Ovanlig brudbukett

Brudbukett

Kikar förbi bloggen en snabbis för att uppdatera er lite på vad som händer. Jag har ju inte hunnit skriva så mycket under veckan, kan man väl säga...

Det händer mycket och allt händer väldigt fort och omlott. Jag har ingen aning om var tiden tar vägen, men försvinner gör den. De där 24 timmarna man har på ett dygn räcker inte riktigt till i nuläget, men jag vet ju att det bara är tillfälligt. I vanliga fall hade jag varit enormt stressad, men jag mår faktiskt helt ok. Allt som händer är roliga saker, men det är ju en del som måste planeras och förberedas.

Nu har vi iaf jobbat klart för veckan och har hela 11 dagars ledighet framför oss. Idag fyller min pappa år, så vi ska strax åka dit och grilla och låta Baileys bada. Jag har fixat bröllopspresenten till imorrn, men har fortfarande ett tal kvar att skriva. Tur att vigseln inte börjar förrän 15.45... Kläderna är planerade och allt är rent och framplockat. Jag lyckades även klämma in ett par timmar i tingsrätten efter lunch, det var ett akut ärende som jag tyckte att jag kunde hinna med och det gjorde jag ju  :-)

DHL har varit här med ett STORT paket från Skip Nutrition med en massa grejer som jag ska få prova under några veckor för att se om jag får bättre kvalité i min träning och kanske får magen att fungera bättre. Ska bli spännande att se hur grejerna kommer att funka. Men jag ska inte sätta igång förrän den här karusellen är över, så det får bli nästa fredag.

Jag har också auktionerat ut mina rabarber. Jag hade hur mycket som helst och nu när trädgården ska städas så ville jag även skörda de gigantiska palntorna. Så jag auktionerade ut dem på Facebook, det var först till kvarn. Min kusin (hon som gifter sej) ville ha lite till en paj och tyckte hon kunde få det i bröllopspresent, så lite la jag undan till henne. Resten var det huggsexa om, jag hade kunnat ge bort hur mycket som helst. Många ville ha! Allt utom det jag lagt undan hämtades nästan direkt och till kusinen gjorde jag en bukett av rabarberblommorna. En brudbukett helt gratis  :-)

Jag är nästan i fas med mej själv, ligger kanske lite efter med städning och motion. Men imorrn har jag halva dagen på mej att ta hand om mej och sen ska vi börja städa på söndag. Då har Martin och Junior husarrest, Senior jobbar. Sen har vi ytterligare två dagar på oss att förbereda studenten, vi har tagit ledigt hela nästa vecka för att hinna allt.

Imorrn är det bröllop, dagen vi väntat länge på! Det ska bli så otroligt härligt att se lilla kusinen få sin fina man. Och det ska bli spännande att se hennes reaktion när jag håller talet, det är nog inte alls som hon tänkt sej... Mest bus blir det, men lite berörd kommer hon nog att bli och kanske jag också... imorrn vet vi.

Ha en fin fredag, nu ska vi fira födelsedag!

Eufori på Vårruset!

I höstas sa jag till Martin att om Vårruset gick en måndag, så skulle jag vara med. Det tog väl tre sekunder, så hade han kollat upp när loppet skulle gå av stapeln och visst skulle det gå en måndag! Ingen återvändo alltså... det var bara att gilla läget...

Så vi berättade om mina planer för våra medlemmar och sa att de gärna fick göra mej sällskap. Vi hade inga större förväntningar, utan tog det mest som en kul grej. Skulle vi få ihop ett helt lag så skulle vi iaf få en trevlig picknick. Vi fick inte bara ihop ett lag, vi fick ihop sex!!! Till slut var vi alltså 36 pers som hade anmält oss, helt galet!!!

Det häftigaste är att vissa fortfarande är ganska stora och hittills inte ens kunnat tänka sej att springa för att hinna med bussen... nu skulle de alltså springa 5 km, eller iaf ta sej runt på nåt sätt. Vart efter veckorna passerade så uppdaterade jag gruppen om mina framsteg och jag fick även höra om deras. När vår största tjej berättade att hon gått/sprungit 6 km i ett sträck var jag så imponerad att jag höll på att trilla av stolen. Jag är så otroligt stolt över henne!

I måndags var det alltså dax! Martin, jag och Mandisen packade in oss och alla grejer i bilen och åkte hemifrån redan 14.30. Allt för att kunna packa upp oss och ställa ordning allt i lugn och ro och hitta en bra plats att samlas på. Mandisen och jag satte upp partytältet, medan Martin gick 18 vändor fram och tillbaka till bilen för att hämta allt. Jag hade fixat goodiebags till allihopa och man kan inte ta så många i taget.

Solen sken lite tveksamt, men det kom iaf inget regn. Vid 17 dök de första upp och sen trillade det på i stadig takt. 18.50 gick Mandisen och jag ner till vår startfålla, då var det fortfarande några som inte hade kommit, men Martin höll ställningarna vid "baslägret" och tog emot dem som var sena. Vi hade valt "springa" och det var start för oss 19.20. Timern på telefonen sattes igång och vi sprang iväg. Å vi sprang faktiskt nästan hela vägen, Mandisen fick lite ont i knät så vi fick gå kanske 100 meter. Men vi höll drygt 8 km i timmen och kom runt på 37 minuter. Supernöjda!

Några medlemmar hade redan kommit i mål, andra kom vart efter. Den snabbaste sprang på 28 minuter och den långsammaste strax under en timme. Två av dem som var med hade fått den där häftiga känslan som man kan få av att springa som jag jämför med när man lärde sej cykla och upptäckte att ingen längre höll i cykeln. Ren och skär lycka, eufori. Så häftigt! Martin tyckte det var fascinerande att se alla som kom i mål, ALLA hade ett stort smile på läpparna och sken som solar.

När alla kom i mål åt vi tillsammans och sen gick var och en åt sitt håll vartefter. Inte en enda sur min, alla nöjda, glada, stolta och lite trötta. En helt otroligt härlig kväll blev det och regnet höll sej borta. Vi plockade ner tältet och gick mot bilen, även vi väldigt nöjda. Mandisen tyckte allt var jättekul och vill absolut göra om det. Det tog en stund att komma genom stan och hem, men när vi väl var hemma så var vi fortfarande lite upprymda och satt och pratade i soffan en stund. Tänk att det blev så många och att samtliga var nöjda med kvällen.

Vad händer om vi gör om detta nästa år? Blir det ännu fler som vill vara med? Klarar jag av att ta hand om fler? Kommer de att förvänta sej ännu finare goodiebags? En sak är iaf säker och det är att jag och Mandisen kommer att springa och då ska vi göra det på under 35 minuter  :-)

Vilka ska du lyssna på?

Snart kör sommarpratarna igång, ett program som jag gillar skarpt! Jag kollar schemat, markerar vilka jag ska lyssna på och skriver in i almanackan. Jag vet inte hur många väggar jag målat eller rum jag städat medan jag lyssnat.Vilka ska du lyssna på och vad gör du under tiden?

Juni
22: Jonas Gardell, 49, författare och dramatiker.
23: Maja Ivarsson, 33, sångerska i The Sounds.
24: Liv Strömquist, 35, serietecknare.
25: Lasse Kronér, 50, programledare och musiker.
26: Katarina Gospic, 29, hjärnforskare.
27: Peter Wolodarski, 35, chefredaktör för Dagens Nyheter.
28: Sarah Dawn Finer, 31, artist.
29: Carolina Gynning, 34, konstnär och tv-profil.
30: Kristian Gidlund, 29, musiker och journalist.

Juli
1: Virpi Pahkinen, 46, dansare och koreograf.
2: Pelle Holmberg, 65, biolog.
3: Helena af Sandeberg, 41, skådespelare.
4: Peter Schéle, 67, programredaktör.
5: Annika Hagström, 70, journalist.
6: Filip Hammar, 38, underhållare.
7: Mikael Niemi, 53, författare.
8: Leo Razzak, 26, social entreprenör.
9: Sarita Skagnes, 43, författare.
10: Henrik Lundqvist, 31, ishockeyspelare.
11: Theodor Kallifatides, 75, författare.
12: Louise Linder, 49, präst.
13: Jenny Strömstedt, 40, programledare.
14: Jean-Pierre Lacroix, 53, Frankrikes Sverige-ambassadör.
15: Ingemar Eliasson, 74, före detta riksmarskalk och politiker (FP).
16: Annika Andersson, 45, komiker.
17: Martha Ehlin, 35, lyssnarnas sommarpratare.
18: Tareq Taylor, 43, tv-kock.
19: Carolina Neurath, 27, journalist.
20: Anna Blomberg, 41, komiker och skådespelare.
21: Ingvar Kjellson, 90, skådespelare.
22: Maria Sveland, 38, författare.
23: Niklas Zennström, 47, år it-entreprenör.
24: Özz Nûjen, 37, komiker.
25: Anton Abele, 21, riksdagsledamot (M).
26: Ann-Louise Hanson, 69, artist.
27: Lisbet Rausing, 53, universitetslärare i vetenskapshistoria.
28: Lars Lagerbäck, 64, fd svensk förbundskapten.
29: Li Pamp, 40, antikexpert och programledare.
30: Malik Bendjelloul, 35, dokumentärfilmare.
31: Elin Kling, 30, modeentreprenör.

