Vinn boken Himlen kan vänta av Lotta Gray!

Vad sägs om en ny tävling? Den här gången kan en av er vinna boken Himlen Kan Vänta av Lotta Gray. 

En berörande och saklig berättelse om Lottas väg från ont i magen och cancerbeskedet, till behandling och livet efter. En otroligt stark bok om och av en otroligt stark kvinna!

Tävlingsreglerna är som vanligt enkla:

 

* gilla bloggen på FB

* berätta i en kommentar här nedan vad du tänker på när du hör ordet cancer

* ange din mailadress i samma kommentar

Delar du inlägget får du en stjärna på himlen :-)

Tävlingen avslutas 15/10 kl 23.59.

(Ibland fungerar det inte att kommentera från mobil, testa från en dator istället om det krånglar eller maila svaret till mrinda@swipnet.se)

När livet ger käftsmällar större än vanligt...

Jag har haft en obehaglig magkänsla ett tag. Jag har haft ont i magen, över höger äggstock, för att vara mer exakt. Idag skulle jag ändå träffa min läkare för att göra den sedvanliga kontrollen av sköldkörteln. Då passade jag på att be honom kolla upp värken. Han klämde, jag skrek.

Nu misstänker han en tumör eller cysta och har skickat mej vidare till ultraljud på kvinnokliniken. Nu är det alltså bara att vänta på kallelse... men min magkänsla säger att detta inte är bra och tyvärr brukar jag ha rätt. Jag hoppas förstås att jag ska ha fel, jag har mer än gärna fel den här gången.

Min doktor såg också att det är något knas med mina njurar. Tydligen har de legat på gränsvärden förut, som nu blivit ännu högre. Njurar är ju ganska bra att ha... jag samlar på mej vätska och den övervikt som jag bär på (jo, just idag har jag en sån) är tydligen inte fett utan vätska. Som han sa så är jag inte fettig utan skvalpig. Så nu har jag lämnat ännu fler prover, så får vi se vad de säger. MEN sköldkörteln är iaf stabil nu, efter två år verkar vi ha hittat rätt dos på medicinen. Alltid nåt!

Jag brukar inte reagera särskilt mycket när det levereras nya diagnoser eller sjukdomar, men idag gjorde jag det. Värk har jag vant mej vid, det är som det är... fibron går inte att göra så mycket åt och hypotyreosen medicineras ju. Men det här att ett viktigt inre organ kan vara dåligt gör mej faktiskt lite besvärad. Och om jag nu faktiskt har en tumör på äggstocken, vad händer då? Hur ser livet ut om, låt säga, bara 3-4 år...? Jag blev faktiskt lite deppig och så måste jag ju också få känna.

Än en gång slår det mej att vi inte är något alls utan vår hälsa! Oavsett vad som händer nu så måste jag ta hand om mej ännu bättre så jag orkar eventuella behandlingar och kanske även operationer.
Jag måste bli så frisk som möjligt så jag orkar vara sjuk helt enkelt! Det slår mej återigen att jag inte odödlig och jag måste ta hand om min kropp på bästa sätt. Hur ska den annars orka ta hand om mej på bästa sätt?

Men det som också slår mej är att jag vill städa upp runt mej och rensa ur, om det värsta skulle hända. Jag vill inte att någon annan ska behöva städa ut mej och mina grejer ur mitt hem. Så nu är det återigen dax för att ta ett rejält tag här hemma och ta bort allt onödigt. På det sättet är jag inte särskilt nostalgisk, mest praktisk. Visst finns det saker som bär på minnen, men då är det mest bilder jag tänker på. Saker har i sej inget värde och jag behöver dem inte mer än för att de är praktiska att ha eller vackra att se på.

Sen har vi den känsliga frågan; ska man hålla hemligt hur man mår tills man verkligen vet eller ska man berätta hur det står till på en gång? Jag väljer att berätta. På så sätt vet alla varför jag inte hälsar, utan går runt i min egen bubbla. Jag ser helt enkelt ingenting, jag är avstängd och befinner mej i min egen värld. Men hojta gärna och öppna min lilla bubbla en stund. Jag kommer förmodligen inte att le och säga att allt är bra, för det är det inte. Orkar man inte ta svaret, så fråga inte! Jag misstänker att en och annan kanske kommer att ta en omväg eller inte låssas se mej, då får det vara så.

Resultatet på alla prover kanske är positiva! Så är det säkert! Men att vänta på dem är inte lika positivt. Jag tog blodprover idag, dem får jag säkert svar på under veckan och då vet vi mer hur njurarna ser ut och hur planen ser ut runt dem. Inom kort får jag en kallelse till ultraljudsundersökning av äggstockarna och det brukar gå rätt snabbt på Södertälje Sjukhus. Sen får vi väl se hur lång tid det tar innan man får svar därifrån, men det kan ju vara lite segt antar jag.

Tills allt detta är klart misstänker jag att jag kommer att hoppa upp och ner i känslor och det har jag faktiskt rätt till och tänker inte be om ursäkt för. Under tiden kommer jag att träna mina tre pass i veckan och gå långa promenader, för det vet jag att jag mår bra av. Jag ska förbereda min kropp för allt som skulle kunna hända och göra den så stark som möjligt. Vad har jag för alternativ? Ska jag bara gräva ner mej och låt kroppen förfalla? Det gör ju inte saken bättre precis. Jag kommer att jobba på som vanligt, se mina teaterföreställningar, åka på mina resor och skriva mina texter. De mesta kommer att vara som vanligt, förutom mitt humör antar jag.

Men jag uppmanar er alla att ta hand om er, era kroppar och er hälsa. Det är lixom det enda som är viktigt! Gör vad ni kan för att må så bra som möjligt, så ni vet att ni verkligen gjort allt som ni själva kan kontrollera. Man kanske inte klarar sej från sjukdomar ändå, men det kan väl vara värt ett försök? Och en stark kropp klarar ju en eventuell behandling bättre än vad en svag kropp gör. Så tänker iaf jag och jag hoppas att jag har rätt.

Det är bara att vänta och se...

Michael Nyqvist ger oss en viktig lärdom...

Igår fylldes mitt flöde på Facebook med bilder och minnesord över Michael Nyqvist. En begåvad, trevlig och sympatisk man som lämnade jordelivet alldeles för tidigt. Utan att veta om det ger han oss den viktiga läxan att verkligen leva livet när man är mitt i det!

Jag har under mina 47 år på jorden varit tvingad att säga farväl till flera vänner som gått bort alldeles för tidigt. Alla utom en har dött knall fall, utan att vara sjuka innan - det har alltså inte funnits någon tid att säga det där som man vill säga eller prata ut om viktiga saker. Sånt som man kan fastna i när det är för sent.

Vi människor har en tendens att tro att vi är odödliga och kommer leva för alltid, men det enda vi faktiskt vet helt säkert är ju att vi alla ska dö - förr eller senare. Många verkar också tro att om man inte pratar om det så finns det inte... döden är väldigt obehaglig för många att prata om och ens tänka på. Jag är inte rädd för döden och har för länge sedan skrivit testamente och berättat för mina närmaste hur jag vill ha det med bla organtransplantation och begravning. Jag vet hur viktigt det är att ha fixat sånt när det värsta händer oväntat snabbt! Som anhörig slipper man många jobbiga beslut när sånt redan finns klart.

Det Michael och alla andra som dött tidigt lär oss är att vi måste ta vara på livet! Att verkligen leva varje dag, säga till folk att man uppskattar dem och reda ut trassligheter och uppskatta livet medan man har det! Kanske inte leva varje dag som det vore den sista, men ni fattar nog hur jag menar. Livet går inte i repris, man måste göra allt man vill NU! Det är ingen idé att älta små irritationsmoment och göra dem större än de är eller vänta på att det där perfekta tillfället kommer... då kanske det är för sent...

När min bästa kompis dog bara 43 år gammal kände jag att jag ville leva lite för henne också. Jag tog tag i mej själv, min kropp och hälsa, för att må så bra som möjligt den tid som återstår. Jag försöker att inte fastna i negativa tankar (vilket är ganska svårt för mej att inte göra) och jag skrattar så mycket jag kan. Jag har saknat henne varenda dag i snart 17 år, hon lärde mej så otroligt mycket om både livet och mej själv. Att hennes liv hastigt tog slut gjorde att jag tog tag i mitt och det tackar jag henne för.

Tack Eva, Lasse, Uffe, Johan, Björn, Peter, Fredrik, Michael och alla andra som lämnat oss för tidigt - för att ni påminner oss om att ta vara på det liv vi har och att det är dax att leva nu! Imorrn vet man inget om...

Tänker fortfarande på det...

Tiden läker alla sår. Minnen bleknar. Det blir bättre. Det går över. Tur i oturen. Änglavakt. Man får höra så många klyschor när man varit med om något allvarligt, som en olycka eller ett dödsfall. Sånt som folk säger eftersom de kanske inte vet vad de annars ska säga...

Så var det när jag fick mitt missfall, när min bästa kompis dog och nu senast när vi krockade med älgen. Alla klyschor stämmer väl till viss del, minnen bleknar, det blir bättre - men tankarna finns ändå kvar. Trots att jag hade mitt missfall 1992 tänker jag rätt ofta på det faktiskt... å jag glömmer aldrig hur det var när jag fick dödsbudet om min bästa kompis eller hur älgens päls trycktes mot rutan innan rutan exploderade. Det är minnesbilder som aldrig verkar blekna. De är glasklara.

Idag är det exakt två år sedan den där älgen hade den dåliga smaken att kliva ut på vägen precis när vi kom körande. Vi klarade oss - det gjorde inte älgen. Bilen gick inte att köra, men kunde repareras. Det hände alltså inget allvarligt med oss och då är ju allt annat oviktigt. Så kan man ju tänka... det hände inget på utsidan, men med insidan var det värre. Det var inte det att jag var millimeter från att mosas av älgen, jag har varit nära döden förut och klarat mej. Också allvarliga händelser, men dem tänker jag nästan aldrig på. Jag vet inte varför, men den där älgen satte igång något inne i mej.

Direkt efter var jag oerhört strukturerad och tog tag i allt som behövdes tas tag i. Jag var konkret och fick saker gjorda, alla hundratals samtal, fixa hyrbil för att ta oss hem mm mm. Efter någon vecka hamnade jag i chock tror jag, då klarade jag ingenting. Jag borstade händerna med handkräm och smorde händerna med hårgele... Jag mådde illa bara jag tänkte på att fylla i alla papper och när jag skickade iväg allt till försäkringsbolagen kräktes jag nästan. Jag kunde inte se en älg ens på bild utan att må illa och när jag efter någon månad såg en på riktigt, på väldigt långt håll, började jag skaka och kräktes nästan. Då körde jag dessutom och trots att det var mitt på dagen och ljus (vi krockade på natten) så bytte jag fil och körde så långsamt och långt bort från älgen jag bara kunde.

Så var det rätt länge, är till viss del fortfarande. Jag tycker än idag inte om att se en älg vare sej på bild eller i verkligheten. Jag mår inte illa, men får obehagskänslor. Olyckan har fört med sej att jag inte gärna kör bil och aldrig på natten, helst inte i skymning eller gryning heller. Jag blir halvt vansinnig om någon i min närhet säger att de ska nattköra och påminner högljutt om alla älgar. Jag som förr gärna sparade tid genom att köra på kvällen och natten för att få vakna på ankomstorten dagen därpå. Jag tyckte det var ganska skönt att köra på natten eftersom det var lite trafik och barnen kunde sova. Ända tills natten för två år sedan... den där jäkla älgen förstörde massor för mej!

Men visst bleknar minnet... fast jag skulle nog säga att vissa minnen även blir starkare. Och man lär sej mycket om sej själv, både bra och dåligt. Jag fick än en gång bevis på att jag är iskall och superstrukturerad när det verkligen gäller. Jag fick också uppleva chock, även om den kom senare, och det var ingen trevlig upplevelse. Jag var helt knäpp i skallen i flera veckor. Jag är inte ett dugg rädd för döden, vill helst bara inte att den ska göra ont. Testamentet är klart och underskrivet. Jag tar hand om mej bättre, vill vara frisk och fräsch så länge jag kan. Dessutom klarar man krissituationer bättre om man är i bra fysisk form.

Jag önskar inte min värsta fiende att krocka med en älg, det är det absolut värsta jag varit med om. Nu överlevde vi och det hade inget med änglavakt att göra, det var tur i oturen bara. Det finns många "om"... om bilen varit lägre eller mindre, då hade jag varit mos... om jag kört snabbare hade vi hunnit förbi, om jag kört långsammare hade vi frontalkrockat och förmodligen dött allihop. Om vi kört dagen efter... Men nu är det som det är! Vi lever, jag kör nästan aldrig bil längre och får leva med äckelkänslor när jag ser älgar. Men jag hoppas att någon enda en kan lära av vårt misstag och INTE KÖRA I MÖRKER! Älgarna är väldigt många, väldigt stora och väldigt tunga! Det är bara dumt att chans eller tro att det "händer inte mej".

Två år har gått och jag tänker fortfarande väldigt mycket på det som hände. Jag kan lova dej att du inte vill vara med om samma sak. Du kanske inte har samma tur i oturen...

Morsdag är inte hjärtlig för alla...

Jag har alltid haft lite svårt för det här med fars- och morsdag. Jag tycker lixom att det inte ska behövas särskilda dagar för att uppskatta varandra, det ska man kunna göra jämt. Åsså tycker jag att det är lite larvigt när en nyfödd bebis "uppvaktar världens bästa mamma" på morsdag...

Just i år tänker jag särskilt på alla dem som önskade barn men aldrig blev mammor och alla dem som inte har någon mamma att fira. Men jag tänker särskilt mycket på dem som förlorat ett barn... Vilket hänt flera av mina vänner och alldeles nyligen för en av dem.

Min största önskan var att bli mamma. Så när min första graviditet slutade i ett sent missfall var jag såklart otröstlig. Jag var helt säker på att det var min enda chans och att det inte skulle bli någon mer. Sen fick jag ändå två fina grabbar som uppfyllde min önskan och livet blev helt annorlunda mot vad jag trodde. Att vara förälder är det svåraste jag någonsin gjort!

Jag har stått brevid när vänner förlorat sitt barn och när vänners barn förlorat sin mamma. För en mamma är det såklart det värsta som kan hända och det är även fruktansvärt jobbigt att stå brevid och försöka att stötta i sorgen. Men det värsta jag varit med om är när min bästa kompis dog år 2000 och lämnade efter sej en 6-årig dotter som i det ögonblicket förlorade hela sin trygghet. Pappan fanns nämligen inte heller där... Man kan förstås inte mäta sorg och sorgen är olika för alla, men att se den här lilla tjejen stå helt ensam i världen och vara både arg, ledsen, besviken och vilsen samtidigt gör mej än i dag tårögd. Så ska inget barn behöva växa upp!

Jag har lyckan att både ha barn och mamma i livet. Vi firar inte särskilt mycket utan försöker visa uppskattning året år. Äldste sonen skrev ett grattis på facebook, yngste sonen var förbi här lite snabbt med mitt favoritgodis och min mamma får ett telefonsamtal senare. Det blir inte mer än så och det är helt ok. Istället tänker jag extra mycket på min vän vars största önskan var att bli mamma och kämpat för det länge. Så blev hon äntligen gravid men barnet föddes alldeles för tidigt och dog bara några dagar gammal. Detta hände för bara någon månad sedan och jag vet att det är en otroligt jobbig dag just idag och jag vet också att inget kan lindra sorgen.

Jag väljer därför inte att gratulera alla mammor idag, utan istället gratulera barnen till att ha fått mammor som i de allra flesta fall skulle göra allt för dem! Mammor som borde få uppmärksamhet alla dagar på året, precis som alla människor borde få. Vi är alla värdefulla, året om - glöm inte det!

Rädda liv på Morsdag

Som ni vet har jag halva mitt hjärta i Afrika. En kontinent där kvinnorna inte står särskilt högt i status och ofta har det ganska svårt. På 90-talet stod jag i en sjuksal på ett sjukhus i Gambia och såg en man dö samtidigt som en kvinna födde ett barn alldeles brevid. Så såg det ut då, så ser det säkert ut idag med.

Många kvinnor i Afrika har dock inget sjukhus att gå till vid sin förlossning och skulle de ha det så kostar det stora pengar att få den hjälpen. På Panzisjukhuset i Kongo hjälper man kvinnor till säkra förlossningar och behandlar även kvinnor som fått både sitt liv och underliv förstört av våld och våldtäkt. Denis Mukwege som startat sjukhuset är min stora förebild och en person jag beundrar otroligt mycket. Trots att han dagligen utsätts för hot och mordförsök, så ger han inte upp!

Tillsammans med Läkarmissionen uträttar Denis och hans personal underverk! Till kliniken får kvinnorna komma och få hjälp både under graviditeten och sedan förlossningen. Läkarmissionen betalar klinikens löner och med din och min hjälp kan ännu fler kvinnor och nyfödda barn få hjälp. Efter förlossningen får kvinnorna även upplysning om preventivmedel och kan på så sätt låta kroppen vila lite innan nästa graviditet. Det är många som skaffar tio barn eftersom de vet att bara fem överlever. Med Panzis hjälp kan de skaffa färre barn men dessa har större chans att överleva.


Genom Läkarmissionen kan du köpa en säker förlossning, en väldigt bra morsdagspresent. Nästan alla mödrar vet hur det är att föda barn, oavsett om det är gjort vaginalt eller med snitt. Alla har sin historia och sina tankar. Många är vi som på ett eller annat sätt behövt hjälp av sjukvården och kanske inte skulle överlevt om vi tvingats föda hemma. Tänk då hur det skulle vara att föda på ett jordgolv i en hydda i 40 graders värme och bara ha skitigt vatten att tvätta sej och det nyfödda barnet i.

För 150 kr kan du köpa en säker förlossning och rädda liv. För 150 kr får du knappt ens två biobiljetter! Med den summan kan en kvinna få hjälp att föda ett barn i en ren sal, med kunnig personal, en säng att sedan vila ut i och rent vatten att tvätta sej och barnet i. Dessutom får barnet alla vaccinationer som behövs direkt på plats. Det måste väl vara värt mer än knappt två biobiljetter...?

Vi gick längst Drottninggatan

Jag var på Drottninggatan några timmar innan attacken och har inte varit där sedan dess. Jag har av någon anledning känt ett behov av att åka dit och gå längst lastbilens färdväg och på något sätt bli ett med alla andra. Så igår åkte Martin och jag in till stan med flera ärenden på fickan.

Vi parkerade på Kungsholmen och gick över Kungsbron, förbi Oscarsteatern och gick sedan norrut på Drottninggatan till att börja med. Vid Kammakargatan vände vi och försökte förstå hur lastbilen kört samtidigt som vi tittade på alla blommor, gåvor och lappar som lämnats på olika platser längst vägen. Det var en helt annan stämning än det brukar vara på Drottninggatan. Inga höga ljud, bara ett svagt sorl, mycket värdigt och respektfullt. Jag tror inte att någon kan gå där helt oberörd. Blomsterhaven, alla nallar och flaggor gör något med en.

Vi fortsatte förbi Åhléns, över Klarabergsgatan och ner till Sergels torg. Även här var det bara ett svagt sorl och mycket kärlek. Bara under den lilla stund som vi var där kom det mängder med nya blommor i det redan överväldigande blomsterhavet. Nästan hela trappen ner till torget är full, så när som på ett par smala gångar så man ska kunna gå där. Här stod folk och grät, kramades, tittade, fotade eller bara kände in atmosfären. Stämningen i Stockholm är väldigt annorlunda just nu. Jag kan inte förklara hur, bara att det är annorlunda. Det finns ingen ilska alls, utan bara en slags kärleksfull tystnad. Ett tyst samförstånd att vi står enade. Inget kan knäcka oss Stockholmare!

Vi uträttade ett par ärenden i Gallerian och fortsatte sedan till Kungsträdgården och de alltid lika vackra körsbärsträden. Det är lika galet vackert varje år och jag tar lika många bilder varje år. Martin undrade hur många hundra bilder man kan ta av en liten blomma... MÅNGA svarade jag! Ena sidan håller på att blomma över och den andra har precis börjat blomma, så skynda er dit om ni vill hinna ta era egna bilder. Det spelar ingen roll hur många bilder man än tar, den där perfekta bilden låter fortfarande vänta på sej. Men en dag... då ska jag knäppa den!

Sen tog vi tunnelbanan tillbaka till bilen och åkte hem till hunden och kollapsade. Så många känslor och så många vackra blommor både på Drottninggatan och i Kungsträdgården. Det var mycket att ta in, så vi var helt slut när vi kom hem. Så det var himla gött att yngste sonen tittade förbi, så vi fick rå om honom lite med mat och hundmys. En lång, solig och känslosam dag. Påsken kändes långt borta och inte alls viktig.

Jo, det kunde hända här också...

Igår hände det alltså, det där som så många trott aldrig skulle kunna hända här... det jag själv räknade med skulle hända, frågan var bara var, när och hur. Å det är ju faktiskt inte första gången Stockholm drabbas av en terroristattack, folk glömmer snabbt...

När vi skulle åka till Egypten sist så var det många som tyckte att vi var galna. Dit kan man ju inte åka, där är det oroligt. Mitt standardsvar var och har hela tiden varit "terrorattacker kan hända precis vart som helst, ska man tänka på det så kan vi inte åka någonstans. Ska vi vara helt skyddade så får vi helt enkelt låsa in oss och sluta leva." Det var så många som reagerade över vårt resmål att jag den 4 januari skrev en blogg om det och där nämnde jag att någon förmodligen planerar att attackera Stockholm...

Jag är inte rädd för terrorattacker, däremot är jag rädd för vad det gör med människor. Terrorismen har långsamt krupit närmare för att igår nå hela vägen fram till vår trygga vardag. Så länge läskigheterna höll sej långt bort var det iofs obehagligt, men när först Berlin drabbades och sedan även Nice... ja, då blev det helt plötsligt på riktigt och några av oss hade även vänner som drabbats. Men det kunde ju inte hända här hette det... Ett resonemang jag inte kan förstå. Varför skulle det inte kunna det?

Det har ju dessutom redan hänt, även om det var ett misslyckat försök. Många verkar ha glömt mannen som sprängde sej själv mitt i julhandeln på Drottninggatan för några år sedan. Han misslyckades, men självklart skulle det bli ett nytt försök. Jag trodde däremot att de skulle hända en dag med mer folk på stan, typ Nationaldagsfirandet på Skansen, Prideparaden eller Nobel. En helt vanlig fredag var mer otippat.

Nu står vi inför faktum, det hände även här. I lilla Sverige. Det viktiga nu är att visa våra besökare och turisterna att landet fortfarande är så säkert ett land kan bli och väl värt ett besök. För om turisterna slutar besöka oss så är vi körda! Hela Sveriges ekonomi skulle gå åt skogen! Vi får inte bli rädda för att resa och berikas av andra länder och kulturer. Däremot kan man resa med förstånd, ett förstånd man även ska använda när man åker in till stan i vårt eget land. Att undvika folksamlingar är en sån grej, eller iaf stå lite i utkanten av folkmassan. Festivaler och sånt är jättekul och mysigt, men jag väljer oftast bort det oavsett land. Att kanske gå på en parallellgata till huvudgatan istället för att gå på huvudgatan är också en sån enkel sak. Att faktiskt observera människorna runt oss och kanske gå lite åt sidan när magkänslan säger att något inte stämmer.

Vi måste komma ihåg att det handlar om ett fåtal galna människor som vill oss illa, inte en hel befolkning eller att ett helt land är farligt. Terrordåd kan hända precis vart som hest, när som helst! Vi som fortfarande vågar resa måste fortsätta, för om resandet minskar så har terrorismen vunnit. Vi måste blanda oss med varandra, berika varandras länder och bli vänner över gränserna. Först då kan terrorismen stoppas! 

Just idag är det viktigaste att vi bara bryr oss om varandra och våra nära. Vi som faktiskt kom hem till våra familjer med livet i behåll igår hade tur! Några gjorde ju som bekant inte det... Det viktigaste i livet är vår hälsa och kärlek, har vi bara det så brukar resten ordna sej. Så krama varandra lite extra idag. Tillsammans bekämpar vi terrorismen med kärlek och omtanke om varandra. Det finns inget annat sätt!

Ny dom och ny medicin...

Så var det äntligen dax att ta sej den långa vägen till Järna för att träffa Doktor Kompis igen. Jag visste att hans suck skulle ljuda över nejden och höra ända till Tumba när han skulle få psykbryt på mej...

Min doktor heter egentligen Lennart, men eftersom han är en god vän till familjen så har jag döpt honom till Doktor Kompis. Hade det inte varit för honom vet jag inte ens om jag hade levt idag. När jag kom till honom för ungefär sju år sedan var jag i så dåligt skick att han inte ens visste var han skulle börja. Jag hade gett upp på den vårdcentral jag då gick på och frågade om jag fick komma till honom trots att vi kände varandra. Ofta vill ju inte läkare vårda sina vänner, men han såg nog min desperation och sa ok. Idag ångrade han sej nog  :-)

På de här sju åren har det hänt massor och pusselbitarna har trillat på plats undan för undan. Jag har mått bättre någonsin, men så hände något under vinter och jag började må så otroligt dåligt igen. En diffus känsla som jag inte kunde sätta fingret på och som jag inte känt förut. Idag fick vi svaret. Jag har ett alldeles för lågt värde av folsyra.Vilket är totalt oförklarligt eftersom det oftast är tarmopererade och folk som inte äter grönsaker som får det... bristen gör att blodsystem och centrala nervsystemet sätts ur balans och man kan må riktigt dåligt. Som jag gjort hela vinter utan att fatta varför.

Det fanns även utrymme att höja mitt Levaxin som jag gjorde på eget bevåg redan förra veckan för att jag var helt desperat... jag vet att man inte ska mixtra med mediciner och jag trodde att han skulle få psykbrytet när jag erkände... men vi pratar fortfarande med varandra och jag fick en kram innan jag gick. Åsså hittade han en inflammation i ett scenfäste i överarmen också, som lite bonus.

Så nu har jag alltså ytterligare en medicin i mitt sortiment och hoppas att må bättre inom kort. Känslan av att inte fungera är ingen angenäm känsla. Jag vill ju må bra! Å det hade jag tänkt att få göra nu och inte dra på mej någon ny åkomma. Jag tycker det räcker med hypotyreos, fibromyalgi, fd utbrändhet, sömnapné, olika långa ben, allergi, astma och allt annat som finns där... hoppas den där folsyrebristen bara är tillfällig. Eller är det en kronisk grej? Det glömde jag fråga...

När den enda vägen är fel...

Igår hade vi förmånen att se Den enda vägen på galapremiären, tillsammans med filmens skådespelare och hela filmteamet. En mångfasetterad film som gav mej många olika känslor...

Hur gör man när det enda alternativet man har, och den enda vägen man kan ta, är helt fel? När man inte ens väljer mellan pest och kolera, utan fängelse eller död. Å hur långt kan man gå för en annan människa? Är det värt att hjälpa någon, i detta fall en bror, även om det kan sänka en själv?

Den enda vägen handlar om två välartade bröder i Rosengård i Malmö. De blir beskjutna och den ena broderns blir väldigt illa skadad och hans enda chans att kunna gå igen är en dyr operation i Danmark. På tre veckor ska man försöka skaka ihop 70 000 kr... Polisen tar för givet att bröderna är kriminella eftersom de har utländsk bakgrund och bor i Rosengård, men i själva verket är de nog hederligare än många "svenssons".

Det här är en film som både upprör och berör. Det är oerhört mycket värme och kärlek och en hel del humor, mitt i all skit. Att bröderna spelas av ett brödrapar kan vara nyckeln till hela känslan, eftersom allt känns otroligt äkta och fint. Som publik går man igenom hela känsloregistret och man både skrattar och gråter med bröderna. Å när filmen är slut så finns det ännu fler frågor än när filmen började... Är detta Sverige idag? Går det till så här? Något måste göras! Vad kan vi göra? Vad hände sen...

Vi satt som klistrade under hela filmen och tiden försvann blixtsnabbt! Jag gillar svensk film och den här gillar jag extra mycket! Jag tänker inte berätta så mycket mer om den, men uppmanar er att se den. Gör det bara!

97 år!

Farmor 97 år, jag 47 år och pappa 72 år.

Idag fyller min Farmor hela 97 år! Hon föddes alltså 1920 och har varit med om bla bilens, flygplanets, telefonens och datorernas utveckling. För några år sedan kunde hon berätta en del om detta, idag tillåter hennes minne inte särskilt mycket...

97 år, det är ju rätt mycket faktiskt. När Farmor fyllde 95 sa hon själv "Kan man bli så gammal"... Då var hon hyfsat medveten, idag var det svårt att få henne att förstå vilken dag det var och flera gånger frågade hon varför det var tårta. Förutom att minnet är dåligt så är hon kärnfrisk! Klart hon är lite skröplig, men det finns inga större fel hos henne trots åldern. Hon är en av de äldsta på boendet och en av de friskaste.

Farmor bor på Kärsdala i Tullinge, där har hon bott i 5 år ungefär. Ett helt ok boende som tar med sina boende till puben, det kanske ni har läst om. Även om man vill att ens äldre ska kunna bo kvar hemma så är vi glada att hon bor där eftersom det verkar bättre än många andra ställen. Hon klarade sej bra väldigt länge, men i 90-årsåldern började hon gå vilse och glömde stänga av spisen och såna grejer. Vi var inte trygga med att hon bodde ensam längre och hon klarade sej inte själv.

Det är knepigt det där. Vem bestämmer när en annan människa måste ha hjälp? Hur bestämmer man över en annan persons liv och boende? Å även om personen ifråga förstår, så är det såklart knepigt att flytta när man är så gammal. Att bo in sej på nytt, med nya miljö, ny människor och andras rutiner. Å när jag tänker på det så vete sjutton om jag vill bli så gammal. Är man frisk är det väl en sak, men om man inte är det då...

Förr sa Farmor ofta att det bara var hon kvar av vänner och bekanta, alla andra var döda. Hon sa också att hon varit på långt fler begravningar än dop och bröllop. Ibland suckade hon och undrade när hon fick göra de andra sällskap... nu är hon inte särskilt medveten om sin omvärld och blir lika chockad varje gång hon frågar om någon och vi säger att denne dog för många år sedan.

Pappa och jag 1970

Jag är Farmors första barnbarn och när jag var liten var hon bara min! Jag fick ha henne helt för mej själv i 12 år, innan min kusin R föddes. Då var jag dessutom så pass stor att vi inte träffades så mycket, men när jag var liten var hon ofta hos oss och gick med mej till bla baletten jag gick på. När jag själv fick barn bodde hon i Södertälje och jag i Tumba, då åkte hon till mej nästan varje onsdag för att hjälpa mej att städa. Det gjorde hon ända tills hon var över 80.

Vi har länge trott att det är sista julafton och sista födelsedagen vi firar med henne. Men hon kämpar på och som det ser ut nu kommer hon säkert att överleva oss alla. Jag tror att hon är friskast i hela släkten faktiskt. Så hon blir säkert 100 och då är väl frågan om vi andra är med...

Det svåraste jag gjort!

Jag tror att alla föräldrar gör sitt bästa. Jag tror också att de flesta föräldrar känner sej otillräckliga och många gånger känner att de tagit sej vatten över huvudet när det gäller föräldraskapet. Jag undrar hur många som hade skaffat barn med facit i handen... om de vetat hur svårt det faktiskt är.

Jag har gjort mitt bästa sedan dag ett, men jag vet mängder av situationer som jag borde agerat annorlunda. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag verkligen gjort precis allt jag kunnat för mina grabbar, med de verktyg jag haft för stunden. Jag har gjort massor med fel och sagt fel saker, men det kommer ju ingen handbok i föräldraskap när barnen föds. Vi får alla gå på magkänslan och hoppas på det bästa.

Men jag är nog egentligen ingen bra mamma, särskilt inte sedan barnen flyttade hemifrån. Jag hör sällan av mej och känner lite att så länge det är tyst från barnen är allt ok... Jag vill inte bli den där morsan som ringer varje dag och barnen suckar när de ser mitt nummer i displayen. Därför kanske vi hörs lite för sällan... samma sak där: det finns ju ingen skriven regel hur ofta man ska höras. Vad är normalt?

Det jag däremot vet och är helt säker på, är att killarna vet att de alltid kan höra av sej till mej vad det än gäller och att jag alltid finns där om de behöver stöd, hjälp, tips och råd. Vi har varit igenom så mycket skit att vi alla vet var vi har varandra. Vi kan lita på varandras stöd till 200%!

Att bli mamma var min stora dröm redan när jag var 11-12 år och när jag var 23 uppfylldes den. Aldrig kunde jag väl ana att det skulle vara så svårt, det svåraste jag någonsin gjort! Att mammarollen skull innebära så mycket tårar, smärta och frustration, men samtidigt massor med glädje, kärlek och samhörighet. Aldrig förr har jag älskat så mycket och aldrig förr har jag varit så ledsen och frustrerad. Alla känslor blir lixom extra allt, när man får barn.

Jag kommer aldrig bli Årets Mamma eller slå mej för bröstet och påstå att jag är världens bästa förälder, för det är jag inte. Jag är inte ens en särskilt bra mamma ens idag efter att ha övat i snart 24 år, men jag har alltid gjort så gott jag kunnat! Precis som jag tror att alla föräldrar gör. Vissa av oss får bara lite extra många utmaningar i föräldraskapet...

De där dagarna...

... när allt känns blä. När man känner sej som den sämsta mamman, partnern och vännen. När man känner sej som en total sopa. Har ni också såna dagar?

Jag har jobbat med min självkänsla i många år och numera är den ganska ok. Jag skämtar inte om jag säger att jag kanske inte hade jordens sämsta självkänsla, men iaf Sveriges sämsta, för 15-20 år sedan. Då hade jag hela världen på mina axlar och var orsaken till varenda världskrig, typ...

Men så dog min bästa kompis och jag insåg att jag var tvungen att göra något åt mej. Och det har jag gjort! Jag har gått i terapi, utmanat mej själv och kommit långt. Åldern gör ju tack och lov sitt också och det är väldigt skönt. Jag kan numera säga att jag struntar i vad folk tycker, jag går min egen väg. Det gjorde jag tidigare också, men då lyssnade jag ändå med ett halvt öra på folks åsikter och tog åt mej en del.

Jag har numera en ganska ok självkänsla och kan tom se mej i spegeln och tycka att det jag ser är helt ok. Men så kommer det bakslag. Som idag. När jag tänker på mitt liv och undrar vad jag egentligen åstadkommit. Jag har två fina barn, that´s it! Å det är iofs inte fy skam. Men jag blir nog inte ihågkommen särskilt länge den dagen jag dör. Men spelar det någon roll? Förmodligen inte.

Jag har inget häftigt jobb, jag är ingen god dotter eller svärdotter, knappt ens heller en god hustru. Jag är bara jag... ingen särskild. Å ibland undrar jag vad det är Martin ser hos mej och hur han står ut med mej. Det jag ser i spegeln idag är en lönnfet 47-åring som bara är trött och på dåligt humör. Hon tvättar iofs alla smutsiga kläder och håller värsta skiten borta i hemmet. Men inte ens det är jag särskilt bra på. Han gör resten! Han tjänar pengarna som jag gör av med. Han lagar maten som jag äter upp. Nog kompletterar vi varandra alltid...

Tack o lov så kommer de här bakslagen allt mer sällan och det är oftast när jag sovit dåligt. Som inatt... enligt min sömnregistrering har jag varit vaken ca 35 ggr inatt. Det är ju sjukt! Inte konstigt man blir knäpp i skallen! Så inatt hoppas jag att sömnen ska bli bättre och att jag imorrn är värd lite mer... i mina egna ögon alltså  :-)

Jag är inte rädd för döden, däremot...

... har jag mina funderingar kring tiden innan själva dödsögonblicket. Jag är rädd för långvarig sjukdom, rejäl smärta och att hjärnan inte ska vara med. Jag dör hellre tidigare och hyfsat frisk än ligger sjuk länge.

Vi har haft många dödsfall runt oss. För ca 20 år sedan dog tre av mina vänner, tre måndagar i följd. Jag började avsky måndagar och vågade knappt svara i telefon. För ca 5 år sedan var det tre dödsbud på sex dagar... En väldigt tung period! Senast var för bara ett par år sedan då två unga människor hastigt lämnade oss. Det enda vi vet helt säkert är att vi alla ska dö, vi vet bara inte hur eller när. Alla dödsfall vi haft runt oss har lärt mej massor, både om mej själv och andra. Jag har både blivit en bättre och starkare person, även om jag gärna hade sluppit de flesta dödsbuden. En äldre sjuk person som dör kan tom kännas ok, men en ung människa mitt i livet är inte ok nånstans!

Det jag har förstått är att många är väldigt rädda för döden och helst inte varken tänker eller pratar om den. Kontrollfreak som jag är så vill jag gärna planera allt jag kan, jag är en av dem som helst skulle vilja ha ett exakt datum när sista dagen är. Snacka om att kunna planera! Senast igår pratade jag med två vänner om döden och de var bägge rädda och ville helst inte tänka på det. De menade också att de blivit mer rädda sedan de fick barn, vilket ju är helt naturligt. Jag kan också bli rädd att inte hinna allt jag vill eller säga det jag vill till dem jag vill.

Som sagt; jag är inte rädd för döden men jag är rädd för tiden innan. Tänk om man blir så sjuk att man inte kan prata eller ens tänka. Att andra ska ta hand om ens hygien och ta beslut runt en. Att på något sätt redan vara uträknad och borträknad, fast man lever... eller att ha så ont att man bara vill dö. Värsta av allt; man kan tänka med inte prata... fruktansvärt! Det är jag rädd för! Själva döden antar jag att man inte känner, då tar det bara slut. Då är allt över. Klart det är surt att missa en massa grejer, men det vet man ju inte. Å självklart (antar jag...) kommer folk att vara ledsna, men även om sorg är tungt så blir den ju lättare med tiden. Saknade försvinner aldrig, men blir lättare att bära.

När vi satt och pratade funderade vi på vad vi vill lämna efter oss. Anta att man dör nu och inte hunnit städa undan tex dagböcker eller andra personliga grejer som vi kanske inte vill att någon ska se eller läsa. Hur var man egentligen funtad som tonåring när man skrev ALLT i sin dagbok... tänk om mina barn skulle läsa dem! Hemska tanke! Nej, det är nog dax att börja rensa ur av mer än en anledning...

Jag inser mer och mer att jag inte är 22 längre och att man förmodligen nått halvtid i livet. Planen är ju att flytta om några år, av den anledningen är det dax att rensa ur. Men vad sjutton som helst kan ju faktiskt hända på vägen och det känns inte ok att barnen eller Martin ska behöva gå igenom en massa gammal skit efter mej. Så det är nog dax att faktiskt rensa ur på riktigt, bland allt gammalt som jag sparat på. Det är dax att leva nu och lite framåt den tid som är kvar och inte bakåt. Minnena får finnas i skallen, inte i gamla skokartonger!

Hur är det för dej? Är du rädd för döden? Är det något du helst varken pratar eller tänker på?

Blir hotad varje år, men ger mej inte!

Så var det dax igen, årstiden för fyrverkerier och smällare. Ja, här i Tumba är det faktiskt en hel
årstid! Smällande börjar i början av december och slutar i slutet av januari. Två månader skjuts det dygnet runt där vi bor och vi är många som tröttnat!

Jag kämpar med frågan hela året, men vid den här tiden på året blir den extra aktuell och då försöker jag vara ännu mer aktiv i olika medier. Många tänker på alla djur som blir skrämda, det gör jag med - men jag tänker även på vår miljö. Pyrotekniken släpper ut en mängd miljögifter och avfall som förstör för oss, våra barn, djur, natur och vår framtid. Har man ingen empati för djuren kanske man iaf kan tänka på sin miljö som vi alla är beroende av.

Då tänker jag särskilt på våra politiker. Var är Miljöpartiet? De borde vara riktigt förbannade och kräva förbud så snabbt det bara går. De hör man ju på namnet att det värnar om vår miljö, eller... Å Centern, var är de? De värnar ju om landsbygden, våra bönder och djuren säger de... borde inte Miljöpartiet och Centern stå överst på barrikaderna och skrika sej hesa. Tillsammans med olika naturskyddsföreningar och världshälsoorganisationer. Var är alla som säger sej värna om vår miljö?

Jag försöker som sagt att engagera mej i frågan året om, men självklart är den extra aktuell runt nyår. Å det slår aldrig fel. Varje år får jag något nytt hot eller påhopp, av mer eller mindre allvarlig karaktär. I andra frågor har jag fått dödshot, däcken sönderskurna och lite annat smått och gott. Vissa frågor är känsligare än andra kan man väl säga. Fyrverkerifrågan är en sån... folk blir som galna bara man nämner det. Fast jag är egentligen inte emot fyrverkerier som företeelse. Det jag är mest emot är att skitungar skjuter mot folk och gör det helt öppet två månader om året.

Här i Tumba går folk omvägar för att slippa de värsta områdena och slippa bli beskjutna. Skulle man bara skjuta runt tolvslaget på nyår hade det inte varit något större problem! Handlarna säger att de kolla id och bara säljer till vuxna, men det vet vi alla att det inte är sant. Dessutom kan man köpa på nätet utan någon koll alls. Även om det känns onödigt så verkar det som ett totalförbud är enda sättet att slippa bli beskjuten, skydda våra djur och rädda vår natur. Jag önskar dock att det fanns ett annat sätt.

Tills någon kommer på något bättre vägrar hunden att gå ut och jag tar omvägar hem.

Sveriges kanske modigaste kvinna?

Mod kan vara flera olika saker. För mej är mod att stå upp för någon annan, även om det är obehagligt - kanske tom farligt. Den som står upp för en annan är en person som jag ser upp till och någon som bör uppmärksammas. Elisabet Massi Fritz är en sån person. I mina ögon är hon kanske den modigaste person vi har i Sverige just nu.

Elisabet är advokaten som skulle bli affärsjurist men av en slump halkade in på en helt annan bana. Jag har sett henne i rätten flera gånger, även innan jag hade en aning om hennes specialitet, och har varit lika imponerad varje gång. När jag förstod vad det är hon brinner för fick jag en oerhörd respekt för henne. Elisabet försvarar barn och kvinnor som varit utsatta för hedersrelaterat våld, i vissa fall med sitt eget liv om insats. Hoten hänger över henne, men hon vägrar att vara rädd. Däremot åker hon inte tunnelbana längre och jag förstås henne. Riskerna är för stora.

