Sal - Kap Verde - Solen och vindarnas ö i Afrika

Man brukar ju säga att Öland är solen och vindarnas ö, Kap Verde är isf solen och vindarnas ö i Afrika. Så är det verkligen, det är massor med sol och massor med vind. Å låååånga härliga stränder!

Det ska göras klart direkt: klarar man inte blåst så ska man nog tänka ett varv extra innan man bokar Kap Verde, iaf om man ska åka dit i december/januari när det blåser som mest. Då blåser det nämligen rejält, dygnet runt. Det ska vara lugnare andra tider på året och även på andra öar än Sal. Vi var förvarnade, ändå blev det lite jobbigt i längden. Jag vill gärna ligga på stranden och sola, det gick inte. Men långa härliga promenader kunde vi ta och inte en enda svettig människa behövde man träffa, sånt gillar jag!

Kap Verde är en ögrupp strax söder om Kanarieholmarna och väster om Gambia/Senegal. Det tar ca 7.5 timme att flyga direkt och är bara två timmars tidsskillnad. Solen skiner året om och regnar det så är det oftast på vår sommar. Sånt gillar jag också!

Vid inflygningen ser man de långa härliga stränderna och vi var glada att vi kom så pass tidigt på dagen att vi faktiskt kunde gå en promenad längst stranden redan första dagen. Flygplatsen är liten, ändå tar det ganska lång tid att krångla sej igenom passkontrollen och få väskorna. Men sen är transferns kort, hotellområdena ligger bara någon kvart-halvtimma från flygplatsen. Först ligger ett mindre åt höger, sedan kommer man till änden på ön - där ligger Santa Maria och alla hotell på rad längst udden.

Vi bodde på Vinghotellet Smartline Criuola som låg i slutet av hotellraddan och kanske 10 minuter från piren i Santa Maria. Piren är en plats som alla vet var det ligger efter något dygn och de flesta sedan har som riktmärke. Det är runt piren som allt händer. Där kommer fiskarna in på morgonen och kvällen, här kan man snorkla och ta båtturen från. Här finns butiker och restauranger. Går man åt andra hållet från vårt hotell sett så finns ytterligare ett eller två hotell, sedan är det bara byggplatser. Går man tillräckligt långt, kanske en halvtimma, så är man helt ensam på stranden - det var där vi tog bilderna på mej i klänning.

Till Kap Verde åker man främst för att man gillar sol. Man kan nog säga att det är en av de mest solsäkra platser som finns och värmen är torr, inte fuktig. När vi var där i början av januari var det runt 25-26 grader varmt varje dag, ibland något varmare. Många åker också dit för att kite-surfa, det är ett paradis för alla vattensporter och särskilt för dem som kräver vind förstås. Överallt ser man mängder med kite-skärmar och mer än en gång jagade vi förrymda brädor och även skärmar som rymt från sina ägare.

Kap Verde är otroligt fint. Det är långa stränder, mängder med vackra blommor och både färgglada kläder och färgrik mat. Gillar man att fota har man ett helt paradis framför sej, bara att knäppa på - alla bilder blir bra och kräver inga filter. Vinden gör dock att det blir ett naturligt filter av sand över precis allt, så var noga med att rengöra kameror, mobiler, glasögon mm när ni varit ute. Vi hade allt med oss överallt, inget blev förstört tack o lov, trots att det var sand i varenda springa.

Det finns inte jättemycket att göra på Kap Verde, utbudet är ungefär som på vilken annan mindre  paradisö som helst. Det finns jättefina restauranger med otroligt god mat, en och annan nattklubb/casino och mängder av mysiga barer förstås. Det är billigare än hemma, men inte jättebilligt. Man tar sej enkelt runt med lokaltrafiken den är jättebillig, det kostar typ 1 eller 2 euro vart man än vill åka. Det finns inga tidtabeller utan bussen går när den är full, enkelt. Vi åkte in till huvudorten på Sal en dag, där kan man besöka marknaden och tv-tornet med utsikt över hela ön. Det räcker med en halvdag för en sån tur. Om man inte vill se mer förstås och fortsätter till saltbassängerna, då ska man nog avsätta en hel dag. Men saltbassänger finns det även i Santa Maria, även om de inte är lika stora. Ving har en rundtur som vi hörde var väldigt omtyckt.

Vi var på semester för att vila, det var lixom huvudsysslan och prio1 och det var Kap Verde perfekt för. Samtidigt så var vi förstås nyfikna på landet och ön och ville ta mängder med bilder eftersom det var så otroligt fint. Så våra dagar var ganska enkla och same same... jag vaknade oftast vid 7 och tittade på soluppgången, vi åt en lång frukost och låg vid poolen och solade fram till lunch. Efter lunch tog vi en lång promenad på stranden och hade förstås med kameran. Eftersom det blåste så pass mycket så var en promenad bästa sättet att utnyttja stranden, så vi gick i flera timmar per dag och tog mängder med bilder. Vi bytte håll typ varannan dag och gick så långt man kunde åt bägge hållen. Dusch innan middagen och på kvällen satt vi och jobbade och kollade mail, mobil osv, i lobbyn där wifi funkade hyfsat.

Det finns mängder med utflykter att göra, både på land och i vattnet. Men vi valde bort detta den är gången, just för att bara ta det lugnt. Vi tränade inte ens, trots att vi valt ett hotell med gym - våra promenader blev enda träningen den här gången och det kändes helt ok. Det blev trots allt ca 15000 steg om dagen ändå...

Två veckor kändes helt ok, trots att jag skulle kunna vara borta hur länge som helst bara för att det är sol och varmt. Jag vet inte om vi kommer tillbaka, kanske inte till Sal - men möjligtvis till någon annan ö. Det skulle vara intressant att se flera andra öar och jämföra dem när det gäller framförallt blåsten, men även naturen osv. Jag var nyfiken på Kap Verde och är glad att vi nu sett iaf en av öarna, det är som en blandning av Jamaica och Gambia. Lite africancaribbean på något sätt.

Å det är som sagt ett paradis för surfare och fotografer! Vi tog helt fantastiska bilder! Bara därför skulle jag kunna åka tillbaka flera gånger  :-)

Det slutade inte så bra...

Så är vi hemma igen efter två fantastiska veckor på Kap Verde. Tyvärr slutade det inte så bra, man ska tydligen inte ta det där sista åket - eller i mitt fall sista doppet...

I onsdags gick vi som vanligt vår promenad på stranden på eftermiddagen. Det blåser alltid, men det blåste mer än det tidigare gjort. Dock är det långgrunt, så badar man längst strandkanten är det ingen fara. Klart vi ville bada sista dagen!

Vi gick en bit bort, ungefär där vi fotade några dagar tidigare. La våra grejer på långt avstånd från vattnet, eftersom vågorna gick långt upp. Å hoppade i! Vattnet var varmt och det var jätteskönt. Martin låg kvar i vattnet medan jag gick upp för att torka. När jag är nästan uppe kommer en rejäl våg, mycket större och starkare än de andra, som bokstavligen sveper undan mina ben. Det är lite uppförslutning och jag landar på ryggslutet i någon decimeter vatten. Just nu gör det inte ont, jag skrattar bara.

När jag suttit och torkat en stund känner jag att det faktiskt gör ganska ont i rumpan/ryggen och tänker att det väl går över snart. Vi går tillbaka till hotellet, det gör inte ont när jag går tack och lov, så benen är det inte fel på. Martin inspekterar mitt rumpparti och konstaterar att det iaf inte syns något. Så länge jag står och ligger känns det heller inte särskilt mycket. Men när jag sitter...

