Vattenfasta... eh va?

I tisdags var jag på Ulrika Davidssons releasefrukost av hennes nya bok Kickstart. Ulrika har gått från GI,  till LCHF, 5:2 och nu detta. Var och en blir salig på sin tro, men hur trovärdigt är det när man hoppar mellan olika metoder?

Jag är intresserad av kost och de olika metoder som finns för att gå ner i vikt, men jag vidhåller att det inte finns några genvägar eller mirakelkurer och att det enda som funkar i längden är sunt förnuft och uthållighet. Visst kan man hoppa på någon av Ulrikas 7 kickstarter, men sen då? I inledningen på boken står det: "Istället för att svälta dig med pulverdieter och gå omkring och vara vrålhungrig får du nu kostplaner som låter dig äta så att du blir mätt och mår bra under hela perioden som du valt att satsa på ett kickstartsprogram". Det låter ju bra, ända tills man ser att kostplanerna gärna ska startas med en vattenfasta på fyra dagar.

Vattenfasta?! Det är ju egentligen genialt och tvärsäkert! Klart man går ner i vikt! 4 dagar med enbart 2-3 liter vatten om dagen är ju ett tvärsäkert sätt att gå ner några kilo på kort tid. Vatten innehåller ju som bekant inte en enda kalori... så det måste ju vara den mest effektiva metod som finns. Att ingen kommit på det förut! OM, jag säger OM, man blir för hungrig så är det tydligen ok att ta LITE misosoppa. OM man blir hungrig alltså... klart som f-n att man blir hungrig!

Ulrika varnar dock för all form av träning under de här fyra dagarna och det är ju klokt av henne. Man ska vila mycket och inte utsätta sej för fysisk aktivitet. Jag skulle nog avråda från arbete och umgänge också, för hjärnan kommer inte att funka och man blir nog rätt irriterad.

När man väl kör igång med kickstart så ska man gärna inte fokusera på något annat än kuren. "Har du en middag inbokad mitt i kickstarten så får du antingen avboka den eller flytta den, eller så får du faktiskt ta med dig din egen matlåda den kvällen". Det låter ju sådär kul... För att följa Ulrikas program borde man alltså ta ledigt och isolera sej, då kommer det att funka skitbra! Men sen då... vad händer efter kuren? Snabbkurer och kickstarter i all ära, många vill gå ner snabbt i vikt och det är kanske där pengarna i viktindustrin ligger. Men är det verkligen det vi vill i längden?

Är det inte så att vi faktiskt vill hitta ett sätt där vi både går ner i vikt och mår bra? Å vet ni? Det finns faktiskt ett sånt sätt! Det kallas för Viktväktarna och med det har Martin gått ner 60 kg och jag 12. Å grejen än att vi hela tiden fått äta gott, varje dag! Vi har kunnat jobba, träna och umgås med folk helt normalt och vi håller vikten även efteråt.  Visst, man går inte ner 4 kg i veckan, men man slipper att gå hungrig och man kan äta precis vad man vill - även om det är i begränsad mängd. Å ja, jag jobbar på Viktväktarna och blir alltså även jag salig på min tro.

Men ett är iaf säkert; jag skulle inte vara människa om jag var tvungen att vattenfasta. Då skulle det inte gå att ha mej i möblerade rum, men jag håller med om att det förmodligen är det mest effektiva sätt som skapats att gå ner i vikt. Å med sagt så vill jag även klargöra att Ulrika är en jättetrevlig och söt tjej, inget ont sagt om henne alltså. Frukosten och sällskapet vi fick var förstklassigt och nu kommer jag förmodligen aldrig mer bli bjuden på något liknande eftersom jag skrivit negativt  :-)

Ett år äldre igen

Så blir jag ett år äldre igen :-)

Återkommer under morgondagen med ett eller flera inlägg om veckans event jag varit på, de ena väldigt gott och det andra... Vete sjutton. Stay tuned!!!

Ha det bäst medan jag fyller år lite :-)

Tiden bara springer iväg!

Jag lever! Herregud va tiden springer iväg, de senaste dagarna har varit helt hysteriska. Jag tycker egentligen inte om när det blir för mycket att göra, även om det är roliga grejer - men det har varit alldelels för roliga grejer att säga nej till så jag får stå för konsekvenserna. För konsekvenser blir det...

