Jag hittade honom!!!

Så här såg jag ut i högstadiet

När jag gick i högstadiet umgicks jag konstant med mina grannar som spelade i ett band. I bandet fanns en sångare (A) som jag senare umgicks med mer än grannarna. A och jag hade nånslags syskonrelation och var verkligen bra kompisar och det var vi ända fram till bägge gifte sej och jag fick barn. Ett av mina starkaste minnen är när han tog med mej på en konsert med Elton John ett par dagar innan jag skulle gifta mej. Vädret var fantastiskt och vi hade en supermysig kväll. Han var på mitt bröllop och första sonens dop, sen kommer jag inte ihåg om han även var med när andra sonen döptes eller om han redan försvunnit då. För det var precis vad som hände... han bara försvann - gick upp i rök. Jag visste att han skiljt sej, men inget mer.

Jag letade överallt! Googlade hans namn en miljon gånger, ringde hans mamma en gång men hon lät så avvisande att jag inte vågade göra det igen, letade i alla register jag visste om - men hittade inget och saknade var otroligt stor. Han var en av mina bästa vänner och visste i stort sett allt om mej. Men livet går vidare och med barn går livet fort. Men saknade fanns där och lite då och då slog jag in hans namn på Facebook eller google, men fick inget napp. En dag i början av 2000-talet sa min pappa att han sett A i en tv-soffa där han berättade att han funnit kärleken via internet och flyttat till Finland. Nu visste jag iaf att han levde! Och hade fått en familj  :-)

Nu visste jag vilket land han bodde i, men lyckades inte hitta honom ändå. Jag återfick kontakten med mina grannar som också sökte efter honom, men inte heller lyckats. Åsså igår slog jag in namnet lite så där på måfå igen på Facebook och HITTADE HONOM! Helt plötsligt fanns han bara där och jag slängde iväg ett meddelande som jag fick svar på direkt. Han skrev att han var precis lika glad som jag och att vi nu aldrig skulle tappa kontakten igen.

Tyvärr fick jag även veta att hans 8-årige son behandlas för cancer, men det förtar inte min glädje över att hitta honom. Däremot hoppas jag att jag kan finnas där som stöd om han behöver det. Även om mina barn inte har haft cancer så vet jag ju hur det är att vistas på en sjukavdelning dag efter dag och inte veta när man ska slippa komma dit igen.

Jag kunde knappt sova igår, så glad var jag. Nu hoppas jag bara att vi ska kunna ses och prata på Skype. Vi har några år att ta igen... jag vill veta allt som hänt och bara höra hans röst igen. Det är tur att Martin inte är svartsjuk för jag höll honom vaken med mitt babbel en bra stund igår. Jag var ju så himla glad och tack och lov så är Martin den mest förstående man man kan hitta och unnar mej den glädjen.

På nåt sätt känns det som att jag hittat min förlorade storebror. Jag är så himla glad! Ytterligare en pusselbit i mitt stora relations- och kärlekspussel som har hittat sin plats  :-)

Visst syns det skillnad!

Igår efterlyste jag bilder från våra Guldmedlemmar som visade hur de såg ut före och efter sin viktminskning. Allt för att peppa våra andra medlemmar och för att visa vilken skillnad det blir på bara några kilon. För att visa vad jag menade visade jag bilder på Martin för och efter hans viktminskning som var hela 60 kg. Å då kom ju förstås frågan om mina egna bilder och jag började leta...

Just det där med bilder från sin storhetsperiod har man ofta inte, så det krävs oftast en del letande. Man gillade ju lixom inte hur man såg ut och var oftast den som tog bilderna så att man själv slapp bli huvudperson på bilden. Men jag hittade iaf en som är helt bedrövlig, men sonen är söt...

Så här bjuder jag på våra före och efterbilder. I mitt fall handlar det om ca 10 kg och som ni ser så gör 10 kilo ganska mycket på en så liten kropp som jag har. Jag är bara 156 cm lång. Medan 10 kg på Martins kropp knappt syns alls...

Det roliga med min efterlysning var att det strömmade in bilder från ganska många medlemmar som visade hur de såg ut efter si och så många kilon, trots att de hade en del kvar att gå ner. Å visst syntes det skillnad och jösses va peppade de andra medlemmarna blev. Så himla bra!

Medlemmarna kämpar med sin vikt och vi kämpar vidare med vår vikt... att det ska vara så svårt. Vi som bara vill vara normalviktiga och hälsosamma. Men vi gör det tillsammans och är på g. Dessutom ska vi springa Vårruset tillsammans och har redan fyra kompletta lag. 24 peppade Viktväktare ska alltså genomföra loppet tillsammans och det ska bli så himla kul! Vi är nog inte riktigt normala som lägger så mycket av oss själva i vårt jobb, men vi älskar det vi gör - så är det bara! Å det ger ju resultat... vi har ju ändå några av Sveriges största klasser. Och ner i vikt går de!

Martin har alltså gått ner 60 kg och jag har gått ner 10-12 kg, vet inte exakt. Det visar att man faktiskt kan komma i mål och bli normalviktig hur mycket det än handlar om. 5, 15, 50  eller 80 kg, allt handlar om tålamod, hjälpen man får och vilka ursäkter man har. Det är ett hårt jobb som tar tid, men det går!

Visst kan man göra en operation eller leva en tid med konstiga dieter. Men faktum kvarstår; efter en operation måste man offra en stor del av den sociala biten som en middag innebär och ska man leva efter en diet som utesluter olika produkter så blir det tråkigt efter ett tag. Allt detta får vi höra i våra klasser. Det tråkigaste är när en fd gastricopererad person kommer till oss några år efter sin operation och har gått upp alltsammans. Det händer lite för ofta tyvärr. Så mycket jobb för att de ska få sin operation och sen är de ändå tillbaka på ruta ett igen efter några år. Så himla tråkigt tycker jag.

Hur man än gör så är det ändå det viktigaste att man gör något åt sin övervikt, tycker jag. För kroppen mår inte bra av att väga för mycket och man vill väl ändå leva ett så friskt liv som möjligt. Jag förespråkar förstås Viktväktarna eftersom jag vet att det fungerar. Det tar tid, men man kan i stort sett leva som vanligt och under resans gång lär man sej att hålla vikten så gott det går. Men hur vi än vänder och vrider på det så handlar det om att inte äta mer energi än kroppen gör av med, oavsett om dieten består av hallonbåtar.

Vi blir tjocka av olika skäl, men i grund och botten handlar det om att vi stoppat i oss mer energi än vi gjort av med. Alla måste äta, så är det - men man kan göra bra val och röra lite på sej. Det får oss alla att må bättre. Så vad väntar du på???

Hur kan man???

Tänk dej att du är fyra år gammal. Du sitter på ett bord på en snurrande bricka som din pappa sätter fart på. Runt bordet sitter ett antal påverkade män och den du stannar framför kommer att våldta dej. För att inte låta för mycket har din pappa dessutom drogat ner dej.

Eller tänk dej att du är 17 år gammal och går till närbutiken för att handla läsk. Du träffar några kompisar som frågar om du vill följa med och spela biljard. Du hänger på, men vill åka hem lite tidigare och en de nya kompisarna skjutsar dej hem. Men du körs inte hem utan utsätts under åtta dagar för grova våldtäkter, drogas ner och misshandlas.

De här två berättelserna hörde jag idag när jag av en händelse knappade in Dr Phils program på sjuan. Två starka tjejer som berättat om sina upplevelser för att upplysa omgivningen om vad som kan hända och som faktiskt händer både här och där. Deras berättelser är tyvärr inte unika och tyvärr är de heller inte påhittade.

I bägge fallen handlar det förstås om droger. Att sälja en annan människa för att få pengar och tillgång till nästa rus. Att till och med gå så långt att man säljer sitt eget barn för att drogen är viktigare. Jag blir så äcklad, förbannad, illa berörd och frustrerad! Så många som såg den lilla flickan, men som inte rörde ett finger för att hjälpa henne! Hur kan man bara se på? Hur kan man se sej själv i spegeln och veta att man inget gjorde för att hjälpa? Jag fattar det inte!

Just de här två tjejerna får nu hjälp av proffs att komma vidare. Men vad händer med alla andra. Alla dom som vi inte ser eller vet om. Skulle du våga säga ifrån?

Färre besök

När man mår bra och bara skriver positiva inlägg, då uteblir besökarna. Tydligen så vill man läsa om folks elände och sjukdom. Men då får ni gå vidare, för sånt finns inte här just nu och det tycker iaf jag är bra  :-)

Idag var det med stor spänning som jag klev upp på vågen för veckans måndagsvägning. Jag har ju varit superduktig med maten i två veckor nu och förra veckan la jag till promenader, så det bara skulle vara minus. Å det var det! Hela 8 hekto hade jag gått ner den här veckan och jag är sååå glad! Nu är det 1,2 kg kvar till vikten jag hade innan jul och 1,7 till mål. Sen vill jag ta 2 kilo till, men det blir i den takt det blir. Huvudsaken är att jag kommer i mål till den vikt där jag trivs och kan ha mina kläder bekvämt.

Den här veckan finns inga hinder i vägen. Inte förrän nästa lördag blir det knepigt, då ska vi nämligen äta taco igen och jag har väldigt svårt att begränsa mitt intag när det gäller taco. Så det får bli som det blir, jag räknar iskallt med ett plus. Men sköter man sej före och efter så begränsar man "skadan"  :-)

Martin är tillbaka på sin praktik, Junior har faktiskt hela två dagars sportlov och Senior jobbar inte förrän klockan 16. Så medan Junior gjorde sej färdig för en dag i skidbacken med en kompis, åkte jag och Senior och handlade. Det har blivit lite av en vana att vi handlar tillsammans på måndagarna, lite mysigt faktiskt. Åsså har Baileys och jag varit ute och gått. Jag går samma sträcka varje dag och idag tog det 3 minuter kortare än förra veckan, så nog händer det nåt i kroppen alltid. Himla skönt att se flera bevis på sin ansträngning.

Nu ska jag fixa mat till mej och Senior, sen jobba lite men en tupplur på soffan får det nog också bli. Jag är trött idag. Men solen skiner, februari är snart slut och det är vår i luften. Sämre kan man ha det!

Grus i dojjan...

Idag har vi en klarblå himmel och strålande sol över Tumba. Tidigare var det 5 minus, men nu är det nollan ganska precis och faktiskt ca 10 grader varmt i solen. Då var vi ju bara tvungna att gå ut!

Eftersom vi gick en sträcka med backar igår och jag kände av mitt knä lite grann, så valde vi att gå på platt mark hela vägen idag och då finns det en himla bra sträcka runt Alfa Laval som är 4,5 km ungefär. Så den tog vi. Baileys var överlycklig, för på vägen finns ett ställe som han får springa fritt på. Men han fuskade! Det var ju en 20-30 cm snö där och förstås lite jobbigt att springa i, så han hoppade upp på vägen istället. Trodde han ja! Vi ropade tillbaka honom så han fick lite att jobba med  :-)

Jag kände redan när jag tog på med stövlarna att där var en liiiten sten i vägen, men den var ju så liten att jag inte brydde mej... å nu har jag en stor blåsa under trampdynan förstås. Jaja, jag får skylla mej själv.  

Vädret var härligt och en del bilder tog vi på vägen. Det känns att våren är på gång nu och det riktigt kliar i fingrarna att få ta fram utemöblerna och ta en fika i solen. Men SMHI hotar med både kyla och snö i veckan, så vi får väl se...

Men oavsett vad som händer, så njuter jag av värdet idag!

Nyfiken på Indien?

Fick ett önskemål att berätta om min resa till Indien, så det kan jag väl göra då  :-)

Sommaren 2006 berättade en av mina bästa kompisar (R) att han skulle åka till Indien och hälsa på en kompis som flyttat dit pga sitt jobb. Han bodde med sin familj mitt i New Delhi och skulle stanna i två eller tre år. R tänkte åka dit under hösten och besöka de norra delarna av landet. När jag hörde detta så frågade jag om jag kanske kunde få följa med honom och det fick jag!

Taj Mahal

Så i slutet av november landade vi i världens skitigaste huvudstad, tycker jag iaf... det här var ju inte min resa utan R´s så hans planer blev mina planer och det var lixom bara att hänga med. Vi kom till familjens hus i den finare områdena i New Delhi, familjens chaufför körde runt med oss första dagen för att visa oss staden vi hamnat i. New Delhi är stort, bullrig, rörigt och skitigt. Jag blev sjuk i astma nästan direkt, men tyckte inte att det var så mycket att bekymra sej för i början. Det skulle bli värre, mycket värre... I Delhi finns det många som inte har någonstans att bo. De bor på en kartongbit på gatan och eldar det som hittas för att få värmen. Det kan vara bildäck, platsdunkar, tyg, palmblad eller i princip vad som helst. Allt detta ger en luft som är så tjock att den knappt går att dra ner i lungorna. Och har man astma, som jag, då kör det ihop sej totalt.

Fönsterpalatset

Men vi stannade bara i Delhi någon dag innan vi åkte till Agra för att besöka Taj Mahal. Vilket ställe! Tänk att bygga en sån grej till sin döda fru, helt galet. Det var himla mysigt att gå runt där, ta bilder och bara förundras över den vackra byggnaden. I Agra besökte vi även Agra Fort och fortsatte sen till Fatehpur Sikri som är någon gammal viktig stad med ett stort fint fort. Överhuvudtaget finns det mängder med fina fort och byggnader som moguler och maharadjor har bott i, som fortfarande står intakta.

Ranthambore

Sen var det dax för höjdpunkten på hela resan; Ranthambore! Vi stod utanför parken redan 6.30 på morgonen för att se djuren vakna. Å visst såg vi djur, mängder med apor, antiloper och fåglar. Kameran gick varm och vi hade en spännande morgon. Vi åkte tillbaka till hotellet för frukost, någon timme i solen och lunch. Sen var det dax igen och den här gången blev det fullträff! Vi såg en tiger väldigt nära oss, som vi fritt kunde följa i hela tre timmar. Vi såg henne ligga på vakt och något litet försök att jaga, men vi störde nog för mycket för att det skulle vara någon idé för henne att göra något allvarligt försök. Vi fick iaf mängder med fina bilder på henne  :-)

Efter Ranthambore åkte vi till Jaipur som är "huvudstaden" i Rajasthan. Här finns bla den Rosa Staden, en park med urgamla mätinstrument och stjärntecken, Amber fort och Fönsterpalatset med sina över tusen fönster. Vi åkte elefant-taxi och såg ännu fler apor och kameran fick jobba hårt. Indien är ett fantastiskt land att fotografera med sina vackra färger, fina byggnader, mängder med färggranna djur och otroligt vackra människor.

Elefant-taxi

Efter några intensiva dagar åkte vi tillbaka till familjen i New Delhi och pustade ut. R´s kompis tog oss med ut i de gamla delarna av Delhi, där allt var hur billigt som helst. Tyvärr är R ingen shoppingmänniska så just den dagen blev det inga fynd. Det fick jag precis innan vi skulle åka hem istället, när mamman i familjen följde med mej. Nu hade dessutom luften satt sej i mina lungor och jag hostade så jag trodde jag skulle sprängas. Både R och familjen trodde nog att jag skulle dö, för de var rejält oroliga. Men som tur är så behövs det ju inget recept i såna här länder och apoteken ligger ganska tätt, så jag sa bara vad jag skulle ha så fick jag det utan frågor och till en minimal kostnad. Så kunde jag iaf hålla astman i schack tills jag kom till Sverige igen.

Så var det dax för nästa äventyr och det gick med tåg upp på Himalaya. Efter tre timmar på galonsäten i ett halvtaskigt tåg och ytterligare en timme i taxi kom vi till bergsbyn Shimla. En jättefin liten by 6900 möh med utsikt över halva Indien. Helt fantastiskt! Vi kom till ett av de finaste hotellet som jag bott på, nämligen Hotel Oberoi Cecil. Det fanns mängder med lyx att vältra sej i, men nu var jag så pass dålig att jag mest låg på rummet medan R upptäckte världen på och utanför hotellet. Men efter att ha fått andas lite bergsluft så orkade jag iaf ta ett varv runt Shimla, som var otroligt fint. Även här fanns det apor, om än lite fräckare än tidigare. Man fick stoppa undan solglasögon och kepsar, annars var risken att man blev av med grejerna.

När vi lämnade Shimla gjorde vi det med ett leksakståg... det var alltså ett litet tåg som gick på ett smalspårigt räls och detta var naturligtvis höjdpunkten för R som är lokförare och MYCKET intresserad av järnvägar. Sen var vi tillbaka i Delhi och det var nästan dax att åka tillbaka till Sverige igen, några erfarenheter rikare.

Jag är inte särskilt förtjust i Indien och det beror nog mest på att jag var så pass sjuk och att jag inte fick några riktigt soldagar. Jag är helt enkelt inte nöjd med min semester om jag inte fått ligga i solen en stund och fått lite färg på kinderna. Iaf inte när jag är borta så här länge, en weekend i New York är helt annorlunda. Norra Indien är inget för den som inte är intresserad av hus, byggnader, historia och kultur. Jag tyckte att det var ok, men inget jag åker tillbaka till. Hade jag inte fått se Taj Mahal och den där tigern hade jag nog varit ganska anti-Indien tror jag... Däremot skulle jag vilja besöka södra Indien och Kerala. Jag gillar ju Sri Lanka, så det passar nog mej bättre att resa söderut.

En vanlig syn längst vägen...