Jag sover hyfsat på natten, dagen efter har jag väldigt svårt att resa mej när jag suttit. Att sätta sej går hyfsat, men att resa sej gör plågsamt ont. Jag måste sitta på ett särskilt sätt och undviker att byta ställning. Nu ska jag alltså sitta på ett flyg i 7,5 timme... jabba...

Hela flygningen blir väldigt jobbig! Jag kan sätta mej, men får ha flera kuddar bakom ryggen för att sitta någotsånär bekvämt. Jag börjar nästan grina varenda gång som jag måste byta ställning och njuter när jag sätter mej på toaletten där det inte är något tryck mot rumpan/ryggen. Nu har vi insett att svanskotan förmodligen blivit stukad eller nåt sånt. Hade den varit bruten eller haft en spricka borde det gjort mer ont. Det enda jag tänker är att jag bara ska klara av flygresan och bilresan de 7 milen hem, sen får vi ta ställning till hur vi ska göra med resten.

När vi kommer hem är klockan nästan 3 på natten och jag somnar totalt slut. På morgonen är allt mycket bättre, jag kan sitta och resa mej utan att grina - men det gör så klart förfarande ont. Jag kan ändå fungera hyfsat normalt och tänker att jag låter det bero, men träna kan jag såklart inte. Så just nu är läget att jag väntar till måndag och ser hur allt är då. Just nu kan jag sitta nästan normalt, det gör mest ont när jag reser mej.

Det var en rejäl smäll jag fick, Jag var inte oförsiktig, det var en ren olycka. Klart jag vet att vatten och vågor har kraft, men att en våg som nästan klingat ut och är halvvägs uppe på stranden kan ha sån kraft att den slår undan benen på en var lite oväntat. Jag ska nog ändå vara glad att det var lite uppförsbacke och fanns lite vatten som dämpning. Och att det inte fanns några koraller eller stenar där jag landade. Det gör ont just nu, men om några veckor är nog allt som vanligt igen.

Jag har bara varit med om en så jobbig flygresa en gång tidigare och det var när vi flög från Zanzibar och jag hade salmonella. Då var det några timmar till som skulle klaras av, "skitjobbigt" rent bokstavligt... Men nu är jag iaf hemma, det är alltid skönast att vara i sitt eget land när man inte mår helt bra. Nu får vi se hur saker och ting läker, det blir som det blir.

Har du någon erfarenhet av stukade svanskotor? Berätta!

Fotosession på vackraste stranden

Varje dag går vi en promenad på stranden. Antingen går vi år vänster mot piren i Santa Maria eller också går vi till höger och den oändliga stranden. Vi går mil varje dag och det är så troligt härligt!

Här om dagen gick vi iväg lite längre än vanligt, för att få vara helt ensamma på stranden. Vi hade en plan på vilka bilder vi skulle ta och vad vi ville ha. Jag offrade en vit klänning för konsten :-) 

Vädret var perfekt, alla färger så där sagolikt vackra med azurblått vatten och vit sand. Det var bara vågorna som var lite i vägen, särskilt en… men Martin såg den komma och fick jätteroliga bilder på mej precis när jag blev totalt översköljd. Där låg jag som en dränkt katt och skrattade nästan ihjäl mej.

Sen blev det bilder på alla möjliga och omöjliga håll. Ni får se ett urval av dem medan vi roar oss med en 7-timmars flygresa hem till kalla Sverige. I natt är vi tillbaka i verkligheten igen…

Bussen går när bussen är full

Kap Verde består av en massa öar, Sal är bara en av dem. Även om Sal kanske är den mest turisttäta ön, så är det inte här huvudstaden ligger. Men det finns förstås en större ort även här och den heter Esparagos och ligger nästan mitt på ön. I måndags testade vi öns lokaltrafik och tog oss dit.