Hon har själv vuxit upp med hederskultur och flera gånger varit tvungen att vara rejält smart för att kunna leva som hon önskat. Hon kan traditionerna, språket och tankesättet och kan på så sätt hjälpa utsatta på ett sätt som ingen annan kan. Att dessutom vara kvinna underlättar när rädda barn och kvinnor ska lätta sitt hjärta. Men att vara kvinna i en mansdominerad värld är inte enkelt, jag har sett det själv. Kvinnor förringas, förlöjligas och diskrimineras - särskilt inom domstolens väggar. Att dessutom vara så jäkla snygg som Elisabet är kanske inte alla gånger är en fördel? Det kan nog vara så att folk inte riktigt tar henne på allvar... från början... när hon väl öppnar munnen så vet man att den här bruden kan sin grej!

Elisabet är både snygg, smart, trevlig, imponerande och otroligt proffsig! Igår fick jag och sisådär 500 andra kvinnor lyssna till hennes berättelse på 4Good´s inspirationskväll på Rival. Där var fler föredragshållare, men det var Elisabet jag främst var där för. Efter att ha sett henne i rätten, själv jobbat med Fadimegalan och beundrat henne lite på avstånd - så såg jag verkligen fram emot att höra henne själv berätta om hela sin väg fram till den hon är idag. Från att ha varit hårt hållen hemma, till att trotsa familjen och som ogift kvinna flytta hemifrån och sedan skaffa sej en karriär som advokat med specialitet hedersrelaterat våld. Hennes berättelse är väldigt speciell och värd att höra. Får ni möjlighet att lyssna på henne, så gör det!

I mina ögon är Elisabet en modig person, kanske den modigaste i Sverige. Hon står upp för de som är verkligt utsatta och som verkligen behöver det. Hon kan också på ett begripligt sätt förklara rättsprocesser för utomstående så att alla förstår. Inga krångliga termer eller översittarsnack, bara fakta. På ett enkelt sätt. Jag hoppas att hon orkar kämpa länge till och att hon orkar stå emot de hot hon får. Att kvinnorna hon arbetar med också orkar och kan se vilken otrolig insats de gör. Att de faktiskt öppnar ögonen på många andra som kanske inte vågar se hur illa det är för kvinnor och barn i utsatta grupper. Elisabet och hennes kollegor öppnar faktiskt ögonen på samhället. På oss! De talar om vad som händer, allt det där som vi inte vill se eller veta om.

Modig kan man vara på olika sätt. Detta är ett sätt. Ett väldigt viktigt sätt. Kanske tom livsavgörande...

Jag har också drabbats

Jag har förstått att det fortfarande är tabu att prata om missfall och därför vill jag berätta min historia. Jag är en av de drabbade och var helt säker på att min dröm om att bli mamma skulle vara krossad.

Min dröm som ung var aldrig en karriär, det var att bli mamma. Jag träffade min blivande man redan som 14-åring och efter att ha rest några varv runt jorden gifte vi oss när jag var 22 och blev gravida direkt. På bröllopsresan faktiskt. Drömmen skulle bli verklighet och jag var överlycklig!

Jag tror att det var i vecka 16 som drömmen krossades. I fyra månader var jag lycklig, tills jag en dag vaknade av enorma magsmärtor. Vi åkte till akuten och en mycket okänslig läkare sa ungefär så här: "Det finns inget liv där och är inget att spara på. Gör redo för operation så tar vi bort resterna". Sen gick hon ut från rummet utan att bry sej ett smack om hur vi mådde.

Jag var förkrossad! Och chockad såklart. 22 år gammal krossades drömmen jag haft sedan jag var 11-12 år. Jag hade förlorat mitt barn och skulle aldrig bli mamma. Till saken hör att min faster och farbror inte kunnat få biologiska barn, så jag tog för givet att det skulle bli så för mej med. Vi hade tom redan pratat igenom att adoptera, så det var lösningen from med det ögonblicket. Jag skulle alltså bli mamma, men inte bära ett barn inom mej.

Jag opererades inte just då, vi åkte hem istället. Dagen efter åkte vi tillbaka, blev inskrivna och jag opererades. Sköterskan berättade efteråt att det var den värsta operation hon varit med om, jag hade gråtit hela tiden under narkosen. Att sedan läsa i journalen att det var en spontan abort kändes som ett hån. För mej var det allt annat än en abort även om det heter så.

Jag var sjukskriven ett bra tag, det blev många komplikationer och jag mådde väldigt dåligt. När jag väl var tillbaka på jobbet möttes jag av "Vi vet vad som har hänt, nu pratar vi inte mer om det!" Även folk i min närhet hyschade på mej när jag ville prata om mina upplevelser. Detta var 1992, inte 1892! Å jag trodde det blivit bättre idag och blir uppriktigt ledsen när jag hör att det fortfarande är tabu att prata om missfall. Vad är det för fel på folk? Varför är detta fel att prata om? Jag fattar inte!

Som ni vet så blev det ändå barn till slut, som jag bar fram själv i min kropp. Ett år senare föddes Senior som var det vackraste jag någonsin sett. Och 17 månader efter honom kom Junior med sina jättestora händer och fötter  :-)

Jag blev mamma och det hade jag förstås blivit även om det varit genom adoption. Min dröm blev verklighet, även om den inte blev som jag tänkt mej... Jag hoppas att min berättelse kan ge andra drabbade hopp och även hjälpa till att bidra till ett öppnare samhälle där vi kan prata om missfall som är ett stor trauma för de drabbade. Det är det värsta som någonsin hänt mej och sorgen var oerhört tung att bära. Jag minns fortfarande datumet. Det är inget som bara kan slätas över med ett "det går fler tåg"... Det var mitt barn, min största kärlek som hade dött i min mage.

Låt en människa i sorg få ventilera utan att döma eller släta över. Man måste ha rätt att sörja även ett ofött barn.Ett missfall är inte tabu, det är ofta det värsta en kvinna varit med om och behöver pratas om! Jag vet att jag inte är ensam, och det är en stor tröst, ni som varit där förstår.

Ny sida av William Spetz!

Nu står teaterpremiärerna som spön i backen! Vi går på publikrepetitionerna av det mesta och den första var igår. Först ut var William Spetz med sin monolog "Mormor, jag vet att du är i himlen, men har du tid en timme?" 

Det var inte likt något jag sett förut. Redan från första minuten är allt annorlunda och oförväntat. Jag vet nästan ingenting om William Spetz, förutom det jag kort sett på tv. En stor, leende mun, snabba repliker och pigga ögon. Å nog är han söt alltid och nog var där många unga tjejer i publiken... men de fick nog en rejäl överraskning...

Borta var de klatschiga, rappa "one-liners"kommentarerna, fram kom istället en otroligt ödmjuk och kärleksfull son och dotterson. En ung man, uppvuxen tätt inpå sin mormor som nu fick ett otroligt värdigt och kärleksfullt avsked. Hela föreställningen känns som en hyllning av en älskad familjemedlem, som gått bort alldeles för tidigt. Men också med små moralkakor som vi nog alla borde få med oss och påminnas om lite då och då.

William stod sin mormor oerhört nära och brydde sej verkligen om henne, även när han fått en karriär. Han var med henne under en lång tids sjukdom och när hon till slut tog sitt sista andetag. Hur många av oss träffar våra nära fast vi bor i närheten av dem? Hur ofta hörs vi ens på telefon? Hur gott samvete har vi egentligen när det gäller våra äldre?

Allt William har är en scen, en bänk och en urna. Det är allt vi ser när vi kommer in i salongen. Vi får också se videosnuttar från hans uppväxt där både mamma, mormor och en liten William syns i bild. Han är helt ensam på scen och på 90 minuter får han oss både att skratta och gråta. Han berättar naket och ärligt om sin uppväxt, från när hans mamma och pappa träffades, till i dag. Hur han blev han.

Det är som sagt väldigt annorlunda och något som iaf inte jag kan påminna mej att jag sett något liknande tidigare. Det kanske inte är något för de yngsta fansen, men definitivt för de lite äldre och faktiskt ungdomar tillsammans med sina föräldrar och deras föräldrar. Inte dumt alls att se föreställningen tillsammans med dem man bryr sej mest om. Man får en rejäl tankeställare om vad som faktiskt är viktigt och hur otroligt fint det är att bry sej om varandra.

Så vi kan absolut rekommendera den! Men glöm då allt vad sprattelgubben Spetz heter och omfamna den lille William istället. Han har en hel del att komma med och det ska vi lyssna på.

Redan fyra veckor!

Tänk att det redan gått fyra veckor sedan vi gifte oss! Tiden går så otroligt fort, särskilt när man har kul och det har vi nästan hela tiden faktiskt. Martin säger att det är bästa dagen i hans liv, jag har ju barn som förstås är det största som hänt mej, men dagen ligger definitivt på topplistan i mitt liv!

Att hitta en person som man kan tänka sej att dela resten av sitt liv med är inte så enkelt. För Martin var allt självklart redan efter bara två veckor, för mej tog det längre tid. Det fanns ju barn att tänka på, det handlade inte bara om Martin och mej, och barnen går alltid först. Hade inte killarna varit med på tåget, så hade det inte blivit något. Men nu var de tack och lov helt ok med allt och när vi efter drygt 7 år tillsammans förlovade oss sa de "äntligen!" och det är ju ett bra betyg. Killarna var förstås självklara vittnet på bröllopet  :-)

Hur självklart allt än känns och hur lycklig man än är, så finns det ändå några saker att tänka på om det tråkiga ändå skulle hända. Jag pratar dödsfall och skilsmässa, det där som man inte vill tänka på och som de flesta skjuter ifrån sej. Martin har inga barn, det har jag... det är barnen som ska ärva mej, inte hans familj, vilket skulle bli fallet om vi skulle dö samtidigt. Så jag ville att vi skulle ha äktenskapsförord, vilket han gick med på utan att tveka. Det innebär ju också att det som är mitt är barnens och därför ärver inte Martin mej iom äktenskapsförordet. Det som var mitt innan bröllopet är mitt även i fortsättningen, men det vi köper tillsammans är förstås vårt. Allt är alltså glasklart även vid en skilsmässa, vilket förstås känns helt otänkbart i nuläget - men man vet ju faktiskt inte vad som händer i framtiden...

Jag har även skrivit testamente där det står att barnens arv är deras enskilda egendom. Den meningen är viktig! Det innebär nämligen att det barnen ärver efter mej, kan deras fruar inte ta med sej vid eventuellt skilsmässa. Det är barnens arv och deras barn, men behöver alltså inte delas med deras eventuella ex... vilket är viktigt för mej. Detta skrev jag efter att min bästa kompis dog, bara 43 år gammal, och jag insåg att vi alla har en begränsad tid på jorden. Tråkiga tankar, men nödvändiga. Det enda vi vet helt säkert är att vi alla ska dö. Så jag har även skrivit hur jag vill ha min begravning, donationer och vilka som ska kontaktas. Allt för att förenkla för dem jag älskar.

När alla papper var i ordning inför bröllopet var det dax att säga JA till varandra och nu efter ska en massa andra papper fixas. Jag la ju till ett efternamn och tog bort ett förnamn som stört mej nästan hela livet. Så nu ska det fixas nya id-handlingar, kort och en massa annat. Passet fixades i veckan, det gick på bara ett par dagar och nytt körkort är beställt så det får jag väl nästa vecka. Då är det viktigaste gjort och vi kan boka en ny resa!

Jag har alltså inte varit det minsta spontan när det gäller mitt nya äktenskap. Det tog tid att hitta den perfekta mannen, inte förrän jag faktiskt accepterat att leva ensam resten av livet så dök han upp. Sen tog det tid innan jag ens kunde tänka tanken att gifta mej igen, men när han väl friade var jag redo. Då hade jag accepterat tanken och längtade nästan efter den stora frågan. Med alla papper i ordning så känns det tryggt att vi äntligen är ett och bägge är så säkra man kan vara på att vi numera lever med just vår perfekta partner. När vi väl gifte oss hade vi varit tillsammans i drygt 8 år - jag ville vara säker! Så säker man kan vara...

Å nu har det alltså gått fyra veckor. Veckor fyllda med skratt, kärlek och upplevelser, så som vi vill att livet ska vara och fyllas med. Ett nytt pass ligger här och bara väntar på att användas, hösten är jobbig för mej och jag behöver fylla på värmen runt nyår. Vi funderar på Egypten, Jordanien eller något liknande som inte innebär tidsskillnad men är varmt. Allt börjar hitta sin plats, namnet blev till slut godkänt, vi sa ja och nu har ett nytt kapitel i vårt liv börjat  :-)

Våra kärlekslöften

När jag gifte mej 1992 var det prästen som bestämde vad som skulle sägas och det var nästan alltid samma för varje brudpar. Nu är det 2016 och den här gången var det annorlunda, nu hade vi ingen präst och vi skulle ge varandra våra egna löften. Å de skulle vi komma på själva och säga till varandra! Svååååårt!!!

Vi fick en mapp med mängder av förslag på löften som andra hade gett varandra. De flesta var väldigt seriösa med "för resten av livet", "tills döden skiljer oss åt", "för alltid" osv. Ett fåtal var lite mer komiska och personliga. Inget passade oss, vi ville ha löften som vi verkligen kan stå för och jag kan faktiskt inte lova att jag ska älska Martin resten av livet. Så är det bara! Man har ingen aning om vad som händer på vägen.

Så vi tog delar av förslagen och la ihop till en egen text och resultatet blev så här:

Jag älskar dej!
Jag lovar att respektera dej, att skratta med dej och att gråta med dej.
Jag ger dej min kärlek, trohet och vänskap.
Jag ger dej också mina barn, min hund och mitt hem!
Vad som än händer i livet ska vi möta det tillsammans och stå vid varandras sida.

Martin sa samma sak till mej, förutom fjärde meningen förstås  :-)

Det här är löften som jag helt säkert kan hålla. Jag lovar inget orimligt, men ändå kärleksfullt. Vi båda kan stå till 100% för våra löften och tror på det vi lovat varandra. Å det är mitt tips till er som ska skriva era löften. Lova inget orimligt eller som inte är era egna ord. Det ska komma från hjärtat och inte krystas ut.

Jag kan bara lova Martin det jag verkligen känner och som läget ser ut idag. Självklart hoppas jag att det är för resten av livet, men med en skilsmässa i bakfickan säger erfarenheten att det är bäst att inte lova för mycket. Jag kan se mej själv bli gammal med honom, säkrare än så kan jag inte bli.