Jag väljer...

Jag säger ju ofta att man väljer hur man vill må och att man väljer hur man vill ta motgångar. Nu har livet prövat mej en del den här veckan, jag har varit arg, ledsen, besviken och frustrerad - nu väljer jag att gå vidare!

Det är inte lätt att svälja en massa känslor och trampa vidare, men ibland måste man. Man kan inte gräva ner sej för mycket, då kommer man aldrig upp igen. Visst är läget fortfarande knepigt, men det blir ju inte bättre av att jag går runt och funderar hela tiden. Jag vet vad jag har och att det förmodligen kommer mer negativt, men jag kan inte fastna i det. Då har jag ju inget värde i min vardag. Om de negativa känslorna vinner så kan jag ju lika gärna lägga mej ner och dö och det vill jag ju inte. Jag gillar ju mitt liv. Iaf ända fram till för sisådär 3 veckor sedan...

Alltså väljer jag att gå vidare och att jag vid nästa smäll inte låter den överskölja och slå omkull mej. Jag är fortfarande besviken och har svårt att veta vad som är sanning och lögn och om det ska komma fler lögner, men jag får gå på magkänslan och hoppas på det bästa.

Just nu skiner solen, efter att ha varit ösregn hela natten och förmiddagen. När solen skiner känns livet lättare. Killarna är iväg på sin andra dag av dykkursen, idag ska de dyka i svenska vatten för första gången. De kom hem sent igår kväll och var både hungriga och trötta, det blir nog likadant idag. Jag har alltså även hela denna dag för mej själv. Igår låg jag mest och läste och tvättade, idag blir det en upprepning av gårdagen. Jag har varit och handlat också och köpt varsin liten överraskning till killarnas matsäck imorrn. Hoppas de blir glada  :-)

Jag väljer att gå vidare trots motgångarna, hur skulle du göra? Hur reagerar du när livet går emot dej?

Har ingen kontroll...

Det är mycket som händer i ens liv som man inte kan kontrollera eller styra över. Saker som händer utanför familjen men som drabbar en ändå. Sånt som man inte kan göra något åt alls.

Så är det i mitt liv nu. Här händer saker både i och utanför familjen som jag inte kan göra nåt åt, utan jag får helt enkelt bara försöka följa med och fatta vad som händer och lindra smällarna så gott det går.

Det som händer i min familj kan jag inte förstå, men har ändå en större insyn i och kan påverka en del. Inget jag är stolt över och det är blandade känslor i form av frustration, ilska, besvikelse och skam. Det var inte så här jag hade tänkt mej saker och ting, det var inte så här jag hade planerat. Vem kan jag lita på, vad är sanning och vad är lögn? Jag kan inte prata öppet om allt som hänt och fortfarande händer. Martin är mitt bollplank, vi ältar, sover dåligt och mår allmänt piss.

Det som händer utanför mitt hem kan jag inte gör ett smack åt. Här handlar det om sjukdomar, släktingar som klantat till det, trassel och lite annat smått och gott. Sånt som påverkar mej indirekt, som jag inte kan styra. Jag kan bara finnas och kanske lindar en del smällar för dem det handlar om.

Men då blir jag samtidigt lite orolig över vår semester. Den enda viloperiod vi har innan allt sätter igång med skola och jobb i augusti. Vår första ledighet sedan augusti förra året. Vi behöver vila, lugn och ro. Kommer vi att få det? Jag vet hur jag mår när det blir för mycket... jag hamnar i en trötthetsspiral, tappar minnet, går upp i vikt mm.

För att sammanfatta detta så kan jag säga att jag inte vet hur jag mår just nu. Känslorna går som en torktumlare i knoppen, kroppen är trött och har gett mej nackspärr. Killarna får iaf komma iväg från allt, de ska på dykkurs hela helgen och blir borta större delen av det vakna dygnet. Jag ska försöka ta det lugnt och bara vara tillsammans med Baileys. Sova, äta och promenera står på schemat.

Läget är alltså jobbigt just nu, men saker och ting löser sej ju. Det gör det alltid. På nåt sätt... Det är väl bara att vänta och se hur det löser sej den här gången och vad resultatet blir. Solen skiner iaf...

Uppåner

Livet är lite uppåner just nu å jag vet varken ut eller in.

Jobbigt läge alltså... återkommer när jag vet vem jag är och hur jag mår...

Struktur på tillvaron

Det går långsamt upp för mej vad gårdagens besked innebär för oss alla här hemma. Martin och Junior kommer att vara i skolan på dagtid de flesta vardagarna och behöver sen sitta och plugga en del på helgerna. Senior och jag kommer att vara hemma en del tillsammans på dagtid, så länge han inte hittar ett annat jobb eller börjar arbeta heltid.

Martin och Baileys långpromenader blir snart mina och Baileys. Kanske kan jag hitta tillbaka till den kondition jag hade innan Martin flyttade in hos oss 2008. Det kanske tom kan skynda på min viktminskning lite? Det blir också jag som får sköta inköpen själv, som vi brukar göra tillsammans. Med andra ord är det snart JAG som bestämmer vad som finns hemma och hur mycket pengar som ska spenderas. Ytterligare ett steg tillbaka mot min tid som ensamstående. Men det är inte ett steg tillbaka i vårt liv, däremot ett steg framåt för mitt välmående. Jag får koll på vilka godsaker som INTE ska finnas i skåpen och jag får bättre koll på matpengarna.

Ska faktiskt bli riktigt skönt att få struktur på tillvaron på ett sätt som jag trivs med. Klart det är trevligt att vara tillsammans med Martin dygnet runt, men nu får jag tillbaka den kontroll som jag hade förut. Å det är bra eftersom vi kommer ha mindre pengar att leva på och jag verkligen inte vill ha grejer hemma som sabbar min vikt. Så det blir en liten nystart lixom.

Men visst... det innebär också att jag får ta det mesta av hushållssysslorna och planeringen. Men det är jag ju också van vid sedan mina 10 år som ensamstående. Det största kruxet blir Baileys. När vi jobbar våra långa pass på tisdagar och torsdagar behöver vi hjälp med hundvakt och även de dagar jag blir inkallad till Tingsrätten. Men då får våra föräldrar hjälpa oss och går inte det vete sjutton hur vi gör. Men det brukar ordna sej. Så är det ju med livet... det mesta ordnar sej på nåt sätt.

Vi har en spännande höst att se fram emot  :-)

Två tuffa år...

I dag fick Martin veta att han kommit in på Teknikhögskolan och därmed ska plugga i två år. Detta besked har vi väntat på, det är lixom det som avgör hur resten av vårt liv ska bli.

Den 20 augusti är hans första skoldag och i juni 2014 är han färdig applikationsutvecklare och har då väldigt ljusa arbetsmöjligheter som det ser ut just nu. Vad det betyder vet jag inte riktigt, men det har nåt med datorer att göra. Och applikationer... antagligen  :-)

Däremot vet jag att det betyder att vi har två tuffa år framför oss med plugg och jobb. Han kommer inte att kunna ta företagsklasser och då får vi mindre pengar i plånboken. Men det var därför vi renoverade huset så mycket vi kunde under förra året och nu fixade badrummet som sista grej. Så vi är förberedda. Våra kvällsklasser ska vi ha kvar som vanligt, men det kommer att ligga mer administrativt arbete på mitt bord.

Men det ska nog gå bra. Vi får hjälpas åt att få det att fungera och det handlar ju faktiskt "bara" om sisådär 700 dagar eller nåt. Å dagarna går som bekant väldigt fort. Det mest spännande och det största frågetecknet kommer sedan... vad händer sommaren och hösten 2014? Den som lever får se...

Äntligen!

Skogens guld är redan på g

Nu är det fyra veckor sedan vi var ute på promenad med våra medlemmar. Det har varit dåligt väder och vi har varit upptagna. Nu tänker ni: "Man kan faktiskt gå ut och gå även när det regnar" och det kanske man kan. Men våra promenaders främsta syfte är att prata och lösa knutar samtidigt som vi rör på oss och då är det helt enkelt inte njutbart om det regnar. Å det har ju inte bara regnat, det har ÖSREGNAT!

Men idag var det 17 grader varmt och uppehåll, så idag fanns inga hinder. Klockan 10 mötte vi upp två medlemmar och en medföljande make. Baileys var överlycklig! Vädret var i det närmaste perfekt, inte stark sol men lagom varmt för att inte behöva en extra tröja att släpa på. 10 000 steg, 6,5 km och en dryg timme senare hade vi gått vår promenad och samtidigt löst världsproblemen. Å tänk att vi såg årets första gula kantareller också! Så här tidigt!

Jag har redan kört två maskiner och hängt dem. Ska vika ett ton tvätt och tvätta lite till. Idag är det lakansbyte i alla sängar som gäller. Junior åker till Öland ikväll och blir borta några dagar, då bäddar jag rent i hans säng så jag kan lägga mej där om snarkofagen kör igång. Så i veckan är det bara vi och Senior hemma. Då ska vi bry oss lite extra om honom när vi är lediga samtidigt.

I övrigt kör vi väl lite fler tv-serie-maraton. Vi har lyckats se ikapp flera serier som vi legat efter med och en del annat som vi haft inspelat. Ska väl börja röja trädgården lite smått i veckan om det blir bra väder. Såg i morse att regnet fått det mesta att växa i raketfart och snart har vi en fläderbuske i köket...  Så det ska klippas häck, beskäras buskar, skördas rabarber och lite annat. Allt växer oss över huvet lixom.

Känns riktigt skönt att ha en extra ledig dag imorrn. 4 dagars helg... det skulle man kunna vänja sej vid  :-)

Annorlunda midsommar

Sov superdåligt under natten och var inte det minsta utvilad när jag vaknade. Är inne i nån dålig period med sömnapnén antar jag... Trillade iaf ur sängen, åt frukost och sen kom reportern Matilda från Sveriges Radio. Grannarna börjar väl bli vana, men de undrade nog varför det stod en bild från SR med en stor antenn utanför huset.

Matilda fick hjälpa Martin att göra kroppkakor och jag blev intervjuad i P4:as program Äntligen Fredag. Det blev ett lite annorlunda och ganska kul inslag som går att lyssna på HÄR. Klicka på länken 10-10.30 så ligger inslaget ca 19 minuter in. Innan Matilda åkte härifrån fick hon smaka en kroppkaka och det gillade hon!

När vi blev ensamma igen åkte vi först och handlade och sen åt vi lunch. Efter det tog jag en tupplur och låg i solen och läste en stund. Å sen var det dax att fixa för vårt sk midsommarfirande... Martin kokade kroppkakorna och jag dukade i vardagsrummet. Så vid 17-tiden kom mina föräldrar och min farmor och Martins föräldrar. Tillsammans smaskade vi i oss våra Öländska delikatesser. Gott!

När vi var mätta och belåtna åkte alla hem till sitt och vi letade fram en film som vi glodde på resten av kvällen. The Box - har ni sett den? Det handlar om en familj som får en låda med en knapp. Om de trycker på knappen får de en miljon dollar, men samtidigt dör en för dem okänd person. Hur ska de göra? Filmen var lite mysko men med en väldigt tydlig sensmoral; alla våra handlingar har konsekvenser. För så är det ju... alla val vi gör leder till något, både sånt vi kan se och ibland sånt vi inte kan se eller räkna med. Värt att fundera på.

Nu är det sängdax. Vi har haft en bra fredag, en ganska vanlig sådan. Vi har valt bort midsommarfirandet, men fick en bra midsommar ändå. Man behöver inte äta sill eller dans kring en blomprydd påle, det går bra ändå. Sommar är det ju ändå inte... Å nu går vi mot mörkare tider... jippi...

Håll koll på akoholen!

Vill önska alla läsare en trevlig midsommarafton.

Samtidigt ber jag er som firar tillsammans med barn att ta det lugnt eller helt avstå från alkoholen idag. Det finns mycket annat man kan dricka som också är gott till maten  :-)

Ta hand om er och lyssna gärna på P4 Radio Stockholm vid 9.30. Då ska vi vara med!

Här blir det allt annat än traditionellt firande. Martin ska koka kroppkakor tillsammans med en reporter från radion och dessa ska vi sedan äta tillsammans med våra föräldrar. Inte en sill eller midsommarstång så långt ögat kan nå. Å bara mjölk i glasen för det är det man dricker till kroppkakor  :-)

Att bli vuxen

Att leda sina barn in i vuxenlivet är väl något man jobbar på från att de föds. Så har iaf jag resonerat... men det kanske jag är ensam om. Killarna har från början fått hjälpa till med sk "vuxensysslor" sedan de lärde sej gå. När de var runt 3-4 fick de hjälpa till med tvätt, disk, matlagning och städning och från kanske 6-7 hade de haft egna sysslor som skulle göras här hemma. Då var jag ensam och behövde deras hjälp och det föll sej naturligt att vi gjorde grejerna tillsammans. Kanske inte så mycket med tanke på deras vuxna liv, utan för att jag tycker att man hjälps åt i ett hem.

Killarnas egna rum har jag struntat i. Vill de leva i sen sophög så är det deras val. Våra gemensamma utrymmen däremot har varit allas ansvar. Detta har väl en del bekanta tyckt varit lite konstigt, alla föräldrar verkar tjatat på städning i barnens rum... det har inte jag gjort och barnens kompisar har funderat väldigt mycket över detta. Särskilt när de sätt tvätthögarna växa, golven fyllas och jag inte har reagera. Det finns ju dörrar att stänga :-)

Nu när Senior fyllt 18 är det en massa annat som ska läras in och då är jag glad att jag började tidigt med själva hushållsbiten. Nu är det planering och inventering av mediciner, att hämta INNAN de tar slut. Att ha koll på räkningar, att lönebeskeden är riktiga, att arbetskläderna är rena osv. Inte helt lätt när man har ADHD... och är man dessutom kär... ja, då funkar inte skallen alls  :-)

Jag skriver lappar, lägger fram och väntar på att se resultat. Ibland får jag påminna, å även om det går långsamt eller på ett annat sätt än jag tänkt/räknat med så blir ändå sakerna fixade på nåt sätt. Det går bättre och bättre.

För en tid sedan började vi prata om att betala hemma. Nu är skolan slut, han har jobb och det är dax att göra rätt för sej. Både för att visa honom att det kostar, vad som kostar och hur mycket saker och ting kostar. Schablonen säger att en ung vuxen kille ska betala 3500 kr om de bor hemma. Vi la fram summan för sonen som blev lite lätt hysterisk och undrade hur det kunde vara så dyrt. Så vi visade honom vår egen budget och kunde på sätt bevisa att han faktiskt kostade mer än så... men visst, han betalar ju sin egen telefon, sina mediciner, nöjen och kläder sedan en ganska lång tid tillbaka. Å eftersom han bara har en tjänst på 80% just nu så kom vi överens om 2500 kr och att han ska börja betala detta vid augustilönen. Så han hinner tjäna lite pengar och spara undan. Efter nyår höjs summan med 500 och i juni nästa år med 500 till.

Nu kan en del tycka att "ja men inte ska han väl behöva betala för sej hemma redan..." Men varför inte? Han tjänar ju minst lika mycket som jag! Vad lär han sej av att leva gratis hemma hos oss? Inte ett smack! Betalar man för sej hemma så blir ju steget och chocken inte lika stor den dag man flyttar hemifrån och får en ännu högre kostnad. Jag hoppas att vi förberett honom tillräckligt och att hans vingar håller.

Hur har ni gjort ni som har utflugna barn?  Hur resonerar ni som fortfarande har små barn? Å hur tänker ni unga som läser detta?

Så svårt ibland

Vi har ganska många ungdomar som går hos oss. Man får gå på Viktväktarna som ung om man går tillsammans med en förälder och har intyg från skolläkare. Vi har även många par och hela familjer hos oss och det kanske beror på att vi är ett par, jag vet inte... Hur som helst så är det väldigt roligt att vi har så pass blandade klasser som vi har. Det ger en helt annan atmosfär än när det enbart är medelålders kvinnor i lokalen. På våra klasser är det högt i tak och det blir ofta väldigt bra diskussioner.

Igår tog den glada stämningen ganska abrupt slut när en av våra väldigt unga tjejer fick ett litet plus på vågen och låste in sej på toaletten. Först försökte mamman få ut henne, sen försökte bästa kompisen och även dennes mamma. När Martin började lektionen hade jag tid och sa till de andra att gå in och lyssna medan jag pratade med henne. De andra hade stått utanför dörren och lockat, pockat och skällt. Jag sa att jag ville visa henne något och att jag vägrade prata med en wc-skylt. På någon minut hade hon öppnat dörren och vi kunde ha ett bra snack.

Problemet var att hon förväntat sej ett minus och då blev det där pluset ett slag i magen. Å andra sidan visste hon att hon inte hållit koll på vad hon ätit och att det där pluset kanske inte var så konstigt. Men är man bara 14 år och har vägt in sej på nästan 100 kg som bara det var en stor chock för henne, så är det inte så lätt att handskas med sina känslor. Jag visade henne några andras viktkurvor, självklart utan att hon såg vilka de tillhörde och då kunde hon se att ALLA har ett plus nångång. Viktnedgången är inte spikrak och det kommer att komma fler plus för henne på vägen. Så är livet.