När vi besöker ett nytt ställe så använder vi alltid fötterna för att se så mycket som möjligt. Här om dagen tog vi en liten lätt promenad på 3 timmar och hittade då till slut fram till Saltbassängerna. Då gick vi även förbi Santa Maria busstorg och bekantade oss lite med detta. Så i måndags lämnade vi hotellet för att ta lokalbussen till Esparagos. Här finns ingen busstidtabell utan bussen går när bussen är full. Enkelt. Vi hade tur och var de sista som fick plats, så det var bara att stänga dörren och hoppas på det bästa… det är ett under att den höll hela vägen… Vart man än åker kostar det 1 Euro, billigt och bra!

Det är knappt två mil mellan Santa Maria och Esparagos, det tog inte lång tid att ta sej tid alls. Bussen släpper av alla på samma ställe, ganska mitt i stan. Vi hade ju ingen aning om vad man sa se där, utan promenerade bara omkring lite. Tills vi såg ett torn på en kulle och en massa människor. Dit ville vi gå! Efter lite omvägar och senvägar hittade vi iaf dit och började vår ”klättring”. Vi hade haft koll på vädret och tog en mulen dag och tur var det för värmen var det inget fel på! Efter en rejäl serpentinväg med stark lutning var vi iaf uppe och hade utsikt över nästan hela ön. Helt otroligt! Man kunde inte se till Santa Maria, men allt annat – så häftigt!

När vi var nöjda och tagit en miljon bilder gick vi ner igen och hade då bestämt oss för att ta en taxi till Palmeira som vi hört skulle vara en mysig kuststad. 4 Euro kostade taxin som släppte av oss i nån slags citykärna… här fanns mycket riktigt en liten hamn, men i stort sett inget mer – eller också var vi på fel plats… vi tittade lite på fiskgubbarna som fixade med sina båtar, kollade runt lite i byhålan och när vi såg en buss gå tillbaka till Esparagos hoppade vi på den. Sen var vi ganska nöjda och tog nästa buss tillbaka till Santa Maria igen. Planen var att äta lunch i Palmeria men som det nu föll sej var vi tillbaka på hotellet innan lunchen var slut.

Man kan väl inte säga att varken Esparagos eller Palmeria var särskilt mycket att hänga i julgranen, men nu har vi iaf sett det. Vi kunde konstatera att klasskillnaderna är tydliga överallt på ön, men kanske ännu tydligare i Esparagos. Här blandades jättefina hus med plåtskjul. På baksidan av tornet som vi besökte, såg vi ett av de fattigaste områdena på ön. Här var det bara fyra väggar av korrugerad plåt. Eftersom det inte finns något grundvatten så växer det knappt någonting. Det är platt och bara en massa sand. Och det blåser, precis hela tiden. Det kan verkligen inte vara lätt att leva här om man inte har pengar. Genast går tankarna till ens behagliga liv hemma och hur mycket vi gnäller i onödan. Vi är rätt bortskämda.

Klart man skulle vilja hjälpa, men man kan ju inte hjälpa till överallt. Vår by i Gambia har det i stort sett lika dåligt, skillnaden är att där kan man iaf i bästa fall odla lite ris och kanske en och annan frukt. Även om vi inte gör skillnad för någon här på Kap Verde mer än som turist, så känns det bra att vi hjälper till någonstans i världen. Vi engagerar oss i Gambia och vi vet att andra engagerar sej här på Kap Verde. Ingen kan göra allt – men alla kan göra något.

Imorrn åker vi hem efter två berikande veckor. Jag kan absolut rekommendera alla att åka hit, alla som står ut med konstant blåst alltså… stränderna är otroligt fina, det är lagom lång flygresa och bara två timmars tidsskillnad. Ett bra resmål helt enkelt. Jag kommer att utveckla det mer när jag kommit hem och landat lite. 

Nu ska vi bara njuta av den sista dagen och ta vara på de sista solstrålarna innan det är dags för den svenska vintern igen. Guuud som jag kommer att sakna solen och värmen!!!

