Matsedel v 7

Nu väntar en betydligt lugnare period för mej, då jag kan koncentrera mej på mej själv lite mer. Ju närmare våren vi kommer desto lättare blir det för mej att vara lite mer hälsosam. Enligt meteorologerna så får vi vår 16 mars i Stockholm, det är ju bara en månad dit!

För mej handlar allt om nån slags helhet. För att må bra så behöver jag ha en hälsosam vikt och för att nå dit behöver jag ha det hyfsat lugnt i mitt liv. En förutsättning för detta är att mailkorgen är tom, att jag ser botten i tvättkorgen, att hemmet är hyfsat städat och jag är ikapp med det mesta. Åsså får gärna solen skina också - DÅ mår jag som bäst!

Hur ofta har jag det så då? Inte särskilt ofta tyvärr, men det blir oftare och oftare. Jag försöker nämligen prioritera att ha det så. Å när jag väl lyckas går träningen perfekt, promenaderna blir långa och raska, maten sköts och vågen pekar neråt. Å då mår jag förstås ännu bättre. Semestern är perfekt att satsa på sej själv tycker jag och tack och lov så håller Martin med. Så när vi är lediga, kortare eller längre tid - då är det kroppen och hälsan vi sätter först. I sommar hoppas vi ha ett par veckor på Öland igen, där mår vi riktigt bra!

Här är veckans matsedel:

Måndag: Shakshuka 2 SP Flex
Tisdag: Tonfiskgratäng 9 SP Flex
Onsdag: Pasta med kyckling & spenatsås 2 SP Flex plus pasta
Torsdag: Pasta med lövbiff & rostade grönsaker 3 SP Flex plus pasta
Fredag: Krämig tacogratäng fr 11 SP Flex
Lördag: Fläskfile i ugn med champinjoner 4 SP Flex plus potatismos
Söndag: Krämig kycklinggryta 3 SP Flex plus pasta

AllaHjärtansbonus: Persika under marängtäcke fr 3 SP Flex

HÄR finns förslag på trerätters till tex Alla hjärtans dag eller något festligare tillfälle. Alla rätter är med recept och uträknade SP för den som behöver det.

Allt utom måndagens shakshuka passar i matlådan, så passa på och fyll frysen  :-)

Ha en fin vecka - snart är det vår!

Äntligen är det över!

Januari är en minst sagt körig månad. Jag fyller år då och det är ju kul, men det är inte bara jag som fyller år då... det börjar med Martin, sen är det min storebror, sen min mamma och min yngste son - innan jag kommer den sista januari.

Efter mej är det vår årsdag och Baileys födelsedag och inom kort alla hjärtans dag. På fem veckor blir det helt enkelt en himla massa firande. När jag var gift med barnens pappa var det minst lika många till... januari är en kul månad, men väldigt dålig för vikten. På semestern gick jag upp lite, under januari blev det lite till. Så nu ligger jag ungefär fem kilo över min målvikt, skit också.

Men nu är det alltså över och MIN tid på året är på gång. Februari är fortfarande knepigt pga kylan, men snart är mars här och våren börjar kännas. Redan häromdagen kände jag att solen faktiskt värmde lite, så det finns hopp!

Det jag är mest stolt över är att jag hela tiden hållit i gång träningen. Jag har tränat mellan 1 och 3 gånger i veckan i drygt tre år nu. Fasiken va jag är bra! Hade jag inte gjort det hade kroppen värkt mer och vågen förmodligen visat ännu mer... men iom att jag faktiskt byggt lite muskler så har förbränningen ökat och då kan man ha lite mindre koll på det man äter. Tyvärr har kollen inte bara varit lite dålig, utan ganska bedrövlig i perioder.

Men nu är jag igång igen! Viktväktarnas App fylls i och då ser man direkt när man är ute och cyklar. Jag är inte särskilt sträng mot mej själv eller nitisk, jag vet efter alla dessa år vad som fungerar och vad som inte fungerar. Jag vet att jag går ner långsamt i vikt och det oavsett hur strikt jag än är, så det får bli lite som det blir. Tar jag bort mina vanliga 2 hekto i veckan, så är jag på banan igen till nyår - det är ok.

Trots min tillfälliga övervikt har jag nästan samma mått som förut, det är tack vare träningen. Så jag ser inte tjockare ut konstigt nog och kan ha samma kläder som förut. Men de fem kilona är övervikt och ska bort - då blir värken ännu mindre och det är det som är viktigast. Så nu är det maten som ska bli bättre och promenaderna fler, träningen är inget som kan förbättras faktiskt. Å med värmen kommer promenaderna, så det är inget större problem. I bästa fall kan jag börja springa lite igen också, jag gillar det men kroppen har vägrat ett tag.

Det blir nog bra, ett hekto i taget. Bättre små steg som håller - än stora steg som ger bakslag... så tänker jag  :-)

18 dagar sedan nyårslöftet

Drygt halva januari har passerat och det är 18 dagar sedan en del av er gav nyårslöften av olika slag. De allra flesta har lovat att träna mer, gå ner i vikt eller att sluta röka. Hur har det gått då?

Jag är en av dem som alltid lovar samma sak, det gör jag å andra sidan varje dag året om - så jag kallar det inte ens för nyårslöfte. Mitt eviga löfte till mej själv är att bli snällare mot mej själv. Det kan man lixom aldrig bli för bra på. Det är inte så lätt att hålla! Men det går bättre och bättre.

Efter två veckor är det fortfarande ganska enkelt att hålla sin nya inriktning, iaf om det handlar om viktnedgång och träning - det nya livet ger fortfarande synliga framsteg och har inte krånglat till sej så mycket i vardagen än. Handlar det nya livet om att sluta röka, så blev det förmodligen knepigt bara efter några timmar...

Men redan om ett par veckor så kommer man möta på motstånd. Framstegen är inte lika synliga, man kanske blir sjuk, stressen kommer krypande och det börjar helt enkelt bli tråkig att göra en massa uppoffringar. Men måste man det då? Göra uppoffringar alltså. Jag tycker kanske inte det, inte så stora iallafall.

De allra flesta av oss kör igång vårt nya liv i 180 och gör förändringar på alla fronter. Man tar bort livsmedel och lägger till träning sju dagar i veckan. Klart det inte håller! De livsmedel man tar bort är ofta det man tycker mycket om (det var kanske därför man gick upp i vikt) och tränar man mycket från att ha varit helt stillasittande så kommer sjukdomar och skador som ett brev på posten (inte postnord). Livet trasslar till sej och man tappar gnistan.

Mitt knep är att ta små steg. Att göra små förändringar, inte ändra allt på en gång. Föra in det nya livet i det gamla och byta ut dåliga vanor mot bättre. Att börja med vardagsmotion tills den blir en vana, ta lite längre promenader, lite raskare och till slut kanske man tom vågar sej på att börja jogga lite. Vill man bli snabbare och hålla sej skadefri, kanske springa lopp, då behöver kroppen muskler så man kanske vågar sej iväg till gymmet. Jag ser det på lång sikt, nästa nyår kanske ni kan kalla er för löpare?

Jag brukar säga att vi äter oss ner i vikt och tränar för att orka bli äldre. Maten är avgörande när det gäller att gå ner i vikt, det visar varenda undersökning. Man måste ligga på ett underskott för att släppa vikt. Men tränar man mycket och då menar jag MYCKET, så behöver kroppen mer energi - annars förbränner man muskler och det är ganska dumt. Då gäller det att äta lite mer och smart. Detta kan man prata med en PT om, eller kolla in vad Olga (Mammafitness) säger.

Många säger att de tappar motivationen och har svårt att hitta motivation. Jag anser att motivation inte finns utan bara är ett hjärnspöke. OM motivationen var så viktig, så skulle många aldrig gå till jobbet... Det jag menar är att vi går till jobbet oavsett hur roligt eller tråkigt det än är, det ska lixom bara göras. Vi gör det bara! Precis så är det med vikten eller träningen också, eller för all de allt vi gör! Mitt mantra är: Fucking gör det bara! Det är lixom bara att köra på, utan att tänka. Så småningom går det automatiskt.

Med mina knep och sätt att tänka rasar man inga 2-3 kilo i veckan, men man står ut i längden. Å det är väl det vi vill? Vi vill ju inte gå ner snabbt och sen gå upp allt igen. Vi vill väl gå ner och sedan hålla den nya vikten, eller hur? Bragden är inte att gå ner snabbt, utan att orka hela vägen in i mål och sedan stanna där.

Så hur går det för er? Kommer det vara sista gången ni började om?

Promenaden blev lite längre än tänkt…

Livet går sin gilla gång här på Kap Verde. Fortfarande vaknar vi vid 7 varje morgon, men de senast två dagarna har vi iaf inte sovit middag. Det betyder alltså att vi sovit ikapp och är betydligt piggare än innan vi åkte.

Vi har varit här halva tiden nu och har knappt en vecka kvar. Igår var tydligen den stora resdagen, idag är hotellet nästan tomt. Tyvärr verkade solen följa med transferns till flyget, för idag är det rätt mulet tyvärr. Så istället för att parkera på en solstol som vi brukar göra efter frukost, så snörade vi på oss gympaskorna och gav oss ut på promenad. Vi skulle bara gå till saltbassängerna här i Santa Maria, som vi hört talas om. Problemet var att vi inte hade en aning om var de låg.

Eller jo, en aning hade vi… typ till vänster vid bensinstationen.  Problemet är att det finns två bensinstationer och den som beskrev detta pekade åt höger… Men vi började gå och tänkte att det löser sej väl på vägen. Hittade vi inte dit så hittade vi väl något annat. Ingen av vägarna vid någon av bensinmackarna såg rätt ut, så vi fortsatte rakt fram. Hittade vi inte saltbassängerna, kunde vi alltid gå till Botaniska trädgården istället. Åsså kan man ju fråga sej fram!

Första mannen vi frågade hade ingen aning, han var nog ännu mer vilse i pannkakan än vi var. Men den andre han visste! Så vi vände och gick med honom tillbaka en bit, tills han pekade ungefär hur vi skulle gå. Vi var inte tillbaka på rutan ett, men inte långt ifrån… Vi gick dit han pekade och befann oss väldigt mycket på baksidan av Santa Maria. Här bor folk i skjul och det finns mycket skräp på gatan, men här och där finns också jättefina hus. Vi tog sikte på stranden och tänkte att vi kanske ser vart vi ska därifrån. 

Innan vi kom fram till stranden såg vi mängder med Kite-segel och förstod rätt snabbt att det måste vara Kite-Beach som alla pratar om, där det är någon form av mästerskap just nu. Vi går väl dit då! Hittar vi inte saltbassängerna så kan vi ju alltid kolla på surfare istället. Härifrån fick vi sällskap av en liten hundflicka som rätt var det var hade visat oss vägen till… Saltbassängerna! Vi hade gått genom sanddyner och tvättäkta ökenlandskap när vi plötsligt såg dem. Så häftigt!

Området ligger mitt ute i ingenting, i form av två gigantiska vattenområden med inrutade bassänger. Vi såg redan en bit innan hur marken blev hårdare och sprack upp här och där. Vitt salt blandades med sanden överallt. Här jobbade 3-4 män med att ta upp det aldrig sinande saltet ur vattnet. Runt om var det högar med salt, som jag antar att någon hämtar då och då och fixar till för att kunna sälja. Vi och hundflickan gick runt och tittade, fotade och fascinerades. Männen brydde sej inte så mycket, men vinkade till oss. Det finns större saltbassänger norrut på Sal, dit turisterna vanligtvis åker – vi var helt ensamma här och väldigt nöjda med det.

Jag fick med mej en stor saltkristall, och efter en miljon bilder gick vi därifrån. Vid det här laget hade vi gått i drygt två timmar och redan tagit sisådär 10 000 steg i lös sand. Det fanns ingen skugga alls och var väldigt varmt, så den där Kite-stranden fick vara. Vi hade nått vårt mål, hittat våra saltbassänger, var nöjda och kände mest för att gå hem. Så det gjorde vi! Problemet var bara att hundflickan ocså gjorde det… följde med oss alltså, trots at vi försökte få henne att gå hem. Hon följde oss hela den långa vägen tillbaka till hotellet, trots att vi försökte få henne att vända. När vi kom fram började en annan familj att klappa henne och hon la sej hos dem medan vi smet iväg till rummet.

Sen såg vi henne inte igen, men det var tack vare henne som vi hittade rätt! Hade hunden inte gått framför oss när vi irrade runt och hade vi inte följt henne, så hade vi aldrig hittat de där bassängerna. Det tackar vi för! Vi får väl se om vi ser henne igen någon dag inne i Santa Maria.

Nu kan vi alltså bocka av en sevärdhet på vår lista, vi har inte gjort så mycket av den varan än. Men på måndag är tanken att vi ska åka till Esparagos och Palmeria. Vi tänkte ta lokalbussen, så får vi se om vi hittar rätt  :-)

Finns det fler som är jag?

Man brukar säga att det inte finns något som heter Viktväktarmat, utan att det är helt vanlig mat som bara anpassats lite för att passa oss Viktväktare. Man kanske har bytt ut grädden mot magrare alternativ eller minskat på fettet osv. Många tror att maten vi Viktväktare äter är äcklig, det är också helt fel... men måste allt alltid vara så himla gott?

Jag är tydligen en av få som äter för att få i mej näring och överleva, inte för att det nödvändigtvis alltid är så gott. Jag ser till min hälsa och försöker ha en blandad och varierad kost som tillför min kropp en massa bra näring och energi, det är det viktiga - inte smaken. Skulle jag bara äta för att det är gott så skulle jag leva på semlor, taco och sushi. Och smågodis förstås!

Istället äter jag bönor, knäckebröd, ris och lite annat som inte är några kulinariska läckerheter i mina ögon, men som jag äter ändå. Samma sak säger folk om att träna, att man måste hitta "sin grej". Jag ser både detta med mat och träning lite som att gå till jobbet, det är inte kul varje dag - men man gör det ändå. Jag äter mina bönor fast det inte är supergott, för att det är bra för mej. Jag tränar min cirkelträning tre gånger i veckan och tar mina promenader trots att det inte är superroligt, utan för att det är bra för min kropp.

Jag hävdar bestämt att allt inte måste vara vare sej gott eller kul - man kan fixa det ändå! Även om det är roligare att äta gott och ha kul jämt... förstås! Men sedan när blev livet roligt till 100%? Mitt är det 80% och det tycker jag är skitbra!

Christos som van Biggest Loser för ett par år sedan gick knappast ner 75 kilo bara genom att äta goda saker och ha roligt. Han åt efter ett strikt kostschema och tränade hårt. Han myntade ett motto som jag sedan fick av honom och som jag gärna för vidare: Fucking Gör Det Bara! Under alla våra träningsbilder på instagram ser ni #fuckinggördetbara som en liten uppmaning att inte tänka så mycket utan bara göra det. Vi har dessutom hållit vår nya vikt mycket genom det tänket.

Jag blir lite fascinerad av tanken på att all mat alltid ska vara kalasgod. Är det bara jag som kan koka makaroner och korv för att det är enkelt och går snabbt? Jag menar förstås inte att man ska äta äcklig mat, men måste allt vara supergott? Kan det inte bara vara... mat...? Äter alla sin favoritmat till middag? Jag fattar inte... Är det bara jag som äter för att man måste? Eller finns det fler som är som jag?

December satsar jag på kroppen!

Varje år i december är jag motvalls kärring. Till skillnad från många andra lägger jag min tid på gymmet, har extra koll på maten och försöker sova så bra som möjligt. Det är tredje året jag har min egna lilla decemberutmaning och det är alltid lika spännande att se resultatet.

Första året (2015) hade jag precis börjat träna och jag kunde verkligen känna hur kroppen förändrades och blev starkare för varje minut på gymmet. Man ser stor skillnad på före- och efterbilden trots att jag inte gick ner mer än ett kilo. Jag var betydligt slankare och hade fått nya former på kroppen.

Förra året var skillnaden inte lika tydlig. Jag hade tränat bra hela
året och hade börjat bygga lite muskler. Jag kan se en liten skillnad på bilderna men inte jättemycket. Däremot ser jag ju stor skillnad från första årets förebild och andra årets efterbild. Jag är inte bara smal på bilden, det finns faktiskt muskler på kroppen. Muskler som kommer att ge mej ett längre och friskare liv.

I år väger jag ett par kilo mer än föregående år och det syns. Är man liten syns varenda litet kilo man går upp. Det är sååå frustrerande! Jag har tränat 2-3 ggr i veckan hela året och byggt lite mer på de nya musklerna.

Nu kan vi direkt slå hål på en myt; Muskler väger INTE mer än fett! Däremot tar fett mer plats. Man kan heller inte bygga särskilt mycket muskler på kort tid, speciellt inte om man är kvinna. Någon undersökning visar att en kvinna max kan lägga på sej 3 kilo i muskelmassa per år och då ska man träna ordentligt!

Men jag ser att jag hela tiden blir slankare och får lite nya former och det märks särskilt på axlarna. Jag kan numera ha axelväskor utan att de trillar av, det har jag aldrig kunnat förr. Förr såg jag ut som ett uppochnervänt V, nu är jag ett T. Jag tycker inte att det är särskilt snyggt med mina nya axlar och har därför heller inte haft någon större lust att föreviga dem på bild. Men det kommer att göras... förmodligen på semestern. Min decemberutmaning är alltså inte för att gå ner i vikt, utan för att må bättre och sätta igång en positiv spiral.

I fredags började alltså årets decemberutmaning. Det innebär 3 pass på gymmet (cirkelträning på Curves) i veckan, dagliga promenader (minst 10 000 steg), superkoll på maten (fylla i checklistan) och god sömn (minst 8 timmar). Till skillnad från många andra är det nämligen nu jag har tid. Och när vi åker till Kap Verde i slutet av månaden har vi ännu mer tid, och fortsätter självklart under semestern. Vi har faktiskt gym på hotellet och kommer att ta lång härliga promenader.

En sån här månadsboost innebär iaf för mej att jag kommer igång och kan leva lite mer hälsosamt när allt kör ihop sej i januari. Jag satsar på mej själv nu när det är mörkt och jobbigt och sedan går det av sej själv när det blir ljusare och våren kommer. Nästa vecka börjar Viktväktarna sitt nya program, det ger lite extra push att lära sej lite nytt och komma in i det nya - iaf för mej. Jag vill aldrig mer se ut som på bilden till vänster, jag mådde så dåligt där.

Självklart kommer jag att fira jul och äta gott på julafton som alla andra. Men det blir inte lika stora utsvävningar när man gör en sån här grej, man vill lixom inte sabba det man kört igång. Så det blir lättare att hålla sej på banan åt alla håll på nåt sätt, utan att känna att man är något slags offer.

Jag vet att många av er stressar livet ur er just nu, så var det för mej med när jag hade mindre barn. Men jag tog slut av stressen och blev allvarligt sjuk, sviterna lever jag fortfarande med. Gör inte som jag! Ingen tackar er när ni ligger som urvridna trasor i soffan på julafton... Ta hand om er, så gott ni kan... för det är ni värda.

Matsedel v 49

Jag antar att de flesta av er hört att Viktväktarna uppdaterar sitt program inom kort? Från och med nästa vecka närmare bestämt. Jag vet inte så mycket om det än, mer än att det verkar vara enklare och smartare än SmartPoints. Jag vill betona att man inte ändrar för att jäklas med oss medlemmar, utan för att forskning och studier hela tiden förbättrar programmet. Och vi vill väl ha det bästa och mest hälsosamma, eller hur?

Jag kan nog berätta mer nästa vecka, om vilka nyheterna är, ska försöka sätta mej in i det så snabbt jag kan. Och vi börjar självklart att räkna om alla recept så fort vi bara kan, så att det redan nästa vecka kan komma en veckomeny med både gamla och nya systemet.

Jag ser fram emot det nya, det ger en kick att anstränga sej lite extra och komma i form igen. From idag har jag det lite lugnare också, så idag börjar jag min årliga decemberutmaning. Träning tre gånger i veckan, dagliga promenader och koll på maten. Dax att komma i bikinin  :-)

Här är veckans matsedel:

Måndag: Pasta med bönröra 2 SP plus pasta
Tisdag: Fisk i ugn med grönsaker 3 SP plus potatis
Onsdag: Kyckling i ugn med färskoströra 7 SP
Torsdag: Cannelloni fr 7 SP
Fredag: Snabblagade curryräkor 2 SP plus pasta
Lördag: Moussaka 6 SP
Söndag: Halloumiburgare med picklad rödlök fr 8 SP

Adventsbonus: Yoghurtmousse med pepparkakssmulor  3 SP

Ha en riktigt härlig vecka!

Äntligen!

Ni vet när allt är kaos, hemmet ser ut som ett bombnedslag, tvätthögarna växer och ni känner er som världens sämsta matte, maka, dotter och mamma. Sömnen har blivit lidande och det är knappt så man hunnit duscha... en blä-känsla helt enkelt. Så har jag haft det - fram till igår.

I går hade jag en hel dag i onepiece, jag gick inte ens utanför dörren! Hunden och jag myste i tv-soffan, han fick gå ut i trädgården och göra sitt. I reklampauserna tvättade jag, ställde upp adventsljusstakarna, duschade, skrev och pysslade ikapp i största allmänhet. Jag hann förstås inte allt, men hade en väldigt skön dag!

Idag fortsatte jag, äntligen hade jag tid och ro i kroppen för att åka till gymmet utan att känna mej hyperstressad och pälsbollen fick en lång promenad efteråt. Det var inte ett dugg skönt pga duggregn, men vi gjorde det! Efter lunch tog jag tag i den långa listan av ärenden... hämta skor hos ortopedteknikern, hämta paket x2, lämna tillbaka en grej på HM osv.. Väl hemma igen tvättade jag rent alla kuddar och filtar i soffan och julpysslade lite till.

Känslan av totalt kaos börjar gå över. Lugnet i kroppen börjar komma tillbaka. Hemmet är långt ifrån städat, men lite i taget så blir det bättre och bättre. Jag har halva dagen på mej imorrn, innan vi åker iväg på sista kryssningen för den här gången. Trodde jag skulle hinna mer idag, men det tog tid att åka mellan grejerna - det är många som är ute på vägarna!

Första december brukar annars vara mitt magiska datum då almanackan ska vara tom. Jag vägrar att vara ute bland alla julstressade människor och avskyr när den fuktiga kylan lägger sej över Stockholm. Så jag sitter helst inne med pälsbollen och dricker lakritsglögg  :-)

Hur som helst så är jag iaf igång med träningen igen, så nu gör jag som jag brukar i december. Tre träningar i veckan, hundpromenad varje dag och koll på maten. Viktväktarna ska snart uppdatera sitt program, det ska bli spännande att testa det nya. Det innebär också att vi har en herrans massa recept att räkna om, det är tur att vi är två.

När min stress släpper och almanackan blir blankare, börjar julstressen för de flesta andra - hur gör du för att orka?

Matsedel v 47

5 veckor kvar till jul och vi äter ett par julbord i veckan. I princip handlar allt just nu om träning, julbord och planering. Utan träningen mår jag sämre i kroppen och planeringen behövs för att klara av julborden både vad gäller mat, vikt och hundvakt. Men det är bara två veckor till, sedan är allt lugnt igen och då handlar nästan allt om träning ända fram till jul.

December är nämligen MIN månad! Till skillnad från andra så tränar jag mer än vanligt, sköter maten bättre och tar hand om mej på bästa sätt. Det är nämligen då jag har tid. När alla julbord är testade och alla andra stressar runt med sitt, får jag det äntligen helt lugnt. Det lugnet utnyttjar jag till max! Våra semestrar brukar också mest handla om träning, vila och bra mat. Så var det i Egypten förra vintern och så blir det på Kap Verde nu i vinter. Allt för att må så bra som möjligt.

Planering är a och o för att jag ska klara stressiga dagar, så här är veckans matsedel:

Måndag: Pasta med tomat och mozzarella 5 SP plus pasta
Tisdag: Krämig fiskgratäng med räkor fr 4 Sp plus potatis
Onsdag: Kyckling med grönsaker i ugn 4 Sp plus potatis
Torsdag: Fläskfilé med champinjoner 6 Sp plus pasta/ris
Fredag: Indiska räkor 6 Sp plus ris
Lördag: Gulaschsoppa fr 11 Sp för hela satsen
Söndag: Tacogryta 4 SP plus ris

Fiskgratängen, fläskfilén, räkorna och tacogrytan funkar jättebra till matlådor. Gör mycket, portionera och frys in!

Jag tänkte nog börja julpynta lite smått under veckan. Är det för tidigt? När börjar du?

Ha en fin vecka!

Matsedel v 42

Halva oktober har passerat och äntligen ska jag få lite sol på näsan! På torsdag åker jag till Kroatien för att jobba med VM i Olivplockning. Jag ska fota och skriva om tävlingen, så det är jobb från 7 på morgonen till 22 på kvällen. Det är 23 grader varmt och känns alldeles underbart även om dagarna blir långa.

Trots förra veckans Bak- och Chokladfestival hade jag lyckats gå ner i vikt. Men då gick jag en massa varenda dag och tränade mina tre pass. Jag är så himla nöjd att jag fått ihop tre träningar per vecka senaste månaden, det är så jag vill ha det. Vi har en ny maskin i cirkeln som är skitjobbig, men den är effektiv och jag kan redan se resultatet i midjan.

Kommande vecka blir alltså lite si och så med maten. Några oliver blir det dock inte, för det tycker jag inte om. Men självklart ska jag smaka på den kroatiska maten och drycken! Allt som ön Brac har att erbjuda och härliga hotellfrukostar förstås!

Här är veckans meny som den skulle sett ut om jag varit hemma:

Måndag: Tomatsoppa 3 SP för hela satsen
Tisdag: Krabb- och räkgratäng 8 SP
Onsdag: Nudelwok med kassler fr 21 SP för allt
Torsdag: Lättlagad potatiskaka med kyckling 5 SP plus tillbehör
Fredag: Krämig Tacogratäng fr 13 SP
Lördag: Räkor frästa i vitlök 2 SP
Söndag: Sparrisrisotto 13 SP (lika gott med svamp)

Jag vill särskilt rekommendera tacogratängen som är så god att man knappt kan sluta äta! Allt utom soppan och de frästa räkorna funkar perfekt i matlåda.

Följ med mej på instagram @marlenerinda om ni vill se hur jag har det i Kroatien  :-)

Jag har iaf lite kontroll...

Den här veckan har gått så sjukt snabbt! Varenda dag har varit uppbokad men jag har trots detta skött både mat och träning. Känns skönt att har kontrollen på iaf något i mitt liv  :-)

Förra veckan hade jag avbokat nästan allt och satt och skrev hela dagarna. Jag hade nästan jobbat ikapp och var sååå nöjd med mej själv. Nu ligger jag efter igen... Så även om helgen är helt ledig blir det att sitta vi datorn en hel del ändå. Sitter jag intensivt 2-3 timmar hinner jag massor, så det är bara att göra. Måste förbereda min resa till Kroatien, nu börjar detaljerna trilla på plats.

Men hösten är här på riktigt nu och då blir värken och fibron sämre. Oavsett hur mycket jag tar på mej så fryser jag konstant. Inte så där som när man får gåshud och tycker det är lite kyligt, som normala människor... nej, inte jag inte... jag har långkallingar och vantar inomhus och är ändå iskall. Jag fryser så det gör ont ända in i benen, i skelettet lixom. Baden blir många och långa och värmedynan i sängen är guld värd, det är det enda som hjälper.

Att då ha en resa att se fram emot är hur underbart som helst! Visst är det jobb, men det gör inget! Jag får sol och värme, kan klä mej i shorts och sitta ute och äta. Dagarna börjar redan vid sju och slutar efter middagen sent på kvällen. Jag ska mest fota och bevaka det som händer under Olivplocknings VM i Kroatien, som enda reporter från Skandinavien. Jag har sett schemat och även om det är späckat, så ser det ut att finnas liiiite tid att ta en pyttestund på stranden också.

Jag tror att nästa vecka ser ok ut när det gäller träning, maten däremot... det är Bak- och Chokladfestival på Älvsjömässan... Även om man försöker att tänka lite så räcker det inte en sån dag, men det är som det är med den saken. Det är bara att njuta av det som stoppas i munnen och ta tag i förfallet direkt. Sånt är live.

Nähä, bäst att fortsätta med alla "måsten", det är lite som ska hinnas med innan vi ska iväg på Pluras show ikväll. Ha koll på instagram @marlenerinda om ni är nyfikna  :-)

När livet ger käftsmällar större än vanligt...

Jag har haft en obehaglig magkänsla ett tag. Jag har haft ont i magen, över höger äggstock, för att vara mer exakt. Idag skulle jag ändå träffa min läkare för att göra den sedvanliga kontrollen av sköldkörteln. Då passade jag på att be honom kolla upp värken. Han klämde, jag skrek.

Nu misstänker han en tumör eller cysta och har skickat mej vidare till ultraljud på kvinnokliniken. Nu är det alltså bara att vänta på kallelse... men min magkänsla säger att detta inte är bra och tyvärr brukar jag ha rätt. Jag hoppas förstås att jag ska ha fel, jag har mer än gärna fel den här gången.

Min doktor såg också att det är något knas med mina njurar. Tydligen har de legat på gränsvärden förut, som nu blivit ännu högre. Njurar är ju ganska bra att ha... jag samlar på mej vätska och den övervikt som jag bär på (jo, just idag har jag en sån) är tydligen inte fett utan vätska. Som han sa så är jag inte fettig utan skvalpig. Så nu har jag lämnat ännu fler prover, så får vi se vad de säger. MEN sköldkörteln är iaf stabil nu, efter två år verkar vi ha hittat rätt dos på medicinen. Alltid nåt!

Jag brukar inte reagera särskilt mycket när det levereras nya diagnoser eller sjukdomar, men idag gjorde jag det. Värk har jag vant mej vid, det är som det är... fibron går inte att göra så mycket åt och hypotyreosen medicineras ju. Men det här att ett viktigt inre organ kan vara dåligt gör mej faktiskt lite besvärad. Och om jag nu faktiskt har en tumör på äggstocken, vad händer då? Hur ser livet ut om, låt säga, bara 3-4 år...? Jag blev faktiskt lite deppig och så måste jag ju också få känna.

Än en gång slår det mej att vi inte är något alls utan vår hälsa! Oavsett vad som händer nu så måste jag ta hand om mej ännu bättre så jag orkar eventuella behandlingar och kanske även operationer.
Jag måste bli så frisk som möjligt så jag orkar vara sjuk helt enkelt! Det slår mej återigen att jag inte odödlig och jag måste ta hand om min kropp på bästa sätt. Hur ska den annars orka ta hand om mej på bästa sätt?

Men det som också slår mej är att jag vill städa upp runt mej och rensa ur, om det värsta skulle hända. Jag vill inte att någon annan ska behöva städa ut mej och mina grejer ur mitt hem. Så nu är det återigen dax för att ta ett rejält tag här hemma och ta bort allt onödigt. På det sättet är jag inte särskilt nostalgisk, mest praktisk. Visst finns det saker som bär på minnen, men då är det mest bilder jag tänker på. Saker har i sej inget värde och jag behöver dem inte mer än för att de är praktiska att ha eller vackra att se på.

Sen har vi den känsliga frågan; ska man hålla hemligt hur man mår tills man verkligen vet eller ska man berätta hur det står till på en gång? Jag väljer att berätta. På så sätt vet alla varför jag inte hälsar, utan går runt i min egen bubbla. Jag ser helt enkelt ingenting, jag är avstängd och befinner mej i min egen värld. Men hojta gärna och öppna min lilla bubbla en stund. Jag kommer förmodligen inte att le och säga att allt är bra, för det är det inte. Orkar man inte ta svaret, så fråga inte! Jag misstänker att en och annan kanske kommer att ta en omväg eller inte låssas se mej, då får det vara så.

Resultatet på alla prover kanske är positiva! Så är det säkert! Men att vänta på dem är inte lika positivt. Jag tog blodprover idag, dem får jag säkert svar på under veckan och då vet vi mer hur njurarna ser ut och hur planen ser ut runt dem. Inom kort får jag en kallelse till ultraljudsundersökning av äggstockarna och det brukar gå rätt snabbt på Södertälje Sjukhus. Sen får vi väl se hur lång tid det tar innan man får svar därifrån, men det kan ju vara lite segt antar jag.

Tills allt detta är klart misstänker jag att jag kommer att hoppa upp och ner i känslor och det har jag faktiskt rätt till och tänker inte be om ursäkt för. Under tiden kommer jag att träna mina tre pass i veckan och gå långa promenader, för det vet jag att jag mår bra av. Jag ska förbereda min kropp för allt som skulle kunna hända och göra den så stark som möjligt. Vad har jag för alternativ? Ska jag bara gräva ner mej och låt kroppen förfalla? Det gör ju inte saken bättre precis. Jag kommer att jobba på som vanligt, se mina teaterföreställningar, åka på mina resor och skriva mina texter. De mesta kommer att vara som vanligt, förutom mitt humör antar jag.

Men jag uppmanar er alla att ta hand om er, era kroppar och er hälsa. Det är lixom det enda som är viktigt! Gör vad ni kan för att må så bra som möjligt, så ni vet att ni verkligen gjort allt som ni själva kan kontrollera. Man kanske inte klarar sej från sjukdomar ändå, men det kan väl vara värt ett försök? Och en stark kropp klarar ju en eventuell behandling bättre än vad en svag kropp gör. Så tänker iaf jag och jag hoppas att jag har rätt.

Det är bara att vänta och se...

Målet med viktkampen

Nu är det tre år sedan jag äntligen fick inkassera vinsten av viktkampen. Belöningen som var värd att kämpa för och som faktiskt förändrade och förbättrade hela mitt liv. Jag har gjort en mängd ingrepp på vägen till ett friskare och mer hälsosamt liv, men bröstförminskningen förändrade allt!

Jag är 156 cm lång och då är det inte meningen att man ska bära runt på en E-kupa. Det är tungt, man får värk i rygg och nacke, ligger man på mage blir det uppförsbacke, det skumpar smärtsamt när man springer, man kvävs nästan vid vissa yogaövningar, kläder sitter fult och man får en mängd mysko kommentarer om sitt utseende. Jag kan faktiskt inte hitta en enda positiv grej med att ha stora bröst.

Ända sedan jag var i tonåren har jag velat minska dem, men kom inte till skott förrän barnen var några år gamla. För att göra en bröstförminskning via landstinget krävs en viss storlek, ett visst häng, betydande problem och max bmi 25. Jag låg lite över och detta blev min morot att bli normalviktig. För att gå ner i vikt behöver man ett mål, för det flesta är detta att gifta sej eller bli gravida - för mej var det en C-kupa. Detta blev senare ett delmål, eftersom det stora målet egentligen var att kunna röra mej och bli hälsosam, så frisk som möjligt och den piggaste pensionären jag kan bli när jag kommer dit om några år.

Jag skrev in mej på Viktväktarna i augusti 2000, det skulle ta många, långa år innan jag äntligen låg stabilt under bmi 25. Jag gick ner, blev sjuk och gick upp, gick ner igen och så höll det på. Jag kom ner till bmi 25,5-26 men det var svårt att komma till 25 och gärna under det. Men jag gav inte upp! Hösten 2013 var jag stabil, då hade min läkare hittade vad som felade - jag fick medicin och kunde äntligen komma ner under 25 och stanna där. I december fick jag träffa koordinatorn på bröstcentrum och blev godkänd! Jag som aldrig blir nervös var ett totalt nervvrak innan besöket och packade sedan ihop utanför hissarna när allt var klart. Jag var godkänd! Äntligen skulle det ske!

Det är en ganska stor operation, men jag var inte det minsta nervös. Det enda som betydde något var att bli av med tyngden och få börja mitt nya liv. 29 augusti 2014 var det dax! Jag var helt lugn och väldigt förväntansfull innan operationen. Å när jag vaknade efter en massa timmar var jag bara lycklig. Det gjorde inte ett dugg ont, jag mådde toppen! Självklart slet jag av mej täcket för att titta och även om det var bandage och svullet så kunde jag se skillnaden. 7,4 hekto hade tagits bort och för mej symboliserar de där 7,4 hektona mitt nya liv.

Första löpturen var en befrielse! Att kunna röra sej precis hur jag vill, ha vilka kläder jag vill, slippa äckliga kommentarer och sova gott är värt precis allt! Ju längre tiden går desto mer inser jag hur mycket brösten begränsade mej och vilken skillnad det är idag. Jag ser mina fötter och kan se när jag knyter skorna! Jag kan ha trekantsbikini och behöver inte ha behå med tjocka axelband som skär in i huden, jag behöver inte ha behå alls om jag inte vill! Visst blev jag smal och ser smalare ut även idag när jag trots allt gått upp lite i vikt, men det handlar inte om det - det handlar om hälsa!

En bröstföminskning är inget lyxoperation som vissa påstår. Operationen gav mej ett helt nytt, aktivt och friskare liv. Jag mår tusen gånger bättre än förr! Jag känner det i hela kroppen och i nästan alla situationer. De som känner mej ser det på mej. Å jag vet att det är många som lider i det tysta och som funderar... mitt råd till er är att först och främst gå ner i vikt. Det kan ju hända att brösten blir mindre av viktminskningen, mina blev det inte. När ni ligger under bmi25 ber ni husläkaren om remiss. Operationen är det minsta problemet, det är vägen dit som är svår och lång. Men ni kommer inte att ångra er! Vill ni läsa mer om operationen och vägen dit, så klicka eller sök på bröstförminskning - så hittar ni alla inlägg och bilder.

Jag är så glad att jag tog tag i detta och tacksam för att sjukvården hjälpte mej. Jag mår så mycket bättre! Grattis min fina C-kupa och mitt aktiva och friskare liv :-)

Jag börjar på måndag...

Vi människor är fulla med ursäkter. Det är för varmt för att träna. Det är för blåsigt för promenaden. Man har ju semester och då ska man unna sej. Jag ska bara festa i helgen, sen... jag börjar på måndag...

Statistiken säger att flest människor tar tag i "sitt nya liv" på en måndag. Statistiken säger också att av dem som börjar sin hälsoresa så är det de som startar på en måndag som håller ut kortast tid. Statistik kan man säga vad man vill om, men det är rätt intressant ändå  :-)

Jag började faktiskt på en måndag, fast egentligen inte... Jag vet inte vilken dag jag började mina dagliga promenader, men min mamma ringde mej en måndag och tyckte att vi skulle åka till Viktväktarna som hade öppet samma kväll. Hon ringde faktiskt när jag var ute och gick. Så det var bara att gå hem, byta om och åka dit. 7 augusti 2000. Mitt första besök på Viktväktarna och där blev jag kvar.

Jag skiljer mej alltså från statistiken och det på flera punkter. Jag hade aldrig satt min fot på VV tidigare och har varit med sedan dess. Jag hade dessutom aldrig gått på någon diet förr eller på allvar försökt gå ner i vikt heller. Jag är alltså en av dem som bara testat VV och bara skrivit i mej en enda gång, gått hela vägen och stannat kvar, det är faktiskt rätt unikt. Det är samma sak med Martin (fast han hade testat massor med olika dieter) och jag tror att även han skrev in sej en måndag  :-)

Igår fick jag frågan hur jag orkar? Frågan var hur jag klarar att dag efter dag, vecka efter vecka, år och efter år - leva efter VV. Svaret är: det gör jag inte. Eller? Innan VV åt jag enbart på kvällarna och då nästan bara limpmackor. Barnen fick bra, vällagad mat - men jag själv åt inte den av flera olika anledningar. Med VV fick jag in en rutin som aldrig kändes jobbig, den blev rätt naturlig direkt och jag mådde så mycket bättre. Jag har sällan tänkt på det som Viktväktarna, utan som ett sätt att leva hälsosamt. Jag vävde från början in VV i livet istället för tvärtom och då är det inte särskilt jobbigt.

Jag har inte räknat allt jag ätit under alla dessa snart 17 år, självklart inte! Jag blev guldmedlem och räknade allt ytterligare 2-3 år, då höll jag också vikten. Sen släppte jag taget lite och gick upp. Räknade igen och mådde bra. Blev sjuk, gick upp ALLT och det tog nästan tre år innan man hittade vad som var fel på mej. Började räkna igen och gick ner till min målvikt igen och där har jag hållit mej mer eller mindre sedan dess. Jag går upp ett par kilo, tar tag i räknandet, går ner och slutar räkna tills det gått för långt igen. Det är lixom så man får göra - köra upp på banan igen innan det går för mycket uppåt. Gång efter gång, men det går längre och längre mellan gångerna jag behöver räkna numera.

Jag brukar säga att bragden inte är att gå ner snabbt, utan att orka hela vägen in i mål och sedan stanna där. Nya medlemmar brukar fnysa lite åt detta eftersom de vill gå ner snabbt. Guldmedlemmar fattar precis vad jag menar... man ska ju lära sej något på vägen också. Å det gör man väldigt mycket när man går ner långsamt i vikt, det ska gudarna veta! Man blir galen på vägen, men fattar till slut hur bra det faktiskt var. Viktväktarna är ingen kur - det är en livsstil! Ett sätt att leva resten av livet, så slipper man skriva in sej igen och igen och igen.

Jag tror att nyckeln till min framgång är att:
* acceptera att min kropp vet bättre än jag.
* glädjas åt minsta minus, och tom plusminusnoll ibland.
* tänka hälsa istället för vikt.
* motionera för kroppens skull inte för vikten.
* lita på programmet och fortsätta framåt oavsett resultat.
* inte banna mej när står still eller går åt skogen.
* kör upp på banan igen direkt när det varit extra mycket slarv.
Förutom bra sömn, se upp med stress, skratta mycket osv... 

Jag vet att många just nu sitter på sin semester och tänker att så snart jobbet börjat igen då ska man ta tag i allt. Jag skulle vilja att ni åtminstone kan fundera över att starta direkt... typ imorrn.  Att ta ledigheten som ett tillfälle att skapa nya rutiner och kanske laga ett gäng matlådor innan allt blir stressigt igen. Börja med en kvällspromenad tillsammans med familjen nu när kvällarna är långa och varma, det är ett väldigt bra slut på en dag. När jag säger detta så får jag ofta till svar: ja, men nu har jag semester och då vill jag UNNA mej! Men unna dej och din kropp lite rörelse, bra mat och frisk luft också - så kommer du inte gå upp lika mycket den här semestern som förra året... Jag avskyr ordet "unna"... jag använder istället ordet "väljer". Jag kan mycket väl välja ett glas vin eller en bit choklad, för att jag vill ha det - inte för att jag är värd det. Min kropp däremot är värd en promenad eller bra mat, för att den ska orka ta hand om mej och göra det jag ber den om.

Så kom igen nu alla ni som tänker börja efter semestern eller alltid börjar på måndag. Kör igång NU och ge inte upp den här gången! Kör ni i diket är det bara att köra upp på banan igen, inget mer med det. Väljer ni Viktväktarna så skriv in er en gång för alla och gå tillbaka dit oavsett vad det står på vågen efter en kalasvecka eller semester. Gör er nya rutin till en livsstil och håll er till den så gott det går och straffa er inte när det går åt skogen. Upp på banan igen bara! Se det som en språkkurs - man lär sej inte Italienska på en termin direkt...

Ingen är perfekt! Och man är inte bättre än någon annan bara för att man går ner snabbare än någon annan. Inte heller sämre än andra när det blir ett plus eller vågen står still. Grejen är att orka hela vägen och stanna där. Å det kan ta flera år eller en helt liv att lära sej. Gör det för hälsans skull - inget annat! För att tacka din kropp för att den gör det du vill, när du vill. Utmana dej själv och börja nu!

Vilar mej ner i vikt

Igår drog jag sista penseldraget på huset. I nästan två månader har vi varit stressade över vädret och haft superkoll på varenda väderapp, nu kan vi äntligen slappna av. Nu är det dax att ta hand om mej och komma i form igen!

Sommaren och semestern brukar vara perioder då jag satsar lite extra på mej själv, men det har jag inte hunnit i år. Efter min utbrändhet är jag otroligt lättstressad och går upp i vikt av minsta lilla snedsteg. Jag behöver inte ens trampa fel, det kan vara att jag sover för lite eller stressar - då kommer kilona som på beställning (som ett brev på posten tänkte jag skriva, men posten går ju inte som på räls direkt...). Sedan bröllopet för ett år sedan har jag gått upp ca 5 kilo och de flesta har kommit under våren. Nu ska de väck!

Igår började jag återigen skriva upp allt jag äter, för att få bättre koll. Jag följer Viktväktarnas program och räknar SmartPoints medan Martin räknar kalorier, han körde också igång igen igår. Vi brukar gå långa kvällspromenader under sommarhalvåret, men inte ens det har vi gjort. Det har både berott på tidsbrist och dåligt väder, men igår var vi ute igen och nu ska vi försöka ta en promenad varje kväll igen. Det är ett bra sätt att avsluta dagen, prata och göra något tillsammans. Våra bästa idéer har kommit på våra promenader, man tänker så bra när man går.

Martin går ner snabbare i vikt än vad jag gör och just nu är det väldigt bra. När han går ner i vikt snarkar han nämligen mindre och då sover jag bättre. När jag sover bättre mår jag bättre och kroppen släpper ifrån sej vikt. Min sömn har varit skitdålig men något som varit bra är att jag skött min träning. Oavsett humör och väder har jag skött min träning på Curves varenda vecka. Hade jag inte gjort det hade det nog varit ett dubbelt så stort plus... nu tänkte jag öka på träningen lite och få till tre gånger i veckan, plus några kilometer på löpbandet. Jag kollar på tv när jag går och kan lätt göra en timme utan att ens tänka på att det har jag helt plötslig gått en halvmil. Lite långsamt kanske jag även kan komma igång med löpningen igen vart efter.

Jag påstår att man kan vila sej ner i vikt. Många av oss är så stressade att vi går sönder och blir sjuka. De flesta går upp i vikt av stress, det beror på kortisoler i kroppen som bla binder vätska. När vi är stressade äter vi gärna (sött) för att må bättre och orka mer, oftast utan att tänka på att vi stoppar något i munnen. Är man stressad sover man sämre och behöver hjälp att hålla sej vaken... osv osv. Allt är en dålig spiral som går neråt med väldigt snabb takt. Å det kan vara väldigt svårt att bryta den spiralen eller ens se själv att man är mitt i den. Jag har sagt det förr och det tål att upprepas: Stress är livsfarligt!!! Man kan bli väldigt sjuk och kanske aldrig bli helt frisk igen - jag är ett levande bevis på detta.

Mitt recept på att komma i form är alltså att se till att få ordentligt med vila. Att sitta i soffan, ligga i
badet eller mysa i solstolen med något att läsa och bara lyssna på ljuden runt en. Ta en promenad utan något i öronen utan bara lyssna på naturens ljud och vara där! Äta bra mat behöver inte heller vara så krångligt, särskilt inte på sommaren när man kan grilla. HÄR hittar du en massa bra recept, med SmartPoints om du vill. Vi brukar alltid göra lite extra så jag kan äta det som matlåda dagen efter till lunch. Så får jag ännu mer tid att vila.

Vila, motion och bra mat är nycklarna till min viktminskning. Men det finns en viktig nyckel till och det är skratt! Martin och jag skrattar otroligt mycket tillsammans och det är när vi tappat skrattet vi har för mycket runt oss. Han brukar se när det gått för långt och är bra på att dra i handbromsen. Då ger han mej order att göra ingenting och pysslar om mej så gott han kan. Att skratta tillsammans är värt hur mycket som helst! Å vi gör det flera gånger om dagen!

Jag har ganska svårt att gå ner i vikt och vet att det tar tid, men jag vet också att man kommer framåt och i mål även med små steg. Så jag räknar med två hekto i veckan och då borde jag alltså gått ner mina 5 kilo i november nångång... och borde kunna ha kläderna från förra sommaren till vinterns semester. Detta är alltså min plan och den brukar funka. Vilken är din plan och brukar den funka? Berätta hur du tänker kring sommar, semester, vila och vikt.

Nya bekantskaper som man klickar med direkt!

Ni som hängt med ett tag vet att jag dyker upp i en tidningsartikel lite då och då. Oftast handlar det om vikt och så är det även denna gång... tror jag... bilderna är tagna men intervjun är faktiskt inte gjord än  :-)

Jag har ganska många vänner som jobbar inom media, så ibland hjälper vi till med att fixa bilder som behövs utan att texten handlar om oss. Och ibland har vänner tipsat om mej eller oss båda när deras kollegor letar intervjuobjekt. Ett kul jobb som vi hjälpte en kompis på Expressen med var en bild om julstress och jämställdhet. Då skulle jag sitta med fötterna på bordet och läsa och Martin stå vid spisen och serva mej.

I höstas var det om bröstförminskningen, ett helt uppslag i Amelia... eller om det var Tara... jag minns inte. En jättefin artikel som visade mitt liv före och efter och även en läkare som uttalade sej om vilka besvär man kan få av stor byst. Det var många som hörde av sej efter det.

Nu handlar det alltså om vikt, eller kanske mer om livsstil. Å idag skulle bilderna tas! Det enda jag visste var att journalisten heter Helene och fotografen heter Maria och vi skulle ta bilder uppe hos Sussie på Curves. Så fick Helene problem med bilen och Maria fick komma själv, det skulle alltså bli bilder idag och intervju senare. Det går det med, så länge man vet vad journalisten vill ha för bilder. Vi visste nästan...

Jag fiskade upp Maria vid tåget, en lång, slank skönhet i min egen ålder och vi klickade direkt! Vilken pärla! Hon visste exakt vad hon ville ha, fick välja min kläder och ställde mej på plats. Å jag försökte leverera så gott jag kunde, utan att egentligen kunna särskilt mycket om att posera framför en kamera. Men nu har jag ju gjort det några gånger, så lite har jag iaf snappat upp. Ner med nosen så det inte blir reflex i glasögonen, le men knip inte med ögonen.... Bilderna på Curves var snabbt fixade och jag hoppas att både Sussie och Helene blir nöjda. Tillbaka hem, Maria fick välja kläder igen och den här gången ta bilder i trädgården. Baileys ställde upp som modell och tittade för en gång skull åt rätt håll... bara en sån sak! Detta gick också supersnabbt och vi var nog bägge ganska förvånade över hur lättarbetat det var tror jag. Tyvärr glömde vi be någon ta bilder under tiden, så synd!

Det närmade sej lunch och jag föreslog att vi skulle åka till vårt sushihak och Maria behövde inte särskilt lång tid på sej att hänga på. Väl där pratade, partade och pratade vi. Förmodligen om sånt man inte säger till någon första gången man träffas, men det gjorde vi! Vi har flera gemensamma bekanta, ungefär samma livssyn och spännande bakgrunder. Jag älskar när man klickar så där direkt med en annan människa och bara känner att man skulle kunna sitta och prata en hel dag. Att höra om en annan person bakgrund och lära sej något nytt. Det är ju så jag ser det; alla möten lär mej något, alla möten är en lektion om livet. Tack Maria för dagens lektion  :-)

Så nu får vi se vad det blir av detta! Det är en artikel för Aftonbladet Söndag, tydligen flera sidor... om mej!? Jag vet inte när, men det visar sej. Ska bli väldigt kul att se bilderna, särskilt dem när jag står och spänner på gymmet. Haha, dom vill jag se och godkänna innan de publiceras!

Nu ska jag återgå till mitt packade, imorrn bär det av till Serbien. Häng med på instagram:  @marlenerinda

Min favorit bland aktivitetsarmbanden

FitBit Charge 2

Jag har testat mej igenom ett gäng aktivitetsarmband. Både av eget intresse och för att jämföra och skriva om. För fyra år sedan fick jag mitt första armband och sedan dess har jag haft någon variant på mej nästan varenda dag. Det kanske är dax att summera?

Innan aktivitetsarmbanden kom hade jag en sk pedometer, stegräknare, på mej varenda dag. Viktväktarna hade en som räknade både steg, distans och points - jättebra! När FitBit lanserade sitt första armband, Flex, var vi snabba med att köpa varsitt och ganska snart kunde man synka det med VV-appen. På så sätt fick vi ju samma funktioner som med pedometern plus en massa fler.

Efter FitBit Flex har vi testat bla Alta, Charge, Charge HR, Charge 2, Blaze och nu senast Alta HR. Min Flex hade jag vant mej vid, den funkade jämt och var ganska liten. Man kunde ta loss den och ha den i fickan eller behån om man inte ville ha den på armen. Blazen gillade jag jättemycket, men eftersom den var ganska stor och mer som en klocka så gick den bort i konkurrensen. Chargen var bra, men jag saknade något... så fick jag Charge 2 och var hemma! Äntligen hade jag hittat den perfekta aktivitetsmätare, som hade allt jag önskade.

Charge 2 har en tydlig display som du ställer in själv. Min visar tid, steg och puls. Pickar jag på den får jag fram distans och en massa annat. Dessutom visar armbandet vem som ringer och början på texten i inkommande sms. Genom appen har jag ännu fler funktioner, jag har inte ens kollat alla... för mej är det viktigast med klocka, steg, distans och puls. OCH att man kan ha en massa roliga utmaningar med kompisar, det motiverar mej massor! Just det här med utmaningar är FitBit väldigt bra på. Det är lätt att hitta kompisar som också använder FitBit (modellen spelar ingen roll) och lika enkelt att lägga till dem och det finns mängder med olika utmaningar. Man får också en massa små utmärkelser när man gått olika distanser osv.

Alta HR - lyxvarianten

För någon månad sedan släpptes Alta HR och då fick jag testa även den. Nu hade jag ju redan hittat min favorit, men jag gav den en chans. Till Alta HR finns det massor med snygga armband, i mängder med olika färger och material, som gör att det ser mer ut som ett smycke. Den är liten och nätt och väldigt snygg. MEN den visar inte stegen i siffror på displayen och där föll den bort för mej... tyvärr. För snygg är den!

För mej är alltså FitBit Charge 2 det perfekta aktivitetsarmbandet. Den har alla funktioner som jag vill ha, är snygg och går att ta loss ur armbandet och gömma i behån vid behov. Men eftersom det ser ut som en klocka så kan man ha den på även när man är finklädd. Allt beror alltså på vad man eftersträvar. En ren sportklocka - ja, då är Blaze oslagbar! Går man efter design så är det Alta HR. Å vill man ha en klockliknande grej med tydlig display, ja - då väljer man Charge 2. Det finns något för alla!

Jag håller mej till FitBit eftersom de synkar med VV-appen och har roliga utmaningar. Varje vecka är vi ett tiotal personer som tävlar mot varandra att få så många steg som möjligt och på helgerna har vi nya utmaningar. Jag tror att vi peppas lika mycket allihopa och man ser tydligt om någon är sjuk eller ute och reser, allt beroende på hur de ligger till i tävlingen. För min del handlar det mest om att inte komma sist  :-)

Jag har alltså haft min FitBit på mej nästan varenda dag i ganska precis fyra år. Undrar hur många varv runt jorden jag gått...

En fika i guld!

Sista dagen i Budapest tillbringades med sällskap! De två tidigare dagarna har jag upptäckt dagen på egen hand, men på lördagen fick jag sällskap av älskade maken som konfererat klart. Bara att äta frukost blev ju så mycket trevligare  :-)

Vädret var hyfsat, 16-17 grader och uppehåll - nästan sol till och med. Så vi gick iväg så tidigt vi kunde och tog sikte mot parlamentet. Därifrån gick vi över bron till Buda-sidan och det otroligt vackra slottet. Det tar lite tid att gå med mej eftersom jag ska stanna och ta bilder på ungefär allt jag ser, men Martin är van och klagar inte. Han har också blivit ganska bra på att ta upp kameran numera.

Budda Castle är enormt! Vi gick hela vägen upp till borggården och hade en otroligt utsikt över Pest. Solen sken och det var jättemysigt! Vi gick upp för trånga stentrappor, kikade genom skottgluggar, fotade bergbanan och tittade på häftiga skulpturer. När vi var färdiga köpte vi en kringla och satt i solen och åt den innan vi gick ner igen.

Budapest är som gjort för att promenera i och det är fina gångbanor längst Donau på bägge sidorna. Det finns mängder med broar, vi bodde vid den "vita" Elizabethbron och hade på morgonen gått över "gråa" kedjebron och var nu på väg till den "gröna" Independensbridge där Saluhallen ligger. Allt inom gångavstånd och i behagligt väder en alldeles lagom promenad med massor av saker att se på vägen.

Väl framme i saluhallen köpte vi gåslever till hundvakten och gick efter en snabb lunch tillbaka till hotellet en stund. Efter en liten tupplur gav vi oss ut igen och nu var det New York Cafe och Hjältarnas torg som var målet. New York Cafe är äldsta caféet i Budapest och det absolut vackraste, kanske i världen. Det är guld överallt och det märks på notan... det är den absolut dyraste fikan vi någonsin intagit! Vi åt varsin glass och varsin kaffedrink, detta kalas kostade oss 400 kronor! Tur det inte blir varje dag  :-)

När vi fikat klart gick vi till Hjältarnas Torg och på vägen såg vi säkert 20 möhippor/svensexor. Det blir några riktigt stora bröloppshelger inom kort i Budapest! När vi gick tillbaka började det bli mörkt och meningen var att vi skulle möta upp Martins jobbarkompisar på restaurangen där de satt, men vi hittade inte dit och gick på Donken istället. 25 000 steg eller knappt 2 mil senare kröp vi i säng väldigt trötta i benen men nöjda.

Jag tycker att Budapest är ganska likt Riga, men jag gillar Riga bättre. Vi har en hel del kvar att se och kommer säkert tillbaka hit en dag. Men just nu är jag väldigt nöjd och tycker det ska bli ganska skönt att komma hem. Hemresan är ett kapitel för sej...