Ingen festlig Valborg alls...

Idag är det sista dagen i April, i folkmun kallad Valborgsmässoafton. Den dagen då många studenter har mösspåtagning och kvällen då många satsar på att bli så berusade som möjligt. Inte bara ungdomar... de som märks mest och uppför sej värst brukar väl vara medelålders kvinnor? Tycker jag iaf...

Här hemma blir det inget firande alls, inte ens en liten brasa. Om vi inte ser någon på vägen från jobbet möjligtvis. Vi ska nämligen jobba precis som vanligt på tisdagar; två klasser i Haninge. Om det kommer några medlemmar har vi ingen aning om, vi brukar nämligen ha stängt. Men eftersom vi ändå betalar hyra och inte har något speciellt för oss, så har vi öppet. Det kan ju finnas fler än vi som inte tycker att Valborg är så där superheligt.

Martin är ledig, medan killarna jobbar. Så idag ska vi ha en liten lunchdate, bara Martin och jag. Självklart blir det sushi! Under förmiddagen har han gått en rejäl långpromenad med Baileys och jag har varit iväg och besiktat bilen. Våra medlemmar brukar säga att det är lika läskigt att ställa sej på vågen som det är att åka till bilbesiktningen. Jag håller inte alls med! Det är mycket läskigare att besikta bilen! Men allt gick bra och nu slipper vi tänka på det på ytterligare ett år.

Det händer mycket just nu, en del kan jag berätta om  - en del är lite hemligt. Det riktigt skojiga är lördagens bloggevent; Den Stora Bloggdagen! Då träffas ett hundratal bloggare på Clarion Hotell på söder för att mingla, prata, umgås och lyssna på olika föredrag. På kvällen blir det fest och sen får Martin hämta mej eftersom jag inte får bära goodiebagen som nog kommer att vara välfylld. Är du intresserad av att följa med? Klicka här! Jag tror att det finns biljetter kvar.

Imorrn händer också kul grejer. Då ska vi träffa Martins bror och delar av hans familj som kommit hit från Polen för att hälsa på. Det är nästan tre år sedan vi sågs senast och mycket har hänt sedan dess. Vi ska äta mat hos Martins föräldrar och träffa hans tvååriga brorsdotter. Jag orkar fortfarande inte sitta så lång stund i taget, så efteråt kommer jag väl att kollapsa på soffan eller nåt.

Det gör fortfarande ont att sitta, trots att det gått drygt en vecka. Jag kände av bandet i helgen, men nu känns det nästan inte alls. Jag har förlikat mej med att mestadels vila, eftersom jag känner att det läker bättre då. Alla förband är borta och jag har bara några små färgskiftningar kvar i ljumskarna. Benet känns bättre efter att Martin har masserat, men det är nog något jag måste kolla upp. En vecka till i stillhet, sen får vi se hur det känns... Jag längtar efter ett bad! Vet ni förresten att det är inkontinensdagen på måndag? Kan vara bra att veta  :-)

Ha nu en riktigt trevlig Valborgskväll och ha gärna lite extra koll på varandras ungdomar. Å du? Du köper väl inte ut åt någon minderårig? Å snälla ni! Strunta i smällare och fyrverkerier för både djuren och naturens skull.

Hoppsan! Jag glömde...

För ganska länge sedan svarade jag på ett anrop från "Hjälp en journalist". Man skulle skriva om relationer mellan generationer och behövde bra exempel. Så jag tipsade om min grabbar och deras morfar. Ganska omgående kom det en journalist och gjorde ett reportage och detta skulle komma i Expressens Söndagsbilaga... nån gång...

För ett tag sedan fick vi veta att det skulle bli den 28 april. Ok! Bara att lägga på minnet... men det gjorde jag ju såklart inte. Inte förrän sent igår kväll kom jag på det och då var det pga en kommentar från "Hjälp en journalist" som tackade för hjälpen. Hoppsan!

Skickade iväg Senior till närmaste kvällsöppna butik, men där var tidningen slut. Letade efter artikeln på nätet, men hittade inget. Till slut åkte jag och Junior iväg till en annan butik och där fanns den. Så strax innan 22 igår kunde även vi ta del av den artikel som blev resultatet av intervjun för ganska länge sedan. En del sakfel var det, bla så var Baileys namn felstavat! En så viktig detalj!!!

Jaja, här är iaf artikeln, även om den kan vara lite svår att läsa:

Det handlar om den täta relation som mina söner har med sin morfar (och mormor). En relation som jag är väldigt tacksam över. Så mycket hjälp som jag fått genom åren. Alla läkarbesök som jag sluppit släpa med mej två små ungar, eftersom den ena kunnat vara hos mormor eller morfar. Alla semestrar vi varit på tillsammans och alla de gånger som vi behövt vara lite lediga från varandra...

Relationen håller i sej, trots att killarna nu är nästan vuxna. Å det är väl precis som det ska vara? Nu väljer de själva när och om de vill träffas. Relationen består, men förändras lite vart efter :-)

Man förändras konstant

Under ett liv förändras och utvecklas man konstant. Man är en helt annan person som barn och som ung, än den man är som vuxen och medelålders. Tur är väl det...

Det största förändringen för mej var när jag fick barn och nu igen när barnen står på tröskeln till vuxenvärlden. Innan jag fick barn var jag mittpunkten i mitt liv, ganska bekymmerslös och fri att göra precis vad jag ville. Jag jobbade i stort sett dygnet runt några månader, tog långa ledigheter och drog iväg på långresor. När jag var 23 föddes Senior och precis ALLT förändrades!

Klart jag visste att det skulle bli ett helt annat liv med barn men det hade vi förberett och planerat noga för. Sen innehöll väl inte planen en massa sjukdomar... men men, livet förändrades helt enkelt och det var ingen överraskning. Planen var två barn tätt och jag ville vara hemma med dem på heltid - så blev det.

Perioden med små barn, som dessutom var väldigt sjuka och hade täta läkarbesök, gjorde mej oändligt mycket klokare. Jag lärde mej hela socialförsäkringslagen utantill och visste exakt vilka fällor som fanns och försökte förändra det som var fel. Breven till regeringen var många! Jag lärde mej massor om många sjukdomar och läkarvård, diagnoser och vårdgivare. En kunskap jag gärna hade varit utan tror jag faktiskt. Jag blev vuxen helt enkelt och en mästare på att fightas för våra rättigheter. På kuppen blev jag utbränd och sjukskriven, vilket inte är särskilt ovanligt när det finns sjukdomar och handikapp i familjen. 

Jag hade förvandlats från en oskyldig ung vuxen till en ansvarstagande förälder, en lejoninna som man absolut inte skulle försöka sätta sej på. Jag var och är inte rädd att ta strid för det jag tror på och vet är rätt. Oftast är det en bra egenskap, men ibland blir man trött ända in i själen.

En dag ganska nyligen upptäckte jag att krigen var slut. Killarna är på gränsen till vuxna och får numera ta sina egna strider. Klart jag hjälper dem om de behöver, men striderna är numera deras egna och de måste ta sina egna beslut och stå för dem. Jag är inte längre mamma till minderåriga barn, jag har inte längre skyldighet att klampa in i deras liv och skydda dem eller reda upp saker. Jag har inte ens rätt att göra det!

Nu börjar en tid med att vänja sej vid att barnen inte längre är barn utan vuxna och att bägge måste ta ansvar för sina egna handlingar och liv. Nästa fas i mitt liv börjar och då tar jag med mej allt jag lärt mej av livet innan. Jag kan inte återgå till att vara en oskyldig ung vuxen, nu är det ett liv som erfaren fd småbarnsmamma som gäller. Jag delar gärna med mej av mina erfarenheter och kan ställa upp för den som behöver, men jag måste inte. Jag måste ingenting längre, mer än att ta hand om mej själv. Den enda skyldighet jag numera har är att ge mej själv ett så bra liv som möjligt och finnas där för barnen om de och jag vill.

Att förändras från den oskyldiga ungdomen, till den ansvarstagande mamman och nu till en erfaren självständig kvinna är en ganska häftig utveckling. Att känna hur varje period satt spår och lärt mej enormt mycket, som jag nu kan dela med mej av till den som vill. Att bli vuxen är det svåraste som finns, man åker på många smällar på vägen. Att vara förbi småbarnsåren är otroligt skönt, man får tillbaka sin frihet på nåt sätt. Ansvarsåren är över, nu är det bara jag! Jag överlevde och blev en bättre människa. En människa som jag kan leva och trivas med resten av livet.

Det nya livet börjar i 40-årsåldern... det hade jag nog inte trott som 20-åring. Jag är såååå tacksam att jag fick barn tidigt, nu har jag resten av livet på mej att göra massor med saker bara för mej. Detta handlar inte om egoism, utan om att uppdraget är slutfört  :-)

En riktigt skön dag!

Den här helgen skulle Junior vara i Västerås på simtävlingar. Jag skulle bädda rent i hans säng och sen sova i hans rum två långa och snarkfria nätter. Blev det så? Inte alls... som vanligt rasade vår planering ihop som ett korthus.

Junior kom hem i torsdagskväll och sa att han hade ont i halsen. Den ömma moderna (jag!) kände den 18-årige sonen i pannan och konstaterade att han var ganska mycket varmare än vanligt. Å när min son avstår från en träning, då är det riktigt illa! Både han och jag insåg att den där tävlingshelgen inte längre var aktuell. Han skulle vara hemma i sin mammas vård hela helgen.

Så idag har en del av dagen tillbringats i solstolen. Att-göra-listan var helt tom och solen kom ju faktiskt till Tumba idag och värmde otroligt skönt på förmiddagen. Vi tog en liten promenad ner till centrum för att kolla in en bakluckeloppis och köpa lite godis till kvällen. Godis i sonens ögon är vindruvor och chokladmousse... han är inte riktigt som andra kan man väl säga.

Martin har servat oss med lunch och middag medan vi antingen har legat ute i solen eller inne i soffan. Detta har vi varvat med att kolla på tv, vi har massor med grejer inspelade som vi kollat ikapp. Martin har fixat sin deklaration också och jag har faktiskt jobbat lite. Men mest har jag följt doktorns order och vilat.

Nu kände jag att jag var tvungen att röra lite på mej, men jag fick inte följa med Martin ut och gå. Jag kan inte gå så fort som han vill än, så då får jag snällt stanna hemma. Alltså tog jag en tur på löpbandet istället och tillsammans med femteklassarna på tv gick jag fyra kilometer. Nu kan jag gå lite snabbare, så 45 minuter tog det och det gjorde inte ont alls. Mitt ena ben har känts lite konstigt sedan operationen och då hjälper det att röra på sej.

Nu blir det mer tv och lite av den där chokladmoussen som Junior rört ihop. Jag ska bara ha lite, den är så fet att jag blir illamående om det blir för mycket. Men lite vill jag allt ha  :-)

Ha en riktigt mysig lördagkväll, vad ni än gör!

Gästbloggare Stoffisen om Lycka!

Lyckan kommer. Lyckan går.
Men minnen består.

När jag fick detta ämne av Marlene fick jag svettas lite. Det är inte ett enkelt ämne att skriva om för lycka är så oerhört olika för alla. Åtminstone vad lycka innebär, men känslan av ruset som går genom kroppen är detsamma för oss alla. Det inbillar jag mig.

Lycka. Vad är lycka?
När jag var liten hade jag inte samma referensramar om vad lycka var. Allt var så enkelt, och att få ett klistermärke hos tandläkaren gjorde min dag. Ibland hela veckan. Idag är det tvärtom. Jag vet att detta klistermärke är ett sätt för tandläkaren att belöna att man har varit duktig, och att man ska uppfatta besöken som något roligt. Som att smärtan när man lagar ett hål ska vara helt okej för att klistermärket blir som ett plåster på såret.

Jag har en förmåga att dela in lycka i olika fack. Det finns en lycka som tillfällig och en lycka där du känner att du har upplevt ett extas i kroppen. Båda är lika viktiga för mig men skillnaden är ganska markant.



Jag tänkte att vi ska prata om den lycka som infinner just nu.
Den enkla lycka som inte behöver så mycket kraftansträngning. Nämligen lyckan att låta allt som är omkring falla in i en dimma och istället låta nuet tala. Ett glas rosévin, en dator, ett tänt ljus och musik i lurarna. Så är min verklighet as written. Jag har inte några större krav utan kan istället låta allt som är en välbefinnande känsla samlas vid mitt matbord.

L.Y.C.K.A! Ja, det är ett ämne som inte alls är enkelt men för mig infinner sig den exalterande känslan när jag får uppleva att mina drömmar blir verklighet, eller när man bara ler fånigt över en händelse så att det nästan blir pinsamt.

Jag tror att det finns många ingredienser för att man ska uppnå lycka. Vi människor är flockdjur och vi behöver alla en bekräftelse på att vi finns. Att någon bryr sig, att vi har en axel att luta mot och att vi når delmål i våra liv. Jag kan gråta inombords när jag vet att vissa människor inte kan uppleva denna sanna lycka. Som kämpar i motvind där alla tvärkast blir som ett enda stort nederlag. För så har vissa människor det, och den inre stressen är en riktig "Lyckobov" Jag har varit där själv, och vet vad jag pratar om.

Man har allt, men ändå inte lyckan.
Att kämpa sig upp från inget till något är den sanna lyckan. Det är då man får en känsla att man finns, kan dela med sig av kärlek och allra minst vara stolt över sig själv. Ens lycka är till låns. Om du inte vårdar den så faller den bort lika snabbt som när en vacker rabatt blir täckt av snö när vintern kommer.

Kärlek! Det kanske ni som läser min blogg många gånger har sett i mina inlägg? Då menar jag orden och inte känslan. Det finns en anledning. Kan man ge kärlek, och sedan ta emot kärlek då blir man stor. Man blir lycklig!



Så nej jag tror inte att det lilla i vardagen ger den ultimata lyckan.
Det är de som får känna av olycka och sedan vända det till Lycka som förstår vad det innebär att känna detta på en djupare plan. Uppskatta varandra för det ger i sin tur kärlek och det går hand i hand med den själsliga lyckan.

Evighetsåttan.
What goes around - comes around!

Ha en underbar dag
/Stoffisen

Gilla gärna min Facebookgrupp
 

Man kan ju inte göra nåt alls!!!

Här har jag chansen att följa doktorns order och faktiskt vara helt sjukskriven idag och bara göra ingenting. Då var min plan att sitta i solen hela dagen och få lite färg på näsan och vad händer då? Jo soljäkeln springer och gömmer sej!!! Det är "story of my life" lixom...

Så istället för att snällt sitta i solen och vila har jag tillsammans med Senior veckohandlat. Han har lydigt följt mej i affären och tagit allt jag pekat på och sen burit in kassarna i bilen och in från bilen till köket. Jag kunde iaf köra själv idag  :-)

Senior har också gått ut med hunden och lastat in en tvätt. Nu ska vi fixa kycklingwraps tillsammans innan han åker och jobbar. Lite pli har jag på di små barna  :-)

Men jag måste ändå säga att jag mår oförskämt bra nu. Det var alltså i måndags som jag opererades och jag jobbade redan i tisdags. Det har varit lite knepigt att sitta, men så länge jag sitter still eller står upp har allt varit ok. Problemet har varit när jag varit tvungen att lyfta häcken från stolen för att tex hämta något. Martin har försökt att göra sånt åt mej, men inte alltid hört när jag ropat eller helt enkelt inte funnits tillgänglig för att hjälpa mej. Men det har funkat ok, och idag är jag ju ledig.

Så här fyra dagar senare är smärtan i stort sett borta. OM jag inte sätter mej på fel sätt eller underlaget är hårt. Jag är väldigt färggrann i ljumskarna och det stramar lite i stygnen, men jag kan röra mej ganska ok ändå. Det svåraste just nu är att komma ner på huk och att sätta på sej strumpor och skor. Åsså det där med att inte bära... att tänka sej för hela tiden är ju så himla svårt! Och att inte spänna bäckenet... jag hade ingen aning om hur mycket man inte kunde göra om man inte ska anstränga bäckenet. Testa själva får ni se!

Man kan inte trycka på när man är på toa eller sträcka sej efter något, man kan inte böja sej eller gå med hunden, man kan inte resa sej eller byta ställning i sängen. Man kan sjutton i mej knappt göra nånting!!! Och så ska jag ha det minst en vecka till och sen ta det lugnt ytterligare två veckor... jösses...

Det var lixom därför jag skulle sitta i solen idag, det kan jag göra preciiiis hur länge som helst utan att lyfta ett enda finger. Å då kom den där jäkla Murphy och störde... så efter lunch blir det soffläge och kolla på nåt inspelat. Sen blir det nog en långsam promenad på löpbandet till kvällen.

Snälla ge mej sol!!!

Nästan lite generad...

Ibland slumpar jag runt bland alla bloggar som finns i cybervärlden. Jag börjar hos någon jag känner, klickar runt på länkar som kompisen har och fortsätter sedan vidare till kompisar kompisar osv. Rätt vad det är så hittar man sej själv som favorit hos någon som man inte känner och då får man en liten glädjeboll i magen och blir nästan lite generad  :-)

Det är en häftig känsla att någon gillar det man skriver så pass mycket att de vill rekommendera en till andra. En konstig känsla också... vem är det egentligen som läser min text? Varför? Hur har h*n hittat hit? Vad har jag egentligen skrivit om? Borde jag tänka mej mer för när jag skriver? Är jag för öppen? Tankarna snurrar runt, men mest av allt blir jag otroligt stolt!

Jag blev rekommenderad att starta en grupp på Facebook till bloggen och även där blir jag förvånad när det trillar in folk som jag inte har en aning om vilka de är. Hur i hela friden har de hittat hit? Min blogg är ju inte jätte stor... Men jag blir glad som ett barn på julafton för varje gilla-tryckning jag får. Så gilla du med  :-)

Å nu börjar jag få lite folk som följer mej på Twitter också. Jag skriver inte så mycket där, men någon gång per dag blir det. Några ord om precis vad som helst och ingenting. Häng med där också om ni vill!

Det kanske är så att mitt ganska otypiskt svenska sätt att presentera mitt liv går hem hos folk. Jag är stolt över mitt liv och nöjd över hur jag har det. En "riktigt" svensk ska ju gnälla och vara missnöjd.... har jag hört... Jag är otroligt nöjd och stolt över hur väl jag lyckats som både ensamstående morsa till två välartade unga vuxna och numera sambo med en man som älskar mej mer än något annat. Jag har ett bra liv och det beskriver jag helt utan krusiduller. Tydligen funkar det. Annars hade jag inte haft några läsare eller fått inbjudningar till kuliga event.

Tack vare bloggen har jag fått ett helt gäng nya vänner, en del har jag träffat - en del ser jag fram emot att träffa. Just nu är det lugnt med "hatkommentarer", just nu är alla bara trevliga. Men visst kommer det förbi ett och annat surkart och skriver något elak, men nu var det länge sen. Då säger jag bara som Stampes mamma "har man inget snällt att säga kan man hålla tyst".

Bloggen ger mej alltså en hel del och jag är stolt över hur den har utvecklats. Tack alla ni som läser! Lämna gärna ett litet fotavtryck, så jag vet vilka ni är. Å ni som läser den genom Iphone och inte kan kommentera kan gå med på FB-sidan och kommentera där  :-)

Ha en riktigt fin dag allihopa!

Ett par dagar senare...

Jag är väldigt trött idag, men har inte alls lika ont som igår. Att åka iväg på blogglunchen igår var väl kanske inte det smartaste jag har gjort, särskilt inte när jag skulle jobba efteråt. Men ibland måste man göra kul grejer trots att det kanske ligger lite fel i tiden.

Jag har alltså betydligt mindre ont nu och så länge jag står eller går så funkar allt helt ok. Att sitta är värre, särskilt om det jag sitter på är hårt eller formgjutet. Bilstolen är ett tortyrredskap och jag kan inte köra själv riktigt än. Så Martin kommer hem tidigare idag så han kan köra oss till jobbet. Men gå kan jag alltså, så jag ska nog testa löpbandet lite senare. Jag ska bara gå, väldigt långsamt... ingen har trots allt dött av en promenad. Jag ser ut som en sjöjungfru just nu, går tätt ihop med benen och lixom skrider fram   :-)

Allt går väldigt långsamt överhuvudtaget idag. I morse såg jag en efterlysning från UR där man sökte en familj som har erfarenhet av funktionshinder. Jag slängde iväg ett mail där jag berättade om vår lite annorlunda familj och det tog nog bara två minuter så ringer radion upp. Jag satte mej i solen med Baileys och pratade länge med killen i telefon. Nu får vi se om vår galna familj passar in i deras programserie som ska gå under hösten.

Nu ska jag ta en liten tupplur tror jag... ögonen börjar gå i kors och ska jag orka jobba senare så måste jag nog vila en stund först. Hoppas ni har en fin dag i solen!

Bondelunch med nyfunna släkten

Igår var det jobbigt och tråkigt, idag var det gott och roligt! Martin och jag var inbjudna av Hero Kommunikation på blogglunch för att smygtitta lite på webprogrammet "Få en bonde på köpet" och avnjuta en lunch med enbart svenska råvaror. 

Alex Schulman presenterade programmet som bla Anders Timell och Pernilla Wahlgren var med i, en av bönderna var också med. Den stackars bonden hade man tryckt ner i en kundvagn, men det tog han med stor humor.

Allt går ut på en enda grej och det är att få oss konsumenter mer medvetna om vad det egentligen är vi köper och äter. Vart kommer grejerna ifrån? Är det verkligen svenska produkter bara för att det låter så på namnet? Nu finns det en app som man scannar varorna med och som direkt talar om hur det står till med ursprungslandet. Allt för att vi ska handla mer svenska varor och gynna våra svenska bönder. Bra va?

För mej var där ett syfte till när det gällde den här lunchen. Jag ville få chansen att träffa och prata med Pernilla Wahlgren. Och då inte pga henne kändisskap, utan pga av vårt släktskap. Jag fick veta för några år sedan att vi faktiskt är släkt och detta ville jag nu både prata med henna om och visa vårt släktträd för. Å visst fick jag det! Innan lunchen hälsade jag bara och sa att vi måste prata. Efter lunchen pratade vi mer, tittade på släktträdet och tog bilder. Jag misstänker att vi kommer att höras mer. Vi är väl tiomänningar eller nåt...   :-)

När vi skulle gå fick vi varsin gigantisk goodiebag. Där fanns olivolja, ost, knäckebröd, flingor, mjöl, dricka, korv, pålägg och en massa annat. Och vi fick ju alltså inte bara EN utan TVÅ!!! Å jag får ju inte bära.... så där fick Martin kånka iväg med våra kassar plus väskan med dator och jobbgrejer. Jaja...

Dagen var faktiskt helt galen från början till slut. När vi kom till Mood och stod och väntade på en kompis, kom tidningen Metro fram till oss och ställde några frågor. Så imorrn eller nåt kommer vi att vara med i Metro med bild och allt. När vi kom in på eventet är fotografen en av Martins jobbarkompisar från praktikplatsen... så det var lite galna världen idag, men kul!

Nu har jag ganska ont, men är otroligt nöjd med dagen. Jag mår mycket bättre idag och är glad att jag orkade ta mej iväg till blogglunchen. Och om jag mår bättre idag, så kommer det att vara ännu bätre imorrn. Men då är jag ledig ända fram tills jag ska jobba klockan 16. Så skönt!

Intressant...

... å lite sorgligt är det när jag berättar om min operation och nästan alla mina tjejkompisar säger "så nu slipper du stå med benen i kors när du nyser?"  Många har alltså samma problem som jag och lika många har inte sökt hjälp eller är ens medvetna om att hjälpen finns. Jag hoppas verkligen att min öppenhet om detta ska få fler att våga be om hjälp och sedan precis som jag få chansen till ett bekvämare liv. Man ska inte behöva lida i onödan! Man ska inte behöva stå med benen i kors när man nyser. Faktiskt!  :-)

Idag mår jag mycket bättre! Visst gör det ont, men nu kan jag iaf röra benen med vilja istället för att lyfta dem med händerna dit de ska. Alltid nåt. Jag mådde så pass bra när jag vaknade att jag tog en dusch och sedan lät Martin lägga nya förband på mej. Sen drog vi in till stan på blogglunch. Om den ska jag berätta senare, när jag kollat igenom alla bilder och har lite mer tid. Då ska berätta hur glad Pernilla Wahlgren blev när hon fick veta att vi är släkt  :-)

Nu ska jag plåga mej en stund genom att sitta några timmar på en rätt obekväm stol. Man måste ju jobba också... Så vi hörs senare, då får ni veta allt om Blogglunchen!

Har blivit lite problem...

När en läkare säger så, blir man inte särskilt lycklig... men vi tar det från början:

Idag var det alltså dagen O som i Operation. Strax efter 7 i morse skrevs jag in på avdelning 15 på Södertälje sjukhus. Jag fick till och med samma säng som senast, ett gott tecken kanske? Sköterskan sa att jag var inbokad till 9.20, så jag skulle alltså få vänta i två timmar ungefär. Vid 8.40 gick jag och bytte om till de ubersexiga sjukhuskläderna och gjorde mej redo.

Inget hände och klockan blev 10.20... vid 11.20 kom den opererande läkaren upp till avdelningen och pekade på två av oss fyra som låg där. "Ni två ska göras samma operation och vi har stött på två problem. Det första var ett akutfall som tog tid" Detta kunde jag och den andra patienten förstås ursäkta, men sen kom det... "Nästa problem är att vi bara har ett operationsset kvar och vi ska göra två operationer. Den av er som frivilligt avstår från operationen idag kompenseras med 1500 kr, annars får vi singla slant" Va? Vaddå? Då bröt jag ihop.

Här har jag haft ångest i flera veckor och planerat halva mitt liv för den här operationen. Jag tänkte minsann inte åka hem förrän den var gjord! Ungefär detsamma sa den andra tjejen och där låg vi... Läkaren gick ut och kom tillbaka några minuter senare och kunde då meddela att man skickat efter ett sett från Huddinge Sjukhus som skulle komma med taxi. Under tiden skulle man operera... MEJ!!! Det kanske finns en gud trots allt? Snacka om lättnad och att 10 kilo föll från axlarna.

Sen gick det snabbt. Kissa, i med lite piller, ner till operation, in med infart i armen, smärtstillande och sen var allt igång. Jag var ungefär så lullig som när man tagit 2-3 glas vin i snabb takt. Alltså pratbar, men lite lätt avtrubbad och MYCKET bedövad och smärtstillad. Läkaren gjorde ett (eller flera, har inte så mycket koll) snitt under urinröret där ett band fördes in för att hålla urinröret på plats. Bandet drogs sedan igenom en massa ligament mot vardera ljumske och fästet med stygn i ljumsken. Detta tog kanske en kvart och vi pratade och hade ganska trevligt allihopa.

När allt var klart åkte jag direkt upp till avdelningen där mamma väntade och jag fick te och en massa annat att dricka. När benen bar fick jag mer te och mackor och sen började väntan på att blåsan skulle börja fyllas. När jag tyckte att det var dax att gå på toa mättes innehållet i urinblåsan med ultraljud, sen gjordes samma sak när jag kissat. Allt för att se att systemet fungerade och det gjorde det  :-)

Sen kunde vi sakta gå till bilen, för att åka hem. Nu började det göra ont... vart efter vi närmade oss hemmet tilltog ontet och när jag väl intog soffan gjorde det jäkligt ont. Två värktabletter och en myshund senare somnade jag på soffan och när jag vaknade började familjen trilla in. Nu är det helt ok, så länge jag sitter still. När jag rör mej känns det som en REJÄL träningsvärk som av ett hårt benpass helt ouppvärmd efter flera års vila. Jag kan helt enkelt inte röra benen utan att ljumskarna tar livet av mej. Så jag halvligger i soffan och ger familjen order. Men av själva operationssåret eller bandet känner jag ingenting.

Det var ju eftervården jag var mest fundersam över och nu gäller följande: Jag får gå (så fort jag mår bra) hur mycket som helst. Jag ska ta det rejält lugnt i två veckor och får inte träna, cykla, rida, bära tungt, bada eller ha sex på fyra veckor. Stygnen trillar bort av sej själv och jag ska ha ett telefonmöte med läkaren om två veckor.

Så nu är den här ångestladdade dagen över! Imorrn väntar roligare saker, då ska jag på blogglunch  :-)

I bästa fall...

... har jag nu kommit tillbaka upp på avdelningen efter min operation.

Jag hoppas att allt har gått bra och att det inte gör allt för ont.

Vi hörs när jag kommer hem och kan sitta en stund  :-)

Klart!

Då är nog det mesta fixat inför morgondagens "äventyr".
Sista tvätten är hängd, vi har storhandlat (tröstchoklad är inköpt), hemmet är ok städat och ikväll ska jag ta den obligatoriska operationstvagningen med allt vad det innebär... Sen är jag redo, tror jag...

Imorrn kl 7.15 ska jag skriva in mej på avdelningen, få droppnål och sexiga kläder. Sen får vi se när jag körs ner till operation. Eventuellt kommer min mamma att följa med mej dit redan på morgonen och stanna tills jag är klar. Förra gången fick jag skjuts dit och blev hämtad när allt var klart, så det blir en ny erfarenhet att ha sällskap. I bästa fall är jag hemma igen innan lunch.

Jag ska alltså fixa en, vad man tror är, gammal förlossningsskada. När jag fick någon av killarna 1993 eller 1995 måste mitt urinrör släppt från en muskel och det har jag alltså inte kollat upp förrän nu. Visst har jag känt att något varit fel, men problem med de "nere regionerna" tas inte riktigt på allvar och man vill inte propsa på något med risk för att bli till åtlöje. Men jag hade alltså rätt och fick operation (sk TVT) beviljad direkt när jag väl tog hjälp, 20 år senare... hur korkad får man va att vänta så länge???

Det enda jag vet är att man ska sätta ett band under urinröret för att hålla det på plats och att ingreppet tar ca 15 minuter. Sen är det totalt lugn som gäller några veckor och en rejäl smärta. För att inte bara fokusera på operationer, ont och stillasittande har jag tackat ja till en blogglunch på tisdag. Oavsett hur jag mår och hur ont det gör, så är det bra att ha något skoj att se fram emot. Det är mitt sätt att ignorera allt läskigt som ska göras och smärtan som ska komma. Läskigt imorrn, kul i övermorrn!

Nu håller jag tummar å tår att allt ska gå bra och bli precis så bra som alla säger. Snart kan jag gå långa promenader utan att bli kissnödig, shoppa loss i köpcentrum utan att leta efter toa och nysa/hosta utan att korsa benen  :-)

Tänk på mej lite extra imorrn så hörs vi när allt är över!

Att gilla det man ser

I solen idag

Hade jag haft bättre självkänsla så hade jag gått med högt huvud idag och tyckt att jag är jättesnygg. Idag har vi nämligen haft städdag här i området och då träffar man många av grannarna som legat i ide över vintern. Vissa var inte med vid förra årets städdag och många träffade jag inte ens under  förra sommarhalvåret. Därför var kommentarerna om mej och min vikt väldigt många och då vet inte ens hälften av dem vad jag jobbar med.

"Men guuud vad smal du har blivit!", "Jösses vad liten du är!", "Hur mycket har du gått ner egentligen?" Ingen sa ett enda skvatt om att jag klippt av mej håret, allt handlade om vikten. För en del är det alltså 9 kg sedan de såg mej, andra bara 2-3 kg. Men eftersom jag nu motionerar ganska mycket, så har ju kroppen omformats och "tightats" till en del.

I dagsläget väger jag 61,5 till mina 156 cm. Jag har alltså ett BMI på strax över 25 och räknas fortfarande som överviktig. Jag gillar inte det jag ser i spegeln, det är fortfarande lite för mycket mage och rygg. Jag vägde 60,4 innan jul och det är första målet att komma tillbaka dit, sen vill jag ner till 58 till att börja med. Varför? Jo, för att det var en vikt jag trivdes med och kunde hålla utan några större problem. Men det får ta den tid det tar. Nu vet jag ju att jag kommer att vara väldigt stillasittande några veckor.

Jag ser på bilder att jag ser helt ok ut, med kläder på... men när jag ser mej själv utan kläder är det en helt annan sak. Och jag vill gärna trivas med hela paketet, inte enbart med kläder på. Jag vill inte bli pinnsmal, bara få en hälsosam vikt till min längd och kroppsform. Det handlar om att trivas med sej själv, gilla det man själv ser och må bra. INTE om vad andra ser, tycker och säger!

Visst är jag glad för alla kommentarer, samtidigt som jag hoppas att de ser annat än vikten hos mej. Jag skulle också vara glad om detta motiverade andra att tag i sin egen vikt, nu när de ser att det faktiskt går och att man kan göra det på lång sikt utan att krångla till det. Det behöver ju inte gå så snabbt med allt... Vi får väl se. De frågade ju hur jag gjort och jag säger som alltid; mindre portioner och mer promenader fixar det mesta. Kanske kanske har jag sått nåt frö  :-)

Hur som helst så börjar jag se ok ut i mina egna ögon, snart så...

En miljon pensionärer...

Här har det gått i ett idag!

Jag kom iväg till Ica Maxi vid 11 och det var jag och ungefär en miljon pensionärer. Jag har nog aldrig sett så många 65+ samtidigt, alla skulle tydligen handla idag. Å självklart var jag den som fick kundvagnen med puckade hjul... det funkade bra tills jag kom igenom halva butiken ungefär, där låste sej ett av framhjulen och sen var det halvt omöjligt att komma framåt. Vad gör man då? Ja, inte går man ut och byter vagn iaf, det är lixom bara att streta på och ta sej igenom på nåt sätt. Ska man se positivt på saken, så fick jag iaf extra motion  :-)

Jag var supersugen på godis och köpte hela fem bitar; tre lakritsdumle och två sockerbitar. Allt trycktes i med välbehag på hemvägen i bilen. Väl hemma blev det att plocka ur kassarna, hänga en tvätt och äta lunch. Sen dammsög jag hela nedervåningen, flyttade soffor och städade av bakom alla möbler. Dammtorkade hyllor och rensade ur en massa gamla postorderkataloger. Så nu vet jag att det är rent! Mellan regnskurarna gick jag en sväng med Baileys och sen röjde jag uteplatsen på skräp.

Rätt vad det var så kom en stor bil från UPS och parkerade utanför. Föraren bar på ett stort paket och jag blev väldigt förvånad. Vad i hela friden var detta? Vi väntade väl inget... men så kom jag på det! Det var tröjorna som vi beställde i söndags, som otroligt nog redan var färdiga. Levererade direkt till dörren och allt. Det är alltså tröjorna som vi och våra medlemmar ska ha när vi springer Vårruset. Snacka om att det gick fort! Fina blev de också  :-)

Senior och jag åkte iväg till sopen med skräpet och tog vägen förbi centrum på vägen hem för att hämta ett paket. Väl i centrum vann han en baguette, så den får bli extra tillbehör till middagen ikväll. När vi åkte hem från centrum hamnade vi mitt i en krock. Ja, alltså... vi var inte inblandade, men tre bilar brevid oss hade precis krockat och stod i vägen. Så Senior ringde Polisen och var på så sätt en god medborgare. Vi kunde inte stanna för då hade vi också stått i vägen, men vi såg att alla såg ok ut även om en av bilarna aldrig kommer att kunna köras något mer...

En himla massa har jag alltså fått gjort idag. Nästan alla tvättkorgar är tomma, tvätten är vikt och utplacerad till var och en att lägga in i garderoberna. Allt skräp är borta från uteplatsen och hela undervåningen är dammfri och skapligt i ordning. 8600 (5,5 km) steg har jag tagit hittills, men det kommer att bli många fler. Jag står nog på löpbandet under hela Lets Dance, så det borde bli 6-7 km till. Sen ska det väl vara sjutton om det inte syns på vågen på söndagmorgon. Jag byter vägdag eftersom jag inte har lust att väga mej kl 6 på måndag.

Ha en fin kväll everyhopa!
Glöm inte att gilla min sida på Facebook  :-)

Fräcka fredag!

Så var det fredag igen och jag har tagit en liten sovmorgon tillsammans med Baileys. Även om det inte är riktigt lika trist väder idag, så är det nog bara en tidsfrågan när det där regnet kommer...

Så vi får väl se hur det blir med promenaden idag. Just nu verkar den dagliga frågan vara om promenaden blir ute i naturen eller inne i vardagsrummet? Det återstår att se.

Idag är jag alltså ledig och det är Senior också, så han ska hjälpa mej med en del som ska göras idag. Vi ska handla, åka till sopen med skräp, tvätta och städa. Nu ska hemmet förberedas för min konvalescens som börjar på måndag. Sen kan jag inte göra så mycket på några veckor och då vill jag ha ordning runt mej. Att ligga på soffan och se dammflodhästarna flockas blir bara stressande. Så här ska städas!

Känner mej ganska tom på roliga eller intressanta bloggämnen just nu. Så det får bli detta korta och ganska tråkiga inlägg nu, så kanske det kommer något fyndigare senare idag. Just nu har jag lixom bara operation i skallen...

Ni får ha en bra dag, så kanske vi hörs lite senare idag. Ta hand om er!

Varannan dag

Varannan dag är det vår och varannan är det höst. Igår var det en vacker vårdag och humöret var i topp, idag är det värsta höstvädret och humöret sjönk ner i skorna. Tänk att vädret har sån påverkan på vårt (eller iaf mitt) humör.

Baileys har bäddat ner sej i min säng och vägrar att gå ut. Själv sitter jag här i träningskläder och försöker få motivation  att springa en tur på löpbandet, det går sådär... Medan jag väntar på motivationen så försöker jag skriva veckobrevet till våra medlemmar, det går också sådär... jag får ingen riktigt ordning på tankarna och texten spretar åt alla håll. Inte ens med en kopp lakritste går det bättre.

Jag gäspar så käkarna går ur led, nätterna och sömnen har väl inte varit de bästa de senaste två dygnen. Ena natten väntade jag på Junior som var på studentskiva och igår väntade jag på Senior som jobbade sent och när jag väl somnat har Martin dragit tunga timmerstockar. Så nu har jag bett Junior att sova borta på lördag så jag kan ta hans säng och få sova ut.

Regnet öser ner utanför fönstret och det känns som höst igen. Igår var det värsta vårvädret och idag är det höst, sommaren var väldigt kort i år...

Uppåtpuffar

När barnen var små pratade vi ofta om uppåtpuffar. En uppåtpuff kan vara att hjälpa någon, säga något snällt eller bara finnas där för någon. Göra något bra för någon annan helt enkelt. Just den här veckan har jag fått massor med uppåtpuffar och är så otroligt tacksam och glad.

Veckan började med att det fanns ett meddelande på min Facebook. Där stod det: "she is good mother leading by good example ,i wish u long life an prosperlity ,i too love u all 4 ever and respect u as a best mother. see my brothers as a family" Det här har Smile skrivit direkt ur hjärtat till mej och det levde jag ungefär hela dagen och lite till på. Smile är alltså en 30-årig kille i Gambia som vi träffade när vi var där i julas. Vi stöttar honom ekonomiskt eftersom han har varit sjuk och nu när turistsäsongen är över är det svårt att få jobb. Jag "pratar" (chattar på FB) med honom nästan varje dag och har hjälpt honom med en del bra kontakter i landet. Det ser ut som han uppskattar vår hjälp  :-)

Solen skiner och våren börjar verkligen ta fart. Ni som känner mej vet att när solen börjar skina, då laddas mina batterier och jag orkar nästa hur mycket som helst. Löpbandet börjar bli en vana och jag försöker gå 12000-13000 steg om dagen. Det känns i kroppen men syns inte så mycket på vågen, men jag vet att det kommer att synas även där snart. Tålamod...

På bloggen har jag fått så otroligt fin respons de senaste dagarna och jag ser hur läsarna blir fler. Lite lustigt ändå kan man tycka att någon vill läsa om ens liv och tankar. Men jag läser ju andras bloggar, så varför skulle inte någon kunna vara intresserad av min? Den där Jante är väldigt mycket i vägen ibland, så honom skippar vi tycker jag.

Även på jobbet får vi höra en massa positivt. Medlemmarna ger oss otroligt mycket positiv feedback och vi suger i oss så mycket vi kan. De närmaste veckorna blir tuffa, men med medlemmarnas hjälp kommer det nog att gå bra. Om 6 veckor ska 35 av oss springa Vårruset tillsammans  :-)

Det kommer inbjudningar och förfrågningar om jag vill vara med i olika testpaneler och prova olika grejer eller gå på olika event. Så himla kul! Roligt att få testa nya grejer och roligt att få gå på kul event och träffa nya människor. När man får ta med någon, så frågar jag runt bland mina vänner - men oftast får jag gå själv. Man träffar alltid någon på plats att prata och umgås med, så det är ok ändå.

Jag är enormt tacksam över mitt liv just nu. Det slog mej idag att jag nu är i samma ålder som min bästa kompis var när hon dog för snart 13 år sedan. Mitt i livet. Skulle jag dö nu så skulle jag iaf dö nöjd, men fruktansvärt sur för att jag inte får vara med längre. Jag har gjort allt jag måste, men har självklart mängder med saker som jag skulle vilja göra också. Men jag skulle ändå kunna säga att jag har det liv som jag alltid velat ha med självständiga och trevliga ungar, en man som älskar mej, ett bra hem och ett trivsamt liv. Jag saknar ingenting! 

Det finns så otroligt mycket att vara tacksam för och idag ska jag tänka lite extra på det. Idag njuter jag av livet, solen, familjen, hälsan och allt annat som gör livet värt att leva. Jag är en lyckligt lottad människa!

Positivt flöde

Det händer så himla mycket bra grejer just nu!
Men det får jag berätta mer om imorrn, för nu är jag så "inibomben" trött!

Måste bara säga att livet är faktiskt helt ok ibland. Särskilt när allt varit bra på jobbet och man sluppit trassel med tex bankrån... Men bara som en sån enkel grej som att få krypa ner i sin egna sköna säng med en väldigt gosig hundkille som vill ligga nära, nära.

Gonatt alla fina, imorrn väntar en ny spännande dag  :-)

Gästbloggare Stoffisen om; Spara eller Slösa?

Om ni bara visste hur mycket människor slösar på onödiga saker, och det värsta i historien är att det slösas med pengar som inte finns. Att slösa betyder inte att man gör av med pengar för min del, det handlar om att köpa saker som man inte har råd med.

Om du som läser detta inlägg tycker att det är okej med avbetalningar så dömer jag dig inte, men när jag var ung så spenderade jag pengar som om jag vore miljonär. Varje gång jag fick lön var lyckan total i några minuter, tills att jag betalade min räkningar. Det var då jag insåg att det jag valt på avbetalning blev en ganska stor summa – i slutändan. Det var lite av livets hårda skola som jag fick gå, för att vända på kronor var inte värt skorna som jag dyrt betalade med ränta. Det tog liksom aldrig slut, och för att bli av med en avbetalning var jag tvungen att använda mina sparade pengar för att bli kvitt det jag ”dragit på mig” Det kanske är därför lyxfällan som sänds på tv 3 känns lite speciellt för mig. Inte av den anledningen att jag någonsin skulle hamna där, men har man varit en slösa utan resurser så vet jag vad det handlar om. Pengar kan ge både bekymmer och lycka, med det beror på hur man handskas med de resurser man har.


Nu kommer ett tips till dig- Oavsett om du har det bra, eller dåligt ställt.

* Det finns inte något som heter billiga lån eller avbetalningar.
Att avbetala något oavsett om det inkluderar ränta eller inte, är enligt mig en ganska knasig idé att verkställa. Det är så lätt att önska sig något, men det finns en regel. Har man inte pengar på kontot som täcker det man vill köpa, bör man tänka till en extra gång.
No hard feelings, men att handla det man inte har pengar till är samma sak som att önska sig ett liv i lyx.

* Jag har aldrig fått något serverat med silversked och det har också gjort att jag vet vikten av vad en bra budget innebär. En budget är samma sak som att vara tvungen att dricka vatten eller att gå på toaletten när naturen ”kallar” Har man inte koll på sin ekonomi måste man se till att få det. Din ekonomi är viktigt för din existens, och då talar jag inte om att man ska se till att ha råd att köpa en schysst piké eller en dyr klocka, utan det köpet ska ingå i din budget. Lyx är inte att bära ett dyrt plagg, det är att ha råd att betala plagget i slutet av månaden två dagar innan lön.

* Shoppa inte när lönen kommer, gör det några dagar innan, så att du kan se vad ”din månad har kostat”.

* Jag gör alltid en budget för mina kommande utgifter tre månader framöver. Det ger en inblick hur jag kan leva, och vad jag faktiskt kan planera. Jag vill ha råd att äta en bra middag några dagar innan lön. Jag vill ta mig råd att gå förbi ett skyltfönster och se en fin jacka (och köpa den)

Hur gör Stoffisen?
Jo, han ser till att inte ha avbetalningar.
Han har tre olika konton på banken. Buffert, fondkonto, och Nöjeskonto.
Hur jag fördelar tänker jag inte berätta, men jag tar mig råd om jag vill göra något.
Buffert är precis som det låter; det otillåtna kontot att röra.
Fondkontot är där jag placerar mitt sparande för framtiden.
Nöjeskontot är det som är det jag har att röra mig med per månad, precis som det låter, med mina nöjen som inkluderar shopping, middagar ute, resor etc.

För att man ska nå en sinnesfrid i sinnet tycker jag att det viktigaste är att man amorterar på lån för att få lägre månadskostnader. Lev tufft i sex månader om ditt mål är att bli kvitt ett dyrt lån och spara därefter i en form som passar.

Jag har alltid varit intresserad av att fixa och dona med pengar. Det har också gjort att jag har råd att lyxa till med det lilla extra. Det har alla, bara man har planering och budget inom sina ramar för det är just din budget som avgör din vardag. Ett litet tips från Stoffisen som har lite av ett ekonomiskt sinne, ibland..

Men det finns ett problem, och det är att jag idag har ett mycket onödigt lån, som jag inte alls hade behövt. Ett extremt "slösalån" som jag hatar mer är pesten just nu. Men, det är bara snällt att amortera och se glad ut. Surt sa räven samtidigt som han smaskade på de giftiga bären. Allt det goda har en bitter eftersmak som man inte tänker till.

Jag är en slösa, när jag har råd.
Jag är en spara 365 dagar om året.
Hellre leva och amortera ett år för att leva i fattigdom för att sedan känna frihet.

Tack för att ni läste detta gästbloggsinlägg!
Min egna blogg
Min facebookgrupp

Det spretar kanske lite?

Äntligen har jag tid att sitta ner och skriva lite. Dagen har gått i ett, men nu tror jag alla "måsten" är fixade. Så jag har tagit en kopp te och satt mej vid datorn, hunden ligger vid fötterna  :-)

Jag har funderat på det här med bloggar och då främst min egen. Trots att ämnena spretar lite åt olika håll, så utgår allt från ett enda ställe; min familj! Det finns trots allt en röd tråd... Hela bloggen handlar om oss, var och en, som familj, vår galna hund, våra intressen och funderingar om allt som berör eller upprör.

Jag har nog inga tabun direkt, utan skriver om pengar, relationer, känslor, politik, vikt, uppfostran och en massa annat som hör livet till. Det enda jag passat mej för är att skriva allt för personligt om barnen och sånt som jag tror att de skulle ta illa upp om jag skrev om. Självklart lämnar jag inte heller ut namn på personer som jag kanske har lite funderingar kring eller detaljer om sånt jag behandlat i Tingsrätten.

Jag utgår alltid från mitt och mina egna erfarenheter och kan bli väldigt personlig, i vissa fall även privat. Som när jag skriver om vissa problem och de operationer som jag gjort och ska göra. Det är inte för att skylta med mej eller hänga ut mej själv (eller min familj), utan ett sätt att öppna upp för känsliga ämnen som många inte vågar prata om. Att skriva om tabu-ämnen kanske gör att någon mer faktiskt vågar be om hjälp och då är det värt precis allt! Så jag tänker fortsätta att skriva om kvinnosjukdomar, dålig självkänsla och bokstavsdiagnoser. Det är mitt sätt att öppna upp vårt tillknäppta samhälle och sprida informationen.

Min blogg speglar nog ganska väl hur min hjärna ser ut och fungerar. Ett virrvarr av påbörjade tankar, avslutade funderingar, och idéer som börjar som frön och slutar som stora träd. Allt genomsyras av ett stort hjärta som alltid försöker tänka på allas bästa men ibland trampar lite snett. Jag försöker hålla en positiv ton, men ibland misslyckas jag.

Frågan är om det finns något mer jag borde skriva om? Saknar ni något ämne? Undrar ni något? Ställ vilken fråga ni vill, så ska jag se om jag kan svara på den.

Gilla mej gärna på Facebook och häng med mej på Twitter  :-)

Jag gör en "ralf"...

Kommer ni ihåg Ralf från förra säsongen av svenska Biggest Loser som var så pass tjock och sjuk att han inte fick träna? Han gick istället långa promenader, typ 10 timmar om dagen, och rasade i vikt.  Första veckan gick han ner 16 kg, helt galet! Det visar att har man bara koll på maten och rör på sej så går man ganska snabbt ner i vikt. Så just nu kör jag en "ralf". Igår började jag dagen med att springa 5 km i blandad takt och det tog 38 minuter, så det blir snabbare och snabbare. På kvällen gick jag en timme till men i betydligt långsammare takt och avverkade ytterligare 4-5 km.

Igår på förmiddagen när jag drog på mej träningskläderna och mötte Martin i trappen stannade han helt plötsligt upp och sa "Va smal du ser ut!" Senast han såg mej i samma kläder var förra helgen, så tydligen omformas kroppen iaf en hel del trots att vågen inte visar så mycket. Å det är ju himla bra, för det är ju precis dit jag vill!

Jag fyndade en jättefin klänning för bara 30 kr som skulle passa bra till bröllopet vi ska på i Juni. Det stod ingen storlek i den (en rosa, tunn, långklänning) och Martin sa att den där får "boopisarna" aldrig plats i... men den var tom lite för stor! Alltså inte bara för lång, utan för lös runt om! Magen putar fortfarande lite, men inga handtag på ryggen eller rumpa som sticker ut. Så nu ska magen trimmas lite till, sen ska ett proffs få sy in klänningen åt mej  :-)

Idag hinner jag nog inte umgås med löpbandet så mycket. Däcken på bilen ska bytas, hundklor ska klippas, hemmet ska röjas och dammsugas, tvätt ska tvättas, hängas och vikas och nästa vecka ska planeras och förberedas. Men hunden ska ut och ikväll kanske jag hinner ta en tur och under dagen blir det ju en massa steg. Så vi får väl se, men 15000 steg ska jag nog få ihop. Men först blir det frukost, sen får vi se!

Ha en fin dag allihopa, i bästa fall får vi sol!

Mindre orolig nu

De senaste dagarna har bara sprungit iväg. Som jag berättat förut så går mycket just nu ut på att planera inför tiden efter min operation som jag har nojjat  en del över. Det är alltså inte själva operationen jag oroar mej för, utan tiden efteråt. Jag har inte hittat konkret information om konvalescensen och fått en mängd olika information när jag letat själv och frågat folk.

I ett landsting säger man att man ska hålla sej lugn 12-16 veckor efter operation och när jag läste det dog jag nästan lite gran. I Malous program för några veckor sedan hade man just min operation som ett av exemplen och en sjukgymnast som jag chattade med sa 6-8 veckor. Medan jag på ett annat ställe läste 2-4 veckor utan lyft och träning. Alla olika besked gjorde mej alldeles snurrig och ganska uppgiven.

Igår var jag och träffade narkossköterskan och passade då på att gå upp på avdelningen och fråga och blev lite klokare och mindre nojjig. Beskedet var att jag ska hålla mej helt lugn i ungefär två veckor, iaf tills stygnen släppt och sen känna efter själv. Däremot ska jag inte lyfta något som är tyngre än 5 kg de närmaste veckorna. De flesta blir sjukskrivna minst en vecka, men om jag måste jobba ca 30 timmar efter operationen så ska jag vara medveten om att det är ok men att jag nog kommer ha för jäkla ont. Så jag har bett Martin kolla om han kan jobba hemifrån på förmiddagen så han kan lasta bilen och köra oss dit första passet efter operationen. Att springa Vårruset 5 veckor efter operation skulle inte vara något hinder så länge jag är medveten om att jag inte kommer att kunna träna ordentligt och att jag har ett alternativ att faktiskt gå hela loppet... skulle jag?

Med de här svaren känns det mycket bättre. Jag kommer ju få mer direkta förhållningsorder av läkaren som opererar mej direkt efter operationen. Men nu vet jag ändå på ett ungefär vad som väntar efteråt och att jag helt enkelt får och kan lita på min egen kropp och känna efter. Det kommer att gör rejält ont efteråt, men det är jag mindre orolig för. Jag får helt enkelt ladda med smärtstillande. Herregud, hur illa kan det va? Jag har ju fött två barn och faktiskt nästan dött på kuppen!

Så nu har jag drygt en vecka på mej att förbereda allt; tvätta all tvätt, fylla på lagren på jobbet, handla hem det tyngsta och mest nödvändiga, kolla vem eller vilka som kan hjälpa mej att gå med Baileys osv. Allt för att underlätta för mej sen, så att jag får det lugnt och kan läka som jag ska. Det blir nog ganska mycket soffhäng på dagarna.

Nu ska jag ta en tur på löpbandet. Jag har ju både ett viktmål och ett löparmål innan operationen, så det är bara att köra igång. Ha en fin dag där ute i cybervärlden  :-)

Internationella lakritsdagen!

Idag är det verkligen en dag värd att fira, nämligen internationella lakritsdagen. Jag ÄLSKAR lakrits! Det spelar ingen roll om den är söt, salt, stark, mjuk, hård eller seg... allt går ner  :-)

Om lakrits finns det massor både att läsa och säga... just det där "säga" har mina extrabarn i Skåne och jag diskuterat en del... HUR ska det uttalas? Lackrits eller lakris? Självklart tycker mina kära skånetöser att det ska vara med kort a, alltså lackrits, men jag håller mej nog till det stockholmska och säger lakris.

På språkrådets sida kan man läsa:
"Ordet lakrits kommer från grekiskans glykyrriza, till glykys ’söt’och rhiza ’rot’. I latinet påverkades ordet av liquor, ’vätska’, och fick formen liquiritia (jämför engelskans liquorice). Vi lånade troligen in det, med lite olika stavningar, via tyskan på 1500-talet. I franskan kastades bokstäverna l och r om och bildade först formen ricolice. Eftersom lakrits ofta såldes som små stänger som liknade linjaler (règles på franska) fick ordet så småningom dagens stavning, réglisse. Även i svenskan var regliss förr en vanlig benämning för den lakritspasta som användes i till exempel hostmediciner. Pastan kunde vara vit eller brun och kallades då för jungfruskinn respektive käringskinn."

Där kan man också läsa att det inte finns något korrekt uttal, utan att bägge fungerar och är accepterade  :-)

Lakritsroten är ett av våra äldsta läkemedel och användes för mer än 4000 år sedan. Expressen skrev en intressant artikel om detta för ett tag sedan. 1991 åt vi i Sverige i snitt ett kilo per person, jag har en känsla av att den siffran är ganska mycket högre idag. Särskilt som lakritsen numera finns i så många former. En av mina favoriter är ju lakrits-te, i mitt fall blandat med hallon och vanlij - supergott! Att baka med lakrits är också supergott, sötlakrits i en citronpaj eller saltlakrits i en kaka blir hur smaskigt som helst.

Men jag har två självklara favoriter, förutom mitt te och det är polkagris med hallon/lakrits och Salmiakki som är choklad med lakritskola. Just en Salmiakki har jag köpt idag för att fira den här speciella dagen  :-)

Tycker ni om lakrits? Vilken är isf er favorit? Hur ska ni fira denna viktiga dag?

Gästbloggare Stoffe om Vänskap på internet

Bästa bloggläsarare, Marlenes läsare.
jag hoppas att ni har fått en bra start på dagen.

Förra veckan så presenterade jag mig som Marlenes gästbloggare. Stort tack för ert varma välkomnande, och det ska bli mycket trevligt att gästblogga hos Marlene varje vecka. Precis som jag skrev i min presentation så är det nytt för mig att gästblogga, men jag ska göra mitt bästa. Högt i tak är såklart en avgörande faktor i mina inlägg. Det blir roligare så.

Hur som. Marlene har gett mig ett ämne att skriva om denna vecka, och det handlar om vänskap. Närmare bestämt vänskapsrelationer på internet. Så nu ger vi oss i kast med ämnet, mina tankar och förhoppningsvis så delar ni med er av era

Vänskap. Vad är vänskap?
Jag vill börja med att berätta en sak för er. Det kanske inte låter så otroligt, men för mig är det en avgörande faktor för att jag ska kunna bygga en vänskapsrelation. Det handlar om respekt och det är A och O för att det ska finnas byggstenar till ett byggande av relation. Låt oss kalla det för grunden till ett hus. Utan en bra grund blir huset ostadigt när det blåser, likaså i en relation som handlar om vänskap.

När jag fick detta ämne av Marlene var jag tvungen att tänka till innan jag kunde avgöra vad en bra vänskapsrelation innebär. Det handlar om att inte ge sig i kast med en så allvarlig fråga utan att ha kött på benen, men nu är jag tillfreds med mitt tänk och vill dela med mig av det till er.

Jag älskar människor och då spelar det inte någon roll om det är en vän som jag har haft sedan barnsben eller att vi har funnit varandra via internet. Men detta ämne handlar om just internetvänskap så det är vad jag ska hålla mig till. Internetvänskap I LOVE IT! Det handlar inte bara om att min blogg genomsyrar kommentarer från läsare och andra bloggar, tvärtom. Det handlar om kärlek, omtanke och vänskap där en cyberkram betyder lika mycket som den man fysiskt får av vännen irl.

När jag började blogga så hade jag inte en tanke på att det skulle ge mig så många nya vänner. Allt kändes så diffust när jag tänkte tanken, och när min bloggroll växte så stod jag som en fågelholk! Är detta möjligt minns jag att mina tankar pockade på. Kan man få en relation med någon som man praktiskt taget inte känner?!
Jo, det kan man, om man är öppen i sinne och ser andra människor.

Min blogg, och det är precis vad jag främst ser som röda tråden till mina internetvänskaper har inte bara gett mig vänner, utan även mycket insikt. Jag läser många bloggar och den röda tråden finns inte hos diverse bloggare. Den ena är inte den andra lik, och det är just det som har fått mig att inse att internetvänskap är möjligt! Jag hade aldrig fått förmånen att lära känna Marlene (det är jag säker på) ifall min blogg Stoffisen inte exciserade. Och, så är det med många av mina bloggvänner.
Internet är en online diary! Särskilt bloggar.

Ibland kan jag nästan känna att mina läsare känner mig bättre än mina verkliga vänner. Allt från glädje till tårar är min resa, och det delas till människor som är mina vänner som jag inte har träffat i verkliga livet. Relationer.. Det är knepigt att sätta fingret på hur en relation ska vara, det är som att lägga ett pussel som aldrig blir klart. Man lär känna någon, man tycker om, men man ska inte heller glömma att det ibland visar sig vara motsatsen till det man under en tid skönmålat. Man ser det hur en person formulerar sig, acting och uppförande, och ibland har jag blivit förvånad över vänskapen som vi byggt upp. Det är egentligen inte så mycket mer annorlunda än vännen man har irl.
Så, en internetvän är en fin vän.

Det blir på en annan plattform, då man lär känna en person direkt via en datorskärm. Man får direkt uppleva känslor, glada som ledsna, samt ett direkt inhopp i deras liv. Jag kan inte annat än att säga att jag älskar det! Det blir äkta och många av mina internetvänner har fått agera bollplank under min resa i bloggsfären. Man kan jämföra det som att besöka en psykolog, man får prata, ventilera utan att behöva träffas. Det låter kanske som att jag utnyttjar mina internetvänner, men så är inte fallet - givande och tagande. Ja, och i den gråa vardagen också.

Så JA, jag älskar mina bloggvänner mycket.
Inte bara för att dem ger så mycket energi, men också för att jag känner till mycket i deras vardag som jag känner i hjärtat. Vänskap - ja!

Men jag vill även ge ett varningens finger gällande internetvänskap.
Man ska verkligen tänka på vad man delar med sig av, för den respekt du känner för andra är inte alltid samma sak för motparten. Men å andra sidan så är ju verkligheten med vänner som ibland sviker inte heller långt borta alla gånger. Det har vi nog alla någon gång upplevt.

Tack för att ni läste mitt första blogginlägg hos Marlene.
Vi ses nästa vecka.
Om ni vill hälsa på hos mig hittar ni mig här.
Ps: och vill ni hänga på till 100% så gilla gärna min facebooksida .

Kärlek till Dig, och glöm inte att vara rädd om dina vänner,
Oavsett om det är en vän som du träffat i verkliga livet. Eller inte.
Stoffe

Hamnade mitt i ett bankrån!

"Min" Poliskille pratar med sin överordnade.

Vissa dagar blir inte riktigt som man tänkt sej, igår blev det helt galet alltihop!

Jag kom till Haninge vid 15-tiden och Martin stod och väntade på mej vid parkeringen. Vi gick tillsammans till lokalen och insåg att vi glömt en massa saker hemma. Så jag ringde mina föräldrar och bad dem hämta allt vi glömt och komma med till oss i Haninge, annars hade vi inte kunnat ta hand om alla nya som vi misstänkte skulle dyka upp.

Medan vi packar upp och gör ordning för klass så hör vi ett jäkla liv utanför fönstret och tittar ut. Just då syns inget mer än att folk tittar åt vårt håll och det låter en massa. Vår lokal ligger dörr i dörr med Nordea i slutet på en lång byggnad. Inom bara någon minut hör vi sirener och massor med polisbilar kör upp vid huset. Ganska snart kommer även en ambulans och vi ser hur polisen börjar spärra av området. Några av våra medlemmar har redan kommit och står och väntar och en av dem pratar upprört om att det varit bankrån bara några meter från oss.

Vi kör igång som vanligt, men får höra att resten av våra medlemmar inte får komma in eftersom Polisen spärrat av vår dörr. Varpå jag går ner för att kolla läget och prata med Polisen. Mycket riktigt. Trots att man redan tagit hand om buset/rånare så har man ändå spärrat av långt mer än man behöver. Vi delar dörr med tandläkaren som kommer ut halvt skogstokig och skäller på Polisen. Jag försöker att prata med den stackars Polisaspiranten som bara är beordrad att hålla uppsikt över avspärrningen. Jag föreslår en annan avspärrning som gynnar oss, men inte förstör något för dem och polisen håller med och pratar med sitt befäl. Men får nej. Jag ser hur ambulanspersonalen kommer ut med en skadad person inlindad i en filt bara någon meter från mej.

Våra medlemmar står bakom en avspärrning ca 20 meter ifrån mej och hejjar på. Jag ropar till en av dem att gå till baksidan och se om det inte finns en dörr där, vilket hon gör. Det finns en dörr, men den är tydligen låst. Jag ber att få prata med ett befäl, men nekas. Det är alltså så dumt att Polisen bara dragit tejpen på enklaste sätt för dem, utan minsta tanke på att det finns många som blir berörda. Jag säger att jag är nämndeman i Tingsrätten och mycket väl förstår vilka rutiner de måste ha, men att i detta fall kan tejpen dras på annat sätt och minska besväret för oss andra. Jag ber dem att åtminstone ge mej en tidsuppskattning på avspärrningen iom att de redan gripit buset och kört iväg med honom.

Jag pekar på hela skaran med människor, som nu är ca 50 medlemmar som ska in till oss och säger "Det är min lön som står där, nu vill jag ha besked". Tandläkaren säger att det står 10 sysslolösa tandläkare och att de väntar flera akuta besök. Jag visar hur man kan dra tejpen på annat sätt, som gör att vi alla kan sköta vårt jobb utan att störa Polisen och aspiranten håller med och pratar med sitt befäl ytterligare en gång. Den här gången hjälper det och avspärrningen hävs, jag tackar för hjälpen och springer tillbaka. Medlemmarna väller in och då ringer mamma och säger att de är framme med grejerna, så Martin springer ner och hämtar dem.

Allt är nu rejält försenat men eftersom alla vet vad som hänt, så är det ingen som säger något om att lektionen startar några minuter för sent. Alla har kommit in säkert, blir vägda och får sitt material. Men fler än vanligt sitter kvar på lektionen och det pratas väldigt mycket. När vi tagit hand om alla inklusive de nya är vi helt slut. Det står fortfarande någon polisbil kvar utanför, men nu är det lugnt och vi pustar ut. Vi lyckades få in alla 70 pers i nästan utsatt tid trots allt som hänt. Det är tur att vi är samarbetade och vet exakt vad vi pysslar med. Det är också tur att jag inte är rädd för att prata med Poliser eller andra "höjdare" så att man kan lösa grejer och situationer.

Efter allt detta skulle vi ju ha en klass till och efter den kunde vi äntligen åka hem. Väl hemma stupade vi i soffan, kollade lite tv och åt något. Sen dök jag i säng och tvärslocknade! Sov dåligt och vaknade med huvudvärk.  Nu ska jag ut och gå med Baileys och hoppas på ett lugnare arbetspass ikväll. Jag har haft nog med spänning på jobbet för ett långt tag framöver.

Ibland blir det...

... inte riktigt som man tänkt sej... Stoffisen skulle ju gästblogga idag, men ligger med migrän och kan varken tänka eller skriva. Så inlägget kommer när han är pigg och glad igen. Under tiden väntar vi tålmodigt och önskar honom att krya på sej.

Här hemma är det mesta som vanligt. Baileys och jag är ensamma och har precis varit ute på en skön promenad i solen. Dagen började med en liten löptur på löpbandet, bara 2 km... men ändå. Det är iaf bättre än 1 som det var förra veckan. Nu ska de där 2 kännas ok innan jag går upp till 3... vågen visar ingen större skillnad, men det märks på kläderna att det händer något. Byxorna trillar ner och jag måste leta fram ett skärp för att hålla dem på plats. Om jag inte vill se ut som en fjortis med gällivarehäng förstås. Nya joggingskor inköptes igår, fina lila. De satt himla bra, inga skavsår... men sprang inte så långt eller fort som jag trodde. De kanske bara behöver vänja sej lite vid sin nya matte?

Jag läser om förslaget att jobba tills man är 67 och gillar det inte! Jag förstår hur man tänker rent samhällsekonomiskt, men jag kommer med säkerhet inte att bli en av dem som jobbar så länge. Men jag kan ju välja, alla kan inte det. Eller? Jag har ju trots allt planerat halva mitt liv för en tidig pension genom olika pensionsavsättning när jag haft bra jobb och ett billigt boende redan nu. I många fall handlar det ju inte om inkomster utan om utgifter. Sen finns det ju många som vill jobba länge som älskar sitt jobb och har sin sociala tillvaro där. Jaja, många sidor av frågan finns det och tål att tänkas på.

Nu blir det lunch ute på trappen och sen ska jag plocka ihop mej för att åka och jobba. Det känns faktiskt helt ok så här 259 dagar innan jul  :-)


Ps. Ni får gärna gilla min blogg på Facebook, så ser ni direkt när den uppdateras.

Motivationen har återvänt!

Jag är så taggad just nu. Motivationen har återvänt rejält och just nu kan inget eller ingen stoppa mej! Veckans vägning visade 0,4 ner, så nu är det 1,5 kg till vikten jag hade innan jul och 2 kg till mål. Det skulle jag vilja fixa innan 1 Juni då vi ska på bröllop, men jag skulle gärna klämma 2 kg till...

Å just nu känns det faktiskt inte omöjligt alls. Jag har snöat in totalt på mitt löpband. Jag kan stå där hur länge som helst och bara gå och gå... idag var det Oprah och jag som gick 5 km på drygt 50 minuter. Tanken är att gå de där 5 kilometrarna dagligen så att de blir lättare och lättare och däremellan springa så ofta och långt jag orkar. Kan jag gå 5 km på 40-45 minuter så är det ok tycker jag. Men innan operationen (22/4) är min förhoppning att jag ska kunna springa hela sträckan. På fredag ska jag träffa operationsplaneringen och då får jag veta hur livet efter op ser ut och när jag får börja springa igen. I värsta fall får jag väl gå Vårruset? Men då vet jag iaf att jag orkar göra det på en helt ok tid.

Så just nu är jag ganska insnöad på det här med motion, vikt, mat och operation. Jag har två veckor på mej att göra allt så bra som möjligt och helt enkelt köra skiten ur mej innan jag blir liggande på soffan i minst en vecka. Jag försöker dessutom att planera och förbereda jobb och allt här hemma, så att den där tiden i soffan ska bli så lätt som möjligt. Jag kommer inte att bli sjukskriven, det går helt enkelt inte. Annars blir de flesta sjukskrivna 2-4 veckor, men jag kan ju inte ställa Martin i skiten. Därför måste vi planera så att jag kan fortsätta jobba trots allt. Problemet är att jag inte får bära mer än max 5 kg de närmaste 4-6 veckorna efter op och bara väskorna som ska med till jobbet väger minst det dubbla. Så jag fnular på att sätta en låda på en pirra och lägga väskorna i... det kanske funkar?

Som det känns nu så är det på nåt sätt 2 veckor kvar av mitt rörliga liv och jag måste göra så mycket jag bara kan tills dess. Så jag nördar in på mitt löpband, min våg och min mat och vet ni? Det känns så himla bra!

Vicken bra helg!

Nu har min nya bästis Löpbandet bott hos oss en vecka och vi trivs så otroligt bra med varandra. Så gott som varje dag har vi umgåtts och börjar nu lära känna varandra riktigt bra. I fredags gick jag 7 km medan vi tittade på Lets Dance och i går gick jag 6 km tillsammans med Lasse Kronér och hans femteklassare.

Att gå framför tv´n funkar hur bra som helst och då spelar det ingen roll om det är kallt och mörkt ute. I morse fick jag ett ryck och sprang 3 km direkt när jag vaknade. Eller... jag sprang 2 km och gick 1. Att orka springa 2 km utan att stanna var ett tag sedan... det är det jag gillar med löpning. Man ser resultatet fort och förbättrar konditionen märkbart efter bara några dagar. Nu har jag två veckor på mej att klara 5 km, vi får väl se hur det blir med den saken.

Jag är iaf väldigt glad över att vi äntligen tog beslutet att köpa ett löpband och att det funkar så himla bra. Visst, det tar upp halva vardagsrummet, men så länge det används så får det vara så.

I går hade vi ett litet rally på fömiddagen, då vi hämtade grejer i stan, handlade och kastade skräp. Idag fortsatte pysslet med att dammsuga, plocka mer tinad hundskit på tomten, ta fram utemöblerna och städa på uteplatserna, spola av bilen och gå med hund. Så nu är vi redo! Fasadflaggan är på plats och vi är redo för våren! Nu är det dax!

När upphör föräldraansvaret?

 

Inatt blev det inte mycket sömn och den här gången berodde det inte på mej! Eller gjorde det kanske det? Jag kunde inte sova eftersom yngste sonen inte kommit hem och då är ju frågan; ska man ligga vaken och vänta på en 18-åring? Han är väl myndig och klarar sej själv?

Riktigt så funkar inte jag. Jag tycker att det tillhör föräldraansvaret att se till så att ungarna ligger i sina sängar på nätterna, innan de är 18 och då när de väl kommit till myndighetsdagen så stänger man ju inte bara av den här vanan att vänta in ungarna. Jag kan helt enkelt inte sova när jag vet att killarna är ute och ska komma hem, det är en helt annan sak om de sover borta - då somnar jag gott. Mina ungdomar brukar dessutom vara bra på att höra av sej, men så var det inte inatt.

Jag vet att vissa föräldrar somnar gott utan minsta fundering på vad som händer med deras barn. Jag förstår det inte. Igår när jag inte fick svar på mitt sms vid 01.25 fick jag upp en massa bilder på honom ligga både rånad och misshandlad nånstans, jag menar... Tumba är ju faktiskt inte Sveriges lugnaste plats direkt. Ibland är uppdraget i tingsrätten en belastning faktiskt, jag vet lite för mycket om vad som händer här... Efter kanske 10 minuter skickar jag nästa sms och får då ett lite lätt surt svar att han kommer snart. Jag frågar om han vet att han ska upp och träna om 6 timmar och då kommer det ett ännu surare svar och jag skriver att jag ursäktar att jag bryr mej... sen går jag och lägger mej och några minuter senare kommer han hem.

Jag vet att vi föräldrar ofta är parasiter i våra barns liv och igår var alltså ett sånt tillfälle. Men det har varit min skyldighet fram till nyss och är till viss del så länge han bor hemma. Jag tänker inte strunta i honom bara för att han fyllt 18. Nu kan man ju tycka att hans ansvar borde vara större som myndig och att han borde kunna tänka själv, vilket han brukar göra... jag vet inte riktigt vad som hände inatt faktiskt... Men att ligga där och vänta och faktiskt inte kunna sova är inte något man väljer, det bara är så. Jag vill veta att mina barn är säkra och mår bra, oavsett hur gamla de är. Att de fyllt 18 innebär inte att det bara är att koppla bort den känslan.

När jag bodde hemma var det alltid min pappa som hämtade eller mötte mej när jag kom hem på nattkröken. Vi hade hund, så han passade på att rasta hunden en sista gång och möta mej vid tåget. Han har hämtat mej även efter att jag flyttat hemifrån och alltid funnits där om jag eller killarna har behövt det. Så för mej är det naturligt att det funkar så här, kanske inte så vanligt - men hos oss är det och har alltid varit så.

Allt detta handlar ju om kärlek och trygghet. Man vill ju att det finaste man har ska komma hem säkert. Det handlar inte om att man är sträng förälder och vill ha kontroll.

 Hur funkar det hos er och vad är era tankar om detta? Ni som har äldre barn, hur har det funkat hos er? Ni som har yngre barn, hur tror ni att det blir? Hur har era egna föräldrar funkat? Å det mest spännande av allt: om det finns någon yngre som läser detta; hur gör era föräldrar och hur vill ni att de ska göra?

En ganska tråkig dag

Har absolut inget att skriva om idag, eller jo... det har jag, men jag orkar inte få till ett inspirerande och tankeväckande inlägg just nu. Så det får bara bli ett kort inlägg om dagen helt enkelt, så ni vet att jag lever.

För andra dagen i rad var jag tvungen att gå upp i ottan för att återigen vara i Tingsrätten, pigg, alert och redo för att ta bra beslut. För andra dagen i rad blev allt försenat... och för andra dagen i rad blev det sushi till lunch  :-)

Martin var hemma från praktiken eftersom han inte kände sej helt ok. Han går runt och fryser och känner sej helt väck i skallen, lite som vanligt med andra ord *fniss* Det kändes lite ovant att komma hem och ha honom hemma, det var ett tag sen. Jag börjar vänja mej med att vara ensamma hemma om dagarna, snart blir det ju så jämt.

Efter lunch däckade jag totalt. Jag kraschade i säng och sov i två timmar. Den lilla tuppluren blev lixom lite längre än planerat. Jag som skulle köra skräp, fixa ute på altan och en massa annat. Men men, helgen är ju flera dagar så det får vi väl fixa imorrn då. Jag lyckade isf fixa en massa jobb nu på eftermiddagen, sånt som jag borde gjort under påskhelgen men helt enkelt struntade i. Nu är det iaf gjort!

Resten av kvällen spenderas i tv-soffan. Senior jobbar och Junior är på nåt skoj hemma hos sin tränare. Så vi är ensamma hela kvällen och kan vräka oss ordentligt. Kanske tar en tur på löpbandet, fick precis veta att det är 77 dagar kvar till midsommar... hepp!