För dej som funderar på en resa vill jag absolut rekommendera att du kollar dina lungor och har medicin med dej utifallatt... Det var INTE roligt att bli så sjuk som jag blev och att dessutom skrämma upp folk och hålla dem vaken hela nätterna med min hosta. Den försvann någon vecka efter jag kom hem och fick andas lite renare luft. Men efter detta har jag varit känsligare, så man ska nog kolla upp om man faktiskt har astma innan man vistas i Delhi. Men jag tycker ändå att du som är nyfiken på landet ska åka dit, för det finns mycket att se och uppleva och det är enkelt att ta sej runt.

Å människorna är fantastiska, min kusin kommer ju därifrån  :-)

Det känns bra nu!

Nu jäklar är den här morsan på g!
Det funkar klockrent med maten, checklistan fylls i och jag äter precis som man ska. Lyckades tom handla idag utan att få med mej en enda godisbit hem. Jag var bara pyttelite sugen...

Jag har lovat mej själv fyra promenader den här veckan och tre har jag lyckats ta. Jag går just nu exakt samma sträcka varje gång för att se vilken tid det tar, nu borde det gå snabbare och snabbare för varje gång. Dock inte idag, för just idag tyckte hundskrället att han skulle trilskas lite extra mycket. Så jag fick köra lite hundlydnad på vägen, så idag tog mina 2,55 km 2 minuter mer än i onsdags. Men nu börjar jag faktiskt att gilla de där promenaderna igen och det är ju alltid nåt.

Fuskvägningen i morse var riktigt trevlig, hela 0,6 ner sedan i måndags. Nu får vi hoppas att det håller hela vägen fram till på måndag. Har satt ett mål på 0,5, klarar jag det så är jag väldigt nöjd. Kroppen känns frisk, knoppen ok. Jag har vant mej vid jobbläget och allt annat runt omkring. Jag var fruktansvärt trött igår, men idag är det ok igen.

Nu ska jag äta lite lunch, köra till sopen med skräp och sen stoppa jackan i tvättmaskinen, dra ett varv med dammsugaren och sen lägga mej själv på soffan. Eller också tar jag sopen imorrn... vi får se. Jag gör ju lite som jag vill  :-)

Börjar fatta nu...

Fyra dagar med Martin utanför hemmet och jag har börjat fatta vad det är som händer. Dagarna har fått en ny lunk och den lunken är väldigt behaglig. Jag sover tills jag vaknar av mej själv, inga väckarklockor, sitter och jobbar lite och äter frukost. Tar en sväng med Baileys, äter lunch framför tv´n, plockar ihop mej och åker till jobbet. Så här ska jag ha det i 12 veckor, sen är vi tillsammans en hel del under hösten innan det blir en ny praktikperiod över nästa jul.

Jag gillar det! Jag trivs bra i mitt eget sällskap. Å jag vet ju att jag får sällskap när kvällen närmar sej, inte som förut när jag var ensam hela tiden. Då trivdes jag inte alls! Eller jo, det gjorde jag... för det mesta, men en del kvällar var riktigt långa och tråkiga. Det var ju bla därför som vi skaffade hund.

Det börjar kännas ok med vikten igen. Kampen känns inte längre hopplös. Hade tappat 3 hg den här veckan och planen är att ta bort 5 hg till nästa vägning. Nu när promenaderna börjar sitta ska det väl inte vara några större problem. Jag mår bra, har hittat en ny harmoni här hemma och ser med stor nyfikenhet framåt. 490 dagar kvar...

Tiden går fort, snart är det vår!

120 kissnödiga och ingen toa...

Vårt jobb på Viktväktarna är väl inte så där jättespännande, men ibland så utmanar vi ödet och fixar en och annan thriller. Eller njae... det kanske inte är så mycket vi som fixar det, utan den där Murphy. Ni vet Murphys lag om livets jävlighet, när allt som kan gå fel verkligen går fel. Så var det igår.

Eftersom Martin praktiserar så får jag ta mej till jobbet på egen hand. Jag var ute i god tid, lämnade hunden till mina föräldrar och körde lugnt i snöyran. Å upptäcker att jag glömt vårt företagskort... det som jag borde betala p-avgiften med. Jaja, det är ju ingen katastrof, så det glömmer jag snabbt.

Kånkar iväg med alla tre åbäken till väskor och kommer fram till en låst dörr. Det är ovanligt att stället är tomt, men jag har ju egen nyckel så det är lugnt. Låser upp och hoppas att larmet inte är påslaget, för det vet jag inte hur man larmar av. Men det är lugnt, inget larm går. Börjar möblera, packar upp och är nästan färdig när Martin kommer.

Snön yr utanför och vi tror väl inte att det ska komma så mycket folk. I våra ögon är lite folk allt under 50 personer. Eftersom vår vägare sagt att hon inte ska komma vill vi vara färdiga tidigt, så vi blir väldigt förvånade när hon helt plötsligt står där och har glömt att hon sagt att hon inte ska komma. Hon är mer än välkommen  :-)

Folk börjar droppa in och från början är det strul med nya medlemmar som inte lyckats registrera sina månadskort och en massa annat. Martin hjälper dem och vår vägare får sköta vågen ensam, tack o lov att hon kom! Kön tar aldrig slut, när det närmar sej 70 pers undrar jag var det är som händer. Vart kommer alla ifrån? Då är det någon som säger att det är översvämning på toaletten och Martin får rycka ut å bli rörmokare en stund. Men han får inte loss stoppet och låser båda toaletterna. Där står vi alltså med MASSOR med kissnödiga medlemmar som kommer direkt från jobbet och självklart vill klämma ut sista dropparna innan de ställer sej på vågen. Men det är lixom bara att gilla läget ibland.

Till slut har vi fått in 75 pers och vår lokal är proppfull. Ett gäng nya tas om hand om sen kan vi pusta ut några få minuter innan vi ska ta tag i nästa lektion. Den här gången är det 45 kissnödiga medlemmar som inte är riktigt lika förstående som den första skaran. Men det är ju faktiskt inte vårt fel att toaletterna inte fungerar och jag har försökt att få tag på någon som kan fixa det, men inte lyckats. Det är inte mycket annat att göra än att le och be om ursäkt.

När lektionen är över och alla nya tagits hand om är vi helt slut. Vi bara tittar på varandra och undrar vad som hände. 120 pers i slutet av februari är helt fantastiskt, men det tar på oss. Självklart är vi både stolta och glada för alla som vill komma till oss och litar på att vi kan hjälpa dem, men jösses så slut i knoppen man blir. Vi packade ihop låååångsamt och konstaterade att i princip alla våra grejer var slut. Vi brukar ha svårt att få plats med allt i våra skåp, men nu var det inga problem. Det blev en STOR beställning när vi kom hem.

Efter ett avsnitt av Biggest Loser och en kopp te så stupade jag i säng och sov till 10 (!) i morse! Jag hörde inte ens när Martin och Junior åkte iväg. Jag var helt slut efter kvällen. Å jag är fortfarande trött... men har ändå lyckats ta mej ut på en promenad med Baileys. Den andra längre promenaden den här veckan, nu är jag på g! Har lovat mej själv fyra promenader per vecka den närmaste tiden och sen öka på. Snart ska jag ju börja springa... det där som kändes så lockande i höstas som nu känns helt otänkbart... jaja, när solen kommer så blir det nog bra med den saken.

Nu lunch, sen jobb igen. Idag är det bara en klass och toaletterna fungerar garanterat!

Ingen sushi...

De här veckorna när Martin har praktik kommer vi att spara en massa pengar. För det första blir det ingen sushi, om jag inte äter den med någon annan förstås. Och för det andra så kommer han att ha matlåda med sej varje dag, eftersom gänget på hans praktikplats äter lunch tillsammans inne på kontoret. Så nu får väl en del av helgerna gå åt till storkok och matlådeplanering. Å det är helt ok för mej, för då slipper jag att laga mat när jag är ensam hemma och Junior har matlåda innan träningen att ta fram. Alla nöjda och glada  :-)

I bästa fall går vi ner i vikt på kuppen också när det är stenkoll på maten. Gårdagens vägning visade 3 hg minus. Jag trodde det skulle vara mer, men men... det var iaf ner. Tänk att det är så lätt att gå upp i vikt och så vansinnigt svårt att gå ner. Livet är orättvist! 2,5 kg till mål... 2 kg kvar till vikten jag hade innan jul. Jag blir galen!

Igår var jag iaf ute på första promenaden på evigheter. Förkylningen har inte släppt helt, men nu struntar jag i den. Igår var det helt ok ute, men idag är det ny snö igen. Å då syns inte isfläckarna och det blir läskigt att gå. Så vi får väl se hur det blir med dagens promenad... just tisdag och torsdag är det svårare att hinna med dem eftersom jag måste åka tidigare till jobbet.

Just nu intalar jag mej att det nästa månad är en vårmånad och då bara måste det ju vända. Då måste ju solen börja värma och snön försvinna för gott. Igår anmälde jag vårt första lag till Vårruset, så nu vill jag ju börja springa också. Men då måste jag vara helt frisk och isen ska vara borta... att det alltid ska vara nåt hinder på vägen. Blä!