Nyårsafton på Kap Verde

Tänk att det redan gått en vecka på det nya året! Nu är det bara 24 veckor kvar till midsommar och 50 kvar till jul! Tiden går så jäkla fort!

Vår nyårsafton blev väldigt lugn. Vi hade ett fantastiskt väder här på Kap Verde, med strålande sol och klarblå himmel. Förmiddagen spenderas i en solsäng och på eftermiddagen tog vi en lång promenad på stranden. Vi gick bla förbi där man riggade nyårsfyrverkerierna och såg att man höll hårt på säkerheten. 

Området var avspärrat, där var en vakt som kollade att ingen gick för nära, alla pjäser var riktade mot vattnet och ett riktigt proffs höll koll på alla grejer. Inga halvpackade män som snubblande försöker få ner smällare i nån gammal ölflaska och fumlande försöker tända på… Här var säkerheten först, sånt gillar vi!

Efter vår promenad gjorde vi oss i ordning, tog en drink på vår veranda och gick sedan till matsalen som var dekorerad till max! Vita dukar på varje bord, en vinflaska i ett fint ställ, linneservetter, vackra uppläggningar osv osv. Vi stod först i kön och hann fota lite innan folk kastade sej över maten. Där fanns mängder med skaldjur av alla sorter, färsk frukt, härliga efterrätter och en massa annat. Jag tog mest för mej av de grillade jätteräkorna som var sååå goda! Vi åt länge, njöt av maten, varandras sällskap och kvällen. 

På promenaden hade vi summerat året och kommit fram till att 2018 bara kan bli bättre än 2017. Att börja här på Kap Verde känns helt rätt, förmodligen avslutas det i Gambia och det känns lika rätt det.

Efter maten skickade vi sms hem till familjen och gick sedan och satte oss på vår härliga veranda igen. Kvällarna är varma, så man kan sitta ute hela natten om man vill. Vi var fortfarande i svensk tid i kroppen, så vid 22.30 var jag rätt trött och gick in och la mej en stund. 23.15 hörde vi smällare och undrade om man inte kan klockan här på ön. Det var ju flera minuter kvar till tolvslaget!

Strax innan 24 gick vi ut på stranden, tillsammans med en massa andra människor från hotellet. Vi gick åt det håll där vi sett arrangemangen för fyrverkerierna, och väntade… och väntade… förgäves. 00.15 hade det fortfarande inte hänt något, så då gick vi in… en kvart senare smällde det! De kan verkligen inte klockan här! Förklaringen fick vi dagen efter när vi träffade en svenska som jobbar här. Det landar tydligen ett plan strax innan 12 och då får man av förklarliga skäl inte fyra av en massa fyrverkerier, därför gör man det före och efter. Synd bara att man inte talat om detta för oss turister…

Så vi lyckades alltså missa två fyrverkerier, å andra sidan är jag ju inget jättefan av sånt - så det är helt ok ändå. Vi har firat nyår både på Zanzibar och Egypten utan ett enda fyrverkerier, det är förbjudet där, och det har gått alldeles utmärkt ändå.

2018 började alltså inte med en smäll, men med strålande sol och klarblå himmel även på nyårsdagen. En väldigt bra början om ni frågar mej :-)

Promenaden blev lite längre än tänkt…

Livet går sin gilla gång här på Kap Verde. Fortfarande vaknar vi vid 7 varje morgon, men de senast två dagarna har vi iaf inte sovit middag. Det betyder alltså att vi sovit ikapp och är betydligt piggare än innan vi åkte.

Vi har varit här halva tiden nu och har knappt en vecka kvar. Igår var tydligen den stora resdagen, idag är hotellet nästan tomt. Tyvärr verkade solen följa med transferns till flyget, för idag är det rätt mulet tyvärr. Så istället för att parkera på en solstol som vi brukar göra efter frukost, så snörade vi på oss gympaskorna och gav oss ut på promenad. Vi skulle bara gå till saltbassängerna här i Santa Maria, som vi hört talas om. Problemet var att vi inte hade en aning om var de låg.

