Vad händer med Smile i Gambia?

Nu kan jag samla ihop mej och berätta om vår fina Smile  :-)

Ganska ofta får jag ett meddelande på chatten på Facebook "Hi Mum" och sen fortsätter konversationen med hur alla mår, hur vädret är och lite hur saker och ting är i våra olika länder. Oftast ganska kort, men då och då är hans uppkoppling bra och vi kan prata lite längre. Då pratar vi mer om livet i hans hemby, hur hans familj har det och hur han ska göra för att få det lite bättre i livet

Här om dagen kom det inte bara Hi Mum, utan även ett meddelande om att han befann sej i Banjul (huvudstaden) där han fått ett tillfälligt arbete i hamnen. Han var väldigt glad och jag tror att jag blev ännu gladare. Under lågsäsong är det VÄLDIGT svårt att hitta ett arbete i Gambia. När turisterna är borta går det flera tusen arbetssökande på minsta lilla jobb och jobben är få! Nu hade han alltså lyckats få ett och lyckan var (och är) total!

Han skulle under några dagar lasta på och av containrar från fraktfartygen som stod i hamnen. Ett både tungt och farligt arbete, men som tydligen gav ganska bra med pengar. Ha skrev att han kände HAHA, för varje minut han arbetar eftersom han vet att han får lön. Jag sa att vi var väldigt stolta över honom och att han skulle göra sitt allra bästa, så kanske han skulle kunna fortsätta att jobba där. Det är kanske inte vad han drömmer om, men ändå ett jobb... Hans dröm är att lämna Gambia och istället bo i Tyskland eller England. Det är väldigt många ungdomar i Gambia som drömmer om att lämna landet, de tror att allt är superenkelt i västvärlden.

När vi pratade igår hade vi möjlighet att prata lite längre och jag berätta om vårt arbetsklimat, vädret, invandringspolitiken och rasismen här. Att det är svårt med jobb kan han förstå och att man måste ha arbetstillstånd mm, men att det ska vara svårt att få bostad och att man inte kan sova under en buske nånstans året om har han svårare att greppa. Att förklara iskyla och vinter för någon som aldrig sett snö eller ens haft under 10 grader varmt är inte så enkelt. Jag fick säga att vi har is överallt halva året, även på marken... ja, is har han ju sett och smakat på... så då förstod han att man faktiskt måste ha iaf tak över huvud och något att ligga på. Då förstod han att det kan bli knepigt att komma till ett nytt land som inte ha värme året om.

Snart ska han åka till sin hemby vid Gambiafloden och hjälpa till på gården. Han ska vara där en månad ungefär och hjälpa sin mamma. Han ska tjäna så mycket pengar som möjligt tills han åker dit, så att han ska kunna bygga ett kök till sin familj. Jag sa att han ska säga till oss några dagar innan han åker, eftersom vi vill att han ska köpa lite grejer till barnen i byn. Han ska få lite extra pengar av oss, så att han kan köpa lite fotbollar, leksaker, ris, kryddor och byggmaterial. Men detta vet han inte om... Han vet bara att jag vill veta hur många barn det finns där och ungefär hur gamla de är.

Det känns himla bra att vi med små medel kan hjälpa honom. Han är en fin människa, som verkligen gör sitt bästa och vill vara en bra människa. Det lilla vi gör för honom betyder väldigt mycket både för honom, hans familj och oss. Telefonen vi skickade ner används för fullt och det är tack vare den vi kan kommunicera. Jag är så otroligt tacksam att Junior och Smile fann varandra den där dagen på stranden och att vi sökte upp honom när vi kom hem. Han har gjort oss till bättre människor!