Eufori på Vårruset!

I höstas sa jag till Martin att om Vårruset gick en måndag, så skulle jag vara med. Det tog väl tre sekunder, så hade han kollat upp när loppet skulle gå av stapeln och visst skulle det gå en måndag! Ingen återvändo alltså... det var bara att gilla läget...

Så vi berättade om mina planer för våra medlemmar och sa att de gärna fick göra mej sällskap. Vi hade inga större förväntningar, utan tog det mest som en kul grej. Skulle vi få ihop ett helt lag så skulle vi iaf få en trevlig picknick. Vi fick inte bara ihop ett lag, vi fick ihop sex!!! Till slut var vi alltså 36 pers som hade anmält oss, helt galet!!!

Det häftigaste är att vissa fortfarande är ganska stora och hittills inte ens kunnat tänka sej att springa för att hinna med bussen... nu skulle de alltså springa 5 km, eller iaf ta sej runt på nåt sätt. Vart efter veckorna passerade så uppdaterade jag gruppen om mina framsteg och jag fick även höra om deras. När vår största tjej berättade att hon gått/sprungit 6 km i ett sträck var jag så imponerad att jag höll på att trilla av stolen. Jag är så otroligt stolt över henne!

I måndags var det alltså dax! Martin, jag och Mandisen packade in oss och alla grejer i bilen och åkte hemifrån redan 14.30. Allt för att kunna packa upp oss och ställa ordning allt i lugn och ro och hitta en bra plats att samlas på. Mandisen och jag satte upp partytältet, medan Martin gick 18 vändor fram och tillbaka till bilen för att hämta allt. Jag hade fixat goodiebags till allihopa och man kan inte ta så många i taget.

Solen sken lite tveksamt, men det kom iaf inget regn. Vid 17 dök de första upp och sen trillade det på i stadig takt. 18.50 gick Mandisen och jag ner till vår startfålla, då var det fortfarande några som inte hade kommit, men Martin höll ställningarna vid "baslägret" och tog emot dem som var sena. Vi hade valt "springa" och det var start för oss 19.20. Timern på telefonen sattes igång och vi sprang iväg. Å vi sprang faktiskt nästan hela vägen, Mandisen fick lite ont i knät så vi fick gå kanske 100 meter. Men vi höll drygt 8 km i timmen och kom runt på 37 minuter. Supernöjda!

Några medlemmar hade redan kommit i mål, andra kom vart efter. Den snabbaste sprang på 28 minuter och den långsammaste strax under en timme. Två av dem som var med hade fått den där häftiga känslan som man kan få av att springa som jag jämför med när man lärde sej cykla och upptäckte att ingen längre höll i cykeln. Ren och skär lycka, eufori. Så häftigt! Martin tyckte det var fascinerande att se alla som kom i mål, ALLA hade ett stort smile på läpparna och sken som solar.

När alla kom i mål åt vi tillsammans och sen gick var och en åt sitt håll vartefter. Inte en enda sur min, alla nöjda, glada, stolta och lite trötta. En helt otroligt härlig kväll blev det och regnet höll sej borta. Vi plockade ner tältet och gick mot bilen, även vi väldigt nöjda. Mandisen tyckte allt var jättekul och vill absolut göra om det. Det tog en stund att komma genom stan och hem, men när vi väl var hemma så var vi fortfarande lite upprymda och satt och pratade i soffan en stund. Tänk att det blev så många och att samtliga var nöjda med kvällen.

Vad händer om vi gör om detta nästa år? Blir det ännu fler som vill vara med? Klarar jag av att ta hand om fler? Kommer de att förvänta sej ännu finare goodiebags? En sak är iaf säker och det är att jag och Mandisen kommer att springa och då ska vi göra det på under 35 minuter  :-)