Både tisdag och onsdag har bjudit på roliga event. Men de har också bjudit på tidiga mornar... VÄLDIGT tidiga för att vara mej. Nu har jag haft turen att sova gott hela två nätter på raken, och det gör ju saken betydligt bättre. Så det har funkat, men jag har varit väldigt enkel att söva efter jobbet kan man väl säga. De två eventen ska jag skriva mer om sen.

Idag är det torsdag och min helg har börjat. Men ledigt är det inte! Jag fick en liten sovmorgon men sen var det bara att snygga till sej och dra iväg till Järna Vårdcentral och Dr Kompis. Han tog fram stora skalpellen och gick loss. Plastikkirurgen ville ha mej lite tillsnyggad innan operation, så ett gäng födelsemärken och andra små hudförändringar skulle bort. Att ligga framför sin kompis med bar överkropp med han flyttar undan "behagen" för att komma åt är väl inte riktigt naturligt, men det var ganska ok. Man märker när han är en kompis och när han jobbar, han är ett proffs.

Det tog ju en stund och vi pratade om barnen, han har fem stycken och jag 2-3 stycken att gå igenom så det tar sin lilla tid. Sköterskan kom med en och annan kommentar och tyckte nog att det var ganska skönt att det inte va så formellt, utan ganska avslappnat. Hon lappade ihop mej efter att han skurit sönder mej, sen pratade Dr Kompis och jag lite i enrum om hur vi ska gå vidare med utredningen kring fibromyalgin och lite sånt. Han fick se mina nya skor också förstås och kunde konstatera att det går framåt med mina små tillkortakommanden. Så fick jag en kram och ett "ses snart igen", då jag har tid att ta bort stygn och påbörja utredningen om någon vecka.

Mina nya skor ja... runt jul var jag helt slut i höfterna efter bara 3-4000 steg och jag var sååå frustrerad. I tisdags tog jag 11 500 steg och igår över 13 000 steg och jag kände ingenting alls i höfterna! Det här med att ha lika långa ben är ju faktiskt himla bra! Nu ska jag bara få den där kortisonsprutan i ena höften, så ska jag nog kunna springa snart igen  :-)

Jag längtar till sommaren och konstaterar att vi snart klarat oss helskinnade genom januari också. Snön som kom var inte i någon större mängd, så den här vintern kanske blir ganska bra trots allt. Om två månader kan vi börja skönja våren och då jäklar vill jag må bra! Å jag gör verkligen så gott jag kan. Tidigare var det en plåga att gå upp tidigt och att åka in till stan var i många fall helt omöjligt. Jag var för trött och jag mådde för dåligt, varenda liten utflykt tog rejält på krafterna och därför avstod jag. Det är jobbigt att gå upp tidigt nu med, men resorna in till stan är inget som helst problem och särskilt inte när det finns någon att möta upp som man går tillsammans med resten av vägen. Annelie, Nadja och Gunilla har verkligen hjälpt mej på vägen att bryta en del av den isolering som tidigare fanns. Det är jag enormt tacksam för!

Imorrn fyller jag tydligen år, så jag ska väl ta en svängom med snabeldraken och flytta lite på dammflodhästarna som är på väg att ta över hemmet. Men sen blir det nog en tupplur, hunden har redan tagit plats i sängen  :-)

En annan relation

En lycklig 1-åring, 1996.

Idag fyller min yngste son 19 år.
Han den där lille parveln som föddes med
jättestora fötter och ett stort leende  :-)

Nu har jag bara tonårsbarn ett år till, sen är även den tiden slut. Å jag måste säga att det är en helt annan sak att vara förälder till vuxna barn än till småttingar. Relationen förändras och förbättras en hel del. Vi är numera på en helt annan våglängd och respekterar varandra på ett helt annat sätt än förut. Det är helt enkelt mycket roligare med vuxna ungar än små.

Med småbarnsåren bakom mej, kan jag med facit i hand säga att den tiden som varit bäst har varit de första 2-3 månaderna, när de var runt 4-5 år och nu.  6-åriga dramaqueens och pubertala stinkbomber går bort! Man brukar säga att varje ålder har sin tjusning, men jag tycker faktiskt inte det. Jag tycker att vår relation bara blir bättre och bättre med tiden. Särskilt sedan yngsten flyttade hemifrån. Jag gillar att se honom vuxen och att ta ansvar, det är ju det jag hela tiden strävat efter att lära honom. Och jag slår mej för bröstet och säger att jag lyckats himla bra med det! Nu ska bara äldsten också hitta något eget...

Min yngste son är den som är mest lik mej och som jag haft flest konflikter med, men samtidigt ändå kunnat ha bra snack med även när vi varit rejält osams. Det har inte varit så lätt med alla dess sjukdomar och skit som han dragits med, men som är väldigt mycket bättre nu. Det var värsta när han hade huvudvärk konstant i mer än ett år och man inte kunde hjälpa honom. Men vi kom igenom det med och nu står han som stolt radhusägare med fast jobb, bil, mc och orm.

Jag är så oändligt stolt över mina barn! Mina småskruttar som berikat mitt liv, gjort mej till en bättre människa och som alltid funnits där som min tröst när livet varit tufft. Vi har varit tighta och hjälpa varandra genom knepiga grejer och alltid kommit ut hela på andra sidan. Nu är de vuxna. Å jag som inte tycker att jag åldrats särskilt mycket, det är lite konstigt. Jag ser ju att de bli äldre och kan räkna deras födelsedagar, men jag känner mej inte särskilt mycket äldre idag än för 19 år sedan. Jag stannade nånstans runt 25-30 tror jag  :-)

Å andra sidan är jag en av få som faktiskt ser fram emot att åldras och att komma in i den gyllene medelåldern. Jag är helt säker på att livet har så enormt mycket att bjuda på och att jag kommer att få uppleva fantastiska saker tillsammans med mina vuxna söner. Den ena fortfarande med stora fötter och ett enda stort leende, numera 19 år gammal.

Grattis min stora lilla älskling på din dag!

Strul med sömnen

Som ni kanske kommer ihåg så har jag en sömnstörning. Jag har en oförklarlig sömnapné som inte går att behandlad. Jag är alltså konstant trött och när jag sovit extra dåligt några nätter blir jag rätt kokko i skallen.

Sedan förra helgen har Baileys trasslat mellan 01 och 04 på nätterna, vankat runt mellan rummet och våningarna och varit allmänt orolig och jag har förstås varit så trött att jag känt mej helt död visa dagar. Igår sov han normalt igen och så även inatt, så nu har jag fått tillbaka både energi och tankeverksamhet och är nästan normal igen. Så skönt!

Ni anar inte hur puckad i skallen man blir när man inte sover. Man kan inte tänka, man blir irriterad, känner sej frusen och sjuk och en massa annat. Efter två ganska normala nätter har jag tagit en långpromenad med hunden, städat av i köket, kört en tvätt och gått igenom mängder av mail och annat småfix. Tänk att sömn gör så mycket!

Jag har testat mina omgjorda skor och de funkar faktiskt himla bra även om det känns lite mysko att ha två lika långa ben. Jag har ju aldrig haft det... så nu får vi se hur träningsvärken är imorrn. Det knäppte nästan inget alls i höften, så vi får väl se på måndag om Dr Torsten fortfarande tycker att kortisonsprutan ska in där eller ej. Han ska få kolla på min tumme också, för den har helt plötsligt börjat göra ont. Ser ni vad duktig jag är? Jag kollar upp det som känns fel! Kors i taket  :-)

Så medan energi finns passar jag på att få saker gjorda. Ska strax äta lunch och sen iväg och handla. Min mamma fyller år, så kvällen går åt till att fira henne. Bara en vecka kvar med födelsedagar, sen ska jag ta tag i vikten på riktigt igen. Just nu försöker jag bara att minimera skadorna... Skulle jag få en kallelse till plastikkirurgen nu skulle det vara kört kan jag säga... två kilo måste bort! Men den här veckan har iaf börjat bra med motion och bra mat. Kunde vara värre...

Alltså: dags för lunch och sen handla, kanske finns det tid för en liten tupplur på soffan också... kanske... Ha en riktigt bra dag everyhopa!!!

Värden i livet

Jag vet inte vad ni tycker att meningen med livet är. Ni kanske gillar att omge er med vackra saker, senaste tekniken, dricka dyra viner osv. Men jag vet också att många av er, precis som jag, ser världen med lite andra ögon...

För mej är saker inte alls viktiga. Jag märker det mer och mer faktiskt... jag köper färre och färre grejer och tycker mest att prylarna är i vägen. Jag blir ställd när folk fyller år eftersom jag inte vill ge bort saker, utan något som de istället kan göra och minnas en längre tid. Jag kan till och med bli irriterad på människors ytlighet och habegär, trots att det inte är min sak att bestämma hur folk ska leva. Det är ju faktiskt inget jag har med att göra.

Så vad är då viktigt för mej? Vad ser jag som värden i livet? Gemenskap förstås, upplevelser och minnen. Men framför allt vill jag göra gott! Jag vill vara med och förändra människors liv och ge av mej själv och min tid och sedan se en annan människa växa och blomma. DET är häftigt! Det betyder så oändligt mycket mer än att köpa en ny soffa eller dricka dyra viner. Det ena behöver å andra sidan inte utesluta det andra, men för mej gör det nog det. Bla eftersom jag inte har behovet av de där dyra vinerna  :-)

Ta bara ett sånt enkelt exempel som vårt jobb. Vi hjälper människor att gå ner i vikt och ja, vi får betalt för det. Men det är inte det som är grejen, för jag hjälper även folk i min närhet att tappa kilon - helt gratis. Vi har medlemmar som kämpat länge för att bli gravida och i några fall har som krav att gå ner några kilon för att börja sina IVF-behandlingar. Nu har vi 7-8 stycken som gått ner 6-7 kg och som blivit gravida helt och hållet av sej själva, utan behandling. Deras kroppar behövde inte mer skjuts än så och nu växer ett nytt liv i deras livmoder. Å detta mirakel får vi vara med om! Så fantastiskt! Vi är värsta bebis-fabriken  :-)

Vi har vår lillpojke som vi har förmånen att följa på nära håll. Vi vet inte hur länge vi får ha honom, men så länge följer vi hans tankar, utveckling och hans väg genom livet. Genom att prata mycket sår vi små frön i hans huvud som han funderar vidare på och rätt vad det är så kommer en kommentar om något han funderat på som vi pratat om. Även detta får vi betalt för, men det är inte det som är viktigt här heller. Det viktiga är att man ger plats i sitt hem och hjärta för en liten människa som behöver lite extra stöd och hur mycket man får tillbaka genom att göra just det. Våra samtal är fantastiska!

Men sen har vi det riktigt stora och som fyller mitt hjärta med värme och glädje, men också en hel massa oro... Det är Smile och vår familj i Gambia. De är så långt borta, vi kan bara hjälpa dem ekonomiskt och genom goda råd via chatten på Facebook. Vår försynte 31-årige Smile som är vänligheten själv och som bara vill hjälpa sin familj (13 personer) och särskilt sin mamma och syskonen. Han sliter med timmer i skogen i Senegal, ett hårt och farligt arbete. Den hjälp han får av oss går oavkortat till familjen i form av medicin, skolmaterial, mat eller kläder. Vår svenska vän som bor i Gambia hjälper oss att ge honom pengarna, så att vi slipper alla administrativa avgifter och vi kan vara säkra på att pengarna går till rätt person.  Hon träffar honom personligen varje gång han hämtar sina pengar och kan kolla att allt är ok med honom och att pengarna går till bra saker.

Att hjälpa och stötta en annan människa är för mej något av det finaste man kan göra. Att sätta sej själv åt sidan och SE en annan människa, lyssna och finnas där. Det är ju så enkelt och kostar inget mer än tid. Det finns så mycket man kan göra; bre mackor och hjälpa till vid något soppkök, sticka sockor och ge till någon som fryser, nattvandra eller öppna sitt hem för barnens kompisar. Det behöver inte vara så svårt...

Jag gör vad jag kan och hoppas kunna göra ännu mer med tiden. Vår förhoppning är att vi ska ha råd att åka tillbaka till Gambia i höst och då ta med oss så mycket vi kan till Smile och hans familj. Det är vårt sätt att hjälpa och ger mervärde i vårt liv. Hur hjälper du och vad är viktigt i ditt liv? Är det viktigt att hjälpa?

Jag pryd? Lite bara...

För ett tag sedan fick jag en inbjudan till Årets Pinsammaste Event. Ok tänkte jag... spännande... fixar jag det...? Jag har inga problem att prata underlivsfrågor, men det där med sex det håller man lixom för sej själv och har lampan släckt typ... Men va sjutton, man måste ju utmana sej själv lite, så jag tackade ja!

Ann Söderlund skulle vara konferencier och då blir det ofta roligt och lättsamt. Så var det även idag. Vi skulle vara på restaurang Grill på Drottninggatan och jag kom dit strax innan det skulle börja. Vi var inte så många så vi fick plats i restaurangens vinkällare, där vi serverades supergod mat. Det var olika sallader, grillad kyckling, räkor och olika såser. Till efterrätt fick vi snipp-cupcakes.

Medan vi andra slukade maten pratade Ann och panelen om pinsamheter och vi fick veta det mesta om svamp i underlivet och att man numera kan köpa medicin receptfritt på apoteket. Det var mycket skratt och inte alls så genant som jag trodde det skulle bli. När vi ätit skulle vi måla vulvor och sätta upp våra konstverk på en stor tavla. Bästa teckningen vinner en SPA-dag, så nu hoppas jag ju på att jag ska vinna. Jag som knappt vågade mej dit  :-)

Efter lunchen satt jag, Annelie och ett par andra bloggare kvar och pratade en stund. Det var himla skönt att stället var tomt i övrigt och att vi inte var så många. Det gjorde att man kunde prata ordentligt och lära känna lite nytt folk. Vi fick våra goodiebags och knallade hemåt.


Martin mötte mej vid tåget och nu blir resten av dagen riktigt slapp.
Soffan lockar... det blev inte så mycket sömn inatt. Så soffhäng, tv och god mat låter som en bra plan efter en lunch med snippor  :-)

Tack Loppi för en himla trevlig dag och väldigt god mat!

PS! Nu är det bara ett dygn kvar att tävla om tre signerade böcker. Vinstchansen är stoooor, missa inte!

Längden har betydelse...

Den som säger att storleken inte har någon betydelse har halvrätt, däremot har längden en stor betydelse... hur menar jag nu då? Ja, inte pratar jag om det DU tänker på  :-)

Jag har ju alltid vetat om att jag har olika långa ben, men jag har egentligen inte vetat hur mycket skillnaden påverkat mej. Att jag haltat när jag gått har jag knappt märkt, det har jag ju alltid gjort... och att man får ont i ryggen av det har jag faktiskt inte tänkt på. Att sätt ihop min onda höft med längdskillnaden hade jag förmodligen aldrig gjort om inte Dr Torsten uppmärksammat mej på det.

Mina ben är alltså ungefär 2 cm olika långa och det har till slut orsakat en ond höft med sk Snapping Hip och två inflammerade höfter som nu fått vila i drygt en månad. Dr Torsten remitterade mej till Ortoped tekniska verkstaden så att de kunde bygga om mina skor och i torsdags i förra veckan var jag där med ett par gympadojor. Jag hade köpt ett par rejäla hikingskor av god kvalitet så att de ska hålla länge. Jag får nämligen bara bygga om två par skor om året, så det gäller att vara lite smart.

Teknikern som skulle bygga om mina skor rekommenderade mej därför att köpa rejäla sulor och lägga i mina andra skor. Så det första jag gjorde var att åka till Ica och köpa filtsulor som var 6-7 mm höga, en la jag i vinterstöveln och en i hemmatofflan. Jag kände skillnad direkt! I tofflorna kunde jag stå på crosstrainern och träna en stund utan att bli det minsta trött i höften och äntligen kunde jag återigen ta en längre promenad med hunden. Jag misstänkte att jag skulle få lite träningsvärk nu när belastningen blev en annan och idag kände jag att det drog lite i vaden  :-)

Så igår ringde de från verkstaden och sa att mina gympadojor var färdiga. Dr Torsten ville att jag skulle komma förbi honom när jag hämtade skorna, så jag kunde få en kortisonspruta i höften samtidigt som jag började använda de nya skorna. Men han är inte på sjukhuset förrän om två veckor... så det får vänta. Skorna är iaf hämtade och det syns knappt att den ena är åtgärdad. När jag var liten hade en av mina kompisar en tjock klack på sina skor, det syntes mycket och folk frågade. Det här syns inte alls, ingen som inte vet märker det. MEN jag blir ju en dryg centimeter längre!!!

Det kommer att bli lite hattigt. När jag använder gympadojorna är det 11 mm i skillnad och när jag använder andra skor blir det ca 7 mm, egentligen behöver jag 15-16 mm. Vi kommer att öka på vart efter kroppen vänjer sej. Men det spelar inte så stor roll, allt är bättre än det har varit och mina höfter och rygg kommer att må så mycket bättre. