampauserna tvättade jag, ställde upp adventsljusstakarna, duschade, skrev och pysslade ikapp i största allmänhet. Jag hann förstås inte allt, men hade en väldigt skön dag!

Idag fortsatte jag, äntligen hade jag tid och ro i kroppen för att åka till gymmet utan att känna mej hyperstressad och pälsbollen fick en lång promenad efteråt. Det var inte ett dugg skönt pga duggregn, men vi gjorde det! Efter lunch tog jag tag i den långa listan av ärenden... hämta skor hos ortopedteknikern, hämta paket x2, lämna tillbaka en grej på HM osv.. Väl hemma igen tvättade jag rent alla kuddar och filtar i soffan och julpysslade lite till.

Känslan av totalt kaos börjar gå över. Lugnet i kroppen börjar komma tillbaka. Hemmet är långt ifrån städat, men lite i taget så blir det bättre och bättre. Jag har halva dagen på mej imorrn, innan vi åker iväg på sista kryssningen för den här gången. Trodde jag skulle hinna mer idag, men det tog tid att åka mellan grejerna - det är många som är ute på vägarna!

Första december brukar annars vara mitt magiska datum då almanackan ska vara tom. Jag vägrar att vara ute bland alla julstressade människor och avskyr när den fuktiga kylan lägger sej över Stockholm. Så jag sitter helst inne med pälsbollen och dricker lakritsglögg  :-)

Hur som helst så är jag iaf igång med träningen igen, så nu gör jag som jag brukar i december. Tre träningar i veckan, hundpromenad varje dag och koll på maten. Viktväktarna ska snart uppdatera sitt program, det ska bli spännande att testa det nya. Det innebär också att vi har en herrans massa recept att räkna om, det är tur att vi är två.

När min stress släpper och almanackan blir blankare, börjar julstressen för de flesta andra - hur gör du för att orka?

Matsedel v 48

Veckorna går så snabbt att jag faktiskt inte hinner med. De senaste två veckorna har varit helt galna, men nu är det bara en galen vecka kvar - sen är det nästan helt lugnt till i mitten av januari. Så jäkla skönt!

På fredag är det december och advent slår till med full kraft. Jag skrev ett inlägg om glöggparty för Viktväktare för någon vecka sedan. Ni hittar det HÄR om ni är behöver tips. Jag får så otroligt mycket frågor om julbak, julmat och allt annat som hör advent och julen till. Går gärna in HÄR så hittar du mängder med recept för alla tillfällen, alla med Smartpoints förstås. På Du i Fokus finns det mesta, använd sökrutan uppe till höger på sidan för att hitta rätt.

Vi har som sagt fullt upp, men försöker att sköta oss mellan alla grejer. Planering är a och o för oss när det är stressigt. Jag lyckades faktiskt gå ner allt från förra julbordet innan jag åkte iväg på nästa, nu får vi se hur det blir den här gången. På fredag är det dax igen.

Här är veckans matsedel:

Måndag: Tomatsoppa 3 Sp för hela satsen
Tisdag: Kyckling med timjan och senapssås 6 Sp plus ris
Onsdag: Pasta med laxsås fr 6 SP plus ris
Torsdag: Pasta med grönsaker och fetaost 4 SP plus pasta
Fredag: Fläskfilégryta med ananas 4 Sp plus ris
Lördag: Taco med hemgjord tacokrydda NOLL SP
Söndag: Gratinerade saffransräkor 6 SP

Adventsbonus: Lussebullar 4 Sp/st

Bra matlådemat den här veckan är kycklingen, laxsåsen, saffransräkorna och fläskfilegrytan. Gör mycket av Taco-kryddan så ni har till flera tillfällen. Den är mycket godare än de man köper  :-)


Ha en riktigt fin första advent! Snart sparkar vi igång en adventstävling, missat inte det!

Matsedel v 47

5 veckor kvar till jul och vi äter ett par julbord i veckan. I princip handlar allt just nu om träning, julbord och planering. Utan träningen mår jag sämre i kroppen och planeringen behövs för att klara av julborden både vad gäller mat, vikt och hundvakt. Men det är bara två veckor till, sedan är allt lugnt igen och då handlar nästan allt om träning ända fram till jul.

December är nämligen MIN månad! Till skillnad från andra så tränar jag mer än vanligt, sköter maten bättre och tar hand om mej på bästa sätt. Det är nämligen då jag har tid. När alla julbord är testade och alla andra stressar runt med sitt, får jag det äntligen helt lugnt. Det lugnet utnyttjar jag till max! Våra semestrar brukar också mest handla om träning, vila och bra mat. Så var det i Egypten förra vintern och så blir det på Kap Verde nu i vinter. Allt för att må så bra som möjligt.

Planering är a och o för att jag ska klara stressiga dagar, så här är veckans matsedel:

Måndag: Pasta med tomat och mozzarella 5 SP plus pasta
Tisdag: Krämig fiskgratäng med räkor fr 4 Sp plus potatis
Onsdag: Kyckling med grönsaker i ugn 4 Sp plus potatis
Torsdag: Fläskfilé med champinjoner 6 Sp plus pasta/ris
Fredag: Indiska räkor 6 Sp plus ris
Lördag: Gulaschsoppa fr 11 Sp för hela satsen
Söndag: Tacogryta 4 SP plus ris

Fiskgratängen, fläskfilén, räkorna och tacogrytan funkar jättebra till matlådor. Gör mycket, portionera och frys in!

Jag tänkte nog börja julpynta lite smått under veckan. Är det för tidigt? När börjar du?

Ha en fin vecka!