Augusti
1: Nadir "RedOne" Khayat, 40, musikproducent.
2: Johanna Fränden, 31, journalist.
3: Inga Landgré, 85, skådespelare.
4: Jan Eliasson, 72, vice generalsekreterare i FN.
5: Malinda Damgaard, 32, modist.
6: Cecilia Edefalk, 59, konstnär.
7: Daniel Sachs, 43, affärsman.
8: Sara Danius, 51, litteraturhistoriker och blivande akademiledamot.
9: Erik Haag, 45, programledare.
10: Martin Schibbye, 32, och Johan Persson, 31, journalister.
11: Lisa Nilsson, 42, artist.
12: Kerstin Meyer, 85, operasångerska.
13: Sami Said, 33, författare.
14: Karin Adelsköld, 39, komiker.
15: Ellen Jelinek, 39, skådespelare.
16: Katrine Kielos, 29, journalist.
17: Joey Tempest, 49, sångare i Europe.
18: Björn Dixgård, 32, och Gustaf Norén, 32, musiker i Mando Diao.

 Jag gissar att Martin Schibbye och Johan Persson kommer att ha flest lyssnare och att Christian Gidlund kommer som god tvåa. Vad tror ni?

Frukost på Rönisch

I måndags var jag bjuden på frukost i Rönisch butik på Norrlandsgatan. Redan klockan 8 skulle jag vara på plats och det är ju nästan mitt i natten för mej... men jag lyckades faktiskt ta mej dit i tid  :-)

Vi fick jättegoda smörgåsar och blåbärsdricka ur champagneglas. Lina som bjudit in oss berättade om restrender och vad folk vill ha på sin semester. Hon berättade bla att det är billigast att åka iväg på tisdagar om man är flexibel och att WIFI på hotellen snart är ett krav för att folk ska välja ett hotell. Och det stämmer nog, det är en av sakerna vi tittat på när vi ska åka till London i sommar och som vi tittade på även när vi skulle boka Gambia i vintras.

Lina (som är flygvärdinna) och jag fick chansen att prata lite och kom överens om att försöka samarbeta lite kring att få ner grejer till Gambia under nästa säsong. Hon ska säga till när hon flyger dit och behöver jag har dit något så tar hon med det om det går och så får jag be min svenska kompis att hämta på flygplatsen. Det skulle ju vara superbra om detta arrangemang fungerar, då kanske vi kan få ner mediciner och lite sånt som behövs där. Bara det lilla samtalet gjorde det värt att vakna mitt i natten  :-)

Vi som var där fick handla med en viss rabatt och jag hade siktet inställt på ett par långa löparbyxor. Men tyvärr var det väldigt utplockat i storlekarna så det fanns bara XS och L... det kan jag faktiskt inte ha. Så jag får nöja mej med mina korta brallor ett tag till. Så vid 9.30 tackade jag för mej och gick mot tåget.

På vägen passade jag på att titta in i Viktväktarnas lokal på Jacobsbersgatan och hälsa på lite där och låna toaletten. Sen var det bara att kila vidare till T-centralen och kliva på tåget hem igen med en himla fin goodiebag i handen. Där var bla trosor, solkrämer, nagellack och lite annat smått och gott. En himla bra start på dagen!

Tiden flyger iväg!

Har massor med grejer i skallen som jag vill skriva ner, men jag hinner inte! Tiden rinner iväg alldeles för fort och jag måste helt enkelt prioritera lite annat just nu. Vi får se hur det ser ut med tid imorrn, men en stund över till bloggen ska det väl bli för jag har verkligen massor att berätta.

Så fort jag hinner ska jag berätta om eventet på Rönisch som jag var på igår, om Vårruset som var helt fantastiskt och om Juniors senaste påhitt... Och så måste ni ju få veta vilken klänning jag valde  :-)

Så fort jag hinner alltså, tills dess får ni ha det så bra!

En väldigt ovanlig present...

Igår var det alltså Morsdag, det gick ju bara inte att missa. Först är det all reklam som visar vad man ska köpa för att mamma ska bli riktigt glad och sen är det översvämning på Facebook av alla firandet och alla presenter. Jag kan väl säga att jag fick något väldigt ovanligt...

Dagen började bra med att jag äntligen lyckades springa 5 km i ett sträck. Det tog 38 minuter, ingen höjdartid alltså, men jag vet nu vad jag har att utgå ifrån. Jag gjorde det, det är lixom huvudsaken! Idag är det Dday, det är det dax för Vårruset. Det ska bli riktigt skoj!

Medan jag sprang var Martin ute med hunden och efter det åkte vi och handlade. Båda grabbarna var hos mormor och morfar och hjälpte till med något. Så efter lunch packade jag in hunden och åkte dit för att fira min mamma och även träffa min Farmor.

När jag kommer in får jag rosor av Senior och Junior ser lurig ut, säger grattis och ger mej en stort kuvert... i kuvertet ligger kontraktet på den bostad han har tillträde till den 2/8. Det var alltså MIN present... att han ska flytta hemifrån... Jaja, originellt var det iaf och förmodligen inget jag kommer att få uppleva igen på samma sätt. Här har han fixat och trixat med allt på egen hand. Visst har jag vetat att han haft något på gång, men jag har inte vetat hur långt han kommit. Jag fick alltså ett utflyttningsdatum i Morsdagspresent  :-)

Det roliga är att han jobbar på Öland när han får flytta in, så vi får väl se vem som ska flytta honom och när. Han flyttar ju faktiskt i princip hemifrån när han åker till Öland i Juni för att jobba. Så vi får väl börja packa ihop hans grejer lite smått redan nu när han är ledig efter studenten. Han har MYCKET att ta hand om och packa ihop.

Är jag förvånad? Nä, inte det minsta faktiskt. Jag vet att han vill flytta. Han är lik mej när det gäller det. Det är inte det att han inte trivs hemma, utan att han helt enkelt vill ha sitt eget och klara sej själv. Å han kommer att klara det galant, även om han bara är 18 år. Jag är väldigt glad för hans skull. Och det ska bli himla kul att se hur han får det och hur mycket han tar med sej när det gäller våra rutiner och mina käpphästar. Det är ju lixom mitt examensbevis som mamma... det är ju nu jag får se om jag har lyckats eller inte  :-)

Snart är vi alltså bara tre kvar... å det känns helt ok!

Bloggevent - Active and Fun!

Igår var alltså Martin och jag bjudna på bloggevent med Loppi. Temat för dagen var Active and Fun och klädkoden var alltså träningskläder. Eftersom jag bara har en uppsättning träningskläder så blev det en handtvätt i fredags och torkning över natten. Tur jag ska på ett annat event imorrn på Rönisch som handlar om just träningskläder och vi får handla med en helt ok rabatt under ett par timmar. Men t-shirten jag hade ingår inte i min vanliga träningsklädsel, den har vi gjort till Vårruset och ville visa upp. Ser ni vad det står? "Viktväktare gör det i grupp..."

Iallafall... Vi drog på oss kläderna, ganska skönt att slippa fundera på klädsel, och drog in till stan tillsammans med C som också skulle dit. Eventen skulle gå av stapeln på Rica Hotell på Slöjdgatan, som var jättefint! Foajén var magisk och man kan sitta och fika där med gratis WIFI. Vi blev nerfösta i källaren där vi fick PP-märkta wraps att äta, Viktväktarna var nämligen också där. Praktiskt!

När wrappen var uppäten började folk att slå sej ner i konferensrummet. Till ingen nytta alls, vi skulle nämligen börja med ett träningspass tillsammans med Leila Söderholm. Jag blev lite frustrerad eftersom lokalen blev knökfull och jag hamnade längst bak och är man en smurf så får man inte ut så mycket av livet när man inte ser något... men en av arrangörerna såg mitt dilemma och fixade plats åt mej längst fram så jag skulle se allt som hände  :-)

Det blev ett snabbt träningspass på några minuter, där Leila visade hur man med något så enkelt som en handduk kunde köra igenom kroppen rejält på den tid man har 7, 13, 25 eller 40 minuter spelar ingen roll! Det finns inga ursäkter, man kan träna trots att det är ont om tid. Jag har ju gjort så nu att även om jag bara har en kvart på mej, så hinner jag ju springa iaf ett par kilometer. Alltid bättre än inget! Nu vet jag hur man kan träna på annat sätt också, när det finns några minuter över.

Viktväktarna var alltså också där och en av våra kollegor berättade om sin egen viktresa och intervjuade några av sin egna medlemmar och ett par av dem som vi sett på tv i VV´s reklam. Shirley Clamp skickade en videohälsning från Las Vegas och alla blev erbjudna att testa VV online gratis i tre månader. Sen fick vi testa Zumba och lite annat smått och gott. Men det roligaste var nog att träffa Niiini från Hela Sverige Bakar. Vilken härlig människa! Niiini vann Viktväktarnas utmaning och kommer nu att gå på VV och få all hjälp hon behöver för att gå ner i vikt. I september är det ett nytt event, då ska hon visa hur det har gått. Det ska bli himla kul att följa henne. Tråkigt nog bor hon för långt bort för att kunna gå hos oss, men får gärna hälsa på förstås  :-)

När vi gick hem fick vi överfulla och tunga goodiebags och vi fick alltså två... när vi kom hem lastade vi ur allt, tittade och la till rätta för fotografering och såg då att vi fått olika saker i påsarna. Konstigt, alla påsar brukar vara identiska. I Martins påse låg det även kaffe, strumpor, våtservetter och en tygväska... och i någon annans såg jag en burk bodybutter. Så jag vet inte om det var min kasse som man missat att lägga ner allt i. Strunt samma, det är gratis och jag är glad att få följa med. Gnäller man över sånt som är gratis så är man bortskämt och oförskämd och det vill inte jag vara.

När allt var fotat och undanställt, ställde jag mej på löpbandet - men dog efter bara 2 km och blev riktigt sur. Herregud, jag ska ju klara 5 km på måndag! Jag la mej i solen istället för att fixa bröllopsbrännan, det gick bättre. Sen kom bästa kompisen hit, vi grillade och pratade massor! Hon åker hem vid 22, då gick vi och la oss nästan direkt och när jag vaknade i morse lyckades jag faktiskt springa de där 5 km! Äntligen!

Hur min Morsdag varit berättar jag senare, det är läsvärt - jag loooovar!!!

Stod upp för mej själv!

Min självkänslan är ju inte den bästa som ni kanske vet. Men jag jobbar konstant på den och det blir bättre och bättre. Just i morse var den på topp eftersom "fuskvägningen" (fel dag i veckan) hemma på vågen äntligen visade samma vikt som innan jul, det tog "bara" 5 månader att komma tillbaka... hmmmm. Jag har alltså just nu lägsta vikten på 9 år och var så himla glad, nöjd och stolt över det. Kände mej ganska fin i kroppen trots åtsittande träningskläder, dagen till ära.

Vi skulle ju på Bloggevent (berättar mer om det imorrn) och klädkoden var just träningskläder, som är ganska avslöjande. Men det kändes helt ok och när vi mötte C vid tåget gav hon mej direkt en komplimang och sa att det verkligen syntes att jag gått ner i vikt. Med humöret på topp åkte vi inte till stan och gick till eventet.

Allt var bra ända tills en bekant vräker ur sej en mindre smart kommentar och jag bara känner hur all min ansträngning varit förgäves och jag är tjock igen. En förflugen kommentar raserar allt och självkänslan sjunker till botten som en gråsten. MEN den här gången lät jag det inte vara!

När jag kom hem skrev jag ett mail till personen ifråga och berättade hur jag upplevde hennes kommentar och att jag ville berätta detta så hon inte skulle undrar varför jag var konstigt nästa gång vi möttes. Jag kan älta en grej i veckor om det vill sej illa, men jag ville inte ha det så den här gången - jag är värd mer än så och jag agerade istället för att älta. Jag tänkte att antingen struntar hon i mailet och då blir det konstigt stämning nästa gång vi ses eller också ringer hon upp mej direkt. Bollen låg hos henne. Och hon ringde!

Hon hade inte alls tänkt på att hennes kommentar kunde vara sårande, men förstod vad jag menade. Dessutom var det inte första gången ord flög fel ur munnen på henne... folk hade tagit betydligt mer illa vid sej än vad jag hade gjort. Men vi redde ut allt och sa hejdå utan minsta baktanke eller osämja.

Äntligen kan jag stå upp för mej själv och säga ifrån när någon behandlar mej illa! Det känns så himla bra och jag ger mej själv en stor klapp på axeln. Min självkänsla fick sej en törn, men ska nog gå att reparera ganska fort. Den här gången. Det ska gudarna veta har varit ett jäkla jobb förr... minsta lilla elaka eller "felaktiga" kommentar har satt spår i veckor. Jag kanske blir vuxen jag med en dag, å andra sidan är det väl inte så ovanligt med dålig självkänsla hos vuxna. Jag är bara så ovanlig att jag erkänner och pratar om det.

Men idag är jag stolt över att jag tog tag i det och faktiskt stod upp för mej själv.
Because I´m worth it!

Botkyrka Kommun vill ha mer sex

Igår kunde man höra på nyheterna att vi svenska har mindre sex än för några år sedan och de som är missnöjda har som förklaring att de inte har tid eller är för trötta. Ungefär samma ursäkt som när det gäller motion, lagat mat från grunden, läsning och en hel del annat. Jag påstår att man har tid för det man verkligen vill göra och att vi alla har 24 timmar att spendera på det sätt vi tycker är bäst.

Många verkar tycka att det är väldigt viktigt att lägga stor tid framför datorn, tv´n och knappa på mobiltelefonen. Undrar hur mycket tid som faktiskt läggs ner på detta per person och undrar hur mycket som läggs ner på detta av dem som gnäller mest? Jag kan lugnt erkänna att jag sitter en hel del framför datorn, tv´n och mobilen... det blir några minuter här och några där och landar på kanske 3 timmar sammanlagt per dag. Men då jobbar jag mest via datorn också, samtidigt som jag pysslar med en massa annat.

Tv tittar jag knappt på längre sittandes. Det är så jag fått min tid till motion, jag springer eller går på löpbandet samtidigt som jag tittar på något på tv. Springer jag ute blir det antingen tidigt på morgonen eller medan Martin lagar mat. Visst, jag har det ju förspänt på så sätt att det inte är jag som har kökstjänst. Å andra sidan är det jag som klipper gräset och städar och då får jag motion där med.

Så visst har man tid! Om den där mannen som vill ha mer sex faktiskt hjälper sin kvinna med hushållssysslorna lite mer och ser till att kvinnan mår bra och är mindre stressad, ja då kommer han nog få till det lite oftare kan man tänka. Så himla svårt är det inte! Hjälp varandra och stäng av tv/dator/mobil så kommer det av sej självt. En "akt" tar ju trots allt bara 6 minuter eller vad det svenska snittet nu är...

Klockan 23 igår tyckte iaf Botkyrka Kommun att vi kommuninnevånare skulle få chansen utan undanflykter. Då blev halva Tumba och Tullinge kolsvart av ett strömavbrott som höll i sej i en timme ungefär. Gott om tid alltså  :-)

Alla har vi tidsbrist, frågan är vad vi lägger tiden på?

Ni väljer min bröllopsklädsel!

Jag tycker det här med kläder är ganska krångligt och jobbigt. Till vardags har jag oftast jeans och t-shirt, men ibland gillar även jag att klä upp mej. Problemet är att jag varken har en fet plånbok eller någon vidare klädsmak. Alltså ser jag vad jag behöver och shoppar loss på rea eller Tradera.

Å nu ska jag alltså på bröllop... jag har dykt med hela huvudet före in i garderoben och in i alla klädhögar. Tagit stora simtag och valt ut tre klänningar som numera passar riktigt bra. På bilden ser ni alla tre klänningarna   ------>

Den vänstra är helt rak utan krusiduller med v-ringning, köpt på Tradera för 40 kr tror jag... Den i mitten har en helt rak kjol och en assymetrisk halsringning, helt ny och köpt på Second hand för hela 29 kr!!! Problemet är att den behöver läggas upp och sys in. Klänningen längst till höger har som stora fiskfjäll på hela kjolen och en ganska djup urringning. Med rätt behå och en schal är den nog ok ändå att ha på ett bröllop. Den köpte jag på rea på Halens för 149 kr, ord var 799  :-)

Så nu får ni välja! Vilken tycker ni att jag borde ha på mina kusins bröllop där jag dessutom är ombedd att hålla tal. Bröllopet är på eftermiddagen och dresskod är kavaj.

Vilken tycker ni?

Mycke nu... men kul!

Idag har jag en sån där dag när allt händer på en gång och livet snurrar lite för fort för min smak. Just nu börjar en period när det händer mycket och även om det är roliga grejer så blir jag lite uppstressad. Jag har ju absolut ingen stresströskel alls längre...

På måndag är det dax för Vårruset och idag hämtade jag den sista ingrediensen till deltagarnas goodiebags. Jag fick be pappa köra mej till stan för att hämta en stor låda med spännande grejer, den hade varit lite för stor och tung för att ta på tåget. Så nu är iaf det fixat och alla påsarna står i vardagsrummet och omöjliggör en städning... Jaja, på måndag är de väck! På tisdag ska jag städa och kippa mej och...

Idag är det jobb som vanligt och imorrn är jag ledig. Då ska jag jobba klart veckan, hämta paket och kolla runt lite i centrum. Jag måste ha en ny behå till klänningen jag ska ha på kusinens bröllop, jag tror att jag har bestämt mej för vilken klänning det blir... På lördag ska både jag och Martin på bloggevent på Rica Hotell. Dresskod är träningskäder så det blir iaf enkelt och sen ska vi frossa i en lunch med träningssnack och föreläsningar. Har en känsla av att goodiebagen blir helt ok och vi får ju två  :-)

Sen blir det en lugn söndag, men desto värre på måndag. Då ska jag vara på ytterligare ett bloggevent kl 8 (!) på morgonen... inte riktigt en tid som jag är van vid, men vad gör man inte för en gratis frukost och chans att köpa bra träningskläder lite billigare. Den goodiebagen blir också spännande. Direkt efter åker jag hem, lägger mej och sover, äter lunch, packar in alla våra goodiebags i bilen och drar till Vårruset. Kl 19 är det meningen att tävlingsguppen går ut och sen är det min tur. Vid 20.15 räknar vi med att alla ska vara i mål och då äter vi picknick i gröngräset tillsammans. Kollen på vädret är manisk just nu, det får bara inte bli regn!!!

Sen är det jobb som vanligt några dagar och på fredagen fyller min pappa år och på lördagen är det alltså dax för kusinens bröllop. Så en vecka med massor med skoj grejer, men lite för mycket ändå. Just jäklar! Bröllopspresent!!! Å när ska jag hinna skriva talet jag är ombedd att hålla??? Nästa söndag kommer att tillbringas i tv-soffan har jag en känsla av... men allt är kul och jag är tacksam över att jag få vara med på alla kuliga saker.

Dax för lunch, tupplur och iväg till jobbet. När sjutton ska jag hinna skriva veckobrevet??? Jaja, jobbet får komma lite inom parentes just nu, chefen är mutbar  :-D

Vad lägger vi pengarna på?

Läste ett tänkvärt inlägg hos Tjejmorsan idag, som handlade om pengar. Jag gillar ju både att ha och prata om pengar, men inte gärna att spendera dem... Därför gick jag igång lite och det slog mej hur otroligt olika vi människor är. Tack o lov kanske  :-)

Det tjejmorsan tog upp var hur mycket vi kostar just för dagen. Vad kostar det vi står och går i, just precis idag? Då menade hon kläder, smycken, glasögon och skor. Jag läste och började jämföra med mej själv. Jag är väldigt mycket billigare kan man väl säga, MEN jag är definitivt inte lika välklädd och snygg heller... Skulle någon okänd jämföra oss skulle de direkt se en lång stiligt kvinna i snygga kläder (inte jag!) som bryr sej om sitt utseende och brevid henne skulle en liten smurf stå (jag, dock inte blå... på utsidan...) med jeans och top från Ellos, skor från Skopunkten (ta 3 betala för 2) och glasögon från Favoptic. En liten lätt skillnad på kanske 10 000 eller mer i inköpspris.

Är den ena snyggare eller mer välklädd än den andre? Japp, Tjejmorsan är mycket snyggare! Men det beror inte enbart på priset, utan på intresse och medvetenhet för kläder. (Hon har dessutom fördelen av att ha några centimeter som jag inte har och då sitter allt snyggt enligt mej). Jag tycker inte om att gå i dyra klädbutiker utan tar gärna en titt på rean på Ellos eller Haléns när jag får ett mail om att det är just rea. Jag har heller inga problem att köpa grejer begagnat på tex Tradera, tvärtom! Jag gillar att fynda! Har lite svårt att förstå och ha samvete att handla tex en jacka eller ett par skor för flera tusen. Men det är jag det! Har man pengarna och tycker att grejerna är värda ett större belopp så är det väl helt ok, men jag funkar inte så.

Ingen av oss gör varken rätt eller fel, vi gör bara det som är bäst för oss. Jag ser heller inte någon som varken "spara eller slösa", eftersom jag inte anser att det slösas. Andra väljer vad de vill spendera sina pengar på helt enkelt. Jag anser mej inte vara någon spara heller, eftersom jag lägger pengar på annat än just kläder. Resor är ju min passion  :-)

Nu är min fråga till er? Vad kostar ni just precis nu i de kläder ni bär för stunden?Och har ni någon gång köpt något riktigt dyrt som ni ångrar?

Sönerna flyttar snart...

Nu har en spännande tid börjat i familjens liv. Sönerna kollar på lägenheter, ger bud och håller tummarna. Andra hönsmammor hade nog vridit sina händer och tyckt att det hela var lite sorgligt. Den här mamma har redan planerat ny möblering och användning för deras rum...

Igår var Senior och tittade på en (i mina ögon) perfekt lägenhet. En 2:a med både diskmaskin och tvättmaskin, med lagom hög hyra och lagom avstånd från oss och billig parkering. Nu ska det läggas bud och sen ska det hållas tummar och hoppas på det bästa. I absolut bästa fall kanske han flyttar hemifrån redan 1 september  :-)

Junior kollar också, han har lagt bud på ett radhus... jorå, det gäller att sikta högt. Ett ställe som ska renoveras, med lagom stort garage är väl hans tanke. Ja tack säger vi, han har två motorcyklar och en bil... Han behöver definitivt ett garage!

Samtidigt står bägge killarna i Botkyrka Byggens bostadskö och på de två år som Senior stått där har han nu som bäst varit på 17:e plats för en hyreslägenhet. Men han har både jobb, pengar och ett sparande som gör att han faktiskt skulle kunna köpa en lägenhet. Så vi får väl se vilket det blir... bara det blir!

Igår när han åkte iväg på visningen stack jag ut och sprang och när jag kom hem mätte vi löpbandet och såg hur det skulle få plats i sonens rum. Löpbandet och Martins skrivbord kommer att få plats och ge större utrymme åt oss i vardagsrummet och i vårt sovrum.

Idag har vi lunchdate med kontaktpojken. Han kommer hit snart och sen åker vi till sushistället tillsammans. Efter lite lunch och prat åker han hem till sitt och vi till jobbet. Sen jag började springa har jag massor med mer energi och den där tuppluren efter lunch är inte längre nödvändig varje dag. Idag är nog en bra och pigg dag känns det som, vi får väl se efter lunch...

 Motionen är prio A just nu! Efter att ha suttit inne hela dagen igår var det superskönt att ge sej ut och springa. 3,8 km blev det på en knapp halvtimme. Och idag är jag inte ens stel. Nu ska jag äta en väldigt sen frukost och sen storhandla. Det händer en massa kul fortfarande: På lördag och måndag ska jag på olika event som har med motion att göra och sen Vårruset på måndagkväll, ska bli så skoj!

Ha en fin dag allihopa och ha lite kolla här på bloggen... det kommer att dyka upp tävlingar och grejer snart. Take care!

Hur tänker man?

Har haft en lång dag i Tingsrätten och som alltid när jag sitter där och lyssnar så poppar det upp en massa tankar...

Just idag hade vi en ung tjej som blivit våldtagen, för ett tag sedan en ung kille som supit sej redlös och blivit misshandlad. Bägge hade sina föräldrar med sej eftersom de också blir kallade till rättegången när ungdomarna är under 18 år.

Jag tittar ofta på föräldrarna och undrar hur de mår och tänker. Jag är väldigt tacksam för att jag inte vet hur det känns när ens avkomma berättar såna här hemska grejer och jag hoppas att jag ska slippa uppleva det även i fortsättningen. Jag vill helst inte veta hur det känns att sitta där som förälder och lyssna...

Jag antar att man anklagar sej själv ganska mycket. Hur stor skuld lägger de på sej själva? Jag kan tänka mej att man undrar om man hade kunnat göra något annorlunda. Men är det föräldrarnas fel? Och isf hur mycket är föräldrarnas fel? Även om man säger att alkohol faktiskt är farligt så är det väl väldigt få ungdomar som lyssnar... när ungdomarna berättar säger de ju själva att de supit sej redlösa mer än en gång, så inte har de lärt sej något på vägen heller. Inte ens dåliga erfarenheter hjälper alltså.

Det man kan konstatera är nämligen att i nästan samtliga fall så är det alkohol inblandat. Nu ska man inte skylla en våldtäkt på en fylla, men sanningen är den att jag nog aldrig hört någon nykter ungdom som blivit våldtagen eller misshandlad under alla mina år i Tingsrätten. Alkohol ställer till med en jäkla massa skit, så är det bara!

Vi återvänder till ämnet... Tänk er att sitta där och höra hur dottern i detalj berättar hur mycket hon druckit, hur hon spytt och inte kunnat ta hand om sej och sen redogöra detaljerat om ett övergrepp. Hur någon sliter i kläderna, särar på benen och tömmer sej i henne... Jag mår illa bara jag tänker på det. Kan man överhuvudtaget fungera normalt när man fått höra nåt liknande om ens bebis? Vill man inte bara DÖDA? Ha livet av den som gjorde det eller åtminstone se honom inlåst resten av livet på vatten och bröd, max!

Sen händer det att föräldrarna inte kommer, det gäller oftast när det är killar som är åtalade. Varför är man inte där? Orkar man inte höra? Jag kan inte se en enda ursäkt till att inte finnas med vid sitt barns rättegång oavsett om h*n är offer eller bov. Det är lixom min förbaskade skyldighet att se vad ungen min ställt till med eller råkat ut för.

Ja, sånt här sitter jag alltså och funderar på... vad tänker ni när ni läser detta?

Vilka vänner vi har!

Ibland förstår jag mej inte på er läsare. När jag skriver ett inlägg som jag tycker borde beröra er så kommer det inte en enda kommentar, sen skriver jag något bara sådär... och då kommer massor med kommentarer. Inlägget om masktabletter till Smile trodde jag skulle generera både en och annan liten fundering från er, men inte ett ljud... på bloggen... Däremot har gensvaret på Facebook och i min omgivning varit större än förväntat. Å vet ni, jag struntar i vart gensvaret är - bara det blir ett  :-)

Ganska direkt fick jag ett mail på min Facebook från en fd kollega från mitt politiska liv. Hon ville ha kontonumret och satte in 200 spänn utan att blinka. En liten stund senare hörde en gammal klasskompis av sej och sa att det var självklart att hennes familj ville vara med och hjälpa. Våra medlemmar på jobbet har peppat varandra under kvällen och idag och kommer att ge en bra slant de närmaste veckorna. Och idag kom vänner förbi, stannade på fika och bidrog med några hundralappar till. Helt otroligt!

Mitt hjärta bli alldeles varmt när jag tänker på att det ändå inte är så svårt att få svenskar att lätta på plånboken. Det här pengarna kommer alldeles säkert fram, vartenda öre! Vår hjälp kommer att komma direkt till de som behöver den som bäst och vi kommer att få se resultatet omgående. Just nu är det tre fotbollar på väg upp till Smiles syskon. Hans mamma fick dem i förrgår och ska ta med dem till byn idag eller imorrn. Tre fotbollar som kostat oss ca 150 kr och som kommer att göra 10 små barn väldigt glada. Om en månad kommer maskmedicinen till dem och hela familjen kommer att bli friskare och kunna äta upp sej lite.

Å detta är ER förtjänst. Jag får höra att det jag gör är beundransvärt, men det är ju NI som gör det möjligt. Jag kan inte ge bort alla dessa pengar själv, det är ert bidrag som gör det möjligt. Linda är ändå den största hjälten av oss alla i allt detta. Jag är bara ett verktyg, hon gör allt jobb. Hade vi inte haft Linda på plats i Gambia, hade hjälpen inte gått att ordna så här enkelt. Linda lägger ner en hel del tid på att göra det jag ber henne om och för att kompensera henne lite försöker jag hitta folk som ska till Gambia som kan ta med en och annan ost eller annan godbit till henne. Det är lixom allt jag kan göra för att tacka henne.

Jag tackar allra ödmjukast för er hjälp och era bidrag, men ber er ändå att hjälpa oss ännu mer  :-)
TACK!

Testar grejer!

Kommer ni håg den där blogg-bagen som jag fick förra veckan? Den som innehöll fetaost, duschcreme, grillsåser och lite annat.

Nu har jag börjat testa grejer och fallit pladask för duschcremen! Det är alltså BARNÄNGEN´s nya duschserie Shower + Lotion. Den både doftar gott och lagom mycket (jag är lite kinkig med sånt) och den lenar faktiskt utan att man behöver smörja in sej efteråt. Den är glad att jag fick testa och kommer nog att fortsätta köpa. 

Sen fick jag testa ARLA´s Apetina® Creamy Block också. En fetaost som man själv skär lagom stora bitar ur, beroende på vad man ska använda dem till. Smaken var god och det är alltid smart att kunna skära till det man vill ha och dessutom billigare på block. Men jag hade föredragit en med mindre fettmängd, eftersom jag tycker det blir lite klister i gommen med den här feta varianten. I en tomat- och löksallad var den iaf himla god!

Av COOP´s grillsåser; Chipotle och Hickory, gillade jag Chipotle bäst. Särskilt när man blandade den i lite turkisk yoghurt så det blev som en krämigare sås. Hickory var lite för rökig för min smak, men resten av familjen gillade den. Himla smidig förpackning och enkelt att ta med om man grillar på picknick. Jag gillar de där "uppåner-flaskorna" eftersom det känns om man verkligen har tömt flaskan när den är slut. Klart godkänt alltså, hoppas det kommer fler sorter.

Åsså fick vi en kokbok också, den ska Martin testa när han är färdig med terminen. Jag är riktigt usel på att baka och han har inte riktigt haft tid. Så det kommer senare, men ovanstående grejer var iaf klart godkända och kommer att användas igen. Det är himla kul att testa grejer som man ser i hyllan med inte köper... OM man inte skulle gilla dem. Hoppas nu bara att osten kommer i en mindre fet variant, då blir den en ny favorit i salladen!

Urk, så äckligt!

Jag är så otroligt glad att Skype och chatten på Facebook finns. Tack var detta kan vi prata via Skype med vår kompis Linda i Gambia och vårt fadderbarn Smile på chatten. Helt gratis!

Här om dagen hade jag ett långt samtal med Linda för att prata om pengar som hon ska ge till Smile. Vi har samlat ihop lite extra till honom, nu när turistsäsongen är slut och regnperioden närmar sej.
Frågan var bara vart och hur våra pengar skulle göra bäst nytta. Eftersom familjen bor vid Gambiafloden och använder flodens skitiga vatten, frågade jag om det på nåt sätt fanns något man kunde göra för att rena vattnet. Det kunde hon inte svara på, men berättad istället något riktigt äckligt...

En dag kom en flicka till Linda med en ketchupflaska. Hon öppnade flaskan och visade en lång (0,5-1m) vit, fingertjock mask. Masken hade hon dragit upp ur sin mage genom halsen... Linda släppte allt hon hade och tog med flickan till läkaren förstås. Hon fick medicin och blev bra. När Linda för en tid sedan fick veta att hennes trädgårdsmästare inte kan sova på nätterna för att det känns som något rör sej i hans mage... ja, då fick han självklart också medicin och nu sover han gott på nätterna igen. Linda har tagit medicin hon med för säkerhets skull. Tänk så himla äckligt att dra upp en lång, fet mask ur halsen - URK!

När jag pratade med Smile igår frågade jag hur det stod till med hans mage och hur resten av familjen mår. Han berättade att just det här med mask är ett stort problem som nästa alla har. Jag sa direkt att vi kommer att se till att han får medicin och att vi ska försöka hjälpa hela hans familj (ca  20 pers) också. Varje tablett kostar ca 20 kr och man behöver 2 tabletter för att bli av med masken. Alltså ska vi köpa 40 tabletter och ska nu samla ihop 800 kr till medicinen.

För 800 kr kan vi alltså hjälpa en hel familj. Masken tar all näring man väl lyckas få i sej och bryter ner en redan svag och fattig människa väldigt fort. Är kroppen redan försvagad av mask är risken ännu större att man dessutom får malaria eller andra sjukdomar eftersom kroppen inte orkar stå emot. Igår jag ut med ett upprop på min Facebook och bad helt enkelt mina vänner om hjälp, direkt fick vi en donation på 200 kr. Så nu vädjar jag till er som läser detta om ytterligare hjälp.

Känner ni att ni vill vara med och hjälpa Smile och hans familj? Maila till mej: mrinda@swipnet.se så får ni ett konto att sätta in pengar på. Pengarna för vi över till Linda som köper medicinen och sedan ger till Smile att ta med upp till sin hemby. Han åker dit i Juli, så vi har en månad på oss att samla ihop så mycket pengar vi kan. Blir det mer än 800 kr kan vi även köpa ett par säckar ris och skolmaterial till de 14 syskonen. Varenda krona kommer till nytta och inte en enda administrativ avgift, ALLT kommer fram!

Hjälp oss att hjälpa!

Min karriär som fotomodell

Så har man varit fotomodell igen, jag har dock ingen som helst tanke på att byta karriär. Det där med att le in i en kamera, röra sej och hitta bra poser... påser... hur sjutton stavas det... är inte riktigt min grej. Just nu har jag kramp i munnen av allt leende  :-)

Men men, lite kul är det att få testa på lite då och då och himla kul är det om och när bilderna blir bra. Den här gången hette fotografen Veronica och var jättetrevlig. I bilen hade hon dessutom en stor Grand Danois och en hundälskare kan ju inte vara annat än trevlig.

Vi gick ut på grönområdet som jag bor brevid och där fick jag sitta på en bänk, stå på bänken, posera vid ett stängsel och en massa annat. Skolbarnen som gick förbi undrade nog vad vi höll på med och om man var nån sk kändis av nåt slag. Min granne gick också förbi, men han är van vid att det kommer fotografer, radiobilar, tvbilar, tidningsbilar och journalister.  Jag skulle le, ta på och av glasögonen, titta hit och titta dit och efter kanske en 45 minuter var hon nöjd. Då gick vi till bilen och gosade lite kalv... förlåt hund, stoooor hund.

Som alltid när jag ska bli fotograferad och inte har hjälp med smink och hår, så hade jag förstås en dålig hårdag. Hur jag än gjorde så blev det inte alls som jag ville, men det blåste ändå lite ute så det spelade inte så stor roll. Sen var det det där med kläder... tidningen ville ha bilder där jag ser smal och pigg ut, det ska ju synas att jag gått ner i vikt. OCH det fick inte vara mörka kläder! Så det blev att dyka djupt i garderoben och ta fram något som både är bekvämt, snygg och ser smalt ut. Det blev vita caprijeans och en svart- och vitprickig topp plus ett armband som jag fick i goodiebagen på Stora Bloggdagen.

Så nu hoppas jag att bilderna blev bra och att redaktören blir nöjd. Jag har för mej att hon sa att det ska komma i Aftonbladets bilaga Wellnes den 12 Juni. Så ni får väl hålla koll då  :-)

Nu ska jag dra av mej fotomodellkläderna och göra något så glamoröst som att åka och handla!

Så imponerad!

Idag kom den! Nummerlappen till Vårruset! Nu undrar ni förstås hur man kan bli alldeles exalterad av något sånt och om jag är alldeles koko i skallen. Men ni fattar inte hur jag ser fram emot det där loppet och hur otroligt glad jag är över att jag faktiskt både får och kan springa det. Kroppen funkar och gör precis som jag vill  :-)

Så nu står mitt och Mandisens kuvert med nummerlappar, info och erbjudanden på hederplatsen i vardagsrummet och bara väntar. 11 dagar kvar...

I förmiddags gick jag ett skapligt varv med Baileys, inte jättelångt men ok. Sen pysslade jag runt hemma innan det var lunch och dax att åka iväg till jobbet. På väg dit lämnade jag Baileys hos mina föräldrar, där Senior och hans kusin spenderade dagen. När vi kom dit och Baileys såg att poolen var avtäckt och fylld med vatten blev han helt galen och hoppade i direkt. Han simmade och simmade och var hur lycklig som helst.

Jag drog iväg till jobbet och visste att det skulle bli en knepig dag. Vi skulle nämligen ha en annan lokal än den vi brukar pga nån dansuppvisning. Så det blev att bära och släpa grejer upp och ner för en galet brant trappa. Efter lite funderande kom vi fram till hur vi skulle möblera för att allt skulle fungera. Tack o lov var det bara den här veckan, nästa är allt som vanligt igen.

När vi plockat ihop allt åkte vi och hämtade en dödstrött hund. Han orkade knappt hoppa in i bilen... när vi kom hem fick jag nåt ryck och bytte om till kläder och stack ut och sprang. Det kändes hur bra som helst och jag tog 2,5 km på 19,5 minut, ett nytt rekord. Å det var faktiskt inte särskilt jobbigt ens. Jag är så himla impad av mej själv att jag faktiskt gjorde det  :-)

Nu har vi ätit, kollat på Eurovision och avslutat lite jobb. Jag hoppas att jag får sova inatt, det var lite dåligt av den varan förra natten. Baileys stökade och ville ut kl 3.20, 4.25 och 8.30 och när han väl hade väckt mej och jag var klarvaken, ja... då somnade hundskrället jättegott i min säng. Som hämnd drog jag med honom ut och gick lite tidigare än han är van vid. Hämnden är ljuv...

En himla bra dag var det iaf och jag satsar på en till imorrn. Då ska jag fotas för Aftonbladet...

Världens gulligaste!

Som ni redan vet så har jag ju världens bästa och mest romantiska sambo. Martin skulle ta ner månen till mej om han kunde, han bara är sån  :-)

Den här terminen har varit tuff och vi har inte haft så mycket tid tillsammans. Men nu slutade hans praktik i onsdags och vi hade hela helgen tillsammans. Vi tog långa promenader, pratade och umgicks i stort sett dygnet runt. I måndags var han i skolan fram till lunch och igår var han ledig igen.

Idag var han ledig fram till lunch istället och var i skolan några timmar innan vi skulle åka och jobba. Så han kom direkt till lokalen där vi är på onsdagarna och när han kom sa han: "Det känns som det är jätte länge sedan vi sågs, fast det bara är 6 timmar sen" Då frågade jag förstås med glimten i ögat om han har längtat varenda minut och det svarade han självklart JA på  :-)

Vi är så vana att alltid ha varandra där och umgås dygnet runt, hemma och på jobbet. För oss fungerar det hur bra som helst att ha det så. Andra menar att de skulle bli galna av att både leva och arbeta tillsammans. Vi vet lixom inget annat och har aldrig haft några konflikter varken hemma eller på jobbet. Vi trivs ihop och funkar hur bra som helst tillsammans. Så det har varit lite konstigt att vara ensam på dagarna och sedan bara träffats på jobbet och helgerna. Men det har ju funkat det med och det är väl dax att vänja sej vid ett sånt liv som alla har andra antar jag?

Å det spelar ju ingen roll om vi är tillsammans eller inte, vi vet ju att vi har varandra ändå. Men nog är han söt som längtar efter bara några timmar  :-)

På g nu :-)

Benen känns bra, precis som övriga kroppen och knoppen. Som gjort för att testa sina gränser lite och se vad man går för. Det är lika segt varje morgon just nu, men idag ställde jag mej iaf på löpbandet och det kändes såååå bra! Jag valde att springa inne eftersom jag känner av ryggen lite och löpbandet är mjukare att springa på än asfalt. Å jag sprang faktiskt! 3 km i lagom takt utan att stanna en enda gång, samma tempo meter efter meter och det kändes fantastiskt!

Det låter säkert jättelarvigt både för er som inte kan förstå varför man överhuvudtaget ska springa eller för er som är vältränad och lätt tar en halvmil. Men vi är alla olika och går igång på olika saker.

Känslan av att kroppen svarar på rätt sätt och att man orkar mer och mer och blir starkare och starkare är så häftig! Att ha en frisk kropp är härligt! Ni vet hur lycklig man känner sej när man försökt och försökt under en lång tid och så helt plötsligt faller alla bitar på plats och man kan - den känslan hade jag! Så där så det känns bra i hela kroppen och man blir outhärdligt stolt. Så är jag nu  :-)

Det är 12 dagar kvar till Vårruset och som det känns nu så kommer jag faktiskt att klara att springa de där 4,85 kilometrarna i ett svep. Tiden hamnar nog på strax under 40 minuter och det får jag vara nöjd med. Särskilt med tanke på att det bara är drygt tre veckor sedan operationen. Imorrn är den vilodag, men sen ska jag på´t igen. Bara för att jag kan!

Jag vågar till och med visa upp mej i träningskläder nu, de ni! Men dubbla träningsbehå hålls behagen på plats och då kan man springa även med DD-kupan även om man känner sej lite hoptryckt  :-)

Fy för härskartekniker och mobbing!

Ett ämne som både berör och upprör mej är Härskartekniker ibland även kallat det osynliga våldet. Jag kallar det mobbing! Jag och många med mej har varit utsatt för det och har mått väldigt dåligt av det, men tyvärr verkar det inte finnas särskilt mycket att göra åt det.

Härskartekniker har till syfte att förminska en annan människa. Det kan gå till så att man medvetet uttalar ett namn fel, knappar på mobilen medan någon pratar, bläddrar i papper, gäspar eller ser allmänt ointresserad ut. Man kanske skrattar ironiskt när någon säger något eller förlöjligar det någon säger eller personen i fråga. Det kan också gå så långt som att man undanhåller information och "missar" att meddela om ett möte eller plats blivit ändrad osv.

Allt detta har jag och en mängd andra kvinnor blivit utsatta för massor med gånger. Så blir man nämligen ofta behandlad om man befinner sej i en situation med många som är äldre än sej själv eller om jag som kvinna ska samarbeta med en grupp män som är rädda om sin maktposition.

I mitt fall har det handlat om att utesluta mej från gruppen och helst readera mej från jordens yta. Detta har handlar om politiska sammanhang men även i föreningslivet. Jag är en känd idéspruta som många vill ha i sina arbetsgrupper, men jag tar också ganska stor plats och trillar på möjligheter och chanser som folk kan bli lite avundsjuka på. Enligt Jante får man inte ta plats... då får man smisk och det har jag fått.

Jag har varit med om att folk bytt både plats, tid och dag på möten och "missat" att meddela mej. Man har börjat prata i mindre grupper runt bordet när jag hållit ett anförande. Det har gäspats demonstrativt och tittats på klockan otaliga gånger. Man har tagit ordet ifrån mej eller "missat" att jag begärt ordet. Mitt namn har man förlöjligat eller uttalat fel, ofta har jag dessutom fått heta "Lilla Gumman". I politiska nomineringar har mina nomineringar "kommit bort" trots att jag blivit nominerad från flera håll. Min idéer och förslag har man negligerat och förlöjligat och senare gjort om till sin egna förslag. Så går det till i politiken även på högre ort, så det är rätt vanligt, men surt för mej som kom med idén. Vid luncher har folk lämnat bordet när jag satt mej där eller vänt upp stolar för att markera upptagna platser när jag närmat mej.

Så här hade jag det under ett tiotal år, innan jag insåg att det faktiskt inte var mej det var fel på och att jag var värd något bättre och till slut hoppade jag av karusellen. Jag blir alltså inte särskilt förvånad när jag hör att folk blir behandlade så här på olika håll, det är lixom så livet är när makt är inblandat. Att kvinnor förminskas på det här sättet är mer regel än undantag har jag förstått. Jag satte ofta ner foten och gapade mej blå om hur jag blev behandlad, men det förändrad ändå inget. Ville jag vara kvar i leken fick jag minsann leken tåla. Just det fick jag höra en miljon gånger!

Nu hör jag hur en bekant (manlig) blir behandla på samma sätt, en man som det gått bra för och som inte stött på så många hinder förut. Han går också ut med detta öppet och får sympati från flera håll. En man som behandlas så här är kanske inte lika vanligt, men existerar förstås. När jag skrev fick jag knappt några sympatier alls, han får en hel del. Handlar det om att han är man eller att han är mer omtyckt än vad jag var/är? Jag tror tyvärr på det första... Och att han har en maktposition som gör att många inte vill eller vågar stöta sej med honom utan klappar honom på ryggen för att ligga bra till själva.

Så vad är mitt råd till alla som utsätts för härskartekniker eller mobbing som det ju faktiskt är? Jag vet inte. Jag försökte på alla sätt att motarbeta det och få folk att förstå att detta var fel. Det gick så långt att ombudsmän högre upp i leden pratade med de personer som utsatte mej för detta, eftersom det klart och tydligt var mobbing det var fråga om. Man bad dem till och med att avsäga sej sina uppdrag eftersom de bevisligen inte var lämpliga att leda en grupp. Men inget hände mer än att jag fick veta att det var fult gjort av mej att försöka "sätta dit dem". Det var alltså JAG som helt plötsligt var boven och bråkstaken... inte de som mobbat mej eller ljugit om mej. Så jag har inget bra råd, mer än att se värdet på sej själv. Är jag värd den här behandlingen? Vill jag verkligen ha detta i min vardag? Är det värt kampen och målet? Är det detta jag vill att mina barn ska se och höra om mej? Jag tyckte inte det och hoppade av.

Efter många år såg jag äntligen mitt värde, hoppade av och blev en lyckligare människa. Jag vet att mobbingen fortsätter; av samma personer - men med andra offer. Så "ska" det tydligen vara i politiken/föreningslivet och jag avskyr det! Jag är värd något bättre. Jag är värd att ha människor runt mej som uppskattar mej och det jag gör. Jag är helt enkelt bättre än dem! Där rök Jante all världens väg  :-)

Blir du utsatt för härskartekniker eller mobbas du? Hoppa av tåget! Även om det känns fel, så är det inte mycket annat du kan göra. Detta kommer alltid att finnas kvar så länge det finns folk som vill ha makt. Jag tänker inte bli en av dem och jag är helt säker på att jag lever ett rikare liv än alla dem tillsammans! Det är inte dej det är fel på, tvärtom! Mobbing är aldrig den mobbades fel, men det är kanske vi som får vara den klokare av de två parterna och bryta mönstret för oss själva. För vår skull!

Händer mycket nu...

Helgen har varit både lugn och intensiv på samma gång på nåt sätt, hur den nu kan vara det... Vi har väldigt stort fokus på motion och mat just nu och mycket tid läggs ner på just detta. Både jag och Martin är supertaggade och gör vårt allra bästa för att gå ner de kilon som vi vill ha bort och må som bäst.

Förmiddagarna har börjat med att Martin tagit Baileys och gått ett varv som är dryga milen och då varit borta nån timme. Under den tiden har jag själv antingen varit ute och sprungit eller fixat med något annat. Mellan motion och mat har vi vilat och njutit av solen. Resultatet av vårt kämpande den här veckan blev ett kilo var och det är iaf jag väldigt nöjd med. Snart är jag tillbaka till vikten jag hade innan jul, det tog "bara" fem månader... Det kom ju lite operationer och skit emellan...

En av anledningarna till att jag vill gå ner så mycket som möjligt just nu är ju att vi ska på bröllop. En annan är att jag ska fotas för ett reportage som kommer i Aftonbladet i Juni. Då ska jag visa en tjockisbild och en smalisbild och då ska man ju gärna se skillnaden lixom... Så på fredag kl 11, ska jag enligt önskemål från tidningen klä upp mej i färgglada kläder och le stort. Helst ska solen skina också så vi kan ta bilderna utomhus. Jaja, vi får väl se hur det går med allt.

Vi försöker kryssa mellan allt som händer och kommer att hända, jag snickrar på talet jag ska hålla på kusinens bröllop, vi funderar på mat och annat till Juniors student, planerar vår semester och jobbet till hösten som ska passa ihop med Martins pluggande. Vi har lite att tänka på och planera för om allt ska funka för oss, familjen och våra medlemmar. Med det jobb vi har handlar mycket om att tänka på vad som är bäst för våra medlemmar, för då blir det även bra för oss.

Dagarna går så jäkla fort och allt som ska hinnas med hinns inte riktigt med. Hemmet är kanske inte ett bombnedslag, men inte långt ifrån... Men vem vill vara inomhus nu när sommaren kommit? Inte jag! Istället har jag varit ute, klippt gräset och fixat i trädgården. Varje kväll har vi gått långa promenader i solen och njutit. Det har varit så otroligt skönt och vi har kunnat prata igenom saker ordentligt. Vi har ju inte träffats och hunnit prata som vi är vana vid under året när Martin pluggat, men nu kommer tiden och tillfällena tillbaka till oss. Om två veckor har han sommarlov och allt blir som vi är vana vid igen, under några månader. I höst börjar skolan igen, sista året...

Men allt känns bra och jag kan ärligt säga att jag vaknar varje morgon och är nyfiken på vad som ska hända. Nu är kroppen helt läkt och jag kan nästan leva som vanligt igen. Livet känns toppen och väldigt spännande att leva just nu. Jag hoppas att den här känslan ska hålla i sej länge!

Vad händer med Smile i Gambia?

Nu kan jag samla ihop mej och berätta om vår fina Smile  :-)

Ganska ofta får jag ett meddelande på chatten på Facebook "Hi Mum" och sen fortsätter konversationen med hur alla mår, hur vädret är och lite hur saker och ting är i våra olika länder. Oftast ganska kort, men då och då är hans uppkoppling bra och vi kan prata lite längre. Då pratar vi mer om livet i hans hemby, hur hans familj har det och hur han ska göra för att få det lite bättre i livet

Här om dagen kom det inte bara Hi Mum, utan även ett meddelande om att han befann sej i Banjul (huvudstaden) där han fått ett tillfälligt arbete i hamnen. Han var väldigt glad och jag tror att jag blev ännu gladare. Under lågsäsong är det VÄLDIGT svårt att hitta ett arbete i Gambia. När turisterna är borta går det flera tusen arbetssökande på minsta lilla jobb och jobben är få! Nu hade han alltså lyckats få ett och lyckan var (och är) total!

Han skulle under några dagar lasta på och av containrar från fraktfartygen som stod i hamnen. Ett både tungt och farligt arbete, men som tydligen gav ganska bra med pengar. Ha skrev att han kände HAHA, för varje minut han arbetar eftersom han vet att han får lön. Jag sa att vi var väldigt stolta över honom och att han skulle göra sitt allra bästa, så kanske han skulle kunna fortsätta att jobba där. Det är kanske inte vad han drömmer om, men ändå ett jobb... Hans dröm är att lämna Gambia och istället bo i Tyskland eller England. Det är väldigt många ungdomar i Gambia som drömmer om att lämna landet, de tror att allt är superenkelt i västvärlden.

När vi pratade igår hade vi möjlighet att prata lite längre och jag berätta om vårt arbetsklimat, vädret, invandringspolitiken och rasismen här. Att det är svårt med jobb kan han förstå och att man måste ha arbetstillstånd mm, men att det ska vara svårt att få bostad och att man inte kan sova under en buske nånstans året om har han svårare att greppa. Att förklara iskyla och vinter för någon som aldrig sett snö eller ens haft under 10 grader varmt är inte så enkelt. Jag fick säga att vi har is överallt halva året, även på marken... ja, is har han ju sett och smakat på... så då förstod han att man faktiskt måste ha iaf tak över huvud och något att ligga på. Då förstod han att det kan bli knepigt att komma till ett nytt land som inte ha värme året om.

Snart ska han åka till sin hemby vid Gambiafloden och hjälpa till på gården. Han ska vara där en månad ungefär och hjälpa sin mamma. Han ska tjäna så mycket pengar som möjligt tills han åker dit, så att han ska kunna bygga ett kök till sin familj. Jag sa att han ska säga till oss några dagar innan han åker, eftersom vi vill att han ska köpa lite grejer till barnen i byn. Han ska få lite extra pengar av oss, så att han kan köpa lite fotbollar, leksaker, ris, kryddor och byggmaterial. Men detta vet han inte om... Han vet bara att jag vill veta hur många barn det finns där och ungefär hur gamla de är.

Det känns himla bra att vi med små medel kan hjälpa honom. Han är en fin människa, som verkligen gör sitt bästa och vill vara en bra människa. Det lilla vi gör för honom betyder väldigt mycket både för honom, hans familj och oss. Telefonen vi skickade ner används för fullt och det är tack vare den vi kan kommunicera. Jag är så otroligt tacksam att Junior och Smile fann varandra den där dagen på stranden och att vi sökte upp honom när vi kom hem. Han har gjort oss till bättre människor!

Huvudsaken är att de lever!

Eldabutiken i Åby brann ner totalt igår, den där Eldabutiken ägs och drivs av våra kompisar A-S och N som vi träffade i Gambia som åkte med killarna ut och fiskade några gånger och som vi firade nyår med. Ett par som vi alltså umgicks med en del på resan och som killarna haft kontakt med sedan vi kom hem.

Jag hörde på nyheterna om en butik som brann i Åby, men satte det inte samband med dem förrän idag. Inte förrän Senior visade mej en artikel insåg jag vad som hänt. Här står våra vänner med sitt livsprojekt i spillror. Jag letade runt på nätet och tillsammans med Martin läste och såg vi artiklar och nyhetssändningar. När jag förstod att de klarat sej och att det ändå "bara" var materia som förstörts skickade jag ett kort mail till A-S och sa att vi tänkte på dem och hoppas att allt ska lösa sej på bästa sätt trots allt. Det är lixom inte mycket mer man kan göra än att visa att man finns där.

Jag fick svar ganska omgående där det mycket kort stod att de bara hunnit få ut kunderna ur butiken, fått tag på plånboken och jagat ut hundarna innan de fick lämna allt. Nu är allt nerbrunnet och rivet, ingenting finns kvar. Hela deras livs investering har gått upp i rök kan man lugnt säga. Men det viktigaste är ju att de och hundarna lever, allt annat går att fixa även om det är tungt.

Ungefär samtidigt som jag kollade runt chattade jag med Smile och fick så att säga verkligheten från två olika håll. Han sitter i Gambia, man väntar på regnet och det är otroligt varmt. Det finns inga jobb och snart kommer mycket att förstöras av regnet, något som händer varje år. På andra sidan har vi kompisarna i Åby vars livsprojekt brunnit ner. Bägge sidorna är hårt drabbade, men det finns en STOR skillnad. Här i Sverige har vi försäkringar, kompisarna kommer att få både ekonomiskt hjälp och rådgivning. Självklart kommer de inte att få tillbaka allt det förlorat, men ändå... vi har försäkringar som hjälper oss rätt långt i Sverige. Sånt finns inte i Gambia. Man vet att när regnperioden är slut så kommer många privata hus och byggnader att vara förstörda och få byggas upp igen OM man har råd. Här finns ingen försäkring och har man råd så kanske det ändå inte finns byggmaterial...

Myntet har som bekant två sidor och det som betyder något kanske inte alltid är hur man har det, utan hur man tar det...  Man kan aldrig mäta olycka. Kompisarna och deras hundar lever, det är det enda som betyder något. Jag skulle berätta mer om Smile idag, men jag tar nog det imorron.

Ta hand om varandra!

Träningsblogg?

Jag har fått frågan flera gånger de senaste dagarna vad jag har för inriktning på min blogg. Är det en träningsblogg, viktblogg, mammablogg eller... vad skriver jag egentligen om? Jag kanske ska kalla det för bubbelblogg? Här bubblas det om det mesta; adhd, npf, vikt, jobb, träning, mat, barn, kärlek, självkänsla, pengar, politik, resor, renoveringar, kvinnosjukdomar och en massa annat. Jag tror man brukar kalla såna bloggar för livsstilsbloggar.

Jag skriver ju om mitt liv och det innehåller ju allt det där. Idag skulle jag kunna skriva ett helt inlägg om träning eftersom jag precis varit ute och sprungit. Benen var väldigt tunga och det var lite kyligt, men jag tog mej ändå runt 3,5 km på 28 minuter. Det får vara ok när man opererades för knappt 3 veckor sedan. Nu har jag drygt två veckor på mej till Vårruset, jag ska nog kunna springa det på 35-40 minuter. Tänk när jag sprang på 23 minuter... känns som ett helt liv sen. Men men... Just nu är jag taggad till tusen och jag ser väldigt mycket fram emot vägningen på måndag  :-)

Nu när jag är på g igen, är det extra skoj att vara inbjuden till ett event som Loppi har den 25/5. Temat är träning och dresscode är träningskläder och det roligaste av allt är att även Martin är inbjuden! Viktväktarna är dessutom sponsorer, men det visste vi inte förrän vi tackat ja. Då är vi bjudna på lunch och föreläsningar. Och känner jag Loppi rätt så blir det även en rejäl goodiebag och vi får alltså TVÅ, en var   :-)

Jag är så glad att Martin följer med eftersom det annars är jag som får vara med om allt skoj ensam. Men nu kan vi åka dit tillsammans och uppleva det tillsammans på plats. Det ska bli så kul! Nu ska han bara skaka liv i sin blogg så att han kan följa med på fler såna grejer. Undrar i vilket fack vi ska lägga hans blogg... Styvfarsablogg, familjeblogg, studieblogg, viktblogg... vi får väl se var han landar.

Som sagt; det händer mycket kul nu! Under dagen ska jag hitta tid till att uppdatera er om Smile, där händer det också kul grejer... stay tuned!

Vilket bra Tack!

Gambia nyårsafton 2012

Då tar vi nästa roliga grej...

Efter 12 långa och ganska jobbiga veckor är Martins praktik över. Det har varit lite knepigt att få ihop logistiken kring jobb, hans praktik och alla detaljer kring hundvaktning och sånt. Hans dagar har i vissa fall varit väldigt långa och vi har bägge två varit ganska trötta. Men vi klarade det!

I onsdags var det sista dagen för honom att gå till kontoret, lämna tillbaka en del saker och ta med andra saker hem. Han hade lite ångest och tyckte det var tråkigt att lämna stället. Till lunch hade man ordnat en gemensam lunch för honom, som företaget bjöd på. Annars brukar nästan alla ha med sej matlåda, men nu skulle det vara kalas. Det här företaget gillar kalas och kan på fredagarna duka fram jordgubbar och champagne bara för att... å nu hade man en anledning att fira rejält; Martin skulle sluta!

Men det visade sej att man inte alls firade att de blev av med honom. Tvärtom blev han tillfrågad hur sommaren såg ut och om han kanske ville komma tillbaka till dem... Han fick superfina betyg och omdömen och längst ner i pappret står det faktiskt att de gärna skulle anställa honom, trots att de hela tiden sagt att det varken ska eller behöver anställa någon till företaget i nuläget. Så tydligen var de så nöjda med honom att det finns en chans för honom att jobba där när utbildningen är helt färdig. Han har inget alls emot den tanken.

Martin har alltså inte jobbat där, som anställd alltså... han har "bara" haft sin praktik där, ändå fick han en superfin present som tack för projektet han jobbat med. Han har tillsammans med några andra satt ihop ett program för funktionshindrade barn, särskilt autistiska barn som enklare ska lära sej olika grundläggande saker. Som tack fick han 2000 kr i presentkort på Ticnet! Det är ju massor med pengar! Självklart är det Martin som ska bestämma vad pengarna ska gå till, men jag har väldigt många idéer  :-)

Jag har sällan sett honom så stolt och så glad. Nu vet han att han inte varit i vägen de här 12 veckorna, han har faktiskt bidragit med något så pass mycket att man tackar honom rejält för hjälpen och vill ha honom tillbaka. Men det här i bakfickan ska vi nog klara sista studieåret också. Tillsammans klarar vi allt!

Loppi Blogg-bag

Som jag skrev igår så händer en massa kul grejer just nu och jag vill gärna berätta om allt på en gång, men jag tror att jag får spalta upp det så att allt kommer med och blir helt rätt.

Det största är att Smile i Gambia har fått jobb, men det ska jag berätta om sen. Annat som jag också ska berätta senare är att en fotograf kommer hit nästa vecka för att ta bilder till en grej i Aftonbladet, Martin fick bästa presenten när han tackades av igår och vi är bjudna på ett bloggevent båda två! Men jag börjar med att skriva att jag ska få vara testare av en "blogg-kasse"!

Loppi lanserar en blogg-bag som jag anmälde mej till och nu kommer att få hem för att testa. Kassen innehåller MILDA´s receptbok och receptapp, BARNÄNGEN´s nya duschserie Shower + Lotion, ARLA´s Apetina® Creamy Block, COOP´s grillsåser inför sommaren och ett kit från STENA LINE med Nicke Nyfiken. Jag vet inte riktigt vad eller vem vi ska testa Nicke Nyfiken på, men det löser sej  :-)

Så nu väntar vi på att få hem alla grejer så att vi kan testa dem. Eller rättare sagt så att jag kan sätta grejerna i händerna på Martin som får baka och laga maten, medan vi äter andra äter upp den. Sen är det alltså meningen att jag ska skriva lite om vad jag tycker om de olika grejerna. Gör jag det bra, så kanske jag får chansen igen och det är ju himla skoj att prova nya grejer så det vill jag gärna.

Det var en av de roliga grejer som händer just nu, mer kommer...

Knepiga lediga dagar

Jag gillar inte de här lediga dagarna mitt i veckan och flera lördagar under en och samma vecka, men idag infaller ledigheten vår sista arbetsdag för veckan och då är det ok. Jag kommer alltså att ha FEM lediga dagar och fyra av dem i sällskap med Martin.

Igår gav läkaren mej klartecken att springa igen och redan 8.15 i morse var jag ute. Det såg så härligt ut att löpbandet fick vila och istället gav jag mej ut i naturen som fortfarande var tom och tyst. Jag mötte en enda människa på mina knappa tre kilometer. Med tanke på hur jag såg ut så var det nog bäst så, annars hade någon kanske fått mardrömmar eller nåt. Jag klev i princip bara ur sängen och drog på mej träningskläderna och gick ut, med håret på ända och morgonandedräkt. En banan i magen och lite te bara.

Det gick förvånansvärt bra! 2,5 km på 18 minuter, helt ok med tanke på utgångsläget. Och det var så skönt! Sopade gator, det doftade ljuvligt efter nattens regn och jag var alltså nästan ensam. När jag kom in hade Senior vaknat och Martin var på g. Då åt jag min frukost och tog en dusch, sedan dess har jag suttit och jobbat. Planen är att allt som ska göras, ska göras i dag - så att vi kan vara lediga resten av helgen och bara pilla oss i naveln.

Så jag ska tvätta ungefär hela dagen. Junior kom ner med sin tvättkorg som nog innehöll tvätt för tre tvättkorgar... maskinen får gå för fullt och så hänger jag tvätten ute och hoppas på det bästa. Vi ska till sopen med skräp och städa av inne. Martin ska eventuellt tvätta bilen och börja trimma/rycka Baileys så han blir fin.

Junior och hans kompis K planerar sin resa till Barcelona och kommer att äta lunch med oss. Grillat förstås, eftersom vädret tillåter det. Och i eftermiddag ser det ut som att vi blir ensamma, när ungdomarna åker och tränar och Senior jobbar. Då blir det nog en lugn stund i solstolen och en promenad efter middagen. Allt känns otroligt lugnt och skönt...

Hoppas ni har en riktigt bra dag och sol även hos er  :-)

YES!

Det har väl aldrig hänt förut att en läkare ringer innan utsatt telefontid? Jag måste säga att Södertälje Sjukhus fortsätter att överraska och då menar jag på ett positivt sätt. Dagen efter operation ringde en tjej från avdelningen och kollade hur jag mådde och idag ringde läkaren som jag egentligen hade telefontid till nästa tisdag.

Å det var ju så himla bra att han ringde innan helgen! För han gav mej klartecken att börja springa igen. YES!!! Som han sa: "Dina begränsningar nu är att inte sitta på en cykel eller häst, inga bad, väldigt tunga lyft eller nära umgänge med mannen. Ni får umgås men inte för tätt..." Ok, sa jag, huvudsaken är att jag får springa igen  :-)

Idag när jag gick på löpbandet var det sååå nära att jag började springa, det riktigt kliar i benen... men jag gjorde det inte (för jag hade ju inte fått klartecken då) utan gick 2 km i rejält snabb takt istället (typ 6,8 km i timmen, med mina små ben). Jag var tvungen att sluta för att jag var så himla hungrig och direkt när jag ätit ringde han. Så imorrn.... DÅ ska jag ta de första stapplande löpstegen och se hur mycket som tappats på de här dryga två veckorna. Inte så himla mycket tror jag. Nu har jag ytterligare drygt två veckor på mej innan jag ska springa Vårruset. Jag som hade gett upp tanken på att kunna springa då.

Men farbror doktorn tyckte allt lät bra och att jag skulle lyssna på mej. Han sa också att ontet i benet är vanligt, det är lite nerver och annat som flyttats på under operationen och det är inget som är farligt. Det blir bättre med tiden och när jag rör på mej normalt igen.

Sen har det hänt en massa andra bra saker idag också, men de berättar jag om imorrn. Just nu bara bubblar det i mej av allt bra och jag är så himla glad. Smile har hört av sej, Martin hade en härlig avtackning på praktiken och en massa annat. Men som sagt; det tar vi imorrn  :-)

Ha en fin kväll alla fina!