Jag gillar inte tisdagar, men nu är den här och snart är den över. Jag behöver nog sushi! Bye!

12 veckor framöver

Förra måndagen började Junior sin praktik ute i arbetslivet, idag började Martin sin. Junior är ute i 15 veckor och Martin är ute i 12. Bägge har varit jättespända och Martin var tom lite nervös. Det är första gången som han ska sitta på ett kontor på helt normal arbetstid och ha arbetskompisar runt sej. Dessutom ska han arbeta med sitt stora intresse och hobby; datorer! Vad Junior pysslar med har jag inte riktigt fattat, men inte är det enbart elinstallationer iaf...

För Junior innebär det att han knappt har något liv utanför praktik och träningen. Han "jobbar" 7.30-16, åker hem och äter (om han hinner, annars blir det på tåget) och tränar 18-20 eller 21. Sen är det bara att äta igen och sova, innan dygnet börjar om igen. Martin har det ungefär likadant. Han "jobbar" kontorstid, men ska även jobba tisd-torsd med våra klasser på eftermiddagen/kvällen och då ska han helst vara pigg, stöttade, inspirerande och motiverande.

Vad innebär det för mej då? Ja, att jag får en himla massa mer på mitt bord både på jobbet och här hemma. Jag måste se till att logistiken funkar med hund, inhandling och mat, jag ska också packa bilen inför jobb och sen ska jag släpa grejerna till lokalen. Martin kommer att komma i sista minuten och då ska jag ha plockat fram, packat upp och förberett allt. Men det är ju bara under 12 veckor, sen är allt som vanligt igen. Det är tur att barnen är stora och både har bil och körkort  :-)

Senior jobbar mycket kväll just nu, så vi har pratat ihop oss om hur vi ska fixa allt här hemma. Han har lovat att hjälpa till så mycket han kan, så jag hoppas att han gör det också. Jag har absolut inget emot att vara ensam så mycket som det blir nu. Jag gillar att pyssla runt hemma, fixa med tvätt och planera hushållet. Jag är en typiskt hemmafru, förutom att jag inte gillar att laga mat - allt annat göra jag gärna!

Jag hoppas verkligen att den här praktiken ska ge mina bägge herrar precis det dom önskar; Junior vill gärna ha ett jobb direkt efter studenten på den här firman och Martin vill ha kunskap, erfarenhet och kontakter. Så det är väl bara att hoppas på det bästa och hålla tummarna.

Att resa är ett sätt att leva!

Kairo

Som några av er vet, så har jag rest ganska mycket. Både som ung vuxen, som småbarnsmamma, som ensamstående med större barn och numera med vuxna barn. Självklart samlar man på sej erfarenheter, tips och smultronställen och dessa tänkte jag dela med mej av. Det finns hur många ställen som helst att berätta om, detta är bara en liten del. Säg till om ni vill ha tips om något annat resmål. Vi har även varit på bla Sri Lanka, Thailand, Marocko, Tunisien, Gambia, England/Polen/Ukraina och nästa alla andra länder i Europa, Indien, Kanarieöarna, Island, Venezuela, Mexiko, Seychellerna, Zanzibar ...  :-)

Med små barn ska själva resan inte vara så lång och krånglig. Det ska dessutom vara enkelt på resmålet och att kunna köra en vagn är ett måste. Då tycker jag att Lanzarote är ett bra resmål. Här finns ganska mycket att göra även för små barn, stränderna är inte särskilt fullpackade och strandpromenaden lång och fin. Det mesta finns i butikerna, det är en ok prisnivå och restaurangerna bra. Även Mallorca och Dubai är bra ställen med mindre barn.

Florida

När barnen orkar resa lite längre ligger USA och Egypten på topplistan. Så fort barnen blivit 140 cm får de åka det mesta på nöjesparkerna och då kan man absolut besöka tex Disney World och Sea World i Florida. I Florida tar man sej enkelt runt med hyrbil, man kan åka båt i Everglades och ta sej ut på Key West. Här finns massor att göra! Egypten hör till ett av våra favoritresmål alla kategorier, här finns lixom allt oavsett ålder och intressen. Att snorkla klarar ganska små barn och redan vid 10 får man göra ett provdyk med tuber. Självklart har barnet en person med sej som håller i hela tiden och bara ägnar sej åt just henne eller honom. Här är kul shopping, god mat till ett bra pris och massor att se för den som gillar kultur och historia. Vår favorit är Luxor med sina fantastiska tempel, men sevärdheterna och shoppingen i Kairo är inte dum den heller.

Narvik

Som storstad är Barcelona en av de stora favoriterna. Här får man både strand, sol och shopping på samma gång. Direkt från stranden och solstolen kan man ta en schysst shoppingrunda, sedan sätta sej på en av alla de många restaurangerna och på kvällen titta på ljusshowen vid den stora fontänen på torget. Vill man åka lite längre bort så är New York en fantastiskt stad, där det också finns massor att göra och att se. Där är förstås en tur upp i Empire State Building ett måste och en tur ut till Elis Island tycker jag att man kan kosta på sej. USA är lite jobbigt med tidsomställningen, särskilt ju äldre man blir... har jag märkt...

Sharm el Sheik

Medan de flesta andra har Asien som sin favoritkontinent så är vi fullkomligt förälskade i Afrika. Som jag brukar säga: om alla bara vågade åka till något land i Afrika, så skulle Thailand inte ha några turister... så förtjust blir man och det är många som säger samma sak. Vart man än väljer att åka så är tidsomställningen minimal, bara en eller två timmar beroende på vart man är. Sol och värme är garanterad men man slipper alltså en jobbig jetleg och det är så skönt! Det häftigaste vi gjort är safarin i Tanzania. En safari är ganska jobbig, men ett minne för livet. Man kliver rätt in i en naturfilm där man själv har huvudrollen. För att klara att sitta så mycket stilla i en bil och dessutom vara ganska tyst, så ska nog barnen vara i 10-årsåldern och äldre.

Barcelona

Sen får vi inte glömma vårt fantastiska Sverige! Enligt mej så ska man först veta vart man kommer ifrån och se sitt eget land så mycket man kan. Som ensamstående morsa åkte jag med killarna runt i södra Sverige en sommar och runt norra Sverige ett par år senare. Nu har vi sett hela Sverige från Smygehuk i söder till Treriksröset i norr. Bor man i tält, i bilen eller i en stugby så behöver det inte kosta så jätte mycket. Om man dessutom gör som vi och utnyttjar alla bekantskaper man har på nätet, så blir det nästan bara en bensinkostnad. Norrland är helt magiskt på sommaren!

En bilsemester i Europa är inte heller helt fel. Det är ganska enkelt att köra bil i hela Europa och med GPS hittar man ju överallt. Till skillnad från mej som hade en 10-åring som kartläsare, men det gick helt ok det med  :-) Norge har väldigt fina vägar och ett lugnt trafiktempo, Liechtenstein är supermysigt precis som Österrike.

Tanzania

Att resa är fantastiskt! Det viktiga är egentligen inte var man åker utan att man gör det med någon man tycker om och att man har skoj på vägen. Det behöver ju inte vara så planerat in i minsta detalj, då blir man lätt besviken om planen inte håller. Att läsa på om landet man ska besöka är ett bra sätt att förbereda hela familjen för vad som väntar, att kanske besöka ett museum eller kolla på en informationsfilm. När man bilar kan man planera in på ett ungefär vilken väg man ska åka, men låt sedan dagsformen bestämma vad ni ska göra.

Å packa enkelt! Tänk på att ni förmodligen kommer att handla en del grejer på vägen och att det mesta faktiskt finns att köpa dit ni ska. Skriv en resdagbok/blogg och ta mycket bilder, det får hela familjen att minnas resan bättre och ni slipper tjafsa/fundera om detaljer när ni senare ska berätta om resan eller om ni ska göra en fotobok. Sätt kameran i händerna på barnen som har ett helt annat intresse och perspektiv och har ni tur så kanske ni själva också hamnar på bild. Be någon annan ta kort på hela familjen, det är superkul att ha i efterhand.

Men det viktigaste! Glöm inte att ha kul och att detta ska vara något positivt för hela familjen. Att resa är ett fantastiskt sätt att umgås och att komma varandra närmare. För oss är resandet ett sätt att leva, ett sätt att berika vårt redan rika liv. Det är synd bara att världen är så himla stor, för vi vill ju hinna se allt!

Det släpper inte!

Hade en rent bedrövlig natt inatt, trots att jag sovit ensam i sovrummet och haft det tyst och lugnt. Stackars Martin har sovit i Seniors rum för att ge mej en chans till en god natts sömn och så funkar det inte ändå! Vi har verkligen gjort allt för att få mej att sova så att jag ska bli frisk fort.