Vi pratade också om hur man kan hantera motgånger som är större än detta plus. Hon har ju lärt sej cykla en gång, inte gav hon upp för att det det var svårt eller för att hon trillade. Hon ska ta körkort och det är ju jättesvårt och hon kommer tappa modet många gånger och bli både ledsen och förbannad. Ska hon låsa in sej på toa varenda gång får hon inte göra annat. Då började hon skratta och jag fick en lång kram.

En så otroligt go tjej som vi verkligen vill göra allt för. Dessutom en aktiv tjej som gillar att rida, cykla, orientera och en massa annat. Just nu är hon lite för tung för att må bra, men det ska vi nog tillsammans kunna hjälpa henne med. Nu vet hon ju att vi finns där för henne och att man faktiskt kan prata med oss. Vi snackade i kanske 15 minuter och sen var hon ok, även om ansiktet var strimmigt av tårar. Hon har lovat att maila om det känns jobbigt och jag har lovat att finnas där för henne både på lektionerna och att svara på mailen så snabbt jag kan.

Det kan verkligen inte vara lätt att vara så överviktig i den åldern och se alla smala tjejer runt om sej i dagens modekrävande värld. Martin vet ju hur det är, han var väldigt ung när han vägde över 100 kg. Dit har hon inte nått och det ska vi tillsammans se till att hon aldrig gör! Jag hoppas verkligen att hon förstår att vi är att lita på och att vi vill hjälpa henne, men det tror jag att hon gör - för korkad är hon verkligen inte! En härlig tjej som är värd att må bra!

Jag tror ändå att jag nådde fram till henne, nästa vecka får vi nog svaret. Hon har iaf lovat att ha koll på maten och röra på sej så mycket hon orkar. Ska bli spännande att se resultatet nästa vecka och att se henne lite gladare.

Varför kan man inte hjälpa alla unga som har det jobbigt!!! Jag vill bara ta dem i famnen och krama dem hårt. Hålla om, skydda, hjälpa. Jag räcker inte till!!!

Dax att sätta fart... igen...

Det där med vikten har ju inte riktigt prioriterats på ett tag. Det har ju varit en hel del annat lixom... Men jag har iaf hållit vikten nästan på grammet sedan nyår och det får jag vara nöjd med. Så nu kör vi igen!

Jag kan konstatera att utgångsläget är betydligt bättre än för ett år sedan. Jag väger nästan 4 kg mindre än juni förra året. Jag hade hoppas att vara i mål i påskas, men så blev det alltså inte. Nu är målet september. Jag har ca 2,5 kg kvar till översta BMI enligt vårdcentralen och kan då få min remiss om bröstreducering. Jag gick ner ett par kilo förra sommaren, så det finns hopp  :-)

Nu har jag ju inte ont i benet längre och sommaren är helt lugn, så det borde gå bra. Jag har ju ett stort mål i slutänden och har lagt upp en plan om att gå ner 2-3 hekto i veckan from nu. Det kan gå...

Av erfarenhet så vet jag att det är lättare att gå ner i vikt på sommaren och då särskilt på semestern. Men jag vet också att minsta utsvävning ger ett plus, så utsvävningarna ska elimineras. Vad jag vet är det bara midsommarafton och vårt besök på Lammet & Grisen i augusti som det ska svävas ut på. I övrigt ska det nog gå bra att hålla sej på banan.

2-3 kilo låter ju väldigt lite i de flestas ögon, men för mej är det svåra kilon. Och dessutom avgörande kilon och då blir pressen en annan. Dessutom ser jag ju inte tjock ut längre och då blir moroten lite mindre. Men det ska gå! Nångång! Jag skjuter fram målet i tiden konstant, men så länge jag inte går upp i vikt är ju ingen fara skedd. Alltså är september nästa mål, men det kan bli december eller påsk nästa år också. Jag kan ändå inte opereras på vintern utan måste vänta till en sommarsemester, så det är ingen större brådska. I år blir det iaf INTE - så mycket är ju helt säkert  :-)

Men... nu är jag på g igen! Ett gram i taget! Lycka till lilla jag  :-)

Vaddå inte råd?

Treriksröset 2004

Jag blir så trött på alla som säger att de inte har råd med semester! Vad är egentligen semester? Är det enda som räknas en utomlandsresa till nåt flashigt ställe? Vad lägger man i begreppet semester som måste kosta så himla mycket?

Semester är ledig tid och det måste vi ha allihop, enligt lag. Det enda semester kostar är möjligen ett inkomstbortfall, men detta kan vi inte förhandla bort eftersom vi enligt lag ska ha våra fyra veckor per person. Vad man sedan vill göra på sin semester DET styrs av plånboken. Men behöver det kosta så mycket då? Det finns mycket man VILL göra och en hel del som man KAN göra. Det där man VILL göra kostar förmodligen väldigt mycket mer än alla grejer som man KAN göra.

Att cykla iväg med tältet och matsäcken i en ryggsäck och hitta ett fint ställe att tälta på någon natt behöver ju inte kosta något alls. Att upptäcka sin egen stad eller kommun via fot eller cykel behöver inte heller kosta något. Kommunen ordnar ofta utflykter som antingen är helt gratis eller kostar en symbolisk summa. Äta måste vi alla göra, så varför inte fixa picknick på den egna tomten eller ta bussen till ändhållplatsen och utforska den orten. I mina ögon finns det massor att göra utan att det ska kosta skjortan. I mina ögon ALLA har råd med en rolig semester!

Att däremot ta en semesterresa till ett annat land eller en hel dag på Gröna Lund, DET har inte alla möjlighet till. Men måste man det då? Ibland känns som att det är kravet på en bra semester... Att kunna berätta för kreti och pleti hur mycket häftigt man gjorde på sin semester. Men det enda som faktiskt betyder något är ju om man uppskattade sin ledighet och fick vila. Det är ju det som semestern är till för, inte hur många häftiga grejer man lyckades trycka in och hur mycket pengar man lyckats spendera.

Allt beror på vad man värderar och hur förutsättningarna ser ut. Barnen ser ju inte till pengarna, de vill ju bara ha skoj tillsammans med sina närmaste och kanske någon kompis. Då räcker oftast en cykeltur eller en dag i badhuset. Den med häftigaste semestern vinner lixom inte...

Vår absolut roligaste semester gjorde vi när killarna var 8-9 år gamla. Då packade vi in oss i bilen och körde runt södra Sverige. Jag mailade alla som jag kände på vägen och bad om en övernattning per familj. På så sätt var vi ute i två veckor och det enda som kostade var bensin och mat. Så många härliga vänner vi fick på vägen och de visade oss sina hemorter och vi fick verkligen SE och UPPLEVA Sverige. Några år senare gjorde vi samma sak igen men då tog vi norra Sverige istället och det blev precis lika roligt och billigt!

Så visst har alla råd med semester! Det är bara fantasin som sätter gränsen!

Utnyttjad?

Man kan inte skydda sin omgivning för allt, särskilt inte sina barn från dåliga människor. Människor som utnyttjare deras godhet. Senior är godheten själv. Han vill allas bästa och ställer upp tills han måste slå knut på sej själv. Allt för att man ska tycka om honom och han ska känna sej som en bra människa. Jag har inte förstått hur mycket folk utnyttjar honom förrän för några dagar sedan. Då började jag titta på inläggen på hans Facebook sida och såg folk som beordrat honom att hämta dem på olika ställen. De har bla stått "klockan är 47, bussen går 02. Hämta mej nu!" Ingen fråga, bara en rak order. Samma order får han på sms och via telefonsamtal. Å han hämtar. Eller har hämtat.

När jag insåg hur folk har utnyttjat honom under en ganska lång tid, har vi haft ett snack. Vi har tillsammans kommit fram till hur han ska sätta olika gränser och hur han kan skylla på mej om det behövs. Det har jag uppmanat båda mina ungar att göra om och när det behövs. Junior har skyllt på mej när hans kompisar har velat haft med honom för att festa och supa loss, då har han sagt att jag tar motorcykeln i beslag. Senior kan nu säga att bilen inte är hans och att vi blir vansinniga om han agerar taxi med den. Det har kommit order varenda dag under en tid, så det är dax att sätta stopp. När han börjar må dåligt av det så är det ju något som är fel.

Varför utnyttjar folk en person som ställer upp för dem? Han vill vara schysst. Priset han får betala är en jäkla dyr bensinräkning, för de ställer aldrig upp för honom tillbaka. Får han respekt? Inte alls. Snarare tvärtom. Nu säger han alltså nej och det får väl visa sej hur folk reagerar på det. Jag har uppmanat honom att ta bort de som inte är hans riktiga vänner från kontaktlistan på FB och någon åkte väl i röjningen. Men det lär nog bli fler när han får se deras rätta ansikten.

Sonen är godhjärtat och ibland lite godtrogen. Han vill vara vän med alla. Men det går ju oftast inte och nu börjar han se det. Alla är inte goda, även om man skulle önska det och den lärdomen kan göra ont. Vad vill jag ha sagt med detta? Kanske att kolla att era barns vänner är verkligen vänner och inte enbart utnyttjar dem. Att ge era barn verktygen att säga nej så att man inte kan sätta sej på dem. Att världen är en knepig plats att leva på och att allt inte är som det ser ut att vara. Alla människor är inte goda. Det kan ju faktiskt vara så att det är ditt barn som utnyttjar...

Den lättaste personen att lura är sej själv. De enda person som man måste vara helt ärlig mot är sej själv. Så enkelt och ändå så svårt.

Dax att vänja sej...

Senior har alltså gått och blivit med tjej... det går lite snabbt i svängarna och tjejen vi trodde att han hade för ett par veckor sedan är nu gamla nyheter och han har skaffat en ny... det gjorde iofs inte så mycket, jag tar gärna den omställningen. Den förra ville helt enkelt inte att vi skulle lära känna henne och då vill man ju inte ha henne i sin familj.

Den här (M) är det annorlunda med! Hon intog vårt hem som en virvelvind här om dagen och satte sej nästan i mitt knä direkt. Vi hade ingen chans att INTE lära känna henne  :-)

Den första träffen gick på några minuter, men var intensiv från första ögonblicket. När hon åkt satt vi bara och tittade på varandra och när Senior kom hem var vår första fråga "Vilken diagnos? Vilka bokstäver har hon?" Han bara garvade och svarade ADHD förstås! Ja men det förklarade ju allt  :-)

Nu har vi fått veta att det är lite mer än ADHD, men vaddå? Så är det ju med Senior oxå! Skillnaden är att Senior tar medicin, det gör inte M. Men hon har tydligen funderingar på att testa och nu tror jag att Senior kommer peppa henne att göra det.

Senior och M är lika gamla, men hon har gått om ett år och har alltså ett år kvar i gymnasiet. Hon är väldigt intensiv och väldigt hjärtlig. Pratar precis lika mycket som Senior och har ungefär lika lite konsekvenstänkade och lika stort hjärta. Jag tror att de kan ha skitkul tillsammans. De vet ju hur de själva fungerar och har bägge glimten i ögat och kan skoja om sina tillkortakommanden. Han har sina intressen plus sitt jobb och hon har sina intressen som mest innebär hästar och ridning plus skolan. Så det kan nog funka. Han gick på en rejäl mina med sin förra flickvän som mest utnyttjade det faktum att han har körkort, tillgång till bil och en inkomst. Det var en dyr läxa och han lärde sej väldigt mycket.

I och med att M är öppen med sin diagnos och sina särskilda behov har vi redan nu kunnat prata öppet om vad de måste tänka på och hjälpa varandra med. Så det ska nog gå bra. Det blir en spännande resa för oss alla...  :-)

Sommarpratarna 2012

  Detta är årets sommarpratare, de som är markerade hade jag tänkt lyssna på:

JUNI
23. Anja Pärson, fd skidstjärna.
24. David Hellenius, komiker, programledare och skådespelare.

25. Christina Lampe-Önnerud, batteriuppfinnare och global entreprenör.
26. Jo Nesbø, författare.
27. John Guidetti, fotbollsspelare.
28. Karin Falck, fd tv-producent och regissör.
29. Trita Parsi, statsvetare och Iran-expert.
30. Yngwie Malmsteen, gitarrist och kompositör. 



JULI
1. Klara Zimmergren, programledare och manusförfattare.
2. Amirzai Sangin, it- och telekommunikationsminister i Afghanistan.
3. Emma Wiklund, entreprenör, fd toppmodell.
4. Ulf Ellervik, professor i bioorganisk kemi.
5. Lutfi Kolgjini, travtränare, kusk och uppfödare.
6. Neneh Cherry, artist.
7. Petter Stordalen, hotellägare.
8. Klara och Johanna Söderberg, artister i First Aid Kit.
9. Daniel Sjölin, författare.
10. Gudrun Sjödén, designer och vd.
11. Heidi Andersson, armbryterska och programledare.
12. Daniel Ek, vd och grundare Spotify
13. Jenny Jägerfeld, psykolog, författare och frilansskribent.
14. Sébastien Boudet, bagare och konditor.
15. Thorsten Flinck, skådespelare, regissör och artist.
16. Magdi Abdelhadi, frilansjournalist, fd utrikeskommentator på BBC.
17. Katrin Sundberg, skådespelare, regissör och manusförfattare.
18. Björn Lindeblad, föreläsare och meditationslärare (lyssnarnas sommarvärd).
19. Jan Lööf, författare och illustratör.
20. Elsa Billgren, programledare och vintagebloggare.
21. Daniel Espinosa, filmregissör.
22. Eskil Pedersen, ledare för AUF (Arbeidernes Ungdomsfylking).
23. Rakel Chukri, journalist och kulturchef på Sydsvenskan.
24. Eskil Erlandsson, landsbygdsminister (C).
25. Marika Carlsson, komiker.
26. Christer Björkman, producent för Melodifestivalen.
27. Marta Vieira da Silva, fotbollsspelare.
28. Jan Scherman, direktör, fd vd för TV4.
29. Lars Lerin, konstnär.
30. Sara Bergmark Elfgren, författare.
31. Anders Wijkman, författare, fd EU-parlamentariker (KD).


AUGUSTI
1. Soran Ismail, komiker.
2. Elise Lindqvist, volontär.
3. Ebbot Lundberg, musiker och låtskrivare.
4. Hannes Holm, filmregissör och manusförfattare.
5. Märta Tikkanen, författare.
6. Claes Dahlbäck, styrelseledamot Goldman Sachs, fd styrelseordförande och vd för Investor.
7. Birgitta Svendén, operachef och vd för Kungliga Operan, fd operasångerska.
8. Jonas Jerebko, basketspelare.
9. Shima Niavarani, skådespelare och artist.
10. Stefan Löfven, partiledare för Socialdemokraterna.
11. Johannes Brost, skådespelare.
12. Martina Haag, författare och skådespelare.
13. Anders Olsson, simmare.
14. Lotta Lundgren, matskribent och programledare.
15. Ison Glasgow, artist och radiopratare.
16. Lotta Schelin, fotbollsspelare.
17. Amanda Svensson, författare och kulturskribent.
18. Marie Göranzon, skådespelare.
19. Henrik Dorsin, skådespelare, komiker och sångare. 

Det är så himla bra att man kan lyssna på programmen på webbradion precis när man vill! Vilka ska ni lyssna på?

slö - slapp - likgiltig

Från i söndags, lite förvirrad...

Njae, inte likgiltig, men de andra stämmer  :-)

Jag var på benen skapligt i morse, vid 8.30. Pratade med killarna innan de stack iväg till sina jobb och lullade runt lite. Ringde för telefontid hos en läkare, avslutade lite jobbgrejer och pysslade lite i största allmänhet. Tog Baileys och gick till hundgården och kastade lite boll och gick sen en runda med honom innan Martin och jag sjönk ner framför tv´n medan vi åt lunch. Martin har dragit på sej en förkylning och är lite ynklig...

Efter lunch fick jag äntligen inspiration till en insändare i Mitt i. Det tog hela 17 minuter att skriva den! Får jag bara flyt så går det som tåget. Så jag började skriva en redogörelsen om invigningen till sportskyttetidningen också när jag ändå var på g. Men där gick det lite trögare, så jag gjorde ett avbrott för att åka och handla och fortsatte lite senare. Men nu är den också klar och skickad! Det var länge sedan jag skrev en artikel, så det var lite knepigt att få ihop den. Jag kan väl inte säga att jag är nöjd, men den var ok och jag ska ju inte ha betalt för den...

De senaste dagarna har det trillat in mail med lovord om söndagen. När jag någon gång tvivlar på mej själv och min kompetens är det bara att ta fram de mailen. Ett är nämligen från en person som fram till i söndags nog inte tyckt att jag varit något vidare i hans ögon, men nu skrev han att han var mäkta imponerad. Sånt kan man leva på ett tag  :-)

Inte har jag dammsugit, det som var enda planen idag, å inte blir det av heller. Jag tänker istället sätta mej i solen med ett glas vin och lakritschokladen som råkade följa med hem från affären. Åsså en tidning och hunden vid fötterna förstås. Sämre kan man ha det!

Häftig känsla

Det är en ganska häftig känsla att slumpa fram bloggar och så helt plöstligt hittar man en (eller fler) som skriver om ens egen blogg och/eller har länkat till den  ;-)

Ännu häftigare var det igår när vi satt på vår sushi-hak och hörde bordet brevid prata om Martin Melin och Hillevi Wahl och söndagens skyttetävling! Min öron blev stora som tefat, men jag kunde inte höra allt de sa, tyvärr.

Ringar på vattnet i gott syfte, sånt gillar vi  :-)

Vad är stress?

Jag fortsätter att njuta av min lugna tillvaro och semesterkänslan sitter som en smäck. Fick en del kommentarer angående mitt förra inlägg som fick mej att fundera på vad stress egentligen är. Det handlar ju inte enbart om att saker och ting kör ihop sej, utan även om känslor och hur kroppen fungerar.

För mej är en fulltecknad almanacka oerhört stressande och då får man helt enkelt sålla bland sina åtaganden och ta bort sånt som inte är helt nödvändigt att göra, ibland även roliga grejer. Men den stressen är inte värst. Almanackan kan man göra något åt. Värre är det att inte ha kontroll över situationen, som tex om man har någon närstående som är svårt sjuk eller på annat sätt behöver ens hjälp. Visst kan man säga nej när någon ber om hjälp, men när tankarna går till en sjuk älskad vän är det svårare att koppla bort. Att inte kunna hjälpa eller finnas där, det är nog den värsta stressen.

För mej har barnens sjukdomar och deras behov av mej varit det mest stressade, inte bara varit utan är fortfarande. Det är en situation som jag inte kan välja bort, den finns där och jag kan inget annat göra än att acceptera faktum. Men även om jag accepterat att det är så här saker och ting är så blir kroppen stressad och det är inte ett smack jag kan göra åt saken. När det var som värst hade vi 3-4 läkarbesök i veckan, 3-4 medicineringar per dag och långa sjukdomsperioder när barnen och jag var helt hänvisade till varandra och sjukvården. Såna besök kan man inte välja bort.

Jag gick in i den berömda väggen och det tog hela 3 år att komma tillbaka till ett värdigt liv. Efter det är jag enormt stresskänslig och det märks direkt när det går åt fel håll eftersom jag då tappar minnet, då är det dax att ta det lugnt. Numera är jag noga med att inte planera in för mycket, jag har lärt mej att säga nej. Jag har insett att jag aldrig mer kan arbeta heltid, då blir jag sjuk. Men eftersom jag är frisk just nu, så finns det ju ingen anledning att bli sjukskriven en del av arbetstiden - utan jag får helt enkelt klara mej på den lönen jag anser mej orka arbeta. Man kan ju inte bli sjukskriven i fall att lixom... så jag har accepterat faktum istället för att pressa mej.

Så för mej handlar inte stressen så mycket om att ha för mycket att göra, det är ju sånt man väljer själv för det mesta. Nä, den känslomässiga och påtvingade stressen är mycket värre. Den som man inte kan välja bort. Sjukdomar går inte att bestämma över, läkarbesöken måste göras och medicineringarna måste passas. Där har man inget val, det är bara att göra det som ska göras. Och det är enormt stressande!

Just nu har jag en ganska ren almanacka, men tre förkylda herrar. När mina grabbar blir förkylda handlar det inte om en vecka med lite snor och hosta. Här blir det 8-10 veckor med både astma, huvudvärk och allt annat som har med förkylningar och astma att göra. Det blir lixom förkylning gånger 10. Så det hostas dygnet runt och jag får ingen sömn på nätterna och då lägger kroppen av... sånt stressar mej!

Vad är stress för dej?

Värsta semesterkänslan!

Det är så otroligt skönt att lägga saker bakom sej och kunna slappna av helt och hållet. Som ett exempel kan jag säga att jag inte kollat vädret en enda gång sedan i söndagsmorse  :-)

Att ha helgen avklarad känns så otroligt skönt, att den blev lyckad gör ju knappast känslan sämre. Nu kan jag slappna av och bara vara och det kan jag lova er att jag gör. Tvättstugan har jag inte varit inne i på flera dagar, men jag borde nog ta ett ryck där inne... Jag borde också skriva ihop ett par artiklar om söndagen och skicka iväg... Borde, inte måste.

Ändå sitter jag mest med en tidning i handen, eller slösurfar på nätet, eller glor på nåt på tv. Jag har som semester fast jag fortfarande jobbar. Å andra sidan går jobbet på rutin, det gjorde INTE helgen. Så även om semestern ligger några veckor fram i tiden, så har jag som semesterfeeling redan nu.

Vi sover länge, idag var det hunden som vaknade först: 9.30! Äter frukost sent, har inte gjort det än... Drar ut hunden på en vääääldigt långsam promenad, sover på soffan en stund innan jobbet. Slapp och slö, men absolut inte likgiltig  :-) Bara behagligt!

Just nu bryr jag mej inte ett dugg om vädret, men om fyra veckor vill jag ha RIKTIG sommar. Då har jag nämligen semester på riktigt! Tills dess fortsätter jag att lulla på... VVS = Våga Vägra Stress!

Ta hand om er alla fina!

Vi får fin reklam

Då har både Hillevi och Martin Melin skrivit varsin blogg om söndagens skytteäventyr.

Snacka om att klubben får fin reklam och att jag känner mej ännu nöjdare. Att dessutom bli omnämnd med både namn och bild i Martins blogg är ju inte heller helt fel  :-)

Läs gärna! Klicka bara på deras namn så kommer du till deras bloggar.

Dagens roligaste!

Måste ju bara berätta om mailet jag fick igår. Hela min lilla fina familj, ja inte hunden då, ska vara med på filminspelning! Vi ska vara statister i den nya Sune-filmen som kommer på bio till jul. Så om ett par veckor ska vi tillbringa en hel dag sittandes i ett flygplan på Arlanda.

Ungarna gapskrattade när de fick veta och resten av bekantskapskretsen också  :-)

Tror vi får en riktigt rolig dag med tanke på att jag får träffa ett gäng gamla kompisar på inspelningsplatsen. Det ska bli så kul!

Dagen efter...

Jo, jag är faktiskt lite dagen efter, trots det otroligt ringa intaget av alkohol igår (ett pyttelitet glas vitt vin). Självklart handlar det om dagen efter den härliga helgen! Känslor och tankar trasslar ihop sej i skallen och behöver redas ut. Så det tänker jag göra här, så gott det går  :-)

Fredagen! En fantastisk dag i min äldste sons liv! Skolan är slut, äntligen! Det blir många utropstecken i den här texten tror jag minsann, men det beror ju på att ALLT varit så himla bra! I princip så lyckades nog nästan alla som är värdefulla för oss att dyka upp för att gratulera honom. Någon saknade och det hade varit ett stort plus om ett par till kommit, men på det stora hela så var det en fantastisk dag.

Lördagen: då sov vi lääääänge! Vi försökte sammanfatta fredagen, samtidigt som vi skulle förbereda söndagen. Har man flera saker i skallen samtidigt brukar det varken bli hackat eller malet, så vi sköt upp sammanfattningen och riktade in oss på söndagens bravader. Så det blev vila, röjning av klubben och ganska tidigt sänggående.

Efter väldigt mycket för lite sömn var det då söndag och dagen det SMÄLLDE! Allt som jag planerat och tagit mej an blev hur bra som helst. Tyvärr kan jag inte styra över besökare eller väder, så det blev som det blev med det. Tyvärr kom inte någon representant från den där attans kommunen som vi bor i heller, eller media... Så nu får jag skriva ett par artiklar och skicka iväg.

Men känslan efter gårdagen sitter fortfarande i. Vilka fantastiska människor som kom! Vilket härligt gäng! Att Martin Melin kom trots feber, var ju bara så strongt! Att Hillevi Wahls barn numera leker skytteklubb hemma i sina rum är väl det bästa betyg man kan få? Fredrik Birging twittrade om oss, så nu vet alla hans följare att vi finns. Härligt! Å Haralds Anna skrev om oss på sin Facebook, vilken bra reklam. De bilder jag lagt upp på Facebook sprids för vinden och fler och fler får se vår fantastiska dag och fina verksamhet. Precis som det var menat!

Stora hjärtan i ödmjuka kroppar och jag tror att flera av oss kommer att hålla kontakten. Jag hoppas det iaf, för flera av dem var verkligen i min smak vad gäller värderingar och principer. Jag är så glad att jag kontaktade just det här personerna och att just de tackade ja. Jag vet att både Hillevi och Martin Melin kommer att blogga om gårdagen, så jag ser fram emot att läsa deras texter. Men vad jag har förstått så var bägge nöjda.

Jag som hade sån ångest inför helgen och bara ville ha måndag så fort det någonsin gick, har nu slappnat av helt. Jag är nöjd. Jag gjorde mitt bästa och det blev bra, mer än så kan man inte göra och då kan man inte vara annat än nöjd. Idag ska jag bara smälta allt och ta det lugnt innan jag ska åka och jobba. Senior har dragit iväg till Öland och Junior går korta dagar i skolan tills han slutar på torsdag. Livet är bra härligt! Jag är tacksam.

Vilken dag!!!

Tomten kommer...

Hur bra blev det? Jo, Hur bra som helst! Visst kom det några droppar regn och det kom inte så jättemycket folk, men i övrigt gick allt väldigt bra! Vi tar det från början...

Efter en väldigt sömnlös natt, pga Seniors ihållande hosta, klev vi upp vid 7. Jag var såååå trött! Men men, det hade man ju inte tid att fundera särskilt mycket på. Det var bara att trycka i sej frukost och dra iväg. Vi passade på att sätta upp lite affischer på vägen till skytteklubben och var på plats strax innan 9.

Harald & Anna

Efter att ha konstaterat att alla toaletter var trasiga och rörmokare var kontaktad, började det trilla in småskyttar som skulle skjuta föreningsmästerskap. Å medan de gjorde sitt drällde det in lite "kändisar". Först på plats var Hillevi Wahl, författare, kåsör och galen i Military Training. Efter henne kom Harald Von Koch och hans Anna, som gick genom halva Afrika tillsammans och råkade bli lite kära. Så pass att de nu har en pytteliten bebis ihop  :-) Å sen kom Tomten på sin Tomte-HD, en febrig Martin Melin, Hockeydomaren Uffe Rådbjer, Hasse Aro med dotter och en lite vilsen Fredrik Birging.

Hela skytteligan

När hela kändisligan var på plats intog de sina platser, fick varsitt vapen och instruktioner. Sen sköt de vilt! Njae, kanske inte - men de hade kul! Efter grundomgången låg Fredrik Birging och Hillevi Wahl i ledningen, men efter finalomgången var det slutligen Hasse Aro som stod som vinnare. Men så är han också gammal medlem i klubben... för sisådär 100 år sedan enligt honom själv. Vi åt, snackade, skrattade, minglade, fikade, lyssnade på Divinity och hade sedan prisutdelning och Hasse Aro höll ett kort invigningstal och klippte bandet tillsammans med sin dotter. Vi klarade oss nästan från regn, men valde att ha prisutdelning och invigningen inomhus för säkerhets skull.

Martin Melin & Jag

Dagen har varit fantastiskt och alla som har varit med har verkat otroligt nöjda. Det viktigaste var förstås att Arne och våra gäster var nöjda och eftersom allihopa hotade med att komma tillbaka så verkar det ju vara så. Våra gästskyttar fick också ett gästmedlemskap resten av 2012 och är alltså välkomna att komma och skjuta när de vill. Och de vill de tydligen  :-)

Divinity

All publik som var där fick testa att skjuta och barnen fick ta kort med Tomten och fick faktiskt en julklapp redan nu! Så jag tror att alla var nöjda, glada och trötta. Iaf JAG! Jag ger mej själv en stor klapp på axeln. Jag är så nöjd och glad över vilket härligt gäng jag fick ihop. Alla var supertrevlig och mysiga och eftersom vi inte var så många fick man ett bra snack med allihopa. Jättekul att träffa folk man bara chattat eller sms:at med.

Men nu har jag lovat Martin att inte göra något liknande på minst 10 år och han har lovat mina föräldrar att stoppa mej. Så jag hoppas att jag inte trillar dit, för det här var inte bra för knoppen. Inatt kommer jag att sova gott!

Vår coola tårta!

Hasse Aro klipper bandet

Idag...

...SMÄLLER det!!!

Välkomna  :-)

One down, One to go...

Ok, då är en av de två jobbiga dagarna avklarade. Gårdagen blev en succé! Senior var så otroligt glad och nöjd. Å vet ni? Från och med idag har jag inget försörjningsansvar över honom längre... Från och med idag är han myndig och inte längre studerande. Han förväntas alltså att klara sej själv... så han har anmält intresse för sin första egna lägenhet. Den kommer han iofs inte att få eftersom 100 pers är före honom i kön, men ändå  :-)

Iaf... om gårdagen...
Martin stod i köket från ca 7.30 och bakade Budapesttårtor. När vi skulle ta emot Senior utanför skolan kl 12, var Martin tvungen att passa ugnen där sista tårtan stod på gräddning. Så vi andra gick iväg och Martin kom efter när tårtan var klar. Han hann precis se Senior springa ut och tog emot honom tillsammans med oss andra. Sen fick Senior åka fin bil hem, medan de flesta andra i hans klass åkte lastbilsflak. Tur han inte gjorde sällskap med de andra, deras flak gick nämligen sönder och de blev avslängda på helt fel stället och är nu betalningsskyldiga för att flaket gick sönder... Men Senior fick åka en gammal A-ford från 30-talet hem och var nöjd och glad  :-)

Sen hade vi lugnt någon timme, så vi kunde ställa ordning maten och Senior kunde vila lite. Den första som kom var en total överraskning för honom, det var nämligen hans chef från Mc Donalds. Han kom lite för de andra för att de skulle hinna prata lite och för att han skulle iväg på släktträff och var tvungen att åka ganska långt. Senior blev superglad! Sen trillade det in folk lite pö om pö hela dagen och eftermiddagen. Barnens Farmor och Farfar som kom bland de första gick sista, kul att de trivs hos oss.

Alla åt, pratade och umgicks och verkade ha riktigt trevligt. Två av min extrabarn från Skåne kom och Junior fick vara en riktigt jobbig lillebror och satt och störde dem hela tiden. Jag blir så glad att ungarna fortfarande har kontakt och tycker så mycket om varandra. Mina fem barn är de finaste som finns! Å nåt rätt har jag väl gjort eftersom de fortfarande vill hälsa på oss.

Klockan 20 hade alla gått hem till sitt, då räknade Martin ut att 38 personer hade passerat vårt hem under dagen. Å ändå tog inte maten slut! Så idag får vi leva på rester och hoppas de tar slut, har ingen lust att leva på potatissallad och Budapesttårta i flera dagar. När alla gått städade vi av och kollapsade sen i soffan. Senior var helt slut och gick och la sej vid 21.30, jag låg i soffan och halvsov och somnade helt redan vid 22.30. Å idag sov vi läääänge. Tyvärr vaknade Senior superförkyld, så han får bo i tv-soffan idag.

För imorrn måste han ju vara pigg! Då är det ju invigningen av skytteklubben! Så imorrn SMÄLLER det! Då MÅSTE vi ha fint väder....

Samlar tankarna...

Liten blir stor. Att barnen fyller 18 och blir myndiga är ju förstås en höjdpunkt både i deras och föräldrarnas liv. Men det här med att sluta skolan är nog ännu större. Att bli myndig medför ju vissa rättigheter som körkort, rösträtt och en massa annat. Just 18-årsdagen kanske inte förändrar livet, men visst; körkortet är ju livsförändrande. Att sluta skolan däremot är ju en total livsförändring, nu ska man ut i arbetslivet och förväntas vara vuxen och ta ansvar över sitt liv. Det är nu föräldrarna ska kliva åt sidan helt.

När jag rättade till sonens kostym en sista gång innan han gick iväg sin sista gång till skolan kom en massa känslor över mej. En total lättnad! Blandad med stolthet.Vi klarade det! Jag kommer ihåg hans första skoldag och hur vi hade förberett skolan för hans ankomst. Han var ju inte som andra... Hur jag satt med honom nästan hela första terminen, varje dag, för att han skulle stanna de där fyra timmarna på 6-års. Den dagen han sa till mej att jag kunde gå hem och hämta posten, bara jag kom tillbaka direkt, var en av de lyckligaste. Jag grät hela vägen hem (2 minuters gångväg) och tillbaka. Det var ett stort steg för honom att släppa kontrollen över mej.

Senior har alltid varit speciellt och haft en svår separationsångest, särskilt när det gäller mej. Det som folk har sett som ren trots och tyckt att jag ska tvinga honom ur, har vi sett som panik och ångest. Det har varit jättejobbigt, så den dagen han till slut släppte mej var otroligt stor. En av de största i hans utveckling. När han fick sin diagnos var det en lättnad. Det var inte jag som överdrev eller såg saker som inte fanns, han var sån här och det fick vi och alla andra helt enkelt acceptera.

De första åren i skolan gick ok, han var duktig och älskade att lära sej saker. Men sen bytte han lärare och det mesta gick åt skogen. Han tyckte fortfarande om att lära sej saker, men klimatet mellan klasskamraterna var inte bra. I femman blev han så pass illa misshandlad vid flera tillfällen att jag tog honom ur skolan. Han fick sitta hemma och plugga och gick bara till skolan när det var prov och då i sällskap av mej. Mycket tid har gått åt till att förklara och diskutera olika lösningar med olika skolor, men sällan har resultatet varit bra.

Till slut hittade vi en friskola som verkade kunna funka, så han bytte till Kunskapsskolan. Där fanns en underbar rektor som tog till sej Senior direkt och specialpedagogen som blev hans bästa kompis och försvarsadvokat i alla möjligt situationer. De här två räddade nog både livet och förståndet på oss alla. Men det höll bara ett par år, sedan slutade de bägge och ersättarna hade inte alls samma förståelse. Det sista året i grundskolan var kämpigt, men vi hittade en lösning på det också. Martin läste till elevassistent och fick sin praktik på skolan och kunde på så sätt hjälpa Senior igenom den sista terminen.

Det trasslade rejält med gymnasievalet. Två av hans förstahands val startade inte, så han fick välja om. Som tur var så kunde han välja vad som helst med de betyg som han hade med sej från grundskolan. ADHD är inte likställt med dyslexi eller dåliga betyg, som många verkar tro. Nä, de här killarna och tjejerna är smarta, det handlar bara om att de behöver en del hjälp för att skapa en bra studiemiljö. Så med 250 i meritpoäng blev det till slut mediaprogrammet, med ljudinriktning.

De här tre åren har gått förvånansvärt smidigt. Det har varit en lite dust med matteläraren och en stor med religionskunskapsläraren. De två har haft svårt att förstå Seniors problem och vi har inte kunnat nå fram till dem. I matte klarar han ett G, men i religion får han se ett tråkigt IG i betyget. Allt pga en lärare som inte kan förstå att han har dåligt korttidsminne och inte kan rabbla upp de olika kriterierna i den olika religionerna på stående fot. Ge honom ett och ett så går det bra, men inte alla tillsammans - då trasslar det till sej i skallen. Men jag tror inte att det där IG´t kommer att stoppa honom i framtiden. Idag är han färdig ljudtekniker och har en massa fina meriter och bra referenser i sitt CV. Nu ska han stå på egna ben och i bästa fall få ett jobb han trivs med omgående.

När han vände sej om för att gå till skolan var stegen lätta. Han har väntat på den här dagen, jag med. Det har varit 13 långa år med ångest, tårar, polisanmälningar, diskussioner och konflikter. Men också med några underbara lärare som idag är våra vänner och en hel säck med erfarenhet som vi tar med oss för att kunna hjälpa andra familjer på vägen. Ett särskilt tack till Einar, Agneta och Tarja!

Som förälder till ett "annorlunda" barn kan man inte ligga på latsidan. Vi har slagits och kämpat för vår rätt. Jag har inte kunnat sköta ett heltidsarbete, utan fått lägga mej och mitt åt sidan för att ta sonen genom skolan. Jag har till och med fått sluta ett jobb pga att skolan ringde dit mej för ofta... vad gör man inte för sitt barn?

Men vi klarade det! Efter otroligt mycket slit är vi igenom och vi överlevde. Vi är lätt sargade i kanten och otroligt mycket klokare. Men vi klarade det tillsammans! Idag, min son, börjar din framtid som en vuxen ung man. Du ska nu ut i arbetslivet och allt vad det innebär. Å du kommer att klara det också. Du är rustad och har varit med hela den långa, hårda vägen sedan du satte din fot i skolan första gången i augusti 1999. Du vet hur man gör för att förklara din situation för de som inte förstår. Du är färdig att flyga och utforska din framtid. Och den kommer att bli fin. Det är jag säker på.

Lycka till min fina. Jag finns här för dej. Alltid.

Nästan klart!

Dagen har sprungit iväg, men vi har hunnit nästan allt vi skulle faktiskt. Å alla har hjälpts åt med det mesta. Jag lyfte ut alla mattor så jag kom åt att torka av golvet ordentligt. Killarna hjälptes åt att ångtvätta den stora mattan i vardagsrummet. De andra skakades bara av och vädrades.

I köket tog jag tom bort socklarna och torkade av under alla köksskåp. Fy va mycket äckligt som samlas där, en hel middag typ...  :-S Men nu är det rent, fint och doftar fräscht igen på hela nedervåningen och i trappen upp. Martin har dessutom skrubbat badrummet och trimmat klart Baileys.

I köket är ren duk pålagt på bordet, dricka och engångstallrikarna står redan på plats. Plus en del annat som vi ska ha på fredag. Allt för att veta att allt finns hemma och var det finns. Senior har använt strykjärnet för första gången (tror jag). Han har strukit sin skjorta och provat kläderna inför fredagen. När han ändå hade finkläderna på sej passade vi på att ta lite fina bilder, man vet ju itne om det regnar på fredag... Ute är allt kantklippt, rabatterna städade och altanen röjd.

Så imorrn ska vi bara handla och duka i vardagsrummet. Det är vad vi hinner innan jobbet. Å på fredag fixar jag det sista med städning och dukning medan Martin bakar Budapestrullar i långa banor. Det känns som vi ligger ganska bra i fas när det gäller fredagen. Söndagen orkar jag knappt tänka på... Bäst att ta en dag i taget, annars blir jag nog lite schitzad.

När vi var klara med allt la vi oss i en hög i soffan och kollade på film. Skönt att bara koppla av tillsammans med nåt som inte kräver så mycket tankeförmåga. Man vet ju inte hur många gånger till det blir att man kryper upp och myser med hela gänget. Killarna är stora och formar sina egna liv. Men de kommer alltid att vara Mammas killar. De finaste!

Rösta gärna

Jag är med i en fototävling på Facebook och skulle så gärna vinna en ipad. Så SNÄLLA! Rösta på min bild och sprid gärna vidare. Prettttty Pleeeazzze  :-)

Klicka här för att rösta!

Husarrest

Idag har hela familjen husarrest.
Det är söndag/onsdag och nationaldag. Vi ska fira med att vara lediga tillsammans och STÄDA! Senior har redan plockat upp all hundskit och kantklippt hela tomten så idag ska gräset klippas och vissna blommor tas bort. Det är inte jättemycket att göra ute, men nu ska det bli fint inför fredagens student.

Martin ska trimma färdigt Baileys, städa altanen och stora badrummet. Jag ska fortsätta röja inne, hänga ut alla mattor och torka golv. Senior får åka och panta flaskor.

Tanken var att vi skulle grilla till lunch, men vädret är inte strålande och vi hittade inget bra kött när vi handlade igår. Så det får väl bli nåt annat att äta. Å när vi är färdiga med städningen så blir det nog häng i tv-soffan.

Visst är det skönt med en "ledig" dag  :-)

Mycket nu...

Med 202 dagar kvar till jul börjar det bli lite stressigt! Nä, det är så klart inte julen vi väntar på utan på fredagens student och söndagens invigning. Å dit är det minsann inga 202 dagar... vädret ser ut att bli bättre, men fortfarande hänger ett oroande grått mol över söndagen på varenda väderkarta. Får vi regn på söndag är hela invigningen förstörd och då blir jag hängd!

Igår var det fullt upp med Tingsrätten mellan 9-16 och jobb 16-19.30. I Tingsrätten hade vi ytterligare en tacksam åtalad, som jag alltid kommer att minnas. Han fick villkorlig dom för att kunna fortsätta en behandling för sitt långvariga missbruk. Något som fastande hos mej var när han sa " Snart kanske min mamma kan se mej utan att gråta". Efter att ha missbrukat hårt i 19 år ville han och hade redan tagit tag i sitt liv. Brutit med gamla kompisar och påbörjat behandling på eget initiativ. Nu undrar ni väl varför och hur man kan tro på en gammal knarkare? Många gånger gör jag det inte, men ibland ser jag de oslipade diamanterna som glimmar till. Vissa uttrycker en vilja som man inte kan annat än tro på. Det händer inte ofta, kanske inte ens en gång om året - men nu har jag sett det två gånger på bara en månad. Den här killen tror jag verkligen på och jag hoppas att jag får se honom igen med de nya tänderna som han önskade och ett friskt liv.

Idag ska jag försöka styra upp delar av söndagen, ska nämligen försöka få träffa vår tårtbagare när jag åker till Ica Maxi. Jag har frågat efter honom de senaste gångerna jag handlat, men alltid lyckats missa honom. Så jag gör ett nytt försök om en stund. På söndag blir det ett race för att hinna hämta alla våra lunchpaket på Mc Donalds och Tårtorna på Maxi. Förmodligen blir det Martin och Junior som får fixa detta, jag kommer inte att ha tid.

Känner att stressen är mej lite i hasorna, men det ska nog gå bra. Idag är det jobb, imorrn är det ledigt. Senior har börjat att städa trädgården, genom att kantklippa överallt. Imorrn ska Junior klippa gräset och jag fixa inne. Alla får hjälpas åt. Är lite splittrad som ni kan se. Min hjärna är ungefär lika rörig som det här inlägget. Tankarna kastas mellan studenten, mitt "nya" liv, en bokidé jag fick igår, söndagens invigning, semestern, dagens schema mm mm.  Stackars hjärna... men snart får den vila  :-)

Läget är under kontroll... nästan...

Nu har vi bara fram till torsdag på oss att fixa klart allt inför Seniors student och Skytteklubbens invigning. Medan jag pysslar på inne så har Martin börjat snygga till Baileys. Hundskrället är placerat uppe på trädgårdsbordet och pälshåren yr över hela altanen. Vi ska inte städa ute förrän på onsdag, tills dess ska de väl vara färdiga...

Det mesta är klart. Inne är det rent, men lite rörigt. Förra helgen ägnades åt att torka vitrinskåpen, golvlisterna och sånt pyssligt. Inför fredagen behöver vi bara plocka ordning överallt, särskilt i köket där maten ska tas. Sen får man sitta var man vill, ute eller inne. Allt beror ju på vädret.

På onsdag är alla lediga och ska hjälpas åt att få fint ute, på torsdag ska allt inhandlas och borden dukas och på fredag hämtar jag den mat som vi beställt och mormor kommer med resten medan Martin fixar ett gäng Budapestrullar (istället för tårta). Så vi har nog ganska bra koll faktiskt.

Undrar om Senior också har det... han har nämligen huvet under armen. Om ens där... Han är ju kär... för första gången i sitt liv och han kan verkligen varken tänka eller fungera. Jag är såklart glad för hans skull, även om man blir lite lätt irriterad när allt man säger bara försvinner ut i tomma intet. Dessutom är tjejen lite svår att lära känna eftersom de gånger hon varit här även haft en eller flera kompis i släptåg. Precis som om hon inte vågar träffa oss eller Senior på egen hand. Hade jag varit Senior hade jag blivit galen. Klart man vill vara ensam med sin nya kärlek ibland. Knepigt.

När vi väl får ha honom hemma på egen hand mer än 10 minuter ska kostym provas och en massa detaljer gås igenom. Vi ska även titta på vår budget och komma överens om hur mycket den snart fd studenten ska börja betala hemma. Att bli vuxen kostar, det kan han gott få känna på direkten.

Men som sagt; all hans lediga tid går åt till jobb eller tjej... så det är inte lätt att komma emellan och kommunicera med honom. Men jag tror att vi har läget under kontroll faktiskt. Vi tar en dag i taget, Tingsrätt imorrn, jobb månd, tisd och torsdag, studentbjudning på fredag, städa skytteklubben på lördag och invigningen på söndag. Nästa måndag ska jag bara pilla mej i naveln!

Läget är under kontroll! Absolut!

Knepigt

Det här med vikt är knepigt. När jag bodde ensam med barnen var det inga större problem varken att gå ner i vikt eller att hålla den. Det var JAG som handlade och bestämde vad som fanns hemma. Vi hade varken kakor, godis eller läsk i veckorna och ganska sällan på helgerna. Det var lixom inget vi saknade utan klarade oss bra utan.

När Martin flyttade in tappade jag kontrollen över inköpen och han hade andra matvanor är oss. I och med att han fick fler och fler företagsjobb så hade vi/har vi alltid ganska mycket godis hemma konstant. Blir vi sugna, vilket händer ganska ofta, är det bara att öppna ett av köksskåpen så finns där både kex och godis att välja på. Skulle skåpet vara tomt (det är det aldrig) så finns en stor kasse med godis som ska till de olika företagen.

Även om vi räknar med godiset när vi skriver upp vad vi äter och våra Points räcker, så är det inte hållbart. Men den där föresatsen att inte ha något hemma faller gång på gång... Men nu känns det ändå som om jag har fått nog. Jag är trött på att känna mej "fluffig" och att aldrig vara nöjd över hur kläderna sitter på min kropp. Jag vill börja springa igen och känna att jag orkar en massa.

Jag mår väldigt mycket bättre idag än för ett år sedan. Jag behöver nästan aldrig sova middag längre, så sömnapnén kanske är bättre. Efter operationen har jag nästan inga humörsvängningar alls och ingen pms. Jag har fortfarande en del små grejer som ska fixas, ytterligare en liten operation som jag inte vet när den kan göras och en stor operation när jag blivit godkänd för bröstreducering. Men allt hänger på att jag går ner 3 kilo, SEN kan jag få remiss. Å när detta väl är gjort då pluggar kanske Martin och jag har hela dagarna för mej själv och kan göra vad jag vill. DÅ ska jag börja springa! Med E-kupor skumpande funkar det helt enkelt inte.

Veckan som följer innebär stress, firanden och helt fel mat. Men sen! From 11 juni, då ska jag ta tag i mej själv igen. Allt för att jag ska må bäst! Om jag inte tar hand om mej kan jag faktiskt bli sjuk och då orkar jag inte ta hand om någon annan. Alltså är jag den viktigaste personen i mitt liv. För vem ska ta hand om mina barn om inte jag gör det...   

3 kilo kanske inte låter så mycket, men för mej är det massor! Kilona sitter som berget och jag måste verkligen sköta mej perfekt för att gå ner minsta lilla hekto. Å det är så svårt att sköta sej perfekt när man inte bestämmer helt och hållet själv. Kanske borde flytta ner till Öland alldeles ensam över sommaren? Men det ska ju inte behövas!

Att det ska vara så svårt.

Kallare än nyår...

Tydligen är det idag kallare än vad det var på nyårsafton... då är det något som är generaltokigt! Vi har 4,4 grader "varmt" och det blåser halv storm och regnet vräker ner. 2 Juni... snarare oktoberväder. Å jag som HATAR hösten! Men jag struntar nästan in vad det är för väder idag, det är vädret nästa söndag som är viktigt. Det är då vi ska ha invigning av nya skyttehallen och vara ute hela dagen. Då MÅSTE vi ha bra väder, iaf uppehåll.

Men även vid dåligt väder får man dagen att gå. Vi har fyndat i vår seconhand butik som säljer ut allt till halva priset from idag. Hittade fina grejer till badrummet, böcker och lite kläder. Har suttit och kollat runt lite på Tradera också och köpte ett par capribyxor till mej och ett par jeans till Junior. 20 spänn, det är väl lagom för ett par märkesjeans  :-)

Jag har dammsugit och borde väl börja städa badrummen och vårt sovrum, men jag har ingen lust. Vi har iaf bäddat rent överallt, alltid nåt - eller hur? Men jag tror det blir att krypa ner under filten i soffan och kolla lite på film. Det är lagom jobbigt  ;-)

Hoppas vädret är bättre imorrn... vi håller väl tummarna va?

Nya utmaningar...

Senior har blivit med flickvän och allt som det för med sej... jättekul och lite småläskigt. Det är så mycket man måste förbereda honom på och förklara för honom, som man inte behöver med Junior. Han har ju inte riktigt samma utgångsläge lixom.

Så vi tar små steg i taget. Förklarar och pratar om en liten del i taget. När det blir för jobbigt eller intimt byter han samtalsämne. Så har han alltid gjort. Det är hans sätt att sätta punkt och säga att det räcker. Ibland köper jag det, ibland inte. Allt beror på hur mycket jag vill ha sagt och hur mycket han behöver veta direkt.

Att ha tjej blir en nyttig erfarenhet för honom. Att imponera, mogna och ha en vuxen relation med någon utanför familjen av ett annat kön. Det är mycket han behöver veta och lära sej, men vi tar som sagt ett litet steg i taget.

Han har iaf berättat för henne på egen hand att han har adhd och lite vad det är. So far so good...

1 Juni

Kan ni fatta att det redan är Juni och första dagen på den första sommarmånaden. Hur fort gick inte maj? Swosch sa det, så hade 31 dagar passerat snabbare än ljuset. Första halvåret av 2012 har snart passerat och det är bara 206 dagar kvar till jul  :-)

Men det är bara 7 dagar kvar till Seniors student! Så den närmaste veckan kommer att gå åt till städning och planering av hans stora dag. Maten är beställd, hemmet nästan städat, dukningen är inköpt - så det mesta är faktiskt redan fixat. Allt för att inte stå där på fredagmorgon och ha allt kvar att fixa. Så vägrar jag att ha det, jag vill ha stressfritt!

Men faktum kvarstår att det finns ett gäng fulla tvättkorgar och skitiga sängkläder som ska tvättas och tas om hand. Det ständigt kaosartade sovrummet ska röjas så gott det går. Ganska skönt att det är halvtaskigt väder så att man får nåt gjort. Vi tänker dessutom ge oss själva tid för pill i naveln och kolla några filmer som vi spelat in.

Killarna jobbar hela helgen, nån måste ju tjäna pengarna  :-)
Men på onsdag har vi sagt att alla ska vara lediga och fixa det sista tillsammans.

Sådärja! Då ringde lilla mamma och sa att hon och min kusin som är på besök från Öland vill åka till Skärholmen. Så bra! Då får jag sällskap när jag ska köpa Seniors studentpresent. (...å slipper gå ut med hunden i regnet, men säg inget till Martin att jag smiter...)

Ha en riktigt bra dag allihop!