tisdag 28 februari 2017

Hängande ögonlock går att fixa!

Före- och efter ögonlocksoperationen
För några år sedan ville jag göra en laser för min närsynthet. Då fick jag veta att jag hade tecken på gråstarr och borde uppsöka ögonläkare, vilket jag förstås gjorde. Ögonläkaren Dr S sa att gråstarren inte var särskilt allvarlig än men hade jag funderat på hur mina ögonlock mådde...

Enligt honom var jag en trafikfara och skulle få problem med både nacke och ögon om jag inte gjorde något åt mina hängande ögonlock. Han skickade mej på en synfältsundersökning som visade att jag knappt såg något uppåt eller åt sidorna. Ögonlocken hängde så mycket över pupillen att de skymde sikten och var så tunga att mina ögonfransar vikts inåt och ständigt gjorde ont i ögonen. En operation var helt enkelt nödvändig.

Det finns två olika sätt att fixa ögonlocken. Det vanligaste är att lägga snittet under ögonbrynet och på så sätt släta till hela ögonloben. Det andra är att lägga snittet ovanför ögonbrynen och samtidigt få ett litet pannlyft. Mina ögonbryn låg på ögonlocken, så för mej var det alternativ två som skulle göras. Dr S skulle lyfta ögonbrynen på rätt plats igen och för det fick han ta bort en skinnbit på ca 3x1,5 cm oanför bägge ögonen i pannan. På så sätt blev jag av med ett par rynkor också  :-)

Operationen tog kanske en dryg timme och allt gick jättebra. Jag kunde så klart inte rynka pannan och hade svårt att blunda eftersom allt satt så tajt. Att nysa eller kisa var helt omöjligt. Direkt efter operationen var allt ok och jag såg hur bra som helst! Allt var så ljust! Sen släppte bedövningen och jag fick fruktansvärt ont. Jag har aldrig haft en värre smärta! Under operationen hade man ju lyft på halva pannan och nu brände det ända in till hjärnan kändes det som. Vanliga smärtstillande tabletter hjälpte inte ett skvatt, så en kompis som är narkossköterska kom hit med andra tabletter. Det var det värsta jag varit med om och jag har hört att jag är smärttålig...

Jag fick sitta och sova eftersom det dunkade i hela huvudet om jag la mej ner eller ens lutade mej det minsta. Men morgonen efter var allt betydligt bättre. Å efter något dygn var det inga problem alls, jag fick inte ens några blåmärken. Stygnen satt väl synliga, utan förband under luggen och skulle sitta sju dagar. När de var borta syntes knappt något alls av ingreppet. Ögonen var pigga och öppna och jag såg allt som normalt ska ses.

Nu är det snart tre år sedan ingreppet och jag är jättenöjd. Jag gjorde en ny synfältsundersökning efter något halvår som visade att jag nu har i stort sett normalt synfält. Det är fortfarande lite häng av för mycket hud på själva ögonlocket och en ny operation av första alternativet kan bli aktuell så småningom, men inte just nu. Numera kan jag tom har ögonskugga och snygga sminkningar!

Min operation var nödvändig och bekostades av landstinget. Det var definitivt ingen lyxoperation, som vissa tycker - utan faktiskt nödvändig för att jag inte skulle få kronisk huvudvärk mm. Ser man inte ordentligt går man nämligen och spänner sej, rynkar pannan och böjer nacken för att se bättre. Av detta uppstår ofta huvudvärk som kan bli kronisk. Många har de här problemen utan att veta om det och skulle må bättre av en operation.

Om du har hängande ögonlock så be om en synfältsundersökning. Den visar tydligt hur landet ligger och om du behöver hjälp. Många tror att det bara är pensionärer som drabbas, men det är vanligare än man tror med yngre patienter. Har man besvär så ska man kolla upp det - så gör det!

Min pappa har gjort bägge varianterna av operationerna och tyckte inte att det gjorde särskilt ont alls. Jag tycker det var fullständigt vedervärdigt och en smärta som inte ens går att förklara. Vi är alla olika. Men oavsett hur ont det än gjorde så är jag nöjd med resultatet och glad att Dr S såg till att jag gjorde det. Nu ser jag och har inga ögonfransar som sticker in i ögat och irriterar!

måndag 27 februari 2017

Matsedel v 9

Vecka 9 och snart går vi in i första vårmånaden; mars! När barnen var små hade man superkoll på den här veckan, det var ju Sportlov och ledigt! Numera har man inte så mycket koll, men märker att det är ganska tomt i almanackan vilket är jätteskönt.

Hur går det för er? Trillar hektona av? Här är det stabilt, kan man väl säga. Några hekto ner, något upp... allt beroende på tid i månaden och allmäntillstånd. För mej hänger mycket på vädret. Är det kallt och skiftande mår jag sämre och vikten går upp, är det sol och stadigt med värme mår jag bra och går ner. Men jag kämpar på!

Här är veckans matsedel:

Måndag: Tomatsoppa 3 SP för hela grytan
Tisdag: Pasta Carbonara med kalkon 11 SP
Onsdag: Krämig fiskgratäng fr 4 SP plus potatis
Torsdag: Citronkyckling 13 SP
Fredag: Broccolipizza fr 5 SP
Lördag: Filegryta med ananas 4 SP plus ris
Söndag: Pasta med räkor och chili 2 SP plus pasta

Bonus till semmeldagen: Muffla fr 4 Sp plus tillbehör

Ha en riktigt fin vecka, nu är våren snart här!

söndag 26 februari 2017

Håglös, frusen och tjock!

Jag har känt mej håglös, frusen och allmänt mysko hela vintern. Jag har tänkt att det nog beror på mörkret och alla väderomslag och att det förmodligen är fibron som spökar. Men nu har jag börjat undra...

Kan det vara hypotyreosen? Fibro och hypotyreos har liknande symptom, skillnaden är att fibro inte går att mäta eller medicinera. Ofta vet man inte vad som är vad, utan man får testa sej fram lite. Efter lite funderande kan jag konstatera att jag till viss del mår som innan jag fick testa medicin för hypon, inte lika dåligt - men på samma sätt på något sätt... just det där håglösa, att jag inte kommer igång med saker och hjärnan känns som någon hällt slajm i den. Jag fryser på ett annat sätt än med fibro, bla är jag iskall om fingrarna och näsan. Fibrofrossan är mer inifrån.  Jag går upp i vikt så fort jag äter något, trots att jag tränar och rör på mej mer än förr.

Något är alltså fel och det är dax att ringa Dr Kompis igen. Det är ett år sedan jag började med Levaxin, så den är inte helt inställd än. Problemet är att jag egentligen inte har fel på sköldkörteln utan har antikroppar mot den. Det är alltså kroppen som kämpar emot allt bra som sköldkörteln ska göra för mej. Jag fattar inte riktigt, men nåt åt det hållet... Och för detta får jag alltså Levaxin, som jag känner behöver justeras igen. Från början fick jag ett helt nytt liv! Jag var pigg, kunde tänka och kände mej glad. Det var en euforisk känsla. Tyvärr avtog effekten efter några veckor och då höjdes dosen. Senast den höjdes var i oktober och då trodde vi att det var sista gången, men nu vete sjutton...

Det enda jag vill är att må bra i min kropp! Ska det vara för mycket begärt? Jag mår mycket bättre nu är för några år sedan, det är länge sen jag mådde så här bra faktiskt. Men jag vill att det ska vara stabilt! Jag orkar inte med att det svänger upp och ner så mycket. Jag vet att fibron ställer till det mest på den fronten och att jag är extremt väderberoende. Det är skitjobbigt!

Men jag ger Levaxinet en chans till. Imorrn ringer jag Dr Kompis och ber om en tid, så får vi se vad proverna säger och om det finns utrymme för en till höjning. Så hoppas jag att det blir den sista och att jag äntligen kan må så bra det går. Flera dagar i sträck!

lördag 25 februari 2017

Längtan efter barnbarn

Jag är 47 år. Några av mina gamla klasskompisar har ganska nyligen fått barn, några andra har fått barnbarn. Snacka om att man är på olika plats i livet!

Man orkar ju det man måste, men jag måste säga att det skulle känna väldigt jobbigt att få barn nu. 47 kanske inte är någon ålder, men att starta om med vaknätter, blöjbyten och trotsåldrar känns inte särskilt lockande. Det känner iaf jag mej för gammal för. Barn på heltid... nej tack!

Barnbarn då? Att bara ta hand om när man vill... njae... känns inte heller som ett måste just nu faktiskt. Jag är ingen mamma som kommer att tjata på mina barn om barnbarn, det kommer om det kommer och får väldigt gärna vänta ett tag OM det övht blir något. Jag skulle inte sörja att inte få bli farmor. Där är jag nog lite ovanlig.

När vi hade lillpojken familjehemsplacerad hos oss räckte det bra med varannan helg. Det var faktiskt precis vad vi orkade med och vi var slut flera dagar efter han åkt hem. Nu var det iofs en lite speciell situation, men jag kände ändå att orken inte längre är som när man var 23...  och därför valde vi att tacka nej till en ny placering. Det är ju skitjobbigt att ha barn!

Jag har svårt att förstå dem som skaffar barn i vår ålder, särskilt om man redan har ett gäng. Barnbarn väljer man ju inte, men man väljer ju när och om man vill ta hand om dem. Sina egna barn måste man ju faktiskt ta hand om, det är inget val man gör! Man väljer om man ska skaffa dem, men det är faktiskt enda valet man gör. Sen är man förälder vare sej man vill eller ej resten av livet! Många säger 18 år, men det stämmer inte. Man är förälder även sedan barnen flyttat och skaffat ett eget liv, så är det bara.

Jag kan se till min egen situation. Senior är 23,5 och lika gammal som jag var när jag fick honom, Junior är 22. Medan Junior i stort sett är helt självständig och självgående, behöver Senior fortfarande en del stöttning och praktiskt hjälp. Jag gör det jag kan förstås. Jag själv rådfrågar ibland mina föräldrar om både det ena och det andra, även om jag numer kanske inte behöver så mycket praktisk hjälp (mer än med hundvakt).

Jag önskade två barn, tätt, gärna samma kön - och så blev det. Jag önskade inte att bli ensam med dem, men så blev det ändå. Det var några riktigt kämpiga år som ensamstående morsa till två små barn som tillsammans hade tio diagnoser. Kanske är det därför jag inte längtar efter att börja om? Jag har ingen aning, jag vet bara att jag inte är ett dugg avundsjuk vare sej på dem som får egna barn eller barnbarn. Jag har det väldigt bra som jag har det just nu.

fredag 24 februari 2017

Frukost i sängen

Jag äter aldrig frukost i sängen, det blir för smuligt och krångligt. Men i morse gjorde jag faktiskt det. Natten var rätt jobbig med en snarkofag som jobbade hårt,  jag tryckte i öronpropparna så gott det gick. När snarkofagen gått till jobbet somnade jag gott och vaknade av att solen sken in genom fönstret.

Det ser så härlig ut med folk som äter frukost i sängen och det var så varmt och skönt i sängen... så jag fixade snabbt ihop frukosten och tog med den upp i sovrummet. Baileys hade lagt sej till rätt exakt i solljuset och njöt minst lika mycket som jag. Problemet med att äta i sängen är att man gärna ligger kvar där rätt länge... så jag kom inte ur den förrän vid 9.30!

Men nu är jag iaf på benen och har hunnit skriva en text till Magasinet och ska ut på hundpromenad så fort det blir lite varmare ute. Ingen av oss gillar minusgrader.

Apropå inlägget jag skrev igår så fick jag upp farten rätt bra på kvällskvisten. Jag gick igenom alla våra cd-skivor, tog loss stereon och tömde skåpet där stereon stått i alla år. Nu står stereo, högtalare, cd-ställ och en massa annat mitt på golvet och bara väntar på att pappa ska hämta detta. Han får göra precis vad han vill med allt, bara jag blir av med det. Jag använder min stereo en gång om året och det är när jag plockar fram alla julsaker. I fortsättningen får jag lyssna genom datorn  :-)

Nu ska alla grejer i skåpet gås igenom, en del har jag redan slängt - annat ska säljas eller ges bort. Jag kan väl säga så här: jag behöver inte köpa fler doftljus på ett tag... det fanns några undangömda i skåpet. Det känns skönt att vara igång, även om jag vet att jag aldrig blir klar... jag börjar gärna, men hinner nästa aldrig färdigt helt och hållet förrän tiden tar slut. Men jag är nöjd bara jag hinner en bit, så fortsätter jag en annan gång och en dag kanske jag faktiskt inte ser en flytt som ett omöjligt projekt. Som det känns just nu...

Idag är det fredag och helt ledigt. Idag gör jag precis som jag vill - precis om nästan alla andra dagar. Solen skiner och allt känns helt ok! Ha en härlig dag everyhopa!

torsdag 23 februari 2017

Jag är inte rädd för döden, däremot...

... har jag mina funderingar kring tiden innan själva dödsögonblicket. Jag är rädd för långvarig sjukdom, rejäl smärta och att hjärnan inte ska vara med. Jag dör hellre tidigare och hyfsat frisk än ligger sjuk länge.

Vi har haft många dödsfall runt oss. För ca 20 år sedan dog tre av mina vänner, tre måndagar i följd. Jag började avsky måndagar och vågade knappt svara i telefon. För ca 5 år sedan var det tre dödsbud på sex dagar... En väldigt tung period! Senast var för bara ett par år sedan då två unga människor hastigt lämnade oss. Det enda vi vet helt säkert är att vi alla ska dö, vi vet bara inte hur eller när. Alla dödsfall vi haft runt oss har lärt mej massor, både om mej själv och andra. Jag har både blivit en bättre och starkare person, även om jag gärna hade sluppit de flesta dödsbuden. En äldre sjuk person som dör kan tom kännas ok, men en ung människa mitt i livet är inte ok nånstans!

Det jag har förstått är att många är väldigt rädda för döden och helst inte varken tänker eller pratar om den. Kontrollfreak som jag är så vill jag gärna planera allt jag kan, jag är en av dem som helst skulle vilja ha ett exakt datum när sista dagen är. Snacka om att kunna planera! Senast igår pratade jag med två vänner om döden och de var bägge rädda och ville helst inte tänka på det. De menade också att de blivit mer rädda sedan de fick barn, vilket ju är helt naturligt. Jag kan också bli rädd att inte hinna allt jag vill eller säga det jag vill till dem jag vill.

Som sagt; jag är inte rädd för döden men jag är rädd för tiden innan. Tänk om man blir så sjuk att man inte kan prata eller ens tänka. Att andra ska ta hand om ens hygien och ta beslut runt en. Att på något sätt redan vara uträknad och borträknad, fast man lever... eller att ha så ont att man bara vill dö. Värsta av allt; man kan tänka med inte prata... fruktansvärt! Det är jag rädd för! Själva döden antar jag att man inte känner, då tar det bara slut. Då är allt över. Klart det är surt att missa en massa grejer, men det vet man ju inte. Å självklart (antar jag...) kommer folk att vara ledsna, men även om sorg är tungt så blir den ju lättare med tiden. Saknade försvinner aldrig, men blir lättare att bära.

När vi satt och pratade funderade vi på vad vi vill lämna efter oss. Anta att man dör nu och inte hunnit städa undan tex dagböcker eller andra personliga grejer som vi kanske inte vill att någon ska se eller läsa. Hur var man egentligen funtad som tonåring när man skrev ALLT i sin dagbok... tänk om mina barn skulle läsa dem! Hemska tanke! Nej, det är nog dax att börja rensa ur av mer än en anledning...

Jag inser mer och mer att jag inte är 22 längre och att man förmodligen nått halvtid i livet. Planen är ju att flytta om några år, av den anledningen är det dax att rensa ur. Men vad sjutton som helst kan ju faktiskt hända på vägen och det känns inte ok att barnen eller Martin ska behöva gå igenom en massa gammal skit efter mej. Så det är nog dax att faktiskt rensa ur på riktigt, bland allt gammalt som jag sparat på. Det är dax att leva nu och lite framåt den tid som är kvar och inte bakåt. Minnena får finnas i skallen, inte i gamla skokartonger!

Hur är det för dej? Är du rädd för döden? Är det något du helst varken pratar eller tänker på?

tisdag 21 februari 2017

Make a change!

Igår var det äntligen dax för ännu en inspirationskväll med 4Good. De har blivit tradition att jag möter upp min gamla SO-lärare från högstadiet, Camilla, vi äter och låter oss inspireras tillsammans. Igår var ämnet Make a Change!

Det som lockade mest den här gången var att lyssna på Alice Bah Kunke. Jag träffade Alice första gången 1998 (tror jag), då var jag en av hennes första gäster i programmet som bar hennes namn. Ämnet var Hemmaföräldrar och tillsammans lyckades vi haverera hela TV4´s växel... Efter det har varit haft en sporadisk kontakt, varit på en mängd tillställningar samtidigt - men inte lyckats träffas mer än ett fåtal gånger. Inte igår heller... Nu får vi snart styra upp en fika eller nåt, för det här börjar nästan bli larvigt  :-)

Alice pratade om hennes väg från lilla Horda i Småland till Stockholm och Riksdagen. Precis som jag försöker hon att omge sej med smarta personer, smartare än henne själv. Och precis som jag, så gillar hon nej-sägare. Det är så man utvecklas och lär sej. En nej-sägare behöver ju inte vara negativ, utan bara se saken från ett annat håll som gör att man får tänka till lite. Innan Alice fick barn berättade hon för mej att hon kunde se sej själv som äldre sittandes på landet och dreja krukor. Jag undrar när och om den dagen kommer...

Sanna Bråding var också en av dem som var med igår, hon berättade om sitt liv och sin bok, som nu ska bli föreställning. 16 mars är det premiär på Rival och sen ska hon ut på turné. Jag hoppas kunna gå på publikrepetitionen och lovar att isf berätta allt för er! Hon har haft ett ganska innehållsrikt och kämpigt liv kan man nog säga. Intressant och färgstark person som jag gillar mer och mer.

Viktigaste punkten på hel kvällen var projektet i Indien. Tillsammans ska 4Good samla ihop pengar för att hjälpa kvinnorna i en by i Indien. Vi kan alla vara med och samla genom att swisha till 123 609 76 12. Minsta lilla bidrag hjälper massor! Jag har ju min by i Gambia som jag hjälper, men kommer att swisha iväg en lite slant även till detta. Pengarna är en slags kreditkassa för kvinnorna att låna startkapital ur för att starta projekt som kan ge dem egna pengar och i slutändan ett helt nytt liv. Det kommer även att finnas möjlighet att åka till byn och besöka kvinnorna. Tänk va häftigt! Ha koll på 4Goods sida för all info.

På alla 4Goodkvällar är det mängder med utlottningar. Massor av fina priser lottas ut, det är resor, designprylar, kläder, skönhetsprodukter och en massa annat. Hittills har turen inte varit med mej, men igår vann jag!!! En STOR korg full med grejer från Go Green, tungt som attan var det! Perfekt med en massa bönor, linser och annat som Martin älskar att fylla ut sina sallader med. Den var så välfylld och tung att Martin fick komma och hämta oss  :-)

De här kvällarna är verkligen både informativa och peppande! Det är så mysigt att få en eftermiddag och kväll med Camilla, äta gott och få en massa inspiration från härliga människor. Nu längtar jag redan till nästa gång!

måndag 20 februari 2017

Matsedel v 8

Så är februari också snart slut och våren har faktiskt kikat fram lite här i Stockholmsområdet. Vädret var helt fanatiskt förra veckan så jag och hunden tog långa promenader och verkligen njöt! Det är nu min tid på året börjar!

Det innebär att vikten kommer att trilla av hekto för hekto. Så är det nämligen i min värld, här handlar det om hekton - inte kilon. Nu när ljuset återvänder blir jag mycket piggare och med värmen blir värken lindrigare. Nu vill jag bara gå och gå och gå. Ska ta tag i löpningen igen också så snart jag känner att kroppen orkar.

Men jag tränar inte för att gå ner i vikt, det sköter jag med mat. Jag äter mej ner i vikt och tränar mej äldre. För att kroppen ska orka bära mej när jag bli äldre behöver den muskler. Därför är träningen viktig för mej och för oss alla. Dessutom ökar kroppens förbränning ju mer muskelmassa man har och man bli slankare, så det är alldeles för många fördelar för att låta bli.

Men maten är alltså viktigast för viktminskningen. Här är veckans matsedel:

Måndag: Pasta med laxsås 6 Sp plus pasta
Tisdag: Kyckling med mozarella fr 6 Sp plus ris
Onsdag: Fläskfile med champinjoner 6 Sp plus pasta
Torsdag: Vegetariskt moussaka fr 5 Sp
Fredag: Pasta med zucchini och fetaost 3 Sp plus pasta
Lördag: Fisk i ugn med kräftzatziki 4 SP plus potatis
Söndag: Kassler i currysås 4 Sp plus ris

Nu hoppas vi på mer vackert väder och ännu fler härliga promenader! Nu ska vinterkilona bort!


lördag 18 februari 2017

En riktig hemmafru!

Är jag kanske inte... Jag är en ganska dålig hemmafru om vi ska vara riktigt ärliga. Jag är däremot bra på att använda makens pengar, äta och tvätta. Jag är sämre på att laga mat och städa... Jag är dock väldigt bra på att äta praliner och skulle nog göra mej väldigt bra som Hollywoodfru!

För några år sedan bestämde vi tillsammans att Martin skulle omskola sej och när han gjort det skulle vi båda sluta på Viktväktarna. Han skulle jobba med sin hobby (datorer) och jag skulle vara hemma och göra precis vad jag ville. Detta eftersom jag faktiskt är sjuk men aldrig skulle orka bråka med Försäkringskassan. Det har jag redan testat på och det tog alldeles för mycket energi. Vi gick från två ganska låga provisionslöner med asmycket jobb till en normal heltidslön och fick otroligt nog mer i fickan men färre timmars jobb! Jag tjänar alltså inte ett öre utan lever på min make, vilket sticker många i ögonen.

Varje månad får jag pengar av Martin att betala våra räkningar med och lägga i vårt sparande. Han avsätter även en summa till våra pensionsfonder. Jag är medveten om att jag kommer att få en kass pension, men hade jag fortsatt jobba vet jag inte ens om jag hade levt så länge... blir jag äldre än 65 får vi leva jäkligt billigt och det är vi vana med sedan tidigare. Vi är alltså väl medvetna om vårt val och konsekvenserna av det. Jag känner absolut inte att det är hans pengar jag använder, det är våra! Vi lever tillsammans, det finns inget ditt eller mitt - vi delar på allt!

De första månaderna gick mest åt till promenader och läkarbesök. Alla diagnoser föll på plats och helt plötsligt fattade vi varför jag mådde som jag gjorde. Efter 5 månader fick jag en idé och Du i Fokus föddes. Sedan dess är jag bara hemmafru på pappret... Jag har nog aldrig haft så mycket att göra! Skillnaden nu mot förr är att jag jobbar jämt, även när jag ligger och sover... tankarna jobbar ständigt med en ny text eller ny bild. MEN den aktiva biten gör jag när jag vill! Från början gick jag på varenda pressträff, allt för att synliggöra mej och magasinet. Nu kan jag faktiskt välja beroende på dagsform.

Det har snart gått tre år sedan vi sadlade om och numera är jag alltså lite hemmafru igen men fortfarande en ganska dålig sådan. Dagarna går mest åt till att träna, gå med hunden och skriva. Åsså pressträffar några gånger i veckan, det är mitt sätt att vara social och träffa folk. Hemma är det ganska ont om arbetskompisar... När Martin kommer hem från jobbet fixar han middag åt oss medan jag oftast sitter och skriver. Det och den ekonomiska biten är det som folk reagerar mest på. Jag som är hemma borde ju kunna ha maten klar åt honom... kanske jag borde kunna, men jag tycker inte om att laga mat men det gör han. Det är något vi båda är ok med och då tycker jag att andra också kan vara det.

Men visst, Martin är otroligt snäll och generös mot mej, det är jag medveten om! Han vill mitt bästa vad det än gäller. Mitt sätt att visa uppskattning är att hitta på överraskningar och kul grejer lite då och då. Han är glad så länge han slipper städa och det slipper han oftast. Jag sköter nästan allt hemma, även om jag kanske inte gör det så bra alla gånger.

Men idag har jag faktiskt städat kök och badrum grundligt! Äntligen orkade jag! Jag har tom våttorkat hela undervåningen. Nu sitter jag med en likör i handen och glor med ett öga på tv´n. Idag har jag faktiskt varit en riktig hemmafru.   :-)

fredag 17 februari 2017

Så lite gör så mycket!

Jag har känt hur energin varit på väg tillbaka de senaste dagarna och igår mådde jag så otroligt bra! Solen skiner äntligen och jag fryser inte! Tänk att sol och ljus gör så mycket!

Sedan i måndags har jag och pälsbollen varit ute på långa dagliga promenader och allt har verkligen känts toppen. Tror hundskrället känner detsamma faktiskt. Igår på promenaden fick han nåt slags lyckorus och sprang runt som en kalv på grönbete. Han gjorde krumsprång, skällde högt och var helt galen. Jag tror det är så en lycklig hund ser ut.

Jag själv fick ett ryck och började städa. Efter månader av noll energi började jag rensa bland krämer och skönhetsgrejer som slutade i en hel kasse till vår Kvinnojour här i Botkyrka. Trots dålig nattsömn har jag känt mej förvånansvärt pigg och tänkte storstäda badrummet medan ork finns. Så nu hoppas jag kunna fortsätta min rensning. Jag kom fram till att om jag börjar rensa nu, rejält alltså, så kanske jag är färdig när vi tänkt flytta om typ 12-13 år... det är värt ett försök!

Vårt hem är rejält eftersatt. Det blir lätt så när den som är tänkt att ta hand om hemmet inte orkar lyfta ett finger vissa dagar. Sedan innan jul är det bara det mesta nödvändiga som gjorts. Att varenda rum är rörigt är en underdrift... men med små steg kanske vi kan komma i ordning på ett ställe i taget. Det är tur att man inte bor med en pedant man, fast då hade ju han fått sköta städningen förstås. Nu är vi lika röriga bägge två så det är ok, även om jag gärna hade haft ett prydligt hem.

Men nu finns det alltså hopp. Solen skiner, jag har fått lite energi och allt känns så otroligt mycket bättre. Nu hoppas jag bara att snön man hotar med nästa vecka, ska hålla håll sej borta... tills dess njuuuuter både hunden och jag av solen som mycket vi bara kan!

onsdag 15 februari 2017

Behövs Alla Hjärtans dag?

Jag gillar vänskap, kärlek och kramar - året om! Jag gillar inte att dagarna som är menade att uppmärksamma dessa fina saker har blivit kommersiella dagar. Alla tycker om att få rosor! Men när betyder de mest? En regnig torsdag eller på Alla Hjärtans dag?

Jag kanske låter bitter, men ska försöka förklara vad jag menar. Jag har ingen aning om hur länge man firat Alla Hjärtansdag. Jag kommer bara ihåg att vi i lågstadiet skulle dela ut hjärtan till dem vi gillade (underförstått: motsatta könet). Vi fick tre stycken och man skulle lägga sitt hjärta i vederbörandes skolbänk i största hemlighet. Sån här aktiviteter har alltid gjort att jag fått lite ont i magen... jag tänker förstås på dem som inte får något hjärta... så jag gav mina hjärtan till killen jag gillade och till bråkstakarna i klassen. Jag tyckte redan då att struliga ungar behövde lite extra kärlek. Behöver jag säga att "bråkstakarna" inte fick några fler, men var väldigt glada över det enda de fick. Flera i klassen fick inget hjärta alls och försökte låssas oberörda, men det syntes ju hur ledsna de var. Å det där har suttit kvar i mej! Att känna sej bortvald och utanför en gemenskap.

Visst är det fint att fira vänskap och kärlek, men när allt blir så kommersiellt som det numera är så känns det inte äkta längre. Köerna gick långa på bla Hötorget vid stängning i går. Förra året var det helt hysteriskt på Ica Maxi, men BARA män vid blommorna. Det var kaos. Blir det äkta då? Visst är det fint, men är det inte finare vilken dag som helst? Av en annan anledning än att man SKA ge något. Men är Alla Hjärtansdag enda dagen som man får en blomma och uppmärksamhet, så får man kanske vara nöjd...

Vänliga Veckan då? Är det inte bra att uppmärksamma vänlighet? Självklart! Men det ska inte behövas! Vi ska alltid vara vänliga! Vi ska alltid uppskatta andras ansträngningar på jobbet, som vänner och som medmänniskor. Att säga tack, hålla upp dörren osv - svårare än så är det inte och ska inte behövas påminnas om! Vänliga ska vi vara året om!

I måndags gick det runt bilder med anledning av vänliga veckan och hur man på olika sätt hade visat sin uppskattning på sin arbetsplats. Jättefint! Men vad händer om du gör samma sak nästa vecka? Skulle det inte kännas lite mer "äkta" då? Eller varför inte göra det jämt! Utan att någon påminner dej... Gör det till en vana! Säg till kvinnan på tunnelbanan att hon är vacker, håll upp dörren, säg tack till busschauffören, tala om för din medarbetare att h*n är världens bästa! Skicka en blomma till någon som behöver det! Tänk så mycket bättre världens kulle bli om vi strödde komplimanger och vänlighet runt oss och gjorde det till en vana att vara vänliga året om.

Igår gick det förstås runt bilder på Alla Hjärtanspresenter. En bildtext som stannade i mitt minne var "Titta vad som väntade på mej när jag kom hem från jobbet. Viken duktig man jag har" Åsså en vacker blombukett. Duktig? Kanske lite fel ord kan jag känna - det gick ju lixom inte att komma undan för de stackars männen att köpa blommor. Köp en blomma idag och överraska rejält!

Vad jag vill komma till är att vi ska visa kärlek och vänlighet varje dag! Bojkotta kommersiella jippon och fira när som helst istället. Då blir det lixom mer äkta, mer på riktigt! Å alla ensamma behöver inte känna sej ännu mer ensamma, vilket många gör. När kommer "De ensammas dag"? Det är alltså inte själva handlingarna jag reagerar emot, utan det kommersiella jippot som bara handlarna tjänar pengar på. Och som ger dåligt samvete! Den man som inte köpte en blomma till sin parter igår hade säkert massor med tankar om detta... och sitt beslut att inte köpa något var nog väl genomtänkt. Här hemma hade vi kommit överens, vi firar varenda dag och behöver inte en särskild dag till detta. Men jag lagade mat till honom! Mest för att jag var sugen på en särskild maträtt  :-)

Som ni ser så skriver jag mest om män som köper blommor till sina kvinnor... för det är så reklamen ser ut! Jag har inte sett en enda reklam med homosexuella par eller vad kvinnor ska köpa till sina män. Å detta handlar inte bara om vänliga veckan eller Alla Hjärtansdag, det handlar även om mor- och farsdag - i mitt tycke helt onödiga dagar! Kommersiellt även där och värre blir det. Fira en dag när det behövs lite extra glädje i livet, istället för en dag som bara handlarna tjänar pengar på.

Min uppmaning till er är att satsa på vänlighet varje dag, så svårt är det inte! Och fira er kärlek minst en dag i veckan om det inte skulle vara genomförbart varje dag. Å nästa år tycker jag att vi firar Alla Hjärtansdag den 13/2 istället eller 14/3 - bara för att lura handeln! Blommorna är nämligen mycket billigare då! Tänk så snopna och överraskade vissa skulle bli  :-)

Livet är kort! Var vänliga vare dag, kramas mycket och fira allt som ni bara kan fira! Skratta! Älska! Solen skiner för andra dagen i rad - DET är värt att fira! Ha en underbar dag!

tisdag 14 februari 2017

Efter 6 veckor orkar de flesta inte längre...

Alla vi som jobbat med hälsa och ffa viktminskning har sett det. Efter 5-6 veckor avtar motivationen och många ger upp sitt nya liv. Så sent som idag skrev Olga aka Mamma Fitness samma sak som jag har tänkt hela veckan. Det är efter ungefär 6 veckor som nyhetens behag lagt sej, de stora siffrorna på vågen visar sej inte längre och suget efter "vanlig" mat blir riktigt jobbigt.

När det gäller viktminskning så finns det inga genvägar. Det är kalorier in - kalorier ut. Enklare kan det egentligen inte bli. På pappret... väldigt mycket svårare i verkliga livet. Å faktum är att det här med sex veckor inte bara gäller viktminskning utan även tex träning... kul i början sen är det inte riktigt lika roligt längre. Det tar tid, man måste duscha, byta kläder, ta sej dit och en massa annat. Livet före var mycket enklare... och lugnare...

Som av en händelse har jag precis plöjt igenom Simon Skölds nya bok Träning för latmaskar. Och mycket av det han skriver är som taget ur min skalle och mina erfarenheter från viktväktar-världen. Jag har precis skrivit en recension om boken HÄR, läs gärna. Vi är båda rörande överens om att allt inte behöver vara så krångligt. Man behöver inte gå all-in utan man kan faktiskt ha en ganska avslappnad inställning till både viktminskning och träning.

Jag brukar säga "för in programmet i livet istället för att föra in livet i programmet". Vad menar jag med det då? Jo, genom att smyga in vv-konceptet i livet och göra så små förändringar som möjligt blir det inte så stor skillnad mot förut och då blir det ett normalt sätt att leva ganska snabbt. Precis som med träning: all träning som blir av är bra - man behöver inte lyfta skittungt eller springa ett maraton varje helg. Sätt mål som du har möjlighet att nå ganska enkelt så blir det roligare. Å på vägen mot målet är det förstås viktigt att ha härliga delmål att se fram emot - men det ska inte vara ätbart! Nya träningskläder är alltid kul!

Sex veckor har gått och man spårar mer eller mindre ur, hur kommer man upp på banan igen? Titta tillbaka: när började det gå snett? Var det en särskild händelse eller blev det bara mindre och mindre engagemang? Se om du kan hitta var det gick fel men överanalysera inte! Finns det något att ändra eller ta tag i, gör det - annars tänk inte utan kör upp på banan igen och gå vidare. Det är nämligen när vi tänker för mycket som vi kommer på alla ursäkter... och det är då det är bra om man inte gjort för stora förändringar utan slår på autopiloten och kör framåt igen.

Skriv gärna upp varför du vill gå ner i vikt, komma i form och/eller börja träna. Skriv också upp vad målet är, se till att målet är realistiskt och vad belöningen är när du når målet. Då har du något att gå tillbaka till när allt känns tråkigt eller chipspåsen ropar på dej... Att läsa sina tankar om varför viktnedgången är viktig kan vara en rejäl spark i baken, det där som jag kanske glömt efter några veckor.

Jag brukar också säga: var inte för sträng mot dej själv. ALLA får plus under sin viktresa. Livet är kringelikrokigt, precis som viktnedgången. Det kommer högtider, födelsedagar, sjukdomar och en massa annat och det kommer att bli ett plus. Men genom att bara acceptera det och fortsätta framåt så blir det oftast minus snabbt igen och i slutänden är det det som räknas. Man måste faktiskt ha ett liv även om man ska gå ner i vikt!

Mina tips för att orka förbi de där magiska 6 veckorna är:
* Sätt upp ett realistiskt mål (inte för låg målvikt). Skriv anledning till viktminskningen, ditt mål, delmål och belöning.
* Var ärlig mot dej själv!
* Gå inte all-in, utan gör så små förändringar som möjligt.
* Räkna med plus och ha tålamod - även med små steg kommer man i mål.
* När allt känns jobbigt: tänk inte - kör bara framåt!
* Motionera inte för att gå ner i vikt, utan för att bli äldre!

Å glöm inte guldkanterna i livet! Kärleken, vännerna, skratten. Det är inte hela världen om man spårar ur då och då, så är livet! Huvudsaken är att man kör upp på banan igen direkt efter. Jag nådde mitt mål till slut, trots att mitt snitt var mindre än ett hekto minus i veckan. Men vet ni? Jag kom i mål och jag har hållit vikten i stort sett sedan 2004 (eller nåt sånt). Det har varit upp och ner, men jag har aldrig gett upp och kommer aldrig att ge upp. Viktkampen fortsätter nämligen hela livet, men jag kommer alltid att vinna och det kommer du också göra!

Det gäller bara att ha lite tålamod och hela tiden fortsätta framåt! Because we are worth it!

måndag 13 februari 2017

Matsedel v 7

Såg på väderrapporten att solen och värmen ska hälsa på lite under veckan, ingen är gladare än jag! Igår vaknade vi av att solen sken in genom sovrumsfönstret och ute på trappen i mitt lilla hörn var det faktiskt hela 17 grader i solen. Tror ni att hunden och jag njöt!

Måndagsvägningen visade ett par hekto ner, glad för det är jag. Det börjar gå åt rätt håll igen efter alla födelsedagar. Nu har vi några ganska lugna veckor framför oss då både Martin och jag kan fokusera på bra mat, promenader och träning. Och äntligen ser jag ljuset i tunneln när det gäller vintern...

Så här ser vår vecka ut, det där med Allahjärtan struntar vi faktiskt i... såna är vi! Vi har lixom allahjärtansdag varje dag  :-)

Måndag: Pasta med krämig spenatsås 2 SP (2 PP) plus pasta
Tisdag: Fiskgratäng med spenat 7 SP (7PP) plus ris
Onsdag: Snabb lövbiffsgryta 5 SP plus ris
Torsdag: Kassler i ugn med broccoli 5 SP plus ris
Fredag: Stora räkor frästa i vitlök 2 SP
Lördag: Blomkålspizza 4 SP (4PP)
Söndag: Pulled chicken taco-style 8 SP för hela grytan plus tillbehör

Ha nu en riktigt fin vecka! Å håll nu alla tummar och tår för att solen verkligen skiner över oss iaf en liten sund!

söndag 12 februari 2017

Godaste ingefärsdrickan!

Jag har gått och dragits med ett diffust halsont och nästäppa och tänkte att nu jäklar ska jag testa den där ingefärsdrycken som alla pratar om. Recepten är hur många som helst, så vi har provat oss fram lite och kommit fram till följande recept som vi gillar. Den smakar mycket av citron (som jag gillar) och sen kommer ingefäran (som jag inte gillar lika mycket) som sopar rent efter citronen.

Till en liter behövs:
200 gr färsk ingefära
4 stora citroner
50 gr flytande honung
6-7- dl kallt vatten

Skala och riv ingefäran. Pressa ut saften ur citronerna. Häll över vatten och honung och blanda väl. Låt stå och dra i minst en timme. Sila sedan alltsammans, pressa ur så mycket vätska som möjligt och häll upp på flaska.

10 Sp för hela satsen.

Nu står en flaska i kylen och jag tänkte ta en liten hutt varje dag. Den är så god att jag gärna skulle dricka den hela tiden, men vet inte riktigt hur kroppen skulle reagera då... nån som vet?

lördag 11 februari 2017

Jäkla skitkropp - skitfibro!

Jag gnäller inte ofta, men nu måste jag bara få spy lite galla över min skitkropp! Eller kanske över skitfibron... eller skithypotyreosen och skitsömnapnen! Jag är så trött på att vara trött! Jag är trött på att hel tiden frysa! Jag är trött på att hela tiden ha dåligt samvete över att jag är en så tråkig människa att bo med!

Martin gav mej en liten avhyvling i bilen idag när jag bad om ursäkt för min existens och att jag inte klarar att göra särskilt mycket just nu. Att gå ut med hunden blir ett ganska stor projekt när man är så trött att man knappt orkar hålla ögonen öppna och fryser så man skakar trots att man är inomhus och har både långkalsonger, tjocktröja, vantar (!) och tofflor. Jag får dåligt samvete för hunden som inte kommer ut på långpromenad varje dag och dåligt samvete för Martin som får ta promenaderna när han är ledig. Men han klappar mej förstås bara på kinden och säger att det är så det är... inget att ha dåligt samvete över.

Jag vet ju att min kropp strejkar och att det är fibron, hypotyreosen och sömnstörningen som spökar. Det är inte mitt fel! Ändå känns det ju så... jag vet att bara en av de här diagnoserna resulterar i de här symptomen, att då kombinera tre diagnoser som alla har samma symptom är ju ganska osmart... Det gör inte saken bättre kan man väl säga. Just nu avskyr jag allt vad fibro och annat heter - jag vill bara vara som alla andra. Det är faktiskt bara 2 minusgrader ute, men för mej känns det som 22!

Jag ska försöka förklara hur det känns. Tänk er att ni har gummiband på ben och armar som gör motstånd så fort ni rör er. I ögonen har ni skitiga gamla linser, så allt blir lite grumligt. På fötterna har ni blyskor så tunga att det knappt går att lyfta fötterna. Näsan och fingrarna är iskalla, så vantar inomhus är ett måste. Så fort ni har gjort något måste ni sova en stund, måste! Ni somnar nämligen i stort sett stående oavsett om ni vill eller ej. Eftersom fingrarna är så stelfrusna tappar ni allt ni håller i, att knipa runt tex bestick är knepigt, att hänga tvätt en utmaning. Att då gå ut med hunden och hålla i ett koppel kan bli farligt om han väljer att dra iväg och jag inte kan hålla emot. Till detta hör även ett otroligt dåligt minne och förstås ännu sämre tålamod. Värken i hela kroppen är konstant, ända längst inne i skelettet men även utanpå huden. Å mitt i allt detta ser jag ju såååå pigg och fräsch ut!

Jag vet hur jag brukar säga att jag inte mått så här bra på många år och så är det, iaf oftast. Men just nu har jag haft en lång period av enorm trötthet och då går hela kroppen i baklås. Jag vet att det inte är mycket jag kan göra och försöker att må så bra som möjligt och framför allt inte gnälla. Jag gör allt jag kan för att "skärpa" mej för att klara liiiite till, med resultatet att allt blir ännu värre förstås. Jag försöker verkligen att inte vara "sjuk" men ibland brakar allt och då måste man bara få skrika av sej lite och faktiskt tycka lite synd om sej själv också. Så det gör jag nu. Jag vill vara pigg, ha en kropp som fungerar, slippa frysa och komma ihåg saker. Min enda önskan just nu är en plats i solen! Där jag vet att jag mår bra. Jag struntar faktiskt i värken, bara jag kan bli lite pigg och sluta frysa.

Så! Nu har jag gnällt färdigt. Imorrn är allt bättre ska ni se. Puss på er!


fredag 10 februari 2017

Sätt ihop din matdag!

Jag får ofta frågan hur en dag ser ut för mej och hur man kan variera sin frukost, lunch och middag. Å självklart vill folk även ha tips på snacks som man kan äta även om man vill gå ner i vikt. Så jag har spaltat upp några olika frukostar, luncher, middagar. efterrätter, snacks mm. Bara att välja!

Jag har inget emot sötningsmedel och lightprodukter, ni andra gör som ni vill! Jag själv äter alltid äggmacka, te och frukt till frukost - därför har jag länkat till Nadja när det gäller den biten.

Frukost:
Chaipudding 2 sp
Havregrynsgröt med rårivet äpple 4 SP plus tillbehör
Kanelpannkakor fr 3 SP
Omelett med mozzarella 8 SP
Pizzabullar 3 SP

Lunch:
Krämig tomatsoppa 3 SP för hela satsen
Pasta med krämig spenatsås 2 SP (2PP) plus pasta
Pulled Tubs 10 SP
Pasta med zucchini och fetaost 3 SP plus pasta
Frittata med fetaost mm 6 SP

Middag:
Fisk med osttäcke 3 SP plus tillbehör
Krämig fiskgratäng med räkor fr 4 SP plus ev potatis
Parmesangratinerad kyckling fr 4 SP plus ris
Kyckling med mozzarella  fr 6 SP plus tillbehör
Kryddig lövbiffsgryta 5 SP plus ris

Bra matlådemat:
Vitlöksräkor 6 SP (5PP) plus ris
Spagetti med kasslersås 5 SP (6PP) plus pasta
Kassler i ugn med broccoli 5 SP plus tillbehör
Purjo- och lövbiffsgryta 4 SP plus ris
Köttgryta 3 SP plus ris

Vegetariska alternativ: 
Vegetarisk moussaka 6 SP (6PP)
Zucchinipasta med tomatsås 1 SP!
Zucchinigratäng 3 SP
Vitkålsgratäng med morötter 14 SP för hela formen
Frittata med pasta 11 SP

Snabblagat:
Snabb lövbiffsgryta 5 SP plus ris
Pasta Carbonara med Kalkon 11 SP
Kassler med currysås 4 SP plus ris
Filegryta med ananas 4 SP plus ris
Pasta med räkor och chili 2 SP plus pasta

Efterrätter:
Nutellakaka 68 SP (44PP) för hela kakan
Lätt äppelkaka 13 SP för hela kakan
Njallastrutar fr 3 SP
Krämig bananglass 0 SP
Persika under marängtäcke fr 3 SP
Lätt rabarberkaka 12 SP för hela kakan

Istället för snabbmat:
Blomkålspizza 4 SP (4 PP)
Broccolipizza fr 5 SP

Snacks:
Grönskålschips 4 SP för allt
Gelegodis 0 SP
Kladdmuggkaka 8 SP (7PP)
Rotfruktschips

Bonus:
Tacokrydda 0 SP

torsdag 9 februari 2017

Jakten på kalorisnålaste semlan

Jag har aldrig utgett mej för att vara suverän i köket, den biten står både min äldre bror och Martin för. Jag kan både laga mat och baka, men tycker inte särskilt mycket om det... så jag överlåter det oftast till proffsen. Men jag älskar semlor och nu jagar jag det perfekta receptet på den mest kalorisnåla semlan! Det går sådär...

Blev tipsade om ett så himla bra recept, såg det iaf ut som, som jag bara var tvungen att testa. (0,3 Sp per "muffin", 1 SP för tre stycken alltså!)
* 2 bananer
* 2 ägg
* 2 tsk  fiberhusk, men jag tog vetemjöl
* 2 tsk bakpulver
10 min i 175 grader.

Jag blandade ihop alltsammans och hällde i muffinsformar. Det skulle bli 12 stycken, men även om jag bara fyllde formarna till hälften så fick jag bara ut 10. Jaja... å 10 minuter i ugnen räckte ju inte, det blev en kvart sen vågade jag inte ha dem längre. Då var de fortfarande ganska bleka, men iaf fasta. Sen kommer vi till momentet: låt svalna innan man smakar... det går ju faktiskt inte!

Resultat: goda. Utseende: skitfula. Det där med att skära av toppen, gröpa ur innehållet och blanda med mandelmassa var ju bara att glömma. Det fanns lixom ingen topp... så jag tog två och la grädde emellan och det gick bra det med. Fortfarande skitfult men gott!

Jakten på den kalorisnåla semlan fortsätter, men som en slags bananmuffins var detta recept helt ok.

Här är recept som vi vet fungerar och som ger både snygga och goda semlor  :-)

Minisemlor 8 SP
Wrapssemla 1 miljard SP...

tisdag 7 februari 2017

Det finaste vi har!

Han är min PT, glädjespridare och kärleksgubbe och jag menar inte Martin utan Baileys. Vår älskade Pälsboll som betyder så otroligt mycket för oss. Idag fyller han tvåsiffrigt, 10 år!


Alla som har ett husdjur vet att de inte bara är husdjur utan även älskade familjemedlemmar som man absolut inte vill vara utan. Baileys, aka pälsbollen, grisen, mr B och mycket annat, är det finaste vi har. Han har hjäpt oss alla genom så mycket jobbigt och har säkert flera kilo tårar i sin päls.

Jag kommer så väl ihåg när jag hämtade hem honom. Barnen visste ingenting, de trodde att han skulle komma till oss veckan efter. Jag åkte till jobbet som vanligt, men hade 10 000 kr i bakfickan... efter jobbet åkte jag till uppfödaren. När jag kom hem ropade jag på killarna och sa att de skulle smyga ner för trappen och att jag ville visa dem något. De blev förstås överlyckliga!

Baileys blev ingen mästare i agility eller den där superlydiga hunden som jag hade tänkt mej. Hur jag än jobbade med honom så gick det mesta in genom det ena söta örat och ut genom det andra. Han lyssnar till sitt namn, typ... särskilt om det kombineras med ordet godis... men han är söt och otroligt glad!

Å nu är han alltså tio år och känslan av oro kommer krypande... hur gammal kommer han att bli? Hur länge får vi ha honom kvar? Han är ju inte helt frisk och väldigt stor för sin ras... hur mår han egentligen? Jag kan inte tänka mej en vardag utan honom! Borderterriers är kända för att bli gamla, väldigt gamla. Vi har faktiskt träffat en 18-åring! Men min magkänsla säger mej att vi kanske har ett par år kvar med honom. Å då blir jag plötsligt illamående. Så den tanken stoppar jag undan, långt bak nånstans.

Idag firar vi vår älskade pälsboll och njuter av att han är hos oss. Vår lätt olydiga, väldigt fega men så otroligt charmiga älskling!

Fotboll är kul!

I sommar är det dax för Fotbolls-EM för damer. Mästerskapet äger rum i Nederländerna och kör igång i mitten av juli. Detta inlägg är ett samarbete med Dam EM 2017 men jag kan ärligt säga att jag gillar fotboll, särskilt damfotboll, som jag tycker är ett snyggare och schysstare spel.

När det gäller mej själv så älskade jag att spela fotboll med killarna i skolan. Då var det aldrig några problem med pojk- resp flicksporter, alla lattjade tillsammans ändå upp till åk 6-7. Men jag spelade bara i skolan, inte på fritiden - då var det gymnastik som gällde.

Mina egna barn spelade hemma på allmänningen med grannarna, men var aldrig med i någon klubb. För Senior var det tennis och luftgevär som var grejen och för Junior var det simningen. Men för mina tre extrabarn var det fotboll för hela slanten! Alla tre tjejerna spelade och brann för fotbollen, så pass att det tom blev idrottsskola med fotboll på schemat.

Så där stod vi på helgerna, på olika fotbollsplaner runt om i Skåne. Jag tyckte det var helt ok, iaf när vädret var bra. Men att stå på blött och kallt underlag vår och höst var inte lika kul. Då tittar jag hellre på tv! Mästerskap är kul att titta på och våra svenska fotbollstjejer är jätteduktiga! De tog hem hela EM 1984 och har haft flera silver och bronsplaceringar. Så nu håller vi tummarna för årets Dam EM och hoppas att de går hela vägen till toppen!

Jag ska titta! Ska du?

måndag 6 februari 2017

Matsedel v 6

Nu kan jag börja jobba med vikten igen ordentligt! Sedan vi kom hem har det varit flera mässor, massor med födelsedagar och andra firanden och en allmänt dålig mathållning. Nu är det lugnt! Nu är det min tur!

Det är likadant varje år, januari är ingen bra månad för vikten. Det vet jag och kan numera förhålla mej till. Jag vet att det blir plus, frågan är bara hur mycket. Den här gången har det ändå varit ganska stabilt eftersom jag varit noga med träningen. Så även om vågen numera visar 4-5 kg mer än den ska, så är det ok. Det försvinner under våren.

Veckans meny har ni här:

Måndag: Pasta med tomat och mozarella 5 SP plus pasta
Tisdag: Vitlöksräkor 6 SP (5PP) plus ris
Onsdag: Zucchinipasta med tomatsås 1 SP!
Torsdag: Köttgryta 3 SP plus ris
Fredag: Parmesangratinerad kyckling 5 SP plus ris
Lördag: Fisk med osttäcke 3 SP plus ev potatis
Söndag: File i dragon- och senapssås 4 SP (5PP) plus ris

Nu kör vi!

söndag 5 februari 2017

Söndag och Nutelladagen!

Jag gillar söndagar! Då brukar vi ha det ganska lugnt, bo i soffan och bara mysa. En dag för vila och förberedelser inför kommande vecka. Just idag blir det ungefär så även om jag tänkte åka iväg och träna också.

Idag är det även Nutelladagen! Vi har nästan aldrig Nutella hemma, det är lixom inte riktigt VV-vänligt... men när vi har det så gör vi gärna den här kakan. Nutellakaka med bara två ingredienser, superenkel att göra och god! Testa!

Såg ni Melodifestivalen igår? Det gjorde vi! Jag tycker att Melodifestivalen blivit lite för spretig med alla delmoment, men tittar ändå när jag kan. Igår hade jag alla rätt när det gällde finalisterna, att Nano skulle gå vidare var lixom självklart! Att han kommer från Botkyrka är ju såklart ett plus  :-)

Under dagen lät vi Crockpotten stå och puttra. Så när Mellon började kunde vi avnjuta Pulled Chicken Taco-style. Jag åt som taco och Martin åt som hamburgare. Alla nöjda och glada. Eftersom det var vår årsdag firade vi lite extra och åt Mufflor också. En muffins-semla som faktiskt var förvånansvärt god - men jag föredrar ändå en helt vanlig semla. Med varm mjölk!

Dax att göra lite nytta! Jag ska slänga i en maskin tvätt och fota några nya grejer som vi har testat till Magasinet. Sen blir det soffmys, träning och mer soffmys. Gör er en riktigt mysig söndag!

lördag 4 februari 2017

Att han stått ut!!!

9 år! Tänk att min Martin stått ut med mej i hela 9 år och till och med ville gifta sej med mej! Han har en ängels tålamod min älskling  :-)

Vi tittar ofta på varandra och undrar hur i hela friden detta gick till. Varje månadsdag känns som ett under. Vi som bägge två hade gett upp tanken på att leva tillsammans med någon. Så helt plötsligt efter många års bekantskap öppnades våra ögon och sen gick allt väldigt snabbt. Eller ja, inte allt... förlovningen och bröllopet tog ganska långa tid. Men från att vi kom överens om (så var det faktiskt) att testa att vara tillsammans, tills han flyttade in tog det typ två veckor... Vi säger att allt var Seniors fel som tyckte att Martin kunde stanna när han ändå var här så mycket.

9 år är en ganska lång tid. Ibland känns det som vi alltid varit tillsammans och ibland känns det som vi träffades igår. Jag tror att nyckeln till att vi har det så bra är att vi pratar mycket och har roligt. Vi skrattar otroligt mycket! Martin är min totala motsats. Han är lugn, det är inte jag... han har jordens tålamod, det har inte jag... jag gillar att pyssla runt hemma, det gör inte han... han gillar att laga mat, det gör inte jag... jag är impulsiv, det är inte han... och en massa annat. Vi kompletterar varandra men även om vi är olika så har vi samma värderingar och det tror jag är viktigt. Dessutom respekterar vi varandra och varandras fel och brister.

Vi har fortfarande inte bråkat, knappt ens tjafsat faktiskt. Vi konstaterar snabbt att vi inte tycker lika och så får det vara så. Men det mesta tycker vi lika om, så inte ens den situationen brukar uppstå. Man kan vara passionerad utan att bråka  :-)

Å nu är vi alltså gifta! Hur gick det till?! Jag som inte skulle gifta om mej är gift! Å kul var det! En av de bästa dagarna i mitt liv faktiskt! Inget komplicerat, bara vi och familjen. Precis som vi ville ha det. Rosa brudklänning. Perfekt för oss!

Så nu kör vi mot tvåsiffrigt! Jag tror faktiskt att detta är för livet. Något väldigt extremt måste hända för att vi två ska lämna varandra. Men man vet ju aldrig... Martin är en av de tre männen i mitt liv, oj... fyra! Får inte glömma Baileys! Min familj är det finaste jag har förstås!

Ja, jag är lycklig! Man kan faktiskt bli det, även om det kändes omöjligt för 10 år sedan. Å även om man har ett gäng sjukdomar att tampas med. Med lycka menar jag harmoni, lugn och tillfredsställelse. Jag har ett väldigt bra liv! Vi har inte mycket pengar, men tillräckligt. Inget flaschigt hem, men tak över huvudet. Vi har rikligt med kärlek och nära till skratt. Det är lycka för mej!

Grattis älskade Martin på vår dag, nu kör vi mot framtiden!

fredag 3 februari 2017

Vi har blivit med Crockpot!

Jag har gått och funderat ganska länge på det där med Crockpot. För mej som inte gillar att laga mat borde det vara en perfekt mackapär att ha i köket. Å nu har vi en!

I lördags fyllde Martin pottan med en massa grönsaker och överst la han en fläskkarré. 8 timmar senare hade vi en perfekt pulled pork! Det blev ganska mycket, så första kvällen åt vi den som fyllning i hamburgerbröd och kvällen efter som taco. Det var såååå gott!!!

Nu ska vi testlaga massor med recept till Du i Fokus, först ut blir imorrn. Då ska vi göra pulled chicken tänkte vi. Blir det bra kommer det som recept på söndag  :-)

Än så länge har vi faktiskt bara två recept i magasinet:
Mustig Kalops 5 SP (5 PP) plus tillbehör
Kyckling i kryddig tomatsås 2 SP (2 PP) plus tillbehör

Men nu ska det alltså bli fler! Så ger oss gärna era bästa Crockpot-tips! Här ska slökokas  :-)

onsdag 1 februari 2017

En förmiddag med Eva Dahlgren

I förmiddags hade jag förmånen att besöka Designgalleriet och se Alexander Lervik och Eva Dahlgrens fantastiska utställning "Dit ljuset leder". Tillsammans har de skapat något helt magiskt!

Alexander Lervik är känd formgivare och gjort en massa fina grejer. Han ville skapa en utställning tillsammans med någon "otippad" men visste inte riktigt vem. Förrän han stod på gymmet och spellistan spelade en låt av Eva Dahlgren. Han gick hem och skrev ett "riktig" brev och ångrade sej direkt när han lagt det på brevlådan. Men han fick svar! En vecka senare kom ett mail med positivt svar!

Utställningen är i form av små mörklagda rum. I rummen finns glaskonst som de tillsammans formgett och som Målerås sedan förverkligat. Konstverken är som en liten orkester som ljus- och ljudsatts. Samtidigt som man ser konstverket får man en slags ljuddusch från högtalare i taket och resultatet blir helt magiskt! Först blir man fascinerad, sen blir man alldeles lugn och när man gått igenom alla rummen känns hela kroppen harmonisk. Nästan lite lycklig. Alla som kom ut sa samma sak.

Både Alexander Lervik och Eva Dahlgren var på plats och berättade hur samarbetet gått till och hur det tänkt. De såg väldigt nöjda ut när de såg våra reaktioner och pratade gärna med oss en stund efteråt.

Utställningen öppnar 7 februari och då ska ni gå dit! Lova det!