Melankoliska lördags funderingar

2001

Jag har ett bra liv. Andra tycker säkert att det är konstigt liv, men jag trivs. Jag kunde aldrig i mitt livs vildaste fantasi drömma om att jag skulle gifta om mej och få ägna mina dagar åt att göra precis vad jag vill. Jag blir lite melankolisk så här på höstkanten...

När jag skilde mej var jag bara 28 år gammal. Jag hade varit tillsammans med mina dåvarande man halva mitt liv, sedan jag var 14, och hade två små pojkar (3 resp 4,5 år). Det där med dagis var inte riktigt min grej och min man tyckte detsamma - vi var helt överens om att ha barnen hemma. Jag hade 5-6 olika jobb för att jag skulle kunna ha dem hemma och själv jobba hemifrån och extra. Pojkarna hade 10 olika diagnoser, de medicinerade var fjärde timma och var alltid sjuka. Det var lite pyssel att få ihop allt när jag blev ensam.

Jag gick inte in i väggen, jag sprang! Med huvet före. Men jag vågade inte berätta för folk att jag var utbränd, för det var man inte då (1998), det var en svaghet och något som bara satt i skallen. Så jag sa istället att man hittat nåt fel på hjärtat, det var enklare och något folk accepterade. Jag var helt slut, kunde tappa minnet, tappade ord, förstod inte vad jag läste, hittade inte vägen, var trött jämt osv osv. Alla som varit utbrända vet hur det är... man blir lite dum i huvet faktiskt. Det tog ungefär tre år innan jag var något sånär ok, men då hade jag redan fått en massa följdsjukdomar som man inte hittade förrän långt senare.

När jag mådde ok igen tog jag en titt på mej själv utifrån och insåg att jag var i ganska dåligt skick. Killarna hade börjat i skolan och jag hade några timmar helt för mej själv på dagarna. Jag jobbade hemifrån och gjorde så gott jag kunde för att försörja oss. Jag hade börjat jobba lite vid vågen på Viktväktarna och killarna hängde ofta med dit. Jag längtade efter sällskap i soffan på kvällarna när barnen somnat, men hade accepterat att jag nog skulle bli ensam resten av livet. Vem skulle vilja ha mej? Å vem ville jag egentligen ha? Kraven ökar med åldern kan man väl säga.

Att den där blonderade killen i kassan skulle bli min man fanns inte på kartan! Att jag skulle bli hans fru fanns inte i på hans karta heller. Det är kanske inte så konstigt att det skulle ta nästan sju år innan vi såg varandra som något annat än arbetskollegor? Vad hade hänt om bara den ena av oss skrivit in oss på Viktväktarna? Eller om han jobbat på en annan ort än där jag bodde? Allt har varit en slump från början till slut när det gäller oss två. Vi blev inte ens tillsammans på ett naturligt sätt, vi diskuterade oss fram till att testa att vara ihop... vem gör så?

Men det funkade! Och från den där kvällen när vi satt vi varsin dator och chattade om att testa lite smått så har allt känts helt självklart. Bara två veckor efter vår "överenskommelse" tyckte killarna att han lika gärna kunde stanna kvar hos oss, han var ju ändå alltid här... Martin blev en i familjen direkt! Å så har det varit i snart tio år, med den lilla skillnaden att barnen inte längre bor hemma. Jag som trodde att jag skulle bli helt ensam den dagen barnen flyttade. Så blev det inte. Barnen flyttade,  precis som de ska göra, och jag gifte mej! Jättekonstigt! Å helt underbart!

2016

Mitt liv blev inte alls som jag trodde. Barnen skulle flytta, jag skulle bli ensam - så var det bara. Men så blev det inte. Barnen flyttade, men jag blev inte ensam. Martin finns där som en klippa att hålla fast vid. Han är trygg, hjälpsam, ödmjuk och varm och hans finns alltid där för mej. Han accepterar mej precis som jag är och har ett enda krav på mej; att jag tar hand om mej! Hur kunde jag ha sån tur? Jag... som inte brukar ha tur... som inte har någon häftig karriär, inte är varken snygg eller särskilt charmig. Vad han ser vet jag inte riktigt, men jag är tacksam för att han ser det.

Vad hade hänt om jag inte skrivit in mej på Viktväktarna och han inte hade suttit i kassan den dagen? Det får vi aldrig veta och jag vill faktiskt inte veta det heller. Jag är nöjd med att det blev som det blev och att jag har det som jag har det  :-)

Jag har iaf lite kontroll...

Den här veckan har gått så sjukt snabbt! Varenda dag har varit uppbokad men jag har trots detta skött både mat och träning. Känns skönt att har kontrollen på iaf något i mitt liv  :-)

Förra veckan hade jag avbokat nästan allt och satt och skrev hela dagarna. Jag hade nästan jobbat ikapp och var sååå nöjd med mej själv. Nu ligger jag efter igen... Så även om helgen är helt ledig blir det att sitta vi datorn en hel del ändå. Sitter jag intensivt 2-3 timmar hinner jag massor, så det är bara att göra. Måste förbereda min resa till Kroatien, nu börjar detaljerna trilla på plats.

Men hösten är här på riktigt nu och då blir värken och fibron sämre. Oavsett hur mycket jag tar på mej så fryser jag konstant. Inte så där som när man får gåshud och tycker det är lite kyligt, som normala människor... nej, inte jag inte... jag har långkallingar och vantar inomhus och är ändå iskall. Jag fryser så det gör ont ända in i benen, i skelettet lixom. Baden blir många och långa och värmedynan i sängen är guld värd, det är det enda som hjälper.

Att då ha en resa att se fram emot är hur underbart som helst! Visst är det jobb, men det gör inget! Jag får sol och värme, kan klä mej i shorts och sitta ute och äta. Dagarna börjar redan vid sju och slutar efter middagen sent på kvällen. Jag ska mest fota och bevaka det som händer under Olivplocknings VM i Kroatien, som enda reporter från Skandinavien. Jag har sett schemat och även om det är späckat, så ser det ut att finnas liiiite tid att ta en pyttestund på stranden också.

Jag tror att nästa vecka ser ok ut när det gäller träning, maten däremot... det är Bak- och Chokladfestival på Älvsjömässan... Även om man försöker att tänka lite så räcker det inte en sån dag, men det är som det är med den saken. Det är bara att njuta av det som stoppas i munnen och ta tag i förfallet direkt. Sånt är live.

Nähä, bäst att fortsätta med alla "måsten", det är lite som ska hinnas med innan vi ska iväg på Pluras show ikväll. Ha koll på instagram @marlenerinda om ni är nyfikna  :-)

När livet ger käftsmällar större än vanligt...

Jag har haft en obehaglig magkänsla ett tag. Jag har haft ont i magen, över höger äggstock, för att vara mer exakt. Idag skulle jag ändå träffa min läkare för att göra den sedvanliga kontrollen av sköldkörteln. Då passade jag på att be honom kolla upp värken. Han klämde, jag skrek.

Nu misstänker han en tumör eller cysta och har skickat mej vidare till ultraljud på kvinnokliniken. Nu är det alltså bara att vänta på kallelse... men min magkänsla säger att detta inte är bra och tyvärr brukar jag ha rätt. Jag hoppas förstås att jag ska ha fel, jag har mer än gärna fel den här gången.

Min doktor såg också att det är något knas med mina njurar. Tydligen har de legat på gränsvärden förut, som nu blivit ännu högre. Njurar är ju ganska bra att ha... jag samlar på mej vätska och den övervikt som jag bär på (jo, just idag har jag en sån) är tydligen inte fett utan vätska. Som han sa så är jag inte fettig utan skvalpig. Så nu har jag lämnat ännu fler prover, så får vi se vad de säger. MEN sköldkörteln är iaf stabil nu, efter två år verkar vi ha hittat rätt dos på medicinen. Alltid nåt!

Jag brukar inte reagera särskilt mycket när det levereras nya diagnoser eller sjukdomar, men idag gjorde jag det. Värk har jag vant mej vid, det är som det är... fibron går inte att göra så mycket åt och hypotyreosen medicineras ju. Men det här att ett viktigt inre organ kan vara dåligt gör mej faktiskt lite besvärad. Och om jag nu faktiskt har en tumör på äggstocken, vad händer då? Hur ser livet ut om, låt säga, bara 3-4 år...? Jag blev faktiskt lite deppig och så måste jag ju också få känna.

Än en gång slår det mej att vi inte är något alls utan vår hälsa! Oavsett vad som händer nu så måste jag ta hand om mej ännu bättre så jag orkar eventuella behandlingar och kanske även operationer.
Jag måste bli så frisk som möjligt så jag orkar vara sjuk helt enkelt! Det slår mej återigen att jag inte odödlig och jag måste ta hand om min kropp på bästa sätt. Hur ska den annars orka ta hand om mej på bästa sätt?

Men det som också slår mej är att jag vill städa upp runt mej och rensa ur, om det värsta skulle hända. Jag vill inte att någon annan ska behöva städa ut mej och mina grejer ur mitt hem. Så nu är det återigen dax för att ta ett rejält tag här hemma och ta bort allt onödigt. På det sättet är jag inte särskilt nostalgisk, mest praktisk. Visst finns det saker som bär på minnen, men då är det mest bilder jag tänker på. Saker har i sej inget värde och jag behöver dem inte mer än för att de är praktiska att ha eller vackra att se på.

Sen har vi den känsliga frågan; ska man hålla hemligt hur man mår tills man verkligen vet eller ska man berätta hur det står till på en gång? Jag väljer att berätta. På så sätt vet alla varför jag inte hälsar, utan går runt i min egen bubbla. Jag ser helt enkelt ingenting, jag är avstängd och befinner mej i min egen värld. Men hojta gärna och öppna min lilla bubbla en stund. Jag kommer förmodligen inte att le och säga att allt är bra, för det är det inte. Orkar man inte ta svaret, så fråga inte! Jag misstänker att en och annan kanske kommer att ta en omväg eller inte låssas se mej, då får det vara så.

Resultatet på alla prover kanske är positiva! Så är det säkert! Men att vänta på dem är inte lika positivt. Jag tog blodprover idag, dem får jag säkert svar på under veckan och då vet vi mer hur njurarna ser ut och hur planen ser ut runt dem. Inom kort får jag en kallelse till ultraljudsundersökning av äggstockarna och det brukar gå rätt snabbt på Södertälje Sjukhus. Sen får vi väl se hur lång tid det tar innan man får svar därifrån, men det kan ju vara lite segt antar jag.

Tills allt detta är klart misstänker jag att jag kommer att hoppa upp och ner i känslor och det har jag faktiskt rätt till och tänker inte be om ursäkt för. Under tiden kommer jag att träna mina tre pass i veckan och gå långa promenader, för det vet jag att jag mår bra av. Jag ska förbereda min kropp för allt som skulle kunna hända och göra den så stark som möjligt. Vad har jag för alternativ? Ska jag bara gräva ner mej och låt kroppen förfalla? Det gör ju inte saken bättre precis. Jag kommer att jobba på som vanligt, se mina teaterföreställningar, åka på mina resor och skriva mina texter. De mesta kommer att vara som vanligt, förutom mitt humör antar jag.

Men jag uppmanar er alla att ta hand om er, era kroppar och er hälsa. Det är lixom det enda som är viktigt! Gör vad ni kan för att må så bra som möjligt, så ni vet att ni verkligen gjort allt som ni själva kan kontrollera. Man kanske inte klarar sej från sjukdomar ändå, men det kan väl vara värt ett försök? Och en stark kropp klarar ju en eventuell behandling bättre än vad en svag kropp gör. Så tänker iaf jag och jag hoppas att jag har rätt.

Det är bara att vänta och se...

Helvetesveckan är äntligen över!

Som jag bävat för den här veckan! Jag visste att det skulle bli problem, frågan var bara i viken form och hur stora... så när vi fick översvämning för två veckor sedan var jag inte ens förvånad. Det var lixom väntat. Översvämningen var ett resultat av det förberedande jobbet som skulle gå av stapeln med början i måndags.

I söndags for jag runt som en galning för att städa undan allt som eventuellt kunde dra åt sej lukt. All tvätt tvättades, textilier plockades undan osv. Martin packade ihop sina övernattningsgrejer och vi planerade för en vecka hos mina föräldrar. Pälsbollen fattade ingenting.

En toa- och duschvagn var redan på plats och nycklar hade delats ut. Jag tog emot en för säkerhets skull, men jag tänkte INTE gå dit! Det där med offentliga toaletter är inte riktigt min grej. Sömnen var riktigt kass natten till måndag, så jag var mer död än levande när jag klev upp extra tidigt för att hinna gå på toa, äta frukost och göra alla morgonbestyr som innehåller vatten, innan hantverkarna kom och stängde av allt.

Det stod 7.30 på lappen, men jag fick ha mitt vatten kvar någon timme till. Sen dundrade de in i huset, förseglade alla toaletter, kranar och avlopp och stängde av alltsammans. Nu hade vi ett torftigare liv än när jag bodde i Gambia, där hade jag iaf en vattentoalett, iofs utan fungerande vatten - men den hade avlopp och gick alltså att spola för hand. Vatten går nästan alltid att fixa, avlopp är värre att vara utan.

Så jag packade ihop resten, stoppade in hunden i bilen och flyttade in hos mina föräldrar. Man ska inte flytta hem som vuxen. Föräldrarna rymde till vårt ställe på Öland, så vi slapp gå varandra på nerverna. Det är verkligen inte roligt att tvingas hemifrån, eller tvingas... det gjorde vi väl kanske inte - men den doft som uppstod i huset är inget man ska sova i om man vill må bra. Å jag har astma, så det var inte mycket att välja på.

De andra grannarna fick tillbaka sitt vatten och avlopp redan på onsdagen, men pga vår vattenläcka dröjde det lite till för oss. Rören skulle lagas en extra gång och kollas extra noga, det får vi väl iofs tacka för. Så vid lunch på torsdagen vart allt tillbaka för oss också, då var renoveringen färdig, nu är det bara fläktar som ska torka upp allt vatten. Så medan våra grannar hade sina 3-4 dagar av stök, har vi haft två veckor innan och nu kanske en månad till innan allt är över för oss. Veckan jag bävat för blev alltså lite längre än den skulle och min oro var befogad.

När vi väl fick komma hem igen och sova i vår egna säng var det ljuvligt! Jag sov som en stock första natten och var alldeles lycklig när jag vaknade och insåg att det var över. Sedan vi kom hem har allt gått i 180, så vi har inte riktigt hunnit njuta av lugnet än - men imorrn har vi planerat en hel dag hemma och bara ligga i soffan och mysa. Nu är skiten gjord, helvetesveckan är över och vi kan andas ut. Visst har vi vatten i halva källaren, men det är ingenting mot att vara utan vatten och avlopp helt och hållet. I Afrika är det en sak - här hemma en heeeelt annan!

Nu kan vi tänka på annat igen, så skönt!

Min viktresa i Aftonbladet i söndags

Då var det dax igen... nej, det är ingen ny översvämning den här gången tack och lov! Det handlar om något betydligt trevligare, det var nämligen dax att dyka upp i en tidning igen. Den här gången var det Aftonbadets Söndagsbilaga och kom lite överraskande.

Självklart visste jag att jag blivit intervjuad och fotad, men det var så länge sen att jag trodde man strukit hela artikeln - det blir nämligen så ibland. Så när en bekant la upp en bild på tidningen strax efter lunch i söndags blev jag faktiskt lite förvånad. Att se sej själv på omslaget på en tidning vet jag inte om man vänjer sej vid, det får man väl fråga någon som är där lite oftare än vad jag är... Texten har jag oftast ett hum om, så det är bilderna jag brukar vara mest nyfiken på. Maria som tog bilderna den här gången hade verkligen lyckats bra, jag såg helt ok! Klickar ni på dem blir de större  :-)

När reportern ringde mej för att fråga om jag kunde tänka mej att ställa upp i en artikel om livsstilsförändring sa jag ja nästan direkt. För mej är den typen av artiklar mer intressant än när det handlar om att gå ner mycket i vikt på kort tid. Nu fick jag dessutom poängtera hur svårt det är att hålla en ny vikt och hur många parametrar som spelar in. Det handlar inte bara om att gå ner i vikt, det handlar ju om fortsättningen också. Jag gick ner, men jag kunde inte hålla vikten, så jag gick upp igen - inte allt, men en del. Så gick jag ner igen... och så höll det på...  Jag kunde inte hålla mina nya vikt förrän jag gjorde en del ingrepp på min kropp och började se min viktresa som en hälsoresa en total livsstilsföränding. Det handlar ju egentligen ganska lite om vikt, utan mer om hälsan och att må så bra som möjligt. För att komma dit krävdes bla att göra en del operativa ingrepp och att utreda min trötthet och värk som sedan till viss del kunde medicineras.

Såna här grejer är viktiga för mej och då ställer jag gärna upp i en artikel eller en tv-grej. Gör det skillnad och hjälper folk på vägen drar jag gärna mitt strå till stacken Jag har ingen aning om hur igenkänd jag är utanför Stockholm, men jag vet att folk känner igen mej här. Det kommer fram folk på Ica och vill prata lite och berätta att de följer mej på instagram. Senast i helgen frågade en tjej om det är jag som är "viktväktarna"... Nu är jag ju inte Viktväktarna, det ska vi vara noga med att poängtera - jag jobbade där i 14 år men slutade för drygt 3 år sedan. Jag tycker att folk borde glömt det... men så är det alltså inte. Det är helt ok för mej, så länge jag och Viktväktarna drar åt samma håll  :-)

Att vara med i tidningen är ett sätt att uppmärksamma resan som kommer sen. Att gå ner i vikt är en sak, att hålla vikten är en helt annan. Vikt är INTE synonymt med hälsa, men har en hel del med saken att göra. Å jag vill bli så hälsosam som möjligt och gärna inspirera andra på vägen. Jag hoppas och tror att jag gör det. Jag började min hälsoresa för 17 år sedan och den kommer aldrig att ta slut, detta gör jag för resten av livet. Har ni läst artikeln får ni gärna säga vad ni tyckte.

Gör en riktigt fin dag!

Målet med viktkampen

Nu är det tre år sedan jag äntligen fick inkassera vinsten av viktkampen. Belöningen som var värd att kämpa för och som faktiskt förändrade och förbättrade hela mitt liv. Jag har gjort en mängd ingrepp på vägen till ett friskare och mer hälsosamt liv, men bröstförminskningen förändrade allt!

Jag är 156 cm lång och då är det inte meningen att man ska bära runt på en E-kupa. Det är tungt, man får värk i rygg och nacke, ligger man på mage blir det uppförsbacke, det skumpar smärtsamt när man springer, man kvävs nästan vid vissa yogaövningar, kläder sitter fult och man får en mängd mysko kommentarer om sitt utseende. Jag kan faktiskt inte hitta en enda positiv grej med att ha stora bröst.

Ända sedan jag var i tonåren har jag velat minska dem, men kom inte till skott förrän barnen var några år gamla. För att göra en bröstförminskning via landstinget krävs en viss storlek, ett visst häng, betydande problem och max bmi 25. Jag låg lite över och detta blev min morot att bli normalviktig. För att gå ner i vikt behöver man ett mål, för det flesta är detta att gifta sej eller bli gravida - för mej var det en C-kupa. Detta blev senare ett delmål, eftersom det stora målet egentligen var att kunna röra mej och bli hälsosam, så frisk som möjligt och den piggaste pensionären jag kan bli när jag kommer dit om några år.

Jag skrev in mej på Viktväktarna i augusti 2000, det skulle ta många, långa år innan jag äntligen låg stabilt under bmi 25. Jag gick ner, blev sjuk och gick upp, gick ner igen och så höll det på. Jag kom ner till bmi 25,5-26 men det var svårt att komma till 25 och gärna under det. Men jag gav inte upp! Hösten 2013 var jag stabil, då hade min läkare hittade vad som felade - jag fick medicin och kunde äntligen komma ner under 25 och stanna där. I december fick jag träffa koordinatorn på bröstcentrum och blev godkänd! Jag som aldrig blir nervös var ett totalt nervvrak innan besöket och packade sedan ihop utanför hissarna när allt var klart. Jag var godkänd! Äntligen skulle det ske!

Det är en ganska stor operation, men jag var inte det minsta nervös. Det enda som betydde något var att bli av med tyngden och få börja mitt nya liv. 29 augusti 2014 var det dax! Jag var helt lugn och väldigt förväntansfull innan operationen. Å när jag vaknade efter en massa timmar var jag bara lycklig. Det gjorde inte ett dugg ont, jag mådde toppen! Självklart slet jag av mej täcket för att titta och även om det var bandage och svullet så kunde jag se skillnaden. 7,4 hekto hade tagits bort och för mej symboliserar de där 7,4 hektona mitt nya liv.

Första löpturen var en befrielse! Att kunna röra sej precis hur jag vill, ha vilka kläder jag vill, slippa äckliga kommentarer och sova gott är värt precis allt! Ju längre tiden går desto mer inser jag hur mycket brösten begränsade mej och vilken skillnad det är idag. Jag ser mina fötter och kan se när jag knyter skorna! Jag kan ha trekantsbikini och behöver inte ha behå med tjocka axelband som skär in i huden, jag behöver inte ha behå alls om jag inte vill! Visst blev jag smal och ser smalare ut även idag när jag trots allt gått upp lite i vikt, men det handlar inte om det - det handlar om hälsa!

En bröstföminskning är inget lyxoperation som vissa påstår. Operationen gav mej ett helt nytt, aktivt och friskare liv. Jag mår tusen gånger bättre än förr! Jag känner det i hela kroppen och i nästan alla situationer. De som känner mej ser det på mej. Å jag vet att det är många som lider i det tysta och som funderar... mitt råd till er är att först och främst gå ner i vikt. Det kan ju hända att brösten blir mindre av viktminskningen, mina blev det inte. När ni ligger under bmi25 ber ni husläkaren om remiss. Operationen är det minsta problemet, det är vägen dit som är svår och lång. Men ni kommer inte att ångra er! Vill ni läsa mer om operationen och vägen dit, så klicka eller sök på bröstförminskning - så hittar ni alla inlägg och bilder.

Jag är så glad att jag tog tag i detta och tacksam för att sjukvården hjälpte mej. Jag mår så mycket bättre! Grattis min fina C-kupa och mitt aktiva och friskare liv :-)

Vem vill ni se i huvudrollen?

Äntligen har jag kommit ner i det tempot som krävs för att jag ska kunna läsa. Ni som varit utbrända  vet hur det är... för er andra ska jag försöka förklara. Även om man är läskunnig så förstår man inte  det man läser... hjärnan flyger iväg och man läser samma mening om och om igen.

Jag älskar att läsa! Men efter min utbrändhet måste jag vara helt avkopplad för att förstå det jag läser. Att läsa en hel bok med en sammanhängande berättelse är svårt! För att inte säga helt omöjligt oftast. En kort artikel eller novell i en veckotidning kan vara nog så utmanande större delen av året, men på semestern brukar jag vara tillräckligt avkopplad och då plöjer jag böcker! Där är jag äntligen nu!

Förra veckan kände jag att det nog skulle funka att läsa igen och det började dra i läsnerven. Jag har en hel låda full med böcker som bara väntar på att bli lästa, så jag dök ner i lådan och drog upp en bok. I handen hade jag Analfabeten som kunde räkna av Jonas Jonasson, han som skrev Hundraåringen. Vilken njutning att sätta sej i solstolen, ha ett stort glas cola vid sidan, kepsen på skallen och bara försvinna in i en annan värld. Att den börjar i Afrika var ju inte heller helt fel och jag kunde verkligen se alla miljöer framför mej. En lättläst bok är att föredra för mej och den här var både lättläst och otroligt rolig.

Så snart den var utläst drog jag upp nästa bok; Britt-Marie var här av Fredrik Backman som också skrivit En man som heter Ove. Det behövdes inte många sidor förrän jag såg filmen framför mej! Ganska snart hade jag även de flesta karaktärerna klara, så SF kan höra av sej till mej så castar jag hela kalaset  :-)

Boken handlar om Britt-Marie som är 60+, nyskild och på jakt efter ett jobb efter många år som hemmafru. Man kan väl säga att hon trakasserar sin arbetsförmedlare totalt och därför ganska snabbt får ett jobb ute i obyggden som kanske inte är som klippt och skuret för henne... Hon är inte supersocial direkt men tvingas nu att umgås med bla "någon" som är rullstolsburen och inte talar jättebra svenska, hennes barn och byggdens alla fotbollsälskade ungar mfl... Den är varm, tänkvärd, rolig och totalt sanslös!

Direkt såg jag Maria Lundqvist i rollen som Britt-Marie och Bahar Pars som "Någon". Efter lite funderande kom jag fram till Gina Dirawi eller möjligen Shima Niavarani som Arbetsförmedlaren. Det skulle bli en film med många kvinnor i de främsta rollerna och därför är det väl ganska tveksamt om det skulle bli någon alls... det är ju inte jättevanligt direkt. Men jag tror stenhårt på min rolluppsättning och är helt säker på att det skulle bli en helt fantastiskt film!

Har ni inte läst boken (eller någon av böckerna) så gör det! Lättsam underhållning som är lagom jobbigt att läsa i solstolen. Å ni som läst Britt-Marie... vad tycker ni om min rolluppsättning? Duger den eller har ni andra förslag?

Vem är jag?

Tror aldrig jag har presenterat mej ordentligt... iaf inte på väldigt många år. Bloggen startade 2006 och då är det klart att jag skrev nån slags presentation i något av de första inläggen, men sen då... man tar lixom för givet att alla vet ens historia ändå. Efter 11 år i bloggvärlden och med en massa nya läsare tänkte jag därför presentera mej för er. Det här är jag!

Jag föddes i januari 1970 och växte upp i Tullinge ca 2 mil söder och Stockholm City och på Öland eftersom min mamma kommer därifrån och vi alltid haft hus på norra delen av ön. Öland är mitt svenska paradis, som jag tyvärr inte hinner besöka i år. Jag höll på med gymnastik under nästan hela uppväxten, fristående och truppgymnastik var favoriten. Musik var också ett stort intresse och sången tog över gymnastiken i tonåren. Vi var ett gäng som uppträdde lite överallt och hade gott om jobb.

När jag var 14 år träffade jag mannen som skulle bli min man och far till mina barn, men innan vi gifte oss och startade familj passade jag på att bo och jobba i Gambia. Jag hade nog stannat där om inte barnlängtan varit så stor, drömmen var nämligen att bli mamma. Vi gifte oss 1992, första sonen kom 1993 och den andra 1995. Det är 17 månader mellan grabbarna som när de föddes hade ca tio olika diagnoser sammanlagt. Man kan väl säga att det var rätt mycket jobb med barnen och väldigt lite sömn. 1998 skilde vi oss, jag bodde då kvar i vårt hus i Tumba som jag fortfarande bor i idag.

Jag hade tidigare jobbat på SF med bla galor, i växeln på Expressen, med marknadsundersökningar och på bla Oscarsteatern och Vasateatern. Barnen var väldigt sjuka och var hemma med mej på dagarna, så jag hoppade på alla jobb som gick att göra hemifrån eller sprang iväg och jobbade så fort barnen inte var hemma. Det funkade inte i längden, så jag brakade totalt och sprang käpprätt in i väggen något halvår efter skilsmässan.

När jag mådde som sämst tog jag hjälp av samtalsterapi och motion och skrev in mej på Viktväktarna. Något halvår senare började jag jobba lite smått vid vågen och blev på så sätt bekant med Martin, men inget mer än bekant. Jag hade en särbo i Skåne under några år och våra fem barn älskade varandra och gör fortfarande. När vi brutit med varandra höll jag kontakt med hans barn och vi träffas fortfarande då och då. Åren gick, jag mådde lite bättre vart efter som barnen kunde klara sej mer och mer själva. Vi sparade och gnetade och reste så mycket vi kunde, vi besökte Egypten, Sri Lanka, Thailand, USA, Island, Cypern, Spanien och en massa andra länder och började planera för min drömresa. När jag fyllde 40 skulle vi åka på en safari i Tanzania.

Jag var 38 år och pank när jag fick jobb i kassan på Viktväktarna, Martin behövde hjälp i sina klasser. Två veckor senare hade han flyttat in hos oss... typ... allt gick väldigt snabbt och sedan dess har det varit vi. Han följde med till Tanzania och sedan dess har vi gjort många resor tillsammans. Snart firar vi tio år tillsammans och nästa helg har vi vår första bröllopsdag.

För fem år sedan började Martin plugga. Vi jobbade på Viktväktarna och hade som mest 11 klasser i veckan, medan han pluggade hade vi kanske 6-7 klasser. För tre år sedan var han färdig och vi slutade på VV, nu skulle han få sitt drömjobb! Men det tog tid... ett halvår fick vi hemma tillsammans innan det äntligen blev en anställning. Under den tiden startade vi Du i Fokus. Min blogg hade växt och blivit lite spretig, Du i Fokus blev bloggens lillasyster där jag skrev om allt som inte passade in på bloggen. Meningen var att jag skulle kunna vara hemma och ta hand om mej. Utbrändheten gav mej både fibromyalgi, hypotyreos och en sömnstörning. Nu kan jag alltså ta hand om mej, träna eller sova, skriva på bloggen, samtidigt som vi driver magasinet tillsammans.

Killarna är idag 22 resp 24 år gamla, de har flyttat hemifrån och jobbar. Det mesta fungerar, men en del medicinskt är jag fortfarande inblandad i. En del sjukdomar har växt bort, men en del finns förstås där hela livet. Killarna har bra liv och jag med, vilket var svårt att ens drömma om i slutet av 90-talet när det mesta såg rejält mörkt ut.

Det är klart att livet sätter sina spår och att jag förmodligen hade varit en helt annan person om saker och ting varit lättare eller annorlunda. Slumpen har varit avgörande i många fall och att Martin och jag skulle träffas kan vi absolut tacka slumpen för! Hur stora är oddsen att man som kvinna träffar sin blivande man på Viktväktarna? Det kryllar inte av män där direkt... särskilt inte ensamstående.

Livet har börjat se rätt bra ut. Jag kan för första gången på länge säga att jag är lycklig. Vägen dit var lång och ganska jobbig. Jag är av naturen en ganska positiv och glad person, men det ska gudarna veta att det funnits ganska långa perioder då jag inte ens dragit på munnen. Därför har skrattet blivit väldigt viktigt för mej och med Martin skrattar jag massor. Barnen och jag skrattade också mycket, det var ganska många dråpliga situationer då man inte kunde annat än att skratta... Alternativet var så dåligt...

Idag är jag alltså hemmafru, en ganska dålig sådan... jag är ganska bra på att vara hemma och att vara fru - sämre på att städa och laga mat. Jag fixar nästan all markservice förutom att laga mat, om jag inte måste... Den biten sköter Martin och han gillar det! Jag tjänar inte ett öre, men har heller inga krav på mej. Jag tar ofta dagen som den kommer, tränar, går på roliga grejer tack vare bloggen och magasinet och har ett bra liv. Försöker att leva i nuet och stressar så lite jag bara kan, då går nämligen hela kroppen i baklås. Drömmen är att bo i värmen på vintern, det hoppas jag kan bli verklighet om kanske 15 år. Jag har inte bråttom  :-)

Detta var kortversionen och förklarar lite varför jag är som jag är. En del har ni hört förut, en del kanske är nytt. Nu undrar jag förstås vem du som läser detta är? Berätta!

Matsedel v 28

Vilken härlig vecka! Vi målade äntligen klart huset och är så otroligt nöjda med resultatet. Huset ser ut som nytt och vi kommer inte att behöva göra det igen så länge vi bor här. Det var ett stort jobb och jag har varit helt slut de senaste dagarna. Så när solen väl sken från en klarblå himmel tog jag två dagar i solstolen. Så nu är jag lite brunare och har läst ikapp lite av allt som jag legat efter med.

Direkt när målningen var färdig och stressen släppte så släppte även lite vikt. Jag som räknar med att gå ner ungefär 2 hekto i veckan släppte över ett kilo! Förra veckan var helt perfekt när det gäller träning och promenader, ok när det gäller sömn, sisådär när det gäller mat och mer än perfekt när det gäller skratt. Stress är min stora bov när det gäller vikt, men stressen är i stort sett borta nu  :-)

Så jag kör på! Träning på Curves mån, ons och fredag. Bra mat som skrivs upp och i bästa fall ryms inom ramarna och så dagliga promenader förstås. Och massor med skratt! Planen är att ta bort 3 hekto... vi får se hur det går.

Här är veckans matsedel:

Måndag: Frittata med pasta och zucchini 11 SP
Tisdag: Vitlöksräkor 6 SP plus ris
Onsdag: Parmesangratinerad kyckling fr 4 SP plus ris
Torsdag: Tacogryta 4 SP plus ris
Fredag: Snabblagade curryräkor 6 SP plus pasta
Lördag: Kassler med ananas i ugn 5 SP plus ris
Söndag: Moussaka fr 5 SP

Åsså en liten sommarbonus: Rabarberfromage 8 SP för hela satsen

Ha en riktigt fin vecka! Sov, skratta och älska mycket  :-)

När luften går ur...

Det har varit fullt ös hela våren och ända fram till nu. I tisdags drog jag sista penseldraget på huset och sen gick luften ur mej... sedan dess har jag mest suttit och glott rakt fram - men ändå fått massor gjort på något konstigt sätt. Jag är trött samtidigt som jag har massor med energi... mysko kombo...

Som jag sagt förut så drivs jag av sol. När solen skiner orkar jag hur mycket som helst och mår hur bra som helst. Jag vill massor - men även om skallen är pigg så är kroppen trött av allt målande. Så jag sitter mest och tittar på tv och i reklampauserna tar jag tag i saker som behöver göras. Och rätt vad det är så har jag både städat, tvättat, diskat och skrivit flera texter.

Men hur trött jag än är så känner jag att allt är på väg åt rätt håll. Den senaste tiden har bjudit på en mängd roliga och överraskande besked som jag återkommer till om några dagar. Det går bra både för oss och många vänner och vi gläds tillsammans förstås. Ibland händer saker så snabbt att man inte riktigt hinner med i svängarna, så är det nu.

Jag ska bara komma ikapp lite i kroppen efter målandet så kommer nog allt att bli hur bra som helst. Om ett par veckor sitter vi på Birka Cruises på långkryssning till Gotland. Jag kommer alltså inte till mitt kära Öland i år, men väl till grannön - det får duga  :-) På den resan ska vi bara koppla av, bli ompysslade och tanka energi har vi tänkt och sen är jag nog back in business igen.

Det är ju så med oss som har fibro att vi vill väldigt mycket och är vana att ha ont lite här och lite där. Den höga smärttröskeln gör att vi orkar lite för länge för vårt eget bästa och sedan behöver vi ganska mycket tid att komma tillbaka till livet igen. Jag är beroende av sömn, får jag bara det så funkar det mesta. Men stressen är värst för mej, då får jag mer värk och går upp i vikt.

Nu har jag återigen tid att ta hand om mej och jag tar verkligen vara på den tiden. Jag fick ihop mina tre träningspass i veckan och dagliga promenader och då mår jag som bäst. Solen har också visat sej nästan hela veckan som bonus, det är man ju inte van vid lixom... Den svenska sommarens oberäkneliga väder känner vi ju alla till.

Luften har gått ur mej lite efter allt målande, men nu finns tid att vila och det gör jag verkligen! Tack och lov så har jag världens mest förstående man som inte bryr sej särskilt mycket om hur det ser ut hemma. Vi hjälps åt med det mesta när jag tycker att vi behöver göra ett ryck, i övrigt tar jag en liten bit i taget.

Nu ska jag vila men imorrn händer kul grejer! Då ska vi vara med när City Banan invigs, sen är allt lugnt igen. Jag ska berätta allt om invigningen imorrnkväll! Häng med på min instagram @marlenrinda under dagen, så får ni se Panetoz uppträda och Ministrar klippa band. Missa inte det!

Hemma bra men borta bäst...

Nej, jag har inte skrivit fel - det är faktiskt så jag känner. Hemma är helt ok och jag trivs väldigt bra i mitt hus, men jag mår allra bäst när jag får resa och se mej om i världen. Det bästa av allt är förstås när det finns en strand, en solsäng, strålande sol och är runt 30 grader varmt också.

På senaste resa sa mitt resesällskap Daniel att bästa stället nästan alltid är där man varit senast. För mej skulle det alltså vara Belgrad... jag håller inte riktigt med honom. Belgrad var helt ok, men ingen plats jag skulle vilja bo på. Näst sista då... Det var väl Birmingham och Stratford om jag inte minns fel... där trivdes jag väldigt bra! Men så var det det där med vädret... Engelska Landsbygden i all ära, men vädret är ju inte toppen året om precis.

Under våren har jag även besökt Milano och Budapest, där hamnade Milano överst i mitt tycke. En lagom stor "håla" med nära till allt. Men både Stratford, Milano, Budapest och Belgrad är för långt från de där stränderna som jag vill ha. Jag behöver havet och stränder för att må som bäst! Därför toppar fortfarande Gambia, Egypten och Seychellerna min lista. De uppfyller alla mina krav och är platser jag skulle kunna bo och även har bott på. Gambia och Egypten har ni redan hört mycket om, jag ska berätta om Seychellerna någon gång - det är magiskt!

För mej är alltså inte hemma bäst, som för många andra. Jag säger som Paul Young  "Wherever I lay my hat that´s my home. Jag trivs bra på nästan alla platser, acklimatiserar mej snabbt och lär mej sederna och språket ganska lätt. Jag behöver inte ha särskilt mycket för att vara nöjd, en säng, en dusch och en hyfsad spis med el lite då och då funkar bra. I Gambia hade jag inte ens dusch, men fick låna på ett hotell i närheten - det funkade bra det med.

Jag längtar tills vi blir pensionärer och Martin kan sluta jobba. Då ska vi sälja huset, bo i en mindre lägenhet och dra iväg över vintrarna. Planen är att hyra oss fram så vi kan byta resmål när vi vill och inte känna oss bundna av ägandet (renoveringar osv). Resmål som lockar för långboende över vintern är bla Mallorca, Kanarieöarna, Malta, Portugal och självklart varenda land i Afrika - typ... Rätt ner är det som gäller, det går snabbt att ta sej hem vid behov och är ingen tidsskillnad.

Drömmen känns lite avlägsen än så länge, men den finns definitivt där. Jag har bara 18 år kvar till pension...