Eller jo, en aning hade vi… typ till vänster vid bensinstationen.  Problemet är att det finns två bensinstationer och den som beskrev detta pekade åt höger… Men vi började gå och tänkte att det löser sej väl på vägen. Hittade vi inte dit så hittade vi väl något annat. Ingen av vägarna vid någon av bensinmackarna såg rätt ut, så vi fortsatte rakt fram. Hittade vi inte saltbassängerna, kunde vi alltid gå till Botaniska trädgården istället. Åsså kan man ju fråga sej fram!

Första mannen vi frågade hade ingen aning, han var nog ännu mer vilse i pannkakan än vi var. Men den andre han visste! Så vi vände och gick med honom tillbaka en bit, tills han pekade ungefär hur vi skulle gå. Vi var inte tillbaka på rutan ett, men inte långt ifrån… Vi gick dit han pekade och befann oss väldigt mycket på baksidan av Santa Maria. Här bor folk i skjul och det finns mycket skräp på gatan, men här och där finns också jättefina hus. Vi tog sikte på stranden och tänkte att vi kanske ser vart vi ska därifrån. 

Innan vi kom fram till stranden såg vi mängder med Kite-segel och förstod rätt snabbt att det måste vara Kite-Beach som alla pratar om, där det är någon form av mästerskap just nu. Vi går väl dit då! Hittar vi inte saltbassängerna så kan vi ju alltid kolla på surfare istället. Härifrån fick vi sällskap av en liten hundflicka som rätt var det var hade visat oss vägen till… Saltbassängerna! Vi hade gått genom sanddyner och tvättäkta ökenlandskap när vi plötsligt såg dem. Så häftigt!

Området ligger mitt ute i ingenting, i form av två gigantiska vattenområden med inrutade bassänger. Vi såg redan en bit innan hur marken blev hårdare och sprack upp här och där. Vitt salt blandades med sanden överallt. Här jobbade 3-4 män med att ta upp det aldrig sinande saltet ur vattnet. Runt om var det högar med salt, som jag antar att någon hämtar då och då och fixar till för att kunna sälja. Vi och hundflickan gick runt och tittade, fotade och fascinerades. Männen brydde sej inte så mycket, men vinkade till oss. Det finns större saltbassänger norrut på Sal, dit turisterna vanligtvis åker – vi var helt ensamma här och väldigt nöjda med det.

Jag fick med mej en stor saltkristall, och efter en miljon bilder gick vi därifrån. Vid det här laget hade vi gått i drygt två timmar och redan tagit sisådär 10 000 steg i lös sand. Det fanns ingen skugga alls och var väldigt varmt, så den där Kite-stranden fick vara. Vi hade nått vårt mål, hittat våra saltbassänger, var nöjda och kände mest för att gå hem. Så det gjorde vi! Problemet var bara att hundflickan ocså gjorde det… följde med oss alltså, trots at vi försökte få henne att gå hem. Hon följde oss hela den långa vägen tillbaka till hotellet, trots att vi försökte få henne att vända. När vi kom fram började en annan familj att klappa henne och hon la sej hos dem medan vi smet iväg till rummet.

Sen såg vi henne inte igen, men det var tack vare henne som vi hittade rätt! Hade hunden inte gått framför oss när vi irrade runt och hade vi inte följt henne, så hade vi aldrig hittat de där bassängerna. Det tackar vi för! Vi får väl se om vi ser henne igen någon dag inne i Santa Maria.

Nu kan vi alltså bocka av en sevärdhet på vår lista, vi har inte gjort så mycket av den varan än. Men på måndag är tanken att vi ska åka till Esparagos och Palmeria. Vi tänkte ta lokalbussen, så får vi se om vi hittar rätt  :-)

På resa som Viktväktare

Många tror att det är helt omöjligt att ”sköta” sej när man har semester eller åker på resa. De flesta avbryter sitt Viktväkteri och tappar bort sej totalt. Man tänker att man bara ska göra ett litet uppehåll och sen köra igång igen när man kommer hem. Men så blir det inte alltid... Jag tänker lite annorlunda.

När jag skrev in mej på Vitväktarna i aug 2000 hade jag aldrig ens försökt att gå ner i vikt innan. Jag gick in i Viktväkteriet med hull och hår, följde allt till punkt och pricka och blev nästan som frälst eftersom jag mådde så himla bra. När första utlandsresan närmade sej i oktober samma år vågade jag inte annat än följa programmet även i Tunisien dit vi skulle någon vecka. Jag vägde exakt detsamma när jag åkte som när jag kom hem, helt ok.

Efter detta har det såklart följt några resor, jag har handskats med dem på olika sätt. De första tre åren vågade jag inte annat än att följa programmet, sedan dess har jag blivit lite mer avslappnad i mitt förhållningssätt kan man nog säga. Jag har insett att man både kan njuta, vara Viktväktare och må bra även på semestern. Man behöver inte vara nitisk, men man behöver inte släppa taget helt heller. Blir det ett plus så blir det, det tar man bort ganska snabbt igen.

Fram tills för något år sedan vågade jag inte bo på hotell med all-inklusive. Jag var helt säker på att jag inte skulle klara av att det bjöds på tex glass hela dagarna eller att det fanns något att äta precis hela tiden. Jag trodde att jag skulle ta alldeles för stora portioner och dricka litervis med läsk. Efter 15 år som Viktväktare, typ 12 av dem som Guldmedlem chansade vi. Förra året bokade vi vår första all-inklusive i Egypten, å det gick hur bra som helst! Det var ju inte ens svårt!!!

Även här på Kap Verde har vi all-inklusive och precis som sist njuter vi av semester och mat, det sistnämnda i lagom mängder. Ja, det är en himla massa maträtter. Ja, det är en himla massa efterrätter. Ja, det är gratis glass, pommes, hamburgare och gud vet vad - hela dagarna vid poolen. MEN här finns också dignande, härliga salladsbord, solmogna och otroligt goda frukter och en massa annat. Vår strategi är att först ta från salladsbordet. Sedan går vi runt bland varmrätterna för att se vad som finns och väljer att äta EN rätt. Vi dricker vatten till maten och när det är dags för efterrätt kollar vi även där vad som finns och väljer EN liten bit om det faktiskt inte räcker med frukten. Vi går ifrån matbordet nöjda men inte proppmätta. 

Detta förhållningssätt låter kanske tråkigt, men det funkar för oss. Varje dag tar vi en eller två långa promenader och får på så sätt se stället vi är på lite mer ingående. Efter några dagar brukar lokalbefolkningen känna igen oss och hälsar glatt. 

Genom att göra medvetna val, eller kloka om man så vill, brukar vi komma hem några hekto lättare än när vi åkte. Vi tycker inte att vi offrar något eller har en tråkigare semester för att vi inte kopplar bort Viktväkteriet helt. Tvärtom faktiskt. Vi utnyttjar vår ledighet till att må lite bättre och komma i lite bättre form. Så var det verkligen den här gången. Jag var i superdåligt skick, sönderstressad, hade värk och mådde ganska dåligt. Men med bra mat, sol på näsan, vila och promenader börjar jag må ganska bra igen. Jag räknar med att må mycket bättre när jag kommer hem och vara lite lättare än när jag åkte. 

Jag tänker inte vikt på semestern, men jag tänker hälsa! Å tänker man hälsa så blir det automatiskt bra mat, lite eller ingen alkohol, vila och promenader. Ganska enkelt egentligen… För oss funkar det! Det ska bli spännande att se vad vågen säger när vi kommer hem. Om hälsotänket funkade även den här gången.