Igår var det fullt upp med Tingsrätten mellan 9-16 och jobb 16-19.30. I Tingsrätten hade vi ytterligare en tacksam åtalad, som jag alltid kommer att minnas. Han fick villkorlig dom för att kunna fortsätta en behandling för sitt långvariga missbruk. Något som fastande hos mej var när han sa " Snart kanske min mamma kan se mej utan att gråta". Efter att ha missbrukat hårt i 19 år ville han och hade redan tagit tag i sitt liv. Brutit med gamla kompisar och påbörjat behandling på eget initiativ. Nu undrar ni väl varför och hur man kan tro på en gammal knarkare? Många gånger gör jag det inte, men ibland ser jag de oslipade diamanterna som glimmar till. Vissa uttrycker en vilja som man inte kan annat än tro på. Det händer inte ofta, kanske inte ens en gång om året - men nu har jag sett det två gånger på bara en månad. Den här killen tror jag verkligen på och jag hoppas att jag får se honom igen med de nya tänderna som han önskade och ett friskt liv.
Idag ska jag försöka styra upp delar av söndagen, ska nämligen försöka få träffa vår tårtbagare när jag åker till Ica Maxi. Jag har frågat efter honom de senaste gångerna jag handlat, men alltid lyckats missa honom. Så jag gör ett nytt försök om en stund. På söndag blir det ett race för att hinna hämta alla våra lunchpaket på Mc Donalds och Tårtorna på Maxi. Förmodligen blir det Martin och Junior som får fixa detta, jag kommer inte att ha tid.
Känner att stressen är mej lite i hasorna, men det ska nog gå bra. Idag är det jobb, imorrn är det ledigt. Senior har börjat att städa trädgården, genom att kantklippa överallt. Imorrn ska Junior klippa gräset och jag fixa inne. Alla får hjälpas åt. Är lite splittrad som ni kan se. Min hjärna är ungefär lika rörig som det här inlägget. Tankarna kastas mellan studenten, mitt "nya" liv, en bokidé jag fick igår, söndagens invigning, semestern, dagens schema mm mm. Stackars hjärna... men snart får den vila :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Jag blir så glad av ett litet fotavtryck: