Otålig!

Jag har problem. Som jag skrev igår så kommer det eventuellt att hända grejer inom en kanske inte så snar framtid, men iaf iom en överskådlig framtid.

Det är där mitt problem kommer in i bilden... Jag är så fruktansvärt dålig på att vänta. Nu när jag nästan säkert vet att vårt liv ska förändras så vill jag att det ska göra det NU! Men som det ser ut just nu så ska vi först få ett positivt besked och sen tar det nog ytterligare minst två år innan något händer...

Jag har alltid varit mer eller mindre otålig beroende på vad som legat framför mej. När något är på g, så vill jag ha det överstökat och gå in i nya rutiner så fort som möjligt. Men oftast är det ju inte upp till mej, utan att tiden helt enkelt ska passera och klockan är ju svår att påverka lixom.

Martin och jag pratade om vårt eventuella nya liv medan vi förberedde jobbet igår. Jag sa att bland det första jag vill göra är att dra iväg på en sistaminuten på egen hand. Eftersom han och killarna förmodligen kommer att åka iväg på dykresor utan mej så tyckte han att det lät helt ok. Då började jag drömma; tänk att få en vecka i värmen på egen hand. Barcelona? Nån Kanarieö? Grekland? Sicilien? 

Jag och ett gäng böcker  :-) Å andra sidan kanske man skulle kolla om någon tjejkompis ville följa med... ett litet krux bara; vad har jag för tjejkompisar? M eller Å kanske? Eller kanske en bloggkompis? Kanske Geddan eller Rackartuss  :-)

Men som sagt; det här ligger minst två år bort i tiden. Jag kanske hinner kolla på eventuellt sällskap under tiden eller glömma idén helt. Det kanske inte blir någon förändring ändå för oss. Den som lever får se... om tålamodet håller  :-)

Vindarna vänder

Det är nåt som händer. Något ligger i luften och bara väntar på att komma ut. Jag är förväntansfull och spänd. Snart vänder vindarna här hemma...

Om bara en vecka är skolan slut för alltid för Senior. Om ett år är det Juniors tur. Martin har sökt till flera olika utbildningar och kommer i bästa fall in på en tvåårig utbildning och är alltså färdig året efter Junior. När Martin är färdig kanske bägge barnen är utflyttade...

Om två år har vi kanske ett helt nytt liv. Vi pratade om detta mycket igår och la upp en plan som vi hoppas ska hålla. Än så länge är den lite hemlig, men så mycket kan jag säga som att ALLT kommer att förändras. Ett kapitel avslutas, ett nytt påbörjas. Jag älskar nya kapitel!

Det är mycket som händer just nu, särskilt i knoppen. Jag utvärderar livet konstant och försöker att förbättra det jag kan för hela familjen. Först och främst måste vi alla må bra och sen måste vi fixa vår ekonomi. Vi behöver inte ha mycket pengar, inget överflöd - bara så det täcker våra utgifter och ger oss en och annan resa. Vi behöver inget coolt boende, märkeskläder eller häftiga bilar, vi vill bara ha ett bra liv. Om två år kanske vi har det...

Det känns bra, men väldigt konstigt. Mycket kommer att förändras, inget blir som det var. Jag har inte kunnat tänka den tanken innan, men igår sjönk den in och jag kunde tom se fram emot det som eventuellt ska komma. Som sagt; lite hemlig måste jag vara ett tag till.

Men ni är de första som får veta och särskilt den 21 juni, då Martin får veta om han kommer in på sin utbildning eller inte... Det är med det beskedet som allt står eller faller lixom... spännande! Håll tummarna!

Hur överlever man?

Har precis sett "Sofias Änglar" på kanal 5. Ett program som hjälper familjer med sina bostäder och lite annat när något särskilt drabbat dem mitt i livet. I många fall var det cancer av olika slag, antingen för någon av föräldrarna eller något av barnen. I ett fall hade mamman dött, men i något fall var det ett av barnen.

Det värsta som kan hända är att ett barn förlorar någon av sina föräldrar, det näst värsta är att förlora sitt barn. Anser jag iaf... Hur överlever man något sånt? Man har väl egentligen inget val? Särskilt om man har flera barn att leva och överleva för. Då måste man ju på något sätt leva vidare och ta sej igenom dagen.

Jag har stått bredvid det ofattbara flera gånger. För 12 år sedan dog min bästa väninna, hennes dotter var bara 6 år då. Att se den här lilla oförstående och så förtvivlade flickan var det värsta jag varit med om. Livet har inte varit lätt för henne, men idag är hon en fin ung dam men som självklart lever med en stor saknad efter sin mamma. För ca 19 månader sedan förlorade en väninna sin 19-årige son och bara någon dag senare förlorade en av sönernas tjejkompisar sin pappa. Så vi har sett olika sätt att hantera sorg och bearbeta känslorna.

I väninnans fall hade hon friheten att komma och gå lite som hon ville på jobbet. Vi runt omkring fick gärna vara som vanligt, men gärna prata om sonen. Jag tror inte att det var förrän efter begravningen som allt kom ikapp familjen och att de då först kunde ta in och förstå vidden av vad som hänt. Att han aldrig skulle komma hem igen och att de aldrig skulle få se eller prata med honom igen. Som tur var fanns det fler barn i familjen som gjorde att föräldrarna inte kunde gå samma väg som sonen.

I sonens kompis fall så har de haft stor hjälp av grannar, familj och vänner. Någon var hos dem varje dag en ganska lång tid efter dödsfallet. Barnen är nästan vuxna och fick i stor utsträckning ta hand om sin chockade mamma. Min son och vi andra som funnits runtom har kollat läget och låtit ungdomarna prata om de velat, kramats om de velat. Jag pratade med tjejen om det här när vi var i Linköping och hon sa att vi runtom uppträtt precis som hon önskat. Vi har funnits där om de har velat och behövt, i övrigt har vi varit som vanligt, skämtat och busat.

Jag tror att det viktigaste är att ge de drabbade familjerna tid och att visa dem att det är ok att prata om den som dött. Kanske våga fråga om de behöver hjälp med något och störa om sorgen gått så långt att man låst in sej och isolerat sej helt från omvärlden. Sorg och tårar är inte farligt och någon gång kommer vi alla att drabbas.

Som sagt jag har "bara" stått bredvid och vet inte själv hur jag skulle fungera i samma situation. Men den största rädsla jag känner inför tanken är att jag inte vet vem eller vilka som skulle finnas där för oss eller mej. Vi har ju inget stort umgänge, så frågan är vem som skulle finnas där och plocka upp resterna av mej eller min familj? Jag kan nämligen inte komma på någon och det skrämmer mej. Hur skulle jag överleva en stor sorg på egen hand? Jag antar att det enda är att ta ett andetag i taget och överleva en minut i taget och så småningom har det gått en dag eller en månad. Något annat sätt finns nog inte... Jag hoppas att jag slipper ta reda på hur man gör...

Måndag vid vågen...

Så var det alltså måndag igen och dax för vägning... å det var ju inte så kul. Trots att jag rört på mej massor, iofs inte skrivit checklista - men haft ganska bra koll på maten, så var det upp ett hekto. Jäkla skit!

Tycker att motivationen är ganska ok och jag har ju ett stort mål, ändå går det bara inte! Martin hade gått ner ett kilo och visst, han har mer att ta av och behöver inte anstränga sej lika mycket. Men det är ju så jäkla surt! Får väl skylla en del på lite stress och mens. Mens som jag iofs knappt har någon efter operationen, men hormonerna i kroppen finns ju fortfarande kvar. Den här gången hade jag inte ens minsta tecken på pms  :-)

Klart att den där tacon i lördags inte var toppen, men det var ju bara en gång på en vecka! Ska jag inte kunna sväva ut lite en enda gång i veckan så är det ju för sorgligt. Men nu har vi en vecka framför oss utan några som helst avvikande beteenden. Eller jo, förresten... pappa fyller år. Men i övrigt är det bara jobb och hem, inget annat. Då ska jag väl iaf kunna ta bort ett kilo tycker jag.

Tänk att man kan vara så bra på att peppa och hjälpa andra ner i vikt, men inte klara det själv. Nåt fel är det...

Julklapparna fixade!

Tack vare Sveriges och Loreens vinst igår i Eurovision song contest, så har vi nu julklapparna färdiga. Om det går att pussla ihop med simtävlingarna i Linköping förstås... Skulle de två aktiviteterna krocka, vete sjutton hur vi ska göra. Men om de ligger på varsin helg och ESC går av stapeln i Stockholm, ja då blir det biljetter i julklapp till oss fyra. Ungarna är helt med på noterna  :-)

Kul var det iaf att Loreen tog hem det och grattis säger vi till henne!

Idag är det söndag och Morsdag. Ingen dag som jag har någon traditions kring, en dag som vi firat ganska dåligt i min familj. Bla för att jag vägrat mina barns pappa att hjälpa dem att fira mej, det är en sak som jag vill att de själva ska komma ihåg och om de vill uppmärksamma på sitt sätt. Ett kort inköpt av en vuxen för att en 1-åring ska fira sin mamma är inget jag går på... Gulligt i andras ögon kanske, hyckleri i mina. Men det står för mej.

Jag har fått hålla mej till tåls tills mina egna ungar blivit så gamla att de själva förstår att dagen finns och att det kan vara skoj för mamma att den uppmärksammas. Min äldste är nu 18 och har inte riktigt fattat det än... 17-åringen har bättre koll... å andra sidan blir jag hellre uppmärksammad alla andra dagar för min egen skull å inte bara för att jag är mamma. Själv är jag dålig på att uppmärksamma min egen mamma (pappa på Farsdag också ska väl tilläggas). Ganska många år har jag eller de varit bortresta och då har det nog bara blivit ett sms, men när vi varit hemma samtidigt har jag köpt en blomma eller nåt annat litet till dem.

Idag kommer mina föräldrar och min farmor hit på lunch. Vi ska grilla och äta fruktsallad till efterrätt. Fräsch mat när det är varmt ute. Dessutom i linje med att vi behöver gå ner i vikt allihopa. Inget illa ment med det, bara av omtanke. En sund kropp lever längre.

I övrigt går det i ett idag. Vi har precis varit på promenad med våra medlemmar. Martin står och fixar mat, Junior torkar av utemöblerna och jag ska maila en massa folk om skytteinvigningen och jobba lite. Tydligen är det sista dagen med så här fint väder, så man ska väl passa på att vara ute lite också. Åsså ska Martin upp till sina föräldrar och fira sin mamma. Vad gäller mitt eget firande så får vi se hur det blir med det... inatt ropade killarna "Grattis på Morsdag" direkt efter 12-slaget. Det kanske bara blir det... å det är ok det med  :-)

Ha en fin söndag, pingstdag och Morsdag oavsett om ni blir firade eller inte.

Städa, städa...

... varje fredag osså varje juuuul... näää, fixar det en helt vanlig lördag istället  :-)

Medan Martin varit iväg med skräp samt handlat, så har jag städat i vardagsrummet. Nu snackar vi STÄDNING! Sådär i detalj när man torkar golvlister och plockar ur vitrinskåpen. Det tog halva dagen, eller nästan hela... men nu är det iaf rent! Sånär som på Martins skåp med alla hans flodhästar, det får han fixa ikväll eller imorrn.

Just ni tvättar Senior ytterdörren, den ska Junior olja in senare och Martin tvättar fönster. Jag ska fixa det sista i vardagsrummet och sedan gå vidare till köket. Nu är det röjning inför studenten om två veckor. Jag vill ha RENT! Så där så man bara behöver underhållsstäda och plocka undan lite då och då.

Jag hoppas kunna ge mej på mattorna i vardagsrummet imorrn eller nästa helg. Å när det väl är gjort då kommer det att dofta rent i hela huset. Me like  :-)

Jag gillar inte att städa, men jag gillar att ha ordning... knepig kombo...

Vilken härlig dag!

Igår åkte Senior och jag in till stan för att mysa lite på egen hand. Vi gick runt lite i affärer, köpte lakrits-te och köpte med oss mat för att äta den tillsammans med Martin och en fd arbetskompis i Kungsträdgården. Vädret var fantastiskt och vi hade en himla god och solig lunch.

13.30 skulle vi vara på Berns för att möta upp alla andra volontärer inför "Livet är en fest!" och få våra instruktioner. Min uppgift var att hålla ordning på ungdomarna/artisterna samt hjälpa Adam Tensta till rätta. Jag har hört talas om honom, men visste varken hur han såg ut eller vad han sjunger för slags musik. När jag skulle hämta upp honom visste jag bara att jag skulle titta efter en svart kille... ok... Som tur var hade jag inte så många att välja på, typ en, så jag hittade honom  :-)

Fick vet att han är halv-Gambier, så vi hade en hel del att prata om. Han var verkligen jättetrevlig och pratade och peppade de nervösa ungdomarna. Ungdomarna var jättegulliga de med. De yngsta var väl 12-13 år och den äldsta 30. Sisådär 50 stycken unga talanger som skulle få visa upp sej för en publik på ca 600 personer. Vissa var så nervösa så de nästan kräktes, men alla var så otroligt duktiga! En av tjejerna, som förmodligen kommer att gå långt, fick jag sitta med innan framträdandet. Hon var så nervös så hon skakade, men när hon väl satt på sin barstol på scen så blev hon helt lugn och hade hon ett publikfriande snack mellan låtarna och vann allas hjärtan. Så cool!

Allt flöt på som det skulle. Martin och Senior skötte scen och ljud tillsammans med några andra och hade inga större missöden under kvällen. Några av proffsen som var där sa att det var en av de smidigaste tillställningar de jobbat på. Kul att höra när man varit med produktionen och själv tycker det funkat bra. Arrangörerna var supernöjda när vi till slut tackade för oss vid 22-tiden.

Vid 23 kunde vi hämta Baileys och 00.30 la jag huvudet på kudden och tvärsomnade. I morse vaknade jag av ett ryck 7.35, då skulle Junior varit på jobbet sedan 7... det var han inte. Så jag väckte honom, han ringde till jobbet och drog iväg och jag drog täcket över mej igen, men kunde inte somna om. Men det gjorde inget, jag har tid till en lur på soffan idag  :-)

Det är lite molnigt idag, så vi ska mest städa inför studenten om två veckor. Å ikväll blir det melodifestival och taco. Vinner inte de ryska gummorna, så vinner nog tyskland eller sverige. Det tror jag! Vad tror ni?

Volontär

Igår fick jag ett intressant erbjudanden som jag inte kunde tacka nej till. Jag ska svara på frågor om ADHD och Tourette mm på ett forum. Inte som proffs, för det är jag ju inte, utan som förälder och "medlevande". Ska bli spännande att se vilka frågor som dyker upp... jag får nog inget betalt, det glömde jag att fråga. Men en del saker behöver man inte betalt för att göra.

Som ikväll. Ikväll ska Martin, Senior och jag jobba som volontärer på Berns. Sveriges ungdomsgårdar firar 100 år och vi ska vara med och jobba med firandet. Ett gäng blivande artister som växt upp på olika ungdomsgårdar ska visa upp sej och vi ska hjälpa till. Senior ska jobba med ljudet tillsammans med en "riktig" ljudtekniker, Martin hjälper till som scenarbetare och jag som "slussare". Jag ska alltså se till att artisterna är på scen när de borde vara där.

Men först ska Martin in till stan på nån intervju för en utbildning han sökt till. Under tiden lämnar jag Baileys i Tullinge och hämtar Senior som sovit där. Så åker Senior och jag in till stan för att äta lunch i Kungsträdgården tillsammans med en gammal arbetskompis som jag inte träffat på 15 år. Klockan 13.30 ska vi vara på Berns och köra igång alla förberedelser.

Det här med att vara volontär eller att göra saker gratis är helt ok för mej. Det betyder ofta mer att vara en del av jobbet och sammanhanget än att få betalt. Du som är intresserad kan kolla på Volontärbyråns sida och anmäla ditt intresse. Ibland dyker det upp riktigt roliga grejer, som den här ikväll  :-)

Dessutom är det ett toppentillfälle för Senior att knyta kontakter nu när han ska ut och söka jobb. Man måste ligga i om man ska hitta något bra och ta vara på alla chanser till bra kontakter. Det gör vi definitivt!

Fantastiska Facebook!

Jag har ju fixat planeringen för skytteklubbens Jubileum & Invigning, det vet ni ju vid det här laget. Måååånga timmar har gått åt, men ändå har det gått förvånansvärt lätt och allt är tack vare internet och särskilt Facebook!

När jag jobbade med sånt här för ungefär 100 år sedan på SF, så fick vi använda telefoner och kunde förstås bara knyta ihop allt på dagtid och när folk var anträffbara. Det gick åt massor med tid bara för att jaga folk, väldigt få hade mobil också... Ja, det var på tidiga 90-talet...