Igår gick jag och la mej vid 23.30, men jag kunde inte sova förrän vid 2. Tur att man ska spela mot andra nattsuddare på mobilen... vi var väl en 3-4 stycken som tyckte synd om varandra och höll sällskap via Wordfeud. Jag sov mellan 2 och 5 och vaknade av en hostattack som inte ville gå över. Så det var bara att gå ner och ta hostmedicin, en halstablett och något att dricka och efter en stund kunde jag faktiskt somna om och sov till 9.30 ungefär.

Hela dagen har gått i slowmotion, jag har varit supertrött. Men vi storhandlade iaf och fixade lite här hemma. Men när Martin började laga middag då slocknade jag på soffan, så nu får vi se om jag kan sova ikväll... Jag brukar ju inte ha svårt för att somna, bara att somna om om jag blir väckt på natten. Men nu är det tydligen hopplöst läge. Å sover man inte så blir man inte frisk. Å förkylningen sitter verkligen fast! Nu har jag gått och snörvlat sedan i måndags och det blir inte bättre.

Så idag har jag letat fram ett recept med mycket vitlök och kryddor som ska jaga bort förkylningen. Det blev Scampi med chili och vitlök och vitlöksbröd till det, så himla jättegott! Nu SKA jag bli frisk! Två nätter till har jag på mej att sova ikapp, sen borde jag väl vara ok igen.

Idag satsade vi på maten, imorrn blir det på utevistelse. Då blir det en så lång promenad som jag bara orkar, då ska jag ha solljus! Nu gör jag allt för att bli frisk!

Olika liv i samma stund

Tänk så olika liv vi har och hur olika vi lever, trots att vi faktiskt gör det tillsammans och sida vid sida.

Just precis nu får en av mina bloggkompisar sitt andra barn, en annan vän ska precis bevista sin väns begravning. En av mina gamla klasskompisar sitter på flyget på väg till värmen och en annan var precis med i tv4 och visade Greta Garbos champagneglas som han ropat in på auktion. En bekant förbereder genrep på melodifestivalen och en annan skriver på en bok.

Själv sitter jag här, fortfarande i morgonrock och har jobbat fram tills nu. Junior är på sin praktik, Senior är på Öland några dagar, Martin har varit i skolan och skrivit tenta och Baileys sover.

Ganska intressant va? Samma stund och så helt olika sysslor.
Vad gör ni precis just nu?

En helt vanlig hjärtedag

Idag är det Alla Hjärtans Dag, det märks tydligt på alla reklam och går inte att missa. Det kanske låter klyschigt, men för mej är faktiskt alla dagar Hjärtedagar. Jag trivs otroligt bra med mitt liv och försöker att ta tillvara varje dag och göra något särskilt av den. Att idag är en särskild dag kommer inte att uppmärksammans något särskilt, mer än att jag skriver om det.

Fast Martin fick faktiskt en present... När jag var på Te-huset förra veckan fick jag Kärlekste. Jordgubbarna i teet var i form av små hjärtan och eftersom Martin älskar jordgubbar (och mej!) så tyckte jag att teet passade honom så himla bra att han skulle få det idag.

Jag ser på alla ingredienser i mitt liv som pusselbitar. Mitt stora pussel fylls med perfekta bitar i form av mina barn, Martin, våra föräldrar, Baileys, vårt hus, våra resor, våra vänner och allt annat som jag tycker om. Alla passar in i vårt pussel, varje bit är unik men passar perfekt. Mitt pussel har väldigt många bitar, så det är många som får plats där :-)

Ha en bra dag; idag, imorgon, för alltid!

Operation Smile - hjälp ett barn!

Brigid från Kenya före operationen...

Vårt egna projekt här hemma heter Smile, men det finns ett annat, lite större projekt som har samma namn men som hjälper många fler. Operation Smile hjälper barn som föds med läpp-, käk- och gomspalt och som riskerar att hamna i utanförskap, tidig död och isolering.

Var tredje minut födds ett barn med något av dessa handikapp, de flesta har svårt att tala och äta. De kan uppfattas som otäcka att titta på och göms ofta undan.

Operation Smile Sverige grundades 2010 och är en politiskt och religiöst obunden medicinsk hjälporganisation. Man samarbetar med Operation Smile International, som sedan starten 1982 utfört över 200 000 operationer för att hjälpa barn med ansiktsdeformiteter.

.... å efter  :-)

Organisationen finns idag i drygt 60 länder och har över 5000 medicinska volontärer som delar med sig av sin tid och sin kunskap för att kunna erbjuda barn i utvecklingsländer en operation utan kostnad för deras familjer. En operation tar mindre än en timme och kostar runt 2400 kronor.

Volontärer arbetar alltid tillsammans med lokal personal under de så kallade medicinska uppdragen och genom att bidra med utbildning, utrustning och finansiella resurser byggs lokala, självförsörjande kliniker upp. Idag finns 13 sådana kliniker runt om i världen som, utöver operation, även kan erbjuda tandvård, logopedi och psykologiskt stöd till barnen.

Vill du stödja organisationen och ge ett barn chansen till ett bättre liv kan du sätta in pengar på  900-2221 som är ett sk 90-konto som står under ständig granskning. Man kan även köpa ett väldigt fint smycket till sej själv eller i present till någon. All info finns här. Man kan även fixa sin egen insamling här, om man ska ha fest eller nåt och inte vet vad man ska önska sej.

De här barnen behöver oss, de får ingen annan hjälp.

Man får stå ut

Som ni vet så gillar jag inte vintern. Den där snön som trillade ner nyss tycker jag är väldigt onödig. Nästa all snö hade ju försvunnit, man kunde se livet i rabatterna och det fanns hopp om en vår. Det gör det inte längre... Nu täcker ett tjockt lager snö hela trädgården igen och det där hoppet är borta. Jag vet att det bara är februari och att det en bit kvar av vinterhalvåret, men ändå...

Att jag dessutom fick påhälsning av en rejäl förkylning var ju inte heller så himla skoj. Jag var ju jätteförkyld i december senast, jag som aldrig är sjuk! Två sjukperioder på bara två månader, det är inte det minsta kul! Å då kan jag inte ens skylla på dålig kondition eller något annat, jag mår ju faktiskt bättre än på många år. Ändå trillar jag dit!

Men jag mår bättre idag. Nästan rinner inte som en tappkran längre, tack o lov! Jag har inte ont i halsen heller. Däremot är jag snuvig, nyser 27 ggr i timmen och har ont i skallen. Så jag stannar inne tills det är dax att åka till jobbet. Senior är ledig på förmiddagen och ska skotta och gå med hunden, så ska jag bädda rent i hans säng så att jag kan sova i hans rum de närmaste nätterna.

Nu är jag återigen på banan när det gäller maten. Jag har fyllt i checklistan hela två dagar nu och börjar få in flytet. 2,8 kg till målet, det ska gå! Snart är det vår, om sisådär 6 veckor... då ska jag börja springa igen! Med våren kommer livet tillbaka, då gäller det att leva fullt ut tills mörkret kommer tillbaka. Om 498 dagar smäller det, då förändras allt!

Skilda sovrum...

Jag förstår verkligen par som har skilda sovrum. Har man olika sovvanor och stör varandra så måste det ju vara jätteskönt att ha sitt eget rum där det är precis som jag vill ha det. Å när man vill ha lite närhet så smyger man in till den andre som på en liten date  :-)

Jag har haft en helvetesnatt inatt. Somnade vid 12 och fick gå upp igen vid 3 pga att hunden ville ut. Det var vårt fel, eftersom han fick mat sent. Sen kunde jag inte somna om förrän vid 7. Näsan rann om jag låg fel och jag hade ont i magen. Å däremellan drog älsklingen tunga timmerstockar... Martin gick upp vid 6.30 så då somnade jag gott och sov tills Senior kom och väckte mej 9.30. Baskade unge!

Det är verkligen tur att jag inte jobbar vanlig kontorstid, det hade aldrig funkat! Nu kan jag iaf ta det lugnt fram till lunch, äta och sen dra till jobbet utan att vara helt döende av trötthet. Jag är rejält förkyld men har iaf inte haft ont i halsen och det är jag väldigt tacksam för.

Imorrn ska jag bädda rent Seniors säng. Han åker till Öland några dagar, så då ska jag låna hans rum. Då får jag flera nätter med ostörd sömn och borde bli frisk snabbare. Helgen är helt obokad, så jag ska bara satsa på att kurera mej ordentligt. OCH sköta maten, för på måndag ska det vara ett minus! Jag har faktiskt varit superduktig och fyllt i min checklista och ska göra det i fortsättningen nu, tills jag når mitt mål. Jag SKA klara det!

Om man äter sushi till lunch blir man frisk snabbare, eller hur? Så får det bli  :-)

Det är dax nu!

Hej hej förkylning... så väldigt okul att du kommer på besök... men det var väl inte så oväntat med tanke på Martins dunderförkylning förra veckan. Så det är väl bara att proppa i sej motpreprarat och försöka mota olle i grind. Än så länge är jag bara snuvig, än så länge...

Idag börjar mitt nya liv! Igen... Vågen stod iaf still idag, varken upp eller ner vid veckans vägning och det är alltid nåt efter senaste veckornas plus. Så idag ska checklistan fyllas i och bra grejer köpas hem. Nu är det slut på helgsvullandet! Vi började iaf promenera igen i helgen, det var vidrigt ute - men vi gjorde det!

Men jag börjar min vecka med ett pass i Tingsrätten. Första målet var inställt så jag fick lite sovmorgon, men klockan 11 ska jag vara på plats. Så nu blir det en äggmacka och sen har jag matlåda med mej till lunch. Veckans mat är planerad så nu är det bara att försöka hålla sej till planen.

Ha en fin vecka allihopa! Nästa måndag ska jag kunna rapportera ett minus på vågen - så det så!

En väldigt lugn söndag

Idag har vi knappt gjort nånting. Eller jo... men inget jobbigt eller några måsten.

Under helgen har jag försökt att lära mej min nya telefon och nu tror jag att jag tom vet hur man svarar  :-)

Det finns en mängd olika spel att spela mot andra över telefon, bla Wordfeud och Ruzzel, men även Quizkampen. Martin satte mej in i spelet och jag började spela, full med självförtroende. Jag tycker ju att jag är ganska allmänbildad, så det skulle nog gå bra. Efter någon dag var jag riktigt sur, jag förlorade varenda match och tyckte inte att jag kunde något alls. Den där allmänbildningen flög all världens väg och spelet blev en riktigt nagel i ögat på mej... men så vände det helt plötsligt och jag började faktiskt vinna några matcher. Så nu är det roligt igen och man lär sej massor medan man spela.

Vi tvingade oss ut på promenad, det var kallt och riktigt obehagligt. Men vi gick vår lilla slinga och Martin kunde gå lite snabbare idag. Igår tog våra 2 km 45 minuter, idag tog det bara 20 minuter. Hans rygg börjar bli ganska ok, så imorrn är han nog tillbaka i skolan.

Efter lunch kom ett par nya vänner hit för att prata om Gambia. De ska åka till dit på ett hjälpprojekt och bla anlägga en köksträdgård vid en nybyggd skola. Så vi gav dem lite tips och tittade på bilder och mitt i allt så ringde Linda på Skype. Så där perfekt! Vi har även haft kontakt med Smile under dagen, så det har varit mycket Gambia idag  :-)

Nu blir det middag och mys i tv-soffan Vi ska ta oss igenom hela säsong tre av Glee, vi kan ju iaf börja idag och ta det lite vart efter. En väldigt behaglig helg går mot sitt slut, imorrn väntar ett pass i tingsrätten. Jag mår rätt hyfsat förutom en lite gnagande känsla i magen när det gäller min vikt... Nu måste jag ta tag i checklistan igen. Nu måste jag vända den här uppåtgående trenden. Måste!

HBTQXADHDNPF

Sitter och tittar på QX-galan och inser att:

Det här med vi och ni; HBTQ, NPF, ADHD och alla andra bokstäver. Vi är faktiskt inte särskilt olika utan borde istället hjälpas åt och ta del av varandras bästa egenskaper. Vi är fler som accepterar varandra än tvärtom. Alltså borde vi kunna ta över...

Man kanske borde skippa alla bokstäver och istället se oss alla som människor, unika och värdefulla individer. Alla viktiga, var och en på sitt sätt. Tillsammans kan vi göra underverk ♥

 

Manligt vs kvinnligt?

Vad anser du är manligt eller kvinnligt?
Jag tror att de flesta av oss spontant tänker sej en muskulös man, ganska grov, hård, och lång, kanske händig (typ Börje Salming)och en smal, elegant sval kvinna med höga klackar och målade naglar (typ Drottning Silvia). Spontant alltså och väldigt grovt och ytligt.

Vad är den spontana tanken om en homosexuell man eller kvinna?
Kanske att mannen är finlemmad, renrakad och välklädd medan den lesbiska kvinnan kanske är lite grövre, klär sej mest i byxor och gillar att jobba med händerna. För det är väl ungefär de här bilderna man får av de olika stereotyperna inom de olika personligheterna? Men om man tänker steget längre då?

Nu vill jag starkt poängtera att detta inte är vad jag tycker! Varför jag överhuvudtaget funderar på detta är pga en bekant som hamnade på en herrmiddag som enda öppet homosexuella man där temat för kvällen var manlighet och han var lite fundersam över ämnet kanske man kan säga. När jag fick höra detta började jag fundera på min egen syn på just manlighet som sedan utmynnade i att även fundera på kvinnlighet. Å jag kom fram till att inget av dem egentligen finns och att det faktiskt är ett helt oviktigt ämne.

Det första jag tänkte på som manligt är att vara beskyddande. En man ska beskydda sin kvinna. MEN... en kvinna beskyddar ju sina barn och en lesbiska kvinna skyddar ju självklart sin kvinna precis lika mycket som en homosexuella man beskyddar sin man. Så där föll genast min bild av manlighet  :-)

I själva verket handlar det om personlighet. Vilken personlighet faller vi för och vad är det som tilltalar oss? För mej handlar det just om att vara lite omhändertaget och beskyddad, det är säkert därför jag alltid haft långa män. Å jag vet att de som fallit för mej gärna vill ta hand om någon och tycker det är fint med små tjejer. Hos Martin ser jag respekt, acceptans, tålamod, lugn, ödmjukhet och en massa annat som är viktigt för mej. Är han manlig? Ja, enligt bilden är han ju det - men inte om man ser till hans inre egenskaper som just är den där mjukheten som man kanske inte direkt ser som typiskt manligt. Å andra sidan har ju jag väldigt sällan nagellack och är inte det minsta elegant heller...

Så jag tycker nog att vi kan stoppa det där med manligt och kvinnligt i soptunnan. För det är totalt oviktigt och finns egentligen inte. Vi är människor med olika egenskaper, det räcker faktiskt så  :-)

Ooooppssss

Den här fredagen var extra välkommen. Martins rygg och förkylning behöver vila och jag behöver få några dagar som är helt lediga och oplanerade. Nu har vi faktiskt tre helt lediga dagar, då vi bara ska ägna oss åt navelskådning och lite annat smått och gott.

Som vanligt på fredagar så jobbar vi klart veckan och förbereder nästa lite smått. När vi var färdiga med det tog vi en tur till Kungens Kurva för att lämna tillbaka en grej och till Skärholmen för att klippa till mitt kort till I-Phonen som jag fick för ett par veckor sedan men inte kunnat använda. När vi var färdiga i Tele2´s butik, skulle Martin till Kjell & co och medan jag väntade på honom råkade jag gå in i butiken brevid... Skopunkten... Oooops...

Utan att riktigt veta hur det gick till så stod jag med tre par skor i handen. Skor som faktiskt satt bra på foten och var sköna att gå i. Vårskor som jag faktiskt behöver, även om våren känns väldigt långt bort just nu. Jag som brukar tveka när det gäller att köpa grejer till mej själv plockade nu beslutsamt ner skorna i en korg och gick för att hämta pengar; dvs Martin  :-)

Som den pärla och mest omtänksamme man man kan ha så tittade han bara på skorna, flinade och betalade. Han tyckte mitt inköp var helt ok och att skorna var fina. Han tvekar iofs nästan aldrig när det gäller inköp till mej, tvärtom faktiskt. Han tycker oftast att jag ska unna mej lite mer. Vilken tur man kan ha va?

Nu sitter han och installera och fixar alla mina grejer i den nya telefonen. Facebook, Twitter, Wordfeud och allt annat som ska finnas där ska in och gå att använda enkelt. Jag tycker INTE om att lära mej nya telefoner, men nu är jag så illa tvungen eftersom min gamla gått sönder. Jaja, jag lär mej väl - få sitta och leka lite under helgen.

Näthat vs nätkärlek

Har precis sett reprisen av Uppdrag Granskning om näthatet. Jag blir äcklad, fascinerad och förbannad på samma gång. Människan är en väldigt komplicerad varelse och den enda art på jorden som är medvetet elak bara för nöjes skull. Människa har även den högsta intelligensen av alla arter på jorden, men detta kan man ifrågasätta är man ser detta program.

Just det här programmet utgår från en händelse där HM tryckt upp tröjor med en dömd sexualbrottsling tillika artist i USA. Ett par tjejer ifrågasätter HM´s agerande på företagets sida på Facebook och får flera tusen hot pga sina inlägg. Hoten är riktigt grova och anmäls, men förundersökningen läggs ner redan dagen därpå. När man ändå är inne på det här spåret så låter man andra kvinnor redogöra för hot som de har fått i sin position som programledare, journalister, skribenter, bloggare etc. De läser upp hot med "löfte" om våldtäkter, mord, styckning och en massa annat vidrigt och självklart blir de både rädda och begränsade i sitt liv. De är inte bara rädda för sin egen skull utan för hela sin familj eftersom vissa av de här hotfulla personerna även spridit deras adress och kontaktuppgifter.

Jag fattar inte hur man överhuvudtaget kan hota en annan person. Jag har själv blivit utsatt för det i egenskap av debattör och skribent. Jag tyckte det var obehagligt, framförallt eftersom det var ett av mina barn som tog in brevet med hotet, men jag blev nog inte rädd. Mer förbannad tror jag, att någon försökte att få mej rädd och gav sej själv rätten att skriva till min privata adress så att mina barn riskerade att se skiten. Att dessutom använda sej av skrift och vara anonym är lixom höjden av ynklighet enligt mej. Om man nu tycker att jag är en vidrig person, ja men ring mej då och säg det direkt till mej så att jag åtminstone får chansen att utvärdera det du säger och eventuellt ändra på mej om det ligger något i din åsikt. Säg vad du tycker direkt till den det gäller - eller låt bli!

Att skriva något elakt är så enkelt... och fegt! Orden blir mycket hårdare än om man sagt något "face to face". Man ska aldrig skriva något som man inte kunnat säga direkt till någon, det har varit och kommer alltid att vara min policy. Som Stampes mamma sa; Har man inget snällt att säga kan man hålla tyst. Jag håller med, men har man en åsikt i en fråga så måste man få framföra den även om man inte håller med andra. MEN man kan framföra sin åsikt utan att förnedra, kränka eller förringa en annan människa. Problemet är att man måste tänka ett steg extra då och vänta lite med att skriva tills den värsta ilskan lagt sej och det kanske inte alla orkar eller tänker på och det är då man skriver dumma grejer.

Klimatet på bla Facebook är ibland hårt, även där har jag fått en del mindre välkomna kommentarer på olika forum. Men där är det ganska lätt att radera sin egen kommentar så fattar folk under inte vad som sagts från början. Tyvärr har det gjort att jag kommenterar färre grejer, eftersom jag helt enkelt inte orkar se allt negativt som kommer efter mina inlägg. Så visst blir man begränsad. Man tänker sej för en gång extra innan man skriver.

Jag hoppas att programmet och den diskussionen som nu pågår kan ändra klimatet i sociala medier. Det som pågår nu är osunt och får folk att må dåligt. Sociala medier har kommit för att stanna och är ett otroligt bra hjälpmedel för de flesta av oss. Men lite mer kärlek mellan raderna skulle verkligen inte skada. Så fram för Nätkärleken och lägg ner Näthatet. Så blir världen lite bättre  :-)

Här ställs inte in!

Martin har åkt på en rejäl bonnförkylning och är verkligen superförkyld. Sådär så att både ögon och näsa rinner konstant, feber, man hör knappt vad han säger... han är väldigt förkyld helt enkelt och har varit det sedan i tisdags. För oss finns det inget som heter sjukskrivning, så skola och jobb har ändå fortsatt som vanligt så gott det har gått. Fram till idag...

Igår låg han nästan hela dagen. Någon timme innan vi skulle jobba sträcker han sej för att hämta något och det smäller till i ryggen så han säckar ihop. Efter det kan han inte stå, knappt gå, inte vända sej i sängen, knappt sitta och han har ONT! Vi tar oss iaf till jobbet, han får sitta på en barstol och ha lektion och när vi är färdiga ringer jag vår kompis som är kiropraktor för att se om han kan ta emot oss snarast.

Då är vår kompis på väg på dykresa till Egypten och har ju förstås ingen möjlighet att hjälpa oss, men vi fick telefonnumret till hans egna kiropraktor. Så efter en halvjobbig natt då jag har sovit på soffan för att slippa höra min älskades timmerstockar, så jagar vi nu någon som kan ge Martin behandling. Tipset vi fått gav ingen utdelning, de hade tid förstå på måndag. Så jag la ut en efterlysning på Facebook och fick flera bra tips och ett av dem gav resultat. Så klockan 15 i eftermiddag har han tid och hoppas få bra hjälp.

Det blir lite knepigt eftersom vi öppnar 16 och då ska allt vara framplockat. Men jag får åka i förväg och fixa allt, han kan ändå inte göra särskilt mycket. Martin skulle egentligen ha varit i skolan på förmiddagen, men är alltså hemma och vilar. Kvällen måste funka och det handlar inte så mycket om pengar som om förtroende. Våra medlemmar betalar månadsvis och har alltså redan betalat för kvällens klass, ställer vi in blir de inte glada... då står vi med 110 besvikna medlemmar som kanske inte kommer tillbaka mer och då känns det i plånboken en lång tid framöver. Så vi måste jobba, det finns lixom inte på kartan att vi blir sjuka och ställer in. Att ställa in en enda klass gör att förtroendet minskar och medlemmarna väljer att gå någon annanstans eller hoppa av. Så vi jobbar oavsett hur vi mår.

Vi har iaf tagit in hjälp så att han slipper stå och väga folk ikväll, då kan han ta det lugnt och sedan sitta ner och ha lektionen. På nåt sätt ska det lösa sej, det brukar det göra... Sen har vi helt ledigt i tre dagar och då ska nog ryggen hinna bli bättre. Det är inte lätt att vara två meter lång och ha några kilon för mycket, då blir det så här ibland. Tur man bara är tre äpplen hög då  :-)

Frukost på Tehuset Java

För några veckor sedan fick jag en inbjudan till en frukost på Tehuset Java som jag sett fram emot väldigt mycket. Idag var det dax!

Jag brukar ju inte gå upp så tidigt, så att vara inne i stan redan klockan 9 var en utmaning bara det. Men jag var där i utsatt tid tillsammans med några andra. Jag trodde det skulle vara massor med folk, men det var bara sisådär 10-15 andra bloggare och några journalister, så det var verkligen en utvald liten skara - inte alls den mängd om det brukar vara när jag blivit inbjuden förut.

Vi fick te och smörgås och sedan en lektion om teets historia, hur man brygger det godaste teet och lite annat som kan vara bra att veta. Jag hörde inte riktigt allt eftersom ett par stycken hade tagit med sina väldigt små och väldigt "pratiga" bebisar, trots att det uttryckligen stod i inbjudan att man skulle lämna barnen hemma. De här bebisarna störde ganska mycket och vi var många som missade en del av det som sas, tyvärr. Jag hade gärna hört mer eftersom det var väldigt intressant.

Sen fick vi blanda vårt eget te bland några utvalda smaker. Jag valde lakrits, vanilj och jordgubb, men betoning på vanilj. Jag gillar ju lakrits och hallon, så detta måste ju bara bli ännu bättre eftersom jag dessutom älskar vaniljte. Efter lite mingel var det dax för butiken att öppna och oss att gå hem, då fick vi med oss en superfin goodiebag med en fin temugg, marmelad, godis, teburk och en mängd olika teer.

Vi var inbjudna eftersom Te-huset Java firar 80 år och nu har lanserat idén om att blanda sitt eget te. Man går in på hemsidan och väljer max fyra olika smaker och hur mycket det ska vara av var och en. När man är färdig döper man sitt te och sedan skickas det till den adress man anger, antingen till sej själv eller som present till någon. En himla kul idé tycker jag!

Ni kan testa själv och dessutom få 20 % rabatt på ett helt köp i webshopen om ni uppger koden minblandning

Tack Loppi och Tehuset Java för att jag fick komma, det var verkligen kanonroligt! Och gott! Jag har nu testat mitt te och det var faktiskt en fullträff. Det doftade ganska mycket jordgubb och vanilj och när man väl drack det så fanns även smaken av lakrits där. Det gjorde jag bra  :-)

5 år!

Nyårsafton 2012

Idag firar Martin och jag 5 år tillsammans!
För mej verkar det där med tredje gången gillt stämma, för honom räckte det med ett försök  :-)

Att han skulle våga flytta in hos oss och sedan faktiskt stå ut med oss var väl ganska otippat, men det gick ju himla bra. Tack o lov. För det här var verkligen inte självklart...

Att den här tonårsmorsan skulle låta en yngre man, tillika datanörd, flytta in fanns ju inte på kartan. Att han skulle bo tillsammans med någon annans barn och dessutom ha hund och hus fanns inte på hans karta. Men efter noga övervägande av alla fyra så blev det ändå så och se hur bra det gick!

Hösten 2011

En bättre bonusfarsa kan man faktiskt inte ha! Martin har verkligen tag till sej killarna och älskar dem som de vore hans egna. De har sina intressen vid sidan om mej som tex dykningen, där de tog dykcerten tillsammans. Sånt är viktigt tror jag, att de får ha sin egen grej där jag inte lägger mej i.

Hade de inte kommit överens, tyckt om och respekterat varandra så hade det inte fungerat. Det hade förstås inte varit lätt, men då hade jag brutit direkt. Barnen är viktigast i alla lägen! Å därför har vi stämt av med dem regelbundet från början så att de har fått säga sin mening, men allt har faktiskt fungerat från dag ett. Visst har det funnits tillfällen med meningsskiljaktigheter, men inget som inte gått att lösa eller som varit särskilt svårt att ta tag i.

Zanzibar januari 2011

När vi reser märks det särskilt tydligt att vi funkar som familj. Vi gillar att göra saker tillsammans och drar oftast åt samma håll. En relation som redan har barn handlar ju inte bara om det vuxna kärleksparet utan om hela familjen och det har vi varit väldigt noga med. Jag tror att det är mycket därför som vi lyckats hålla ihop allt trots stora olikheter och många viljor. Killarna vet att de är delaktiga och att vi lyssnar på dem och då blir det även lättare att lösa eventuella problem som kan uppstå. Nu har det faktiskt inte varit några större grejer, kanske något tonläge som varit fel eller en missuppfattning. Inte ens Martin och jag har haft någon större konflikt. Pengar och städning som de flesta tydligen bråkar om har inte varit något problem. Vi pratar mycket och har samma värderingar, det hjälper långt.

Juni 2008

Idag är han i skolan medan jag och killarna är lediga. Killarna ska iväg till morfar strax på en tidningsintervju och jag ska ut med hunden och sedan åka iväg med Senior och fira en 80-åring. Ikväll är killarna iväg på sitt, å då tror jag att jag ska ta med Martin ut och äta. Nån present har jag inte, jag är ganska dålig på sånt - men en fin middag kan han nog få. Det blir väl en bra start på nästa femårsperiod?

Det här är mannen jag kan se mej själv bli gammal tillsammans med. Det finns inga garantier för något, men jag hoppas att det blir så. Älskar dej Farsan Baloo  :-)

Dagen efter...

Vilken härlig kväll vi hade igår! Hela dagen var faktiskt helt ok  :-)

Martin, Senior och jag fixade klart här hemma medan Junior var på simtävlingar. Hela dagen gick åt till att fixa, duka, laga mat och förbereda. Vi hann precis klart innan de första gästerna kom och då hade Junior inte simmat klart än... Så vi fick börja utan honom.

Mina extraungar kom bland de första, två av dem iaf den tredje saknades tyvärr. Men två är bättre än ingen! Min syssling, mina föräldrar, mina fd och nuvarande svärföräldrar, barnens pappa, killarnas kusin och två av Juniors kompisar kom tätt efter. Mitt i alltihop kom Junior hem och kunde då visa upp två brons och ett silver  :-)

Sen drällde det in en och annan kompis och barnens farbröder med familjer. Så till slut var vi väl ca 30 personer som trängdes i vardagsrummet. Alla åt, minglade och pratade. Vi hade fixat ett bildspel på tv´n med bilder från Gambia och kunde berätta om resan, landet och Smile förstås! Tror nog att en och annan blev lite sugen på att åka dit faktiskt.

Det blev lite rörigt och varken Martin eller jag hann knappt äta, men det gör inget. Vi lyckades till slut iaf att trycka i oss ett par tacosar var och jag tror att jag drack ett halvt glas vin... De flesta gick hem ganska tidigt och kvar blev Juniors kompisar. Då städade vi av, bytte kläder och fyllde på vinglasen. Sen låg vi i varsin soffa, kollade på film och snaskade i oss av resterna.

Junior skulle upp tidigt för ytterligare en dag på tävlingarna och Senior skulle jobba, så vid 12 var huset tomt. Jag tror att alla var nöjda och jag vet att Junior var väldigt nöjd med alla sina fina presenter. Bensinpengar i massor och pengar till en ny mobil, jag gissar att han kommer att köpa en telefon direkt imorrn.

Jag uppskattar mer och mer hur vi alla kan samlas här hemma. Det är ju faktiskt inte helt enkelt att umgås med "gamla" och "nya" familjer, men det funkar helt ok. Mina föräldrar, mina fd svärföräldrar och mina nya svärföräldrar kan sitta och prata tillsammans, Martin och barnens pappa kan vara under samma tak och mina extrabarn känner sej välkomna i gänget. Det är viktigt för mej! Bara för att man lämnat en familj behöver det ju inte innebära krig, iaf inte så här många år senare.

Idag ligger vi mest på soffan och slappar. Att förbereda ett firande innebär en omedveten stress, så idag är jag helt slut. Vi ska ta en promenad och äta upp resterna från igår. Är någon sugen på tårta så finns det mängder här - välkomna hit bara  :-)

Positivt flöde

Just nu är jag inne i ett positivt flöde och känner mej genuint glad i hela kroppen. Det är kanske det som kallas att vara harmonisk? Det är inte så att det händer bra grejer hela tiden eller på annat sätt finns någon konkret anledning, allt känns bara väldigt bra ändå på nåt sätt  :-)

Det är skitmycket på jobbet och jag trivs inte i min kropp, ändå känns det inte särskilt betungande alls. Det lixom bara är så och jag ska ta tag i mej själv from nästa vecka. Först ska vi klara av alla födelsedagar och sen är det dax att prioritera mej igen. På måndag ska vi på en 80-årsbjudning, sen är födelsedagarna över för den här gången.

En liten del i detta har väl Juniors körkort, men även Seniors som nu är dryga året gammalt. Killarna frigör sej mer och mer och vi behöver inte längre ha koll på taxitider, hämtning, lämning... i dag var det första lördagen som både Martin och jag kunde sova utan att behöva gå upp och köra Junior till träningen. Han har iofs tagit mc´n under sommarhalvåret, men varenda vinter har någon av oss kört honom i 14 år!

Idag skulle han dessutom hela vägen till Eskilstuna på simtävling, så det var lixom extra skönt just den här helgen. Hade det var någon annan helg hade han stannat i Eskilstuna över natten, men ikväll måste han komma hem för då ska han firas. Ikväll kommer släkt och en del vänner hit för att fira Martins 40-årsdag och Juniors 18-årsdag. Jag kanske också får vara med lite på nåt hörn... Vi har mycket att fira just nu; på måndag har Martin och jag varit ett par i fem år  :-)

Så igår sattes hela familjen i jobb och hela huset städades och förbereddes för kvällen evenemang. Just nu är Martin ute med Baileys, Senior är och handlar tomater och jag ska städa vårt sovrum och sedan göra klart i vardagsrummet. Medan jag pysslar runt här slänger jag ett öga på datorn som visar Juniors tävlingar. Han har redan tagit plats i en final och ett brons!

Jag mår bra! Så där så att det känns som att man kan övervinna det mesta. Och katastroftänket är nästan borta. Det fanns ju en tid då jag inte litade på en bra känsla, utan alltid funderade på när nästa smäll skulle komma. Så är det inte längre och det är jätte skönt. Jag kan faktiskt vila i tanken att allt är helt ok och kanske kommer att vara så ett tag. Jag har faktiskt vant mej vid att livet kan vara lugnt och skönt ibland. Det tog lite tid att komma dit bara... men nu är jag där och här hade jag tänkt att stanna!

Solen skiner och det är 7 minus ute, men helt ok ändå! Ha en fin lördag!

Redan februari!

Så var januari slut och den näst sista vintermånaden har gjort entré. De senaste dagarnas plusgrader har tagit bort nästan all snö och det tycker jag är så otroligt skönt! Men idag är det 8 minus igen... jaja, det är väl bara att gilla läget antar jag.

Igår var det alltså min födelsedag och jag är alldeles stum av alla gratulationer. Helt fantastiskt! Senior hade köpt fina blommor och ett presentkort i skoaffären. Han sa att han inte visste om jag behöver nya skor och jag sa "Min son... jag är kvinna... kvinnor behöver alltid skor!" Han visste inte hur rätt han prickade  :-)

Av Junior fick jag tekapslar till vår kaffmaskin som han köpte till oss i julklapp. Så nu kan även jag använda den där mojängen... om nån orkar visa mej... Jag fick en penna till mobilen också. Av Martin fick jag en ny temugg och fodral till den I-Fån som jag ärvt och nu ska börja använda. Vi får väl se om det finns tid idag att fixa simkort och installera alla grejer i den. Så nu ska även jag lära mej appar och annat smått och gott. Sånt e ganska jobbigt tycker jag...

Mamma och pappa var här en snabbis och av dem fick jag en ny snöskyffel, glas och en bok. Den där snöskyffeln var nog mest till killarna. Den kan ju bara inte vara till mej!

På jobbet fick jag blommor och på Facebook var det helt galet. Jag har försökt att tacka var och en, men skulle jag ha missat någon som får ni mitt Tack här. Från hela mitt hjärta: TACK!

Idag är det fredag och "ledigt". Vi ska avsluta arbetsveckan och förbereda nästa, kasta skräp, storhandla, panta flaskor och en massa annat. Alla får hjälpas åt att städa och få ordning här hemma eftersom hela bunten ska firas i morrn. De kommer hit lite folk och dessa måste ju få nånstans att sitta... alltså måste det röjas lite, dukas och fixas. På måndag ska alla rester vara uppätna och vårt VV-liv ta en ny början. Då ska de sista kilona väck!

Solen skiner, det är iskallt ute - men det blir nog en bra dag ska ni se! Ha det bäst everyhopa!