Efter 6 veckor orkar de flesta inte längre...

Alla vi som jobbat med hälsa och ffa viktminskning har sett det. Efter 5-6 veckor avtar motivationen och många ger upp sitt nya liv. Så sent som idag skrev Olga aka Mamma Fitness samma sak som jag har tänkt hela veckan. Det är efter ungefär 6 veckor som nyhetens behag lagt sej, de stora siffrorna på vågen visar sej inte längre och suget efter "vanlig" mat blir riktigt jobbigt.

När det gäller viktminskning så finns det inga genvägar. Det är kalorier in - kalorier ut. Enklare kan det egentligen inte bli. På pappret... väldigt mycket svårare i verkliga livet. Å faktum är att det här med sex veckor inte bara gäller viktminskning utan även tex träning... kul i början sen är det inte riktigt lika roligt längre. Det tar tid, man måste duscha, byta kläder, ta sej dit och en massa annat. Livet före var mycket enklare... och lugnare...

Som av en händelse har jag precis plöjt igenom Simon Skölds nya bok Träning för latmaskar. Och mycket av det han skriver är som taget ur min skalle och mina erfarenheter från viktväktar-världen. Jag har precis skrivit en recension om boken HÄR, läs gärna. Vi är båda rörande överens om att allt inte behöver vara så krångligt. Man behöver inte gå all-in utan man kan faktiskt ha en ganska avslappnad inställning till både viktminskning och träning.

Jag brukar säga "för in programmet i livet istället för att föra in livet i programmet". Vad menar jag med det då? Jo, genom att smyga in vv-konceptet i livet och göra så små förändringar som möjligt blir det inte så stor skillnad mot förut och då blir det ett normalt sätt att leva ganska snabbt. Precis som med träning: all träning som blir av är bra - man behöver inte lyfta skittungt eller springa ett maraton varje helg. Sätt mål som du har möjlighet att nå ganska enkelt så blir det roligare. Å på vägen mot målet är det förstås viktigt att ha härliga delmål att se fram emot - men det ska inte vara ätbart! Nya träningskläder är alltid kul!

Sex veckor har gått och man spårar mer eller mindre ur, hur kommer man upp på banan igen? Titta tillbaka: när började det gå snett? Var det en särskild händelse eller blev det bara mindre och mindre engagemang? Se om du kan hitta var det gick fel men överanalysera inte! Finns det något att ändra eller ta tag i, gör det - annars tänk inte utan kör upp på banan igen och gå vidare. Det är nämligen när vi tänker för mycket som vi kommer på alla ursäkter... och det är då det är bra om man inte gjort för stora förändringar utan slår på autopiloten och kör framåt igen.

Skriv gärna upp varför du vill gå ner i vikt, komma i form och/eller börja träna. Skriv också upp vad målet är, se till att målet är realistiskt och vad belöningen är när du når målet. Då har du något att gå tillbaka till när allt känns tråkigt eller chipspåsen ropar på dej... Att läsa sina tankar om varför viktnedgången är viktig kan vara en rejäl spark i baken, det där som jag kanske glömt efter några veckor.

Jag brukar också säga: var inte för sträng mot dej själv. ALLA får plus under sin viktresa. Livet är kringelikrokigt, precis som viktnedgången. Det kommer högtider, födelsedagar, sjukdomar och en massa annat och det kommer att bli ett plus. Men genom att bara acceptera det och fortsätta framåt så blir det oftast minus snabbt igen och i slutänden är det det som räknas. Man måste faktiskt ha ett liv även om man ska gå ner i vikt!

Mina tips för att orka förbi de där magiska 6 veckorna är:
* Sätt upp ett realistiskt mål (inte för låg målvikt). Skriv anledning till viktminskningen, ditt mål, delmål och belöning.
* Var ärlig mot dej själv!
* Gå inte all-in, utan gör så små förändringar som möjligt.
* Räkna med plus och ha tålamod - även med små steg kommer man i mål.
* När allt känns jobbigt: tänk inte - kör bara framåt!
* Motionera inte för att gå ner i vikt, utan för att bli äldre!

Å glöm inte guldkanterna i livet! Kärleken, vännerna, skratten. Det är inte hela världen om man spårar ur då och då, så är livet! Huvudsaken är att man kör upp på banan igen direkt efter. Jag nådde mitt mål till slut, trots att mitt snitt var mindre än ett hekto minus i veckan. Men vet ni? Jag kom i mål och jag har hållit vikten i stort sett sedan 2004 (eller nåt sånt). Det har varit upp och ner, men jag har aldrig gett upp och kommer aldrig att ge upp. Viktkampen fortsätter nämligen hela livet, men jag kommer alltid att vinna och det kommer du också göra!

Det gäller bara att ha lite tålamod och hela tiden fortsätta framåt! Because we are worth it!