Den här gången har jag fixat det mesta via Facebook. Jag har kunnat kontakta folk när jag haft tid och de har svarat när de haft möjlighet och lust. Det känns nästan som man kikar in oftare på FB än sin mail, eller man kanske gör det samtidigt? Hur som helst så har FB underlättat min planering enormt och idag upptäckte jag ännu en gång vilket bra redskap det är  :-)

I en av FB-grupperna planerar vi en picknick och en av deltagarna erbjöd sej att ta med sin bil som scen om någon ville spela eller nåt. Som vi letat efter en scen till vår stora dag! Å här fanns det en, iofs till en annan grej - men inget hindrar ju att man frågar... så jag slängde iväg ett mail via FB och fick svar nästan direkt; klart han kunde hjälpa oss!

Så när jag i princip hade gett upp och bara tänkt att rulla ut en matta eller nåt, så löste sej den allra sista pusselbiten också. Allt tack vare FB  :-)

Skickar man iväg en fråga på sin FB-status får man oftast en mängd varierande svar och alltid kan man använda något. Att skicka iväg mail till folk man inte känner gör inget, eftersom man oftast har någon gemensam bekant och lixom känner till varandra ändå. Å vad man än tycker och tror om Svenskar, så är det faktiskt himla hjälpsamma. De flesta vill väl och kan de så hjälper de till. Det har jag fått bevisat många gånger under min planering.

Jag önskar att alla som av princip ratar Facebook åtminstone vågade prova. Man vet ju inte vad man missar om man inte vågar prova...

Kolla!

Visst blev den fin  :-)
Nu är allt klart! Det enda som återstår är att det blir fint väder och att det kommer mycket folk och sånt är svårt för mej att fixa... Nån som är tjenis med Han där uppe? Då får ni ta ett snack med Honom och hjälpa mej  :-)

Mår så himla bra!

Vädret är fantastiskt! 19 grader i skuggan och en svag vind. Har suttit ute och pratat med en kompis en lång stund. Rabarbern växte oss över huvudet  och kompisen kom för att rädda oss  :-)

I övrigt har jag inte fått nånting gjort idag, knappt iaf... jag skickade affischen direkt på morgonen och väntar på att tryckeriet ska ringa och säga att allt är klart för hämtning. Lyckades plocka bort en fästing från Baileys också, så det är väl dax att köpa fästinghalsband nu. Men mycket mer än så har jag alltså inte gjort... borde väl.... men nääää. Ska äta lunch strax och sen hänga i solen en stund till innan jobbet.

Tycker livet är ganska behagligt just nu. Jag ÄLSKAR solen! Och värmen! Jag borde nog flytta... å byta jobb... å en massa annat. Men jag trivs med tillvaron och låter allt vara så här så länge.

Ha en fin dag allihopa, även ni som inte tycker om värmen.

Många borden...

... färre måsten...

Men idag har jag tagit tag i en massa borden, det mesta gäller invigningen av skytteklubben. Dagens första syssla var att bjuda in alla Botkyrkas politiker och förvaltningar till invigningen. Så det har jag gjort nu! Bara Huddinges kvar...

Sen ska jag skicka pressinbjudningar, men det hinner jag nog inte idag. Men man vet aldrig... när jag tar tag i saker blir de gjorda ganska fort. Å solen skiner ju inte från en klarblå himmel idag, så kanske...

Ni vet väl att ni alla är inbjudan att vara med på vårt 110-årsjubileum och invigningen av vår nya luftskyttehall? Söndagen den 10 Juni smäller det! 

Allt börjar med juniorklubbmästerskap kl 9.30 och fortsätter med "kändistävling" kl 12.00. Då kommer Dogge, TumbaTomten, Nina Söderquist, Hasse Aro, Martin Melin, Uffe Rådbjer, Hillevi Wahl, Harald Von Koch och Fredrik Birging mötas i en tävling där de skjuter 50 meter liggande med salongsgevär. Klockan 14.00 är det prisutdelning och 15.00 invigningstal och bandklippning av Hasse Aro.

Det blir tårta och man kan prova på olika skyttegrenar och lyssna på underhållning av gruppen Divinity.

Å alla är välkomna till Hacksjöbanan i Tullinge - ta med fikakorgen också  :-)

Tänk att jag lyckats få ihop allting! Å alla ställer upp gratis! Ibland kan tom jag klappa mej själv på axeln  :-) 


Nähä, bäst att fortsätta. Men jag kanske borde äta frukost först...?
Ha en bra dag everyhopa!

Det där med pengar...

Har precis kommit hem från ett kort pass i Tingsrätten och fick med mej en fundering hem... som vanligt alltså  :-)

Bakgrunden är denna:
Ett mål med en person inblandad som uppbär sjukbidrag och bor på ett boende fixat av socialtjänsten. H*n har 8400 kr ut per månad i sjukbidrag. H*n har aldrig haft något jobb, dömdes första gången som 19-åring och har 29 domar sedan dess, idag är h*n 34 år.

H*n har alltså ungefär lika mycket pengar per månad att röra sej med som jag har, trots att jag jobbar... hur kan det bli så. Är det h*n som är smart och jag korkad eller?

Det är inte så att jag missunnar henne/honom pengarna, klart h*n ska ha något att leva på. MEN är det en rimlig summa, när h*n inte ens betalar sitt boende själv? Jag tycker nämligen att det låter ganska mycket när h*n dessutom har mat på boendet, det vet jag iofs inte om h*n betalar för eller inte. Pengar till narkotika fanns det gott om som det verkade...

Vad är en rimliga för en person som aldrig arbetat att röra sej med? Hur mycket behöver man när man har det mesta betalt för sej?

Å ja... jag borde se mej om efter ett annat jobb med tanke på betalningen...

Tillbaka till verkligheten

Så var helgen i Linköping över och vi är tillbaka i verkligheten. Vi har haft det superbra! Till och med vädret har varit på vår sidan, så nu sitter vi här med rosa näsor och lite svid i skinnet... ALLT har varit bra! Hotellet var bra, tysta rum och bra frukost, ungdomarna har skött sej bra, haft kul och gjort bra resultat och tävlingarna har flutit på smärtfritt utan missöden eller tekniskt strul. Vi kommer definitivt tillbaka nästa år  :-)

Kameran har gått varm. Jag har tagit närmare 300 bilder och då blir kanske 5 riktigt bra. Så jag har suttit och tittat och redigerat och delat med mej till berörda personer. En av tjejerna i simklubben har de mest fantastiska ögonen. Jag har tjatat på stackars N om att få en bild som jag sedan kan leka med och som hon dessutom också kan få. Till slut så fick jag det... kolla på bilen här under.

 Håller ni inte med mej om att de här ögonen är hur coola som helst? Ska se vad man kan göra med dem när jag har mer tid  :-)

Nu är vi alltså hemma igen och Baileys blev helt galen när han fick se oss. Det har inte gått någon nöd på honom, men han trivs bäst hemma och har nu kollapsat under vardagsrumsbordet. Senior jobbar och Junior är på väg hem med buss tillsammans med de andra i klubben. Han ville absolut inte åka med oss!

Imorrn är det måndag, då är det full fart igen. Men just nu är vi utvilade och nöjda. Tack Linköping, vi ses igen nästa år  :-)

Lekte lite...

... med kameran igår...

Vatten är kul att fotografera  :-)

Härliga Linköping!

Så är vi återigen i härliga Linköping. Hit kommer vi varje år i maj, på Filbyter cup, simtävlingar alltså. Å varje år får vi ett hjärtligt välkomnande av E-M som är speaker på tävlingarna och som jag känt många år nu. E-M och jag lärde känna varandra på en mailinglista för föräldrar för sisådär 17 år sedan och har träffats och hållit kontakten sedan dess. Att vi skulle få simgalna ungar bägge två var inget vi hade räknat med, men det har knutit oss samman och hjälpt oss att träffas under alla år. Skitroligt!

Junior åkte med simklubben medan Martin och jag åkte i egen bil. Junior bor med klubben i en skolan, medan vi bor på hotellet brevid badet. Vi kom fram vid 16-tiden och då hade tävlingarna redan börjat, men vi hann precis för att se Junior simma. Å som han simmade! Ett DM-kval blev det redan första dagen, men triumfen var nog att han lyckades slå sin förebild och tränares tid i 50 m bröst. Den bragden fick hela grabben att lysa av stolthet och triumf  :-)

Det var riktigt kallt på kvällen, tävlingarna är ute, och vis 18-tiden satt vi och huttrade innan allt var slut. Tillbaka på hotellet bad jag om ett extra täcke för att få upp värmen igen. Vi hade köpt med oss bröd och mjukost och åt detta som kvällsmat på rummet för att slippa gå ut igen och för att spara lite pengar. Så med macka, cocosbollar och läsk låg vi och kollade på Let´s Dance innan vi somnade.

Klockan ringde redan 7 imorse, jag sov supergott med alla mina täcken. Efter frukost var vi tillbaka på badet och kom precis i tid för att se Junior simma igen. Inga nya kvaltider under förmiddagen, men betydligt bättre och varmare väder. Förmiddagspasset gick snabbt, så vi är redan tillbaka på rummet och klockan är bara 11. Så vi ska väl slappa lite och sen ta en tur på "stan" för att äta lunch och kolla runt lite i butikerna. Å kl 15.30 är det dax igen - så börjar eftermiddagspasset.

Jag älskar de här helgerna i Linköping. Ungdomarna är supermysiga, de föräldrar som är med är jättebra och arrangemanget är helt friktionsfritt. Allt går smidigt och ungdomarna trivs och har superroligt. Vi får en minisemester och har nästan alltid bra väder. Ett avbrott i vardagen helt enkelt.

Hoppas ni har det bra och ta vara på ledigheten  :-)

 

Resevision

Jag hade en dröm inatt, en vision om nästa resa kanske? För 10 år sedan åkte jag och killarna till Island, där vi badade i varma källor mm ett dygn innan vi mötte upp mamma och pappa på flygplatsen för att åka vidare till Florida. Det var ett himla bra upplägg, eftersom man inte behövde ta hela den långa flygresan till USA i ett sträck på det sättet.

Inatt utvecklades den resan lite grann  :-)
I drömmen åkte vi till Island och visade Martin allt man ska och borde se där. Sen åkte vi vidare till Florida. Där bilade vi runt och såg Disney World, See World, Universal Studios och alla andra måsten. Efter någon vecka i Florida flög vi upp till New York och såg det man skulle där innan vi åkte hem igen.

När jag vaknade tyckte jag att upplägget var så himla bra att jag direkt berättade om resan/drömmen för Senior och Martin. Bägge undrade direkt "När åker vi?" Tål att funderas på faktiskt... kanske en jul om ett några år? Vi måste ju få ihop pengarna...

Idag däremot åker vi till den exotiska metropolen Linköping. Det är dax för årets simtävlingar där och det ska bli så himla mysigt och kul. Senior är hemma och passar huset och Junior bor med simmarna, så Martin och jag ska bo på hotell TVÅ dygn helt ensamma.

Frukostbufféer och Bosses Glassbar gör nog inte vägningen så skoj på måndag, men men... så kan det bli ibland. Har hört att det kallas för livet och att det ska levas  :-)

Håll tummarna för att vädret blir fint, vi ska sitta ute hela helgen. Och ha det bäst! Rapporter från tävlingen kommer!

Tacksam

Det slår mej gång på gång hur privilegierad man är som förälder, som får följa sina barns utveckling och uppväxt på nära håll. Jag är så glad att jag fick barnen tidigt och nu har ett helt liv framför mej med vuxna barn. Jag kanske även får uppleva att de själva får egna familjer som jag får vara en del av. Frågan är väl om de kommer att skaffa barn... vi får väl se  :-)

Nu är Junior 17 år och Senior blir 19 i sommar. Jag tycker att jag nu har rätt att uttala mej som förälder till en ung vuxen och kan summera deras uppväxt. Man kanske tror att barnen utvecklas mest när de är små, jag håller inte riktigt med om det. Visst händer det mycket när de är som minst, men det som händer när de tar klivet in i vuxenvärlden är minst lika viktigt och stort.

Trots alla mina barns sjukdomar och diagnoser så har de kommit långt. Eller kanske på grund av...? Jag vet inte. Men har man ett funktionshinder så får man kämpa lite extra, man måste göra en massa saker som andra inte behöver göra. Det som är mest tydligt är deras social kompetens. I alla kontakter med läkare och vuxna, har de blivit mästare på att röra sej i sociala sammanhang. De klarar av att tala inför stora samlingar och kan bete sej på en bankett. Ingen situation är skrämmande och inga människor är främmande.

De senaste dagarna har det hänt massor i Seniors liv. Han som egentligen aldrig varit utanför men inte heller haft några kompisar har varit på sin första grabbkväll med övernattning. Han har alltså aldrig ens sovit borta hos en kompis förut... men igår var han hembjuden till en kompis i skytteklubben. Det var pizza och sent sänggående, precis som det ska vara. Grabbarna respekterade hans hållning till alkohol och ingen annan drack därför inte heller. När han kom hem nyss konstaterade vi att han faktiskt har kompisar! Sånt som förmodligen är självklart för andra, men som han inte haft någon erfarenhet av. Jag är så otroligt glad för hans skull!

Och det är inte nog med det! För någon vecka sedan blev han utsedd till månadens medarbetare på Mc Donalds. Han var stolt som en tupp när han berättade! Å strax innan det fick han pris på sin skola för att ha arrangerat en stor filmfestival. Att han klarade körkortet i höstas är också en bragd, men den har hamnat lite i skymundan nu.

Att den här killen med så stora problem som han hade som yngre, kunde komma så långt... ja, det har varit en självklarhet för mej, men många andra har tvekat. Personer med adhd och tourette hamnar i många fall mellan samhällets olika stolar, men vi har kämpat och vunnit! Men det kräver ett jäklar anamma och en halvgalen tigermamma. Seniors självförtroende har gått från botten till ett ganska normalt läge, han sviktar ibland - men då påminner vi om de framgångar han gjort så är han snart ok igen.

Han kommer alltid ha sina problem, men med hjälp av medicin och förstående medmänniskor så kommer det att gå hur bra som helst! Nu är det snart dax för studenten och sen ska det sökas jobb. Jobbet på Mc Donalds kan han alltid ha vid sidan om... men nu är det jobb som ljudtekniker som gäller. Så nu håller vi tummar och tår för att han ska få ett "riktigt" jobb, snabbt, innan hans utbildning blir gammal. Vi får hjälpas åt, det brukar vi göra  :-)

När man sett hans utveckling blir man ödmjuk. Kan han, så kan alla! Han har kämpat och kampen har gett utdelning. Det visar att man aldrig ska ge upp. Jag kan stolt och tacksam dra mej tillbaka mer och mer och stå vid sidan om och hejja på. Jag har aldrig varit en hönsmamma, men Tigermamman i mej hon somnar nog aldrig  :-)

Välkommen in i vuxenvärlden käre son. Du kommer att lyckas bra det är jag helt säker på.

Stolta mammor

Igår hade vi ett mål i Tingsrätten med en man född 1964. Han är alltså 48 år gammal och har åkt in och ut på kåken nästan hela sitt liv. Han berättade att han började med droger när han var 16-17. Han har aldrig haft ett stadigt arbete, körkort eller bostad. Just nu är han skriven och bor hos sin mamma, när han inte sitter inne alltså... MEN han hade inte gjort sej skyldig till ett enda brott sedan augusti förra året och försöker så gott han kan att sluta med droger, skaffa ett jobb och till sist ta körkort. Allt för hans älskade mammas skull. - Jag vill att mamma ska känna stolthet över mej innan hon dör. Sa han bittert med tårar i ögonen.

Jag kan förstås inte förstå hur en mamma till ett missbrukande barn känner, eftersom jag inte har den erfarenheten. Men jag kan tänka mej att det är en förtvivlan utan like att inte kunna skydda och hjälpa sitt barn. Att se sin älskade unge ta helt fel väg och gå under av missbruk. Att bara kunna slappna av när han faktiskt sitter i fängelse... Jag kan inte heller föreställa mej känslan av att inte veta om han lever eller inte när det gått några dagar sedan senaste kontakt. Däremot kan jag förstå hans känsla av att vilja göra mamma stolt. Bättre sent än aldrig lixom...

Så när jag satt där och lyssnade (jag sitter ofta och tittar ned i bordet för att verkligen HÖRA vad alla säger) började jag fundera på mina egna ungar. När gör de mej stolt? Alltid förstås, är mitt naturliga svar. För det är faktiskt så: jag är stolt över mina ungar 24/7. Å då blir jag samtidigt stolt över mej själv. Både för att de är just mina, men också för att jag varit med och format dem till de fina unga män som de faktiskt är.

Men vad är jag stolt över då? Hmmmm.... att de vågar stå för sina åsikter, att det är godhjärtade och gärna hjälper andra, att de har lyckats skaffa arbete på egen hand trots sin ringa ålder och att det sköter sina jobb perfekt och en massa annat. Att de är fina, skötsamma människor helt enkelt och att de klarar väldigt mycket utan mej  :-)

Så mina ungar behöver aldrig sträva efter att göra mej stolt, det är jag redan i mängder! Men jag hoppas att den här mannen uppnår sitt mål och faktiskt kan få höra sin mamma säga att hon är stolt över honom, vilket jag iofs tror att hon är bara hon får veta att han försöker förbättra sitt liv. Jag tror nog att de allra flesta föräldrar är stolta över sina barn, faktiskt... Barnen kanske inte riktigt har uppfattat det bara?

Vad tror ni?

Splittrad

Igår hade jag ett pass i Tingsrätten igen. Jag hade fått veta att det bara skulle vara fram till lunch, men pga en sjuk advokat så blev allt två timmar försenat och jag var alltså inte hemma förrän vid 14-tiden. Då var det bara att snabbt ta något att äta och sen dra vidare till jobbet. Inte en sån dag som jag sparar i minnet som en av de bästa... jag vill att dagarna blir som jag planerar!

Eftersom jag vi öppnat VV i Haninge, så har jag bytt dag i Tingsrätten och därmed bytt även närmaste kollegor. Från att tidigare ha haft en jättemysig man och en söt liten dam, bägge i 60-årsåldern, fick jag nu två herrar i den övre medelåldern (väldigt mycket över). Varav den ena inte sa ett enda ord på 6 timmar och den andra pratade som ett vattenfall om väldigt konstiga saker. Tur vi bara ses en gång i månaden...

Jag känner mej lite splittrad just nu. Det mesta av tankarna innehåller planer angående skytteinvigningen. Jag vill ju att det ska bli perfekt! Bitarna faller på plats, men det känns inte som att jag har styrelsen i klubben bakom mej. Svenskar är ju lite mysko på det sättet att de bara säger något när de har saker att klaga på. Så när jag fick ett mail om att klubben var tvungna att ha ett akut möte angående de stora kostnader som invigningen skulle medföra, var jag ju tvungen att svara på detta. Så jag spaltade upp allt och förklarade vad de enorma summorna skulle bestå av. Hela 500 kr kommer det nämligen att kosta och det är hyra av ljudanläggning. Allt annat är sponsrat av olika företag eller personer. Jag skickade det mailet till hela styrelsen i torsdags och har inte hört ett ljud sen dess. Å eftersom jag inte hört något så är det väl ok. Men jag önskar att svensken var lite mer lik italienare eller spanjorer i det fallet; yviga rörelser och stora ord berättar vad och hur man tycker om något oavsett om det är bra eller dåligt. Men så gör man inte här, tyvärr. Allt jag har nu är en tystnad och en tid på torsdag då jag ska vara på möte. Spännande.

Åsså blir man ju lite knäpp av vädret. En dagen är det sol och kvartsbyxorna åker på, andra dagen är det ösregn och det är jeansläge åsså tredje dagen skiner solen lite tveksamt och det är halv storm. Ska det här vara försommar??? Jag vill ha stabilt sommarväder. NU!

Det känns om att livet börjar igen den 11/6. Då är Seniors student och invigningen över. DÅ kan jag ta itu med livet igen. Men så borde jag inte känna eftersom jag har en superrolig helg framför mej. Vi ska ju till Linköping på simtävlingar i helgen och det brukar vara en jätterolig helg. Den här gången åker Martin och jag dessutom ensamma och har tagit en natt extra på hotellet i närheten av simhallen. Så det ska bli jättemysigt å ändå kan jag inte riktigt få den där rätta känslan. Men men, det kanske känns bättre efter det där mötet på torsdag... eller också blir det helt tvärtom. Nu är jag där igen! Å målar Fan på väggen.

Att jag aldrig kan få in i min lilla skalle att jag faktiskt kan saker och att jag faktiskt gör saker himla bra! Det var det där med självkänsla. Åååå jag blir så trött på mej själv! Jag kan! Jag ska bara fatta det...

Lite frustrerad!

Historien om mitt ben fortsätter... tydligen...

Jag hade ont strax nedanför knät i två år. Ett gäng undersökningar, byte av vårdcentral, mediciner och 3-4 kortisonsprutor senare blev det bättre. Helt bra trodde jag, eftersom jag inte haft ont på säkert ett par månader. Igår, utan någon anledning alls, hade jag skitont. Sådär så jag faktiskt kved vid varje steg jag tog. Å jag har hög smärttröskel...

Jaja, bara att ta det där häxpillrena igen, tog tom två och tog det sen lugnt. Det regnade ju, så det var inte så svårt att ligga i soffan större delen av dagen. Hittade ingen annan anledning än att det kanske var väderomslaget som orsakade smärtan. Så kan det ju faktiskt vara för en del.

Så jag vaknade i morse och blev genast på bra humör när jag såg att solen sken in genom sovrumsfönstret. Det är söndag och varje söndag går vi promenad med våra medlemmar. 6,5 km. Men vid första steget kände jag att jo då... det gör ont. Inte som igår, men tillräckligt för att jag ska bli sur och frustrerad.

Men men... i med häxpillret och en alvedon och iväg. Å promenaden funkade faktiskt riktigt bra. När jag väl fått upp farten var det helt ok. Men när vi kommit hem, ätit lunch och skulle iväg igen var det bara att fylla på med en alvedon och gå försiktigt.

Nu ska jag ta det lugnt resten av dagen, har gått 12 500 steg hittills, och har jag ont imorrn med så får jag väl ringa Dr Kompis och be om en ny kortisonspruta. Han ska ändå kolla på några födelsemärken som ska bort.

Men jag blir så frustrerad! Jag trodde ju att jag var bra nu och så börjar det göra ont igen. Jäkla skit!

Bekymmer lockar...

Vi människor är väldigt konstiga!
När jag skriver glada blogginlägg och livet känns härligt, då slutar folk att läsa. När jag däremot mår skit och ser allt i gråskala, då har jag mängder med läsare. Varför är det så?

Gillar man att läsa om andras elände? Mår man bättre själv då? Är det så att andra skitliv får mitt liv att se bättre ut? Det är ju nästan lite tragiskt faktiskt... Det borde ju vara upplyftande att läsa en glad text och kanske lite peppande att må bättre själv. Att dras med av andra elände är väl inget man strävar efter?

Jag läser en mängd olika bloggar varje dag och visst, är det någon som skrivit väldigt svart och ledsamt så går man väl in där fler gånger för att se om h*n mår bättre under dagen eller om det hänt något mer. Så är det ju... Men om någon är glad kan jag glädjas med den och lämnar gärna en kommentar.

Man får ju skriva vad man vill på sin blogg, så är det ju. Men det är ändå fascinerande vad och hur folk väljer att läsa. Det här blogg inlägget är varken ledsamt eller glatt, det bara är... så är det när jag funderar lite  :-)

Alla behöver vi bekräftelse och stöd, så min uppmaning till er idag är att lämna en kommentar på alla bloggar ni besöker idag. Bara ett litet "hej, ha en bra dag" räcker hur långt som helst!

Kram på er!

Eufori

Idag känner jag mej nästa euforisk och sådär äckligt tacksam och glad  :-)

Den här veckan har vi väntat på så länge och undrat hur den ska bli. Nu vet vi! Den blev ju alldeles strålande! Öppningen i Haninge blev en succé och hela arbetsveckan har andats glädje. Även om det varit mycket folk och vi varit supertrötta på kvällarna så har det varit lättjobbat och otroligt tacksamt. Vi får höra flera gången om dagen hur glada medlemmarna är att vi är tillbaka i Haninge och att just VI jobbar med det här. Att få bekräftelse för att man är bra på sitt jobb är en otrolig känsla!

Arbetet med invigningen av skytteklubben går också framåt och nu är snart alla pusselbitar på plats. Hoppas få till det sista idag och sen bara stämma av allt med styrelsen så att jag kan börja skicka inbjudningar till media och kommun. Tänk att kunna fixa en hel invigning för bara 500 kr och ev lite pengar för inköp av dryck. Det tycker jag faktiskt är himla bra jobbat av mej! Nu ska jag bara få folk som ställer upp i klubben och jobbar på invigningsdagen. Den 10/6 smäller det - Sen ska jag ha semester!

Det känns om jag har ett positivt flöde just nu och då är det lixom bara att åka med. Gör man motstånd är man bara dum, så jag åker med och njuter av farten. Ofta är det ju så att positivitet föder mer positivtet, det ska man akta sej för att stoppa. Ok, vädret är inget vidare men det är faktiskt också bra. För då kan jag städa  :-D

Ha en fantastiskt dag och helg!

Vad får man...

... om man korsar en förkylning med Tourettes syndrom? Jo, man får en hackmaskin som kallas för Senior och som hostar två hostningar på exakt samma sätt ungefär var tredje var fjärde minut hela sin vakna tid.

Alltså: Senior var förkyld och när han är förkyld med hosta så blir det ofta tics av hostan. Han är alltså inte förkyld längre utan ticsar i form av hostningar. Ticsen kan vara allt från några dagar till någon månad, innan de försvinner eller byts ut till något annat tics. Så nu gör vi allt för att få honom att göra och tänka på något annat för att ticsen inte ska stanna längre än nödvändigt. Ibland kan man lyckas bryta man beteendet innan det blir en vana.

Medicinen mot ADHD´n hjälper till viss del och även astmamedicinen, allergimedicinen och hostmedicinen. Detta får kroppen att slappna av lite och tar bort en del av tvånget att hosta. Sen måste han göra resten själv och lixom tvinga sej att inte hosta. Allt för att avbryta beteendet så snart som möjligt.

Många tror kanske att han är förkyld, men det är han inte. Det trodde han själv ända tills vi påtalade beteendet i morse. Är man förkyld hostar man inte exakt likadant med en sådan regelbundenhet som han gör nu.

Det är detta som är en del av Touretten och som man helt enkelt får leva med. Men vi hjälps åt att stå ut och vrålar ikapp att han ska lägga av. Stackarn. Men han tar det med glimten i ögat och kan hosta bara för att  :-)

Här hemma är högt i tak, tack o lov. Tyvärr blir ticsen jobbigare när han är trött, stressad eller upphetsad och just nu är han allt på en gång inför studenten. Tyvärr är vi också trötta och tålamodet lite sämre... hans tics och vårt bristande tålamod är ingen bra kombo. Men vi gör vad vi kan åt alla håll och det funkar ok.

Så är det att leva med en person som har Tourettes syndrom. Alla ni som tror att det handlar om könsord, svordomar och konstiga ljud kan ju alltid läsa ovanstående text och lära er något.

Väntar...

Då sitter man alltså här och väntar på att sonen ska komma hem från sin första studentfest. Ingen av sönerna kan förstå varför jag måste hålla mej vaken tills de kommer hem. Ett av sms:en från Senior sa: "Mamma, du kan lita på mej" Men vad killarna inte förstår är att det inte är dem jag inte litar på, utan på folk runt omkring dem... Det kanske ingen unge förstår?

Egentligen kan ju vad som helst hända på en fest. Senior tar starka mediciner, vi vet inte vad som händer om han dricker alkohol eller någon lägger något i hans läsk. Hans kompisar har lovat att ha extra koll så ingen försöker jävlas med honom, men man vet ju inte... vem som helst kan ju göra något. Man kanske vill se hur han reagerar eller vad som skulle hända. Ungt oförstånd.

Senior vet att han kan ringa när som helst så hämtar vi eller möter honom. Han kan ringa mej, morfar eller sin pappa. Alla står stand-by. Han hörde av sej för en stund sedan och meddelade via sms att han hade kul och skulle stanna en stund till. OK, så bra att han har kul! Han får gärna stanna så länge han tycker det är kul och läget inte spårat ur.

Men det där med att jag skulle kunna sova gott innan han ligger i sin säng är ju bara fantasi. Men det fattar inte ungdomarna. Det hör lixom till föräldragenen att man inte somnar helt förrän ungarna är i boet. Så jag sitter här och tittar runt på Facebook och på olika bloggar och tänker tillbaka...

Senior är 18 nästan 19 år. Jösses va tiden går fort! Om bara en månad tar han studenten och slutar skolan, för alltid, enligt honom själv. Han har en utbildning och ska söka jobb. Han är vuxen. Min lilla unge som var den gladaste solstråle som gick att hitta när han var liten. Alltid go och gla´, kexchokla´  :-)

Den lilla solstrålen som var så sjuk och fick diagnos efter diagnos. Som fick vara sej själv och upptäcka sina tillkortakommanden efter hand. Han som försökte skylla på sin adhd några gånger, men upptäckte att han inte kom någon vart med det. Utan istället kunde se fördelarna med sina olika diagnoser och bokstäver och blev en omtyckt arbetskompis redan som 15-åring. Ett arbete som han älskar och fortfarande har kvar 3,5 år senare.

Nu kom ett sms att han missat sista tåget och ett "förlåt att jag håller dej vaken". Min omtänksamma pojke. Det blir nattbussen om en halvtimme, tillsammans med ett gäng kompisar. Så han är hemma om en timme. Jag har aldrig åkt nattbuss, min pappa hämtade alltid. Men Senior ville inte bli hämtad. Han vill nog upptäcka "världen" lite och ta den där nattbussen bara för att testa. Kanske missade han tåget avsiktligt, vad vet jag. Det spelar ingen roll. Det är dax för honom att testa lite på egen hand.

Jag är ingen hönsmamma på det sättet. Killarna får gärna testa och uppleva. De vet att jag finns här och tar emot om något går fel. Men det är frihet under ansvar. Gör de bort sej på ett dumt sätt, så dras friheten åt lite. Att jag är vaken har inget med hönsmamman att göra, det är enbart mammagenen som är vaken. Enda kravet jag har är att de ska komma hem när de varit ute, så att jag kan se att de är ok.

Å nu hörde även morfar av sej och kollade läget. Snacka om att sönerna har backup på flera håll. Vilken trygghet att ha så många som bryr sej och som släpper allt om de hör av sej och behöver hjälp. Tänk om alla ungdomar hade det så. Tänk så många som då inte skulle behöva känna sej ensamma och bortglömda. Det är inte lätt att vara ung idag. Många vuxna har inte tid eller är de förebilder som våra unga behöver.

Jag är både glad, tacksam och stolt över den kontakt jag har med mina killar. Den har vi jobbat hårt på. Snart är de vuxna och lämnar boet och jag är faktiskt helt lugn över att de kommer att klara sej utmärkt. Mina fina killar! De finaste som finns  :-)

Uppdatering: Sonen ringde och bad om hämtning. Så det var bara att leka taxi och hämta hem honom. NU är alla hemma i tryggt förvar, så nu kan vi äntligen gå och lägga oss  :-)

Gonatt!

Älskar tonåringar...

Jag sa till Senior för flera dagar sedan att han skulle ta fram och se över de kläder han ska ha på sej inför kvällens studentskiva. Han första riktiga fest. Igår påminde jag honom och han sa att joooo dåååå, visst hade han gjort det.... Eller hur?

För en stund sedan for han runt som en virvelvind och letade efter skorna, sen efter kavajen och efter det var det skjortan som var försvunnen. Allt det där som han alltså hade kollat igår redan... tjohejsan va han hade!

Byxorna lyckades han hitta på egen hand, men det var allt! Kavajen hängde där den skulle, men den såg han alltså inte... Skjortan låg också där den skulle, men inte när han tittade. Jo just det, skorna hittade han faktiskt själv också.

Nu har han iaf ordning på kläderna och kan åka iväg på sin allra första studentskiva. Så får vi se vad han tycker om det... en nykterist bland en massa festande människor... han kommer nog inte hem sist av deltagarna har jag en känsla av.

Ja herregud! Var jag lika oorganiserad när jag var 18? Tror inte det. Men jag har iofs inte ADHD heller. Hoppas han får skoj  :-)

65 blev det!

Martin håller lektion

Det var lite pirrigt när vi drog iväg till Haninge igår. Vi hade ju ingen aning om vad vi hade att vänta oss... jag var glad om det skulle bli bättre än i Tullinge, som vi la ner för den här chansen. Så jag hoppades på mer än 20 pers, och var tacksam för allt över det. Det kom 65! Och av dem var 36 helt nya!

Kön ringlade genom ABF´s korridorer, men ingen gnällde eller suckade. Alla visste ju att det var första gången och ingen av oss blev särskilt stressad av köläget. Det är ju så det brukar se ut i början av terminerna, så enda skillnaden var att det nu är maj istället för Jan/Aug.

Första klassen fick vi in på tid, den andra blev lite försenad. Men alla fick hjälp och allt gick bra. Nästa vecka kommer vår regionchef och hjälper oss och då ska även vår elev vara färdiglärd. Så blir det lika långa köer då, så ska det nog gå bra då också.

Men det känns riktigt skönt att vara igång! Även om det blir en sen kväll i veckan och resvägen dit är ganska lång. Men men, det är smällar man får ta ibland. Medlemmarna var iaf härliga och det var förvånansvärt många män. Många av dem som skrev in sej var dessutom ganska stora, så jag hoppas verkligen att vi kan hjälpa dem. Vi gör vårt bästa, det gör vi alltid!

När vi kom hem var vi supertrötta, men väldigt nöjda. Lokalen är bra och personalen på stället är bra, de stod nästan på led när vi öppnade och kollade att allt gick bra för oss. Så jag tror att det här kommer bli jättebra. Så nu är vi alltså tillbaka i Haninge för att hjälp dem bli lättare, friskare och mer hälsosamma.

Ska bli riktigt roligt!

Då är det dax!

Tisdagen som vi väntat på i säkert 7-8 veckor är äntligen här. Det tar så lång tid att förbereda en stängning av ett ställe, stänga det och flytta grejerna och förbereda en öppning på nytt ställe. Men nu är dagen D här och ikväll får vi se om vi gjort rätt. Spännande!

Solen skiner och allt känns väldigt bra. Förutom tre rejält pollenangripna herrar här hemma. Jag brukar reagera, men jag tror att jag mår så pass bra just nu att inte ens pollen biter på mej särskilt mycket. Visst rinner ögonen, men det är ganska hanterbart. Junior och Martin däremot är riktigt dåliga och Senior ligger snäppet bakom dem. Medicin hjälper, men inte särskilt mycket. Men imorrn kommer regnet och då lättar pollentrycket en hel del.

Innan vi åker till Haninge vid 14-tiden ska jag gå en långpromis med hunden. Vi går ensamma så kan Martin åka och handla under tiden och fixa lunch. När Martin går med oss, så går vi ganska snabbt och långt. När Baileys och jag går ensamma blir det lite långsammare och inte lika långt. Ofta hittar vi någon plats där han kan springa fritt en stund och leka lite. Då har man en lycklig hund som det bara lyser livsglädje om.

Sista dagen med sol gäller det att utnyttja, så frukosten blir ute på trappen och dagen spenderas så mycket det går i solstolen. Nu börjar jag få en frisk, fin färg i ansiktet och då känner man sej genast mycket snyggare  :-)

Hoppas ni får en riktigt fin dag allihopa! Håll tummarna för oss ikväll.

Äntligen måndag!

Det är inte ofta jag ser fram emot måndagar och en ny vecka, men idag gör jag faktiskt det. Å allt beror ju förstås på att vi ska öppna VV i Haninge imorrn. Det är otroligt spännande faktiskt. Kanske svårt att förstå för den som står utanför, men för oss är det stort! Här har vi chansen att hjälpa ännu fler medlemmar till ett lättare liv. Det finns hur många forskningar som helst som visar att det är VV som regerar i långa loppet när det gäller att gå ner hälsosamt i vikt och sedan hålla vikten. Nu är vi tillbaka i Haninge och vi vet att vi är efterlängtade  :-)

Kommer det 2, 22 eller 222? Det vet man inte! Vi vet iaf att det kommer minst 15, för så många har vi med oss från Huddinge. När vi flyttade in i fredags fick vi veta att det varit folk där redan och frågat när vi öppnar, så det ser lovande ut. Får vi dit 50 pers under kvällen, så är jag nöjd. Blir det fler är jag lyrisk  :-)

I övrigt blir veckan ganska hektisk. Martin ska jobba på tio klasser, hittills har han klarat av en nu på morgonen. Han ska snart iväg till nästa. Jag ska på möte med Mc Donalds på onsdag, om skytteklubbens invigning. Så får vi se vad de kan bidra med för skoj. Mycket jobb, men sen är helgen ledig och då ska vi bara ta det lugnt och utvärdera veckan.

Jag har verkligen sett fram emot den här veckan och nu är den här. Undrar om jag är nöjd på fredag? Jag har en känsla av att jag är väldigt nöjd och med tillfredsställelse kan konstatera att vi gjorde rätt som stängde Tullinge till förmån för Haninge. Jag hoppas magen hade rätt den här gången, men det brukar den ha. Bara man lyssnar...

Jag önskar er alla en fin vecka, med stor gul sol och lycka i livet!

8 bra grejer

Jag har fått en utmaning att skriva ner 8 grejer som jag är bra på. Tänk att det är så svårt att skriva bra grejer om sej själv, lite sorgligt faktiskt. Men ok, jag försöker mej på en riktig ego-boost  :-)

1. Jag är en bra mamma, sambo och matte.
2. Jag är bra på att organisera och få saker gjorda.
3. Jag hittar på kul grejer med familjen.
4. Jag skriver bra.
5. Jag vågar vara obekväm.
6. Jag har fixat ett fint hem.
7. Jag är bra på att koppla av.
8. Jag är en bra amatörpsykolog

Det var faktiskt svårt! Att hitta på två-tre grejer är väl ok, men sen... de sista fick jag verkligen tänka efter för att komma på. Usch! Jag måste verkligen jobba på min självkänsla. Kanske borde fråga folk vad jag är bra på och verkligen lyssna på vad de säger.

Å testa gärna utmaningen ni också. Jag skickar inte vidare till någon särskilt, utan den som vill kan ta sej an det här. Det är inte så lätt faktiskt och det är ju skandal att man inte enkelt hittar 8 saker som man är bra på. För man är ju bra på väldigt mycket faktiskt.

Så: Vad är jag bra på? Ge mej gärna feedback!

15 saker att sluta med för att bli lycklig

1. Ge upp ditt behov av att alltid ha rätt
”Vill jag hellre ha rätt, än vara snäll?”

2. Ge upp ditt behov av kontroll
Tillåt allting att bara vara som det är.

3. Sluta att anklaga andra
Du slösar bara energi. Ta i stället ansvaret för ditt eget liv.

4. Sluta att kritisera dig själv så hårt hela tiden
Tro inte på allt din hjärna säger till dig, särskilt om det är negativt.
Du är mycket bättre än så.

5. Ge upp din begränsade tro ,
på vad du kan och inte kan göra, på vad som är möjligt och inte.

6. Sluta att klaga
Det är inte andra personer eller situationer som gör livet surt för dig,
det är din egen uppfattning om det hela.

7. Ge upp lyxen att kritisera andra
Vi är alla mer lika än vi tror.

8. Överge ditt behov av att imponera på andra
Sluta försöka vara något du inte är. Var dig själv och människor kommer att dras till dig automatiskt.

9. Ge upp ditt motstånd mot förändringar
Utan förändringar kan du inte förbättra ditt liv.

10. Ge upp vanan att placera saker i fack
Döm ingen. Vårt sinne fungerar bäst när det är öppet.

11. Överge dina rädslor
Rädsla är en illusion, det är bara du själv som skapar rädslan.

12. Sluta med dina ursäkter.
Vi begränsar oss ofta med ursäkter. De behövs inte längre.

13. Släpp taget om det förflutna
Det är svårt. Men det enda hållbara sättet att bli lycklig och lugn är att träna på att vara närvarande i nuet.

14. Släpp taget om det du är bunden till
När du inte längre behöver saker släpper många rädslor och du får frid och kärlek i stället.

15. Sluta leva livet efter andras förväntningar
Alldeles för många lever ett liv som inte är deras, som är anpassat efter vad omgivningen tycker. Glöm inte vad som gör dig själv lycklig.

Den här texten har jag snott från en annan blogg, men jag har sett den på flera håll och funderat över den ett tag. Jag har kommit långt, men jobbar mest med punkt 2, 13 och 15.

Jag har (haft) ett stort kontrollbehov, förmodligen beroende på barnens alla sjukdomar och medicineringar. Jag vill ha full koll på saker och ting helt enkelt och blir stressad om jag inte har den kollen. Men det är väldigt mycket bättre nu, jag låter gladeligen andra ta över både ansvar och kontroll - nu när jag upptäckt att det är skönt att slippa.

Att släppa taget om det förflutna är jag nästan färdig med. Det finns en del olösta knutar som helt enkelt får förbli olösta. Det får bli så och det får jag acceptera. Att leva i nuet är ju mycket roligare!

Åsså var det det där med att leva upp till ANDRAS förväntningar. Varför då? Det är ju så korkat så det finns ju inte. Men jag har haft ett stort bekräftelsebehov som legat som en våt filt över mej. Men nu är filten i stort sett borta och jag lever som jag vill leva och skiter faktiskt i vad andra tycker om det.

Så jag är nog i stort sett så lycklig som jag kan bli, vad nu lycka är... Men vägen har varit lång och kantad med en hel del gupp. Jag har fått rensa både bland känslor, grejer, vänner och annat. Det är svårt att följa sin magkänsla och gå sin egen väg. Särskilt populärt är det inte heller... men jag är nöjd med resultatet och mår himla bra. Å det tror jag smittar! Jag märker ju hur andra funderar över vad som hänt och varför jag är annorlunda. Idag slog det mej för första gången att jag faktiskt verkar omtyckt... det finns folk som trivs i min närhet och gillar mej för den jag är. Mysko känsla, men helt fantastiskt!

Jag har ett bra liv och det är jag tacksam över - men så har jag äntligen skapat det liv jag vill ha också! Och det tänker jag inte skämmas för!

Haninge here we come!

Då har vi flyttat in med våra VV-grejer i ABF´s lokaler i Haninge. Snacka om att känna oss välkomna när personalen nästan stod på rad för att hälsa och hjälpa oss till rätta  :-)

Mina föräldrar hjälpte oss att köra och bära grejer och när vi var klara bjöd vi dem på lunch. Sen åkte vi hem och dog! Jag och Baileys gick och la oss direkt när vi kom hem, Martin hade lite att fixa med men kom och la sej strax efter oss. Baileys och Martin sover fortfarande... Vi är lite trötta kan man väl säga. Så i helgen måste vi vila och sova ut ordentligt, så vi orkar nästa vecka. Då ska jag orka med sex klasser och Martin TIO! Men det ska nog gå bra. Vi har ju en del spännande grejer att se fram emot. Tex ska det bli väldigt spännande att se hur många som kommer på tisdag. Det kan bli allt mellan 10 och 100... på tisdag vet vi  :-)

Det blir mycket jobb i helgen. Imorrn ska vi ha picknick med våra medlemmar och på söndag har vi promenad som vanligt. Nästa helg är lite lugnare och det kommer vi nog behöva efter en sån vecka. Men tänk ändå va vi har det bra! Vi jobbar med något vi älskar och är bra på. Vi är dessutom omtyckta av våra medlemmar, så pass att ett par hjälper mej med detaljer till skytteinvigningen och andra sätter upp reklam om VV åt oss i Haninge.

Vi har inte något större umgänge men trivs tillsammans som familj och har kul tillsammans. Vi har ett bra liv helt enkelt och är tacksamma för det. Jag har kommit ganska långt på min resa mot ett lyckligare jag och det är jag ganska stolt över. Ska fundera lite mer över detta i morrn här på bloggen.

Ha en fin fredag everyhopa  :-)

Vi är redo!

Bitarna faller på plats mer och mer både när det gäller invigningen av skytteklubben och Senior student.

När det gäller skytteinvigningen så har nio glada amatörer tackat ja till att vara med i vår skyttetävling för "kändisar". De är: Dogge, Tomten, Martin Melin, Fredrik Birging, Nina Söderquist, Hillevi Wahl, Harald Von Koch, Uffe Rådbjer och Hasse Aro.

Vi har en grupp som heter Divinity som ska stå för underhållningen under dagen. Ica Maxi bjuder på tårtorna, Mc Donalds bjuder på tilltugg, hjälp med ljudanläggning får vi av Joachim Stenbock och kommunen bjuder på tryck av affischer. Inte en enda krona kommer kalaset alltså att kosta! Ibland är jag faktiskt ganska bra på att få saker fixade  :-)

Nu ska bara folk bjudas in, media infomreras mm och affisch fixas, tryckas och sättas upp.

Å till Studenten är drycken inköpt, studentskylten fixad, hämtning bokad, dukningen inköpt och inbjudningarna skickade. Bara beställning av maten som ska göras veckan innan och kostymer som ska provas och strykas.

Jag tycker det är skönt att ha planen klar och det mesta gjort innan. De här två grejerna ska dessutom klaras av på tre dagar, student på fredagen och invigning på söndagen. Jag kommer vara helt slut på måndagen... men men, det ska bli KUL!

Jag gillar att fixa såna här grejer, men efter detta är jag färdig för ett tag. Nästa år är det dax för Junior att ta studenten, då är jag nog på benen igen. Men en invigning av den här kalibern får nog någon annan fixa nästa gång. Men jag har iaf bevisat att folk ställer upp och att det inte behöver kosta skjortan  :-)

Enligt jante får man ju inte säga att man är bra, men den här gången har jag faktiskt lyckats jäkligt bra! Jag klappar mej själv på axeln och struntar i vad folk säger helt enkelt  :-)

Nu får jag bara hoppas att det kommer folk också...

10/6 kl 12.00 smäller det!

Äntligen Maj!

April var en enda lång transportsträcka med många gupp på vägen. Men det visste vi. Att April skulle gå till läkning efter operation och renovering av badrummet var ju planerat och det enda jag ville var att sköna Maj skulle komma så att allt skulle vara klart. Å nu är Maj här och vi kan andas ut  :-)

Operation och badrum blev i stort sett som vi hade tänkt och önskat. Så vi är absolut nöjda. Som avslutning på eländet åkte vi iväg på kryssningen som vi visste skulle bli skoj. Man MÅSTE ha något att se fram emot när man vet att läget ska bli jobbigt under en tid. Å det hade vi och allt gick bra.

Nu är Maj här, första sommarmånaden kan man väl säga. Å vädret är fantastiskt! Shortsen sitter på och tånaglarna är målade. En av mammorna på simningen brukade alltid säga att när mina tånaglar var röda, då var sommaren här. Så nu vet ni: mina tånaglar ÄR röda och sommaren ÄR här!  :-)

Vad har Maj att ge oss då? Jo, en ny VV-klass. Vi öppnar i Haninge på tisdag, det är jättespännande! I övrigt vill vi inte att det ska hända så mycket faktiskt. Vi vill mest ha fint väder och lugn och ro. I Juni är schemat fullspäckat igen, så nu vill vi bara vara tills dess.

Maj är nog min favoritmånad. Det brukar vara varmt och man har heeeeela sommaren att se fram emot. Ungefär som att första dagen på semestern är den bästa, då när man precis klivit av flyget och vet att man har två härliga veckor att se fram emot. Å vips så har dagarna gått och sommaren/semestern är slut. Men det ska vi inte tänka på nu.

Nu ska vi bara försöka leva i nuet och njuta av värmen och grönskan. Det är faktiskt underbart att leva!

Varit på skrattkryssning :-)

Bästa gänget går ombord

Igår drog hela hela familjen iväg på kryssning till Åland. Baileys lämnades till mina föräldrar och Junior skyndade hem från sitt träningsläger. Så kom vi precis i tid till båten skulle gå...

Klockan 20.30 var det dax för middag och vi åt så vi nästan sprack allihop. Tyvärr bodde vi grannar med ett gäng festgalna syrianer, typ 20 pers i tre hytter. Redan innan båten lämnat Stockholm insåg vi att natten skulle bli lång. Å det blev den.

Efter middagen gick vi runt och kollade lite, spelade lite på automaterna och handlade i lite i taxfreen. Just det! Thorleifs hade sin sista spelning på kvällen, så båten var dessutom full med deras fans. Så vi gick in på Fun Club och tog en vild på dem, bara för att.

Martin & Jag

Men vi gav upp ganska snart och gick till hytten ganska tidigt. Då var det party i hytten intill, men ändå ganska ok... Vi var supertrötta och jag tror att alla sov innan 12. Vilka dåliga kryssare vi är va? Ingen alkohol, ingen dans och inget festande. Klockan 2 vaknade jag av PARTY! Då stod någon och bankade på en annan dörr och det skreks för fullt i korridoren. Nån hade kallat på en vakt och det var diskussion med denne. Jag somnade om efter kanske en halvtimme, men vaknade då och då av deras liv. Klocka 7.30 var det tyst i hytten intill, men då la vi till i Åland och att styra upp båten rätt lät ganska rejält det också. Sen var det lixom kört.

Så vi gick upp och åt frukostbuffé. När vi passerade grannarnas hytt tjoade vi lite extra. Efter frukost köpte vi det vi skulle i tax freen, mao allt vi ska ha till Seniors student. Så det blir två boxar vin, en röd och en vit. 4 cider, en Baileys och en Calvados. Ölen får min pappa bidra med eftersom den inte går åt hos oss. Vårt oerhört stora inköp gjorde oss inte ens nervösa i tullen  :-)

Mina fina grabbar

När vi handlat klart gick vi ner i hytten och (tjoade lite till, grannarna sov fortfarande)... SOV! Hela bunten somnade och sov gott nästan ända fram till lunchbuffén började. Vi var väl inte jättehungriga vid lunch, men men... det gick ner en del ändå. Å efter lunch gick vi upp på däck och tog lite bilder innan vi gick tillbaka till hytten och packade ihop oss.

Vi har alltså ätit och sovit i 24 timmar kanske man kan säga. Avkopplande har det iaf varit... och gott... och kul. Kul för att vi pratar och skrattar mycket. Vi gillar att umgås helt enkelt. Så vi har haft en jättebra resa, precis som vi brukar. Vi har fribiljetter till två resor till som vi får se om vi använder någon gång i sommar kanske.

Ikväll blir det ingen middag, konstigt va? Vi tar en tv-kväll och myser i soffan med Baileys (hunden alltså) resten av kvällen. Nu är långhelgen slut, imorrn är allt som vanligt igen. Lite mer utvilade är vi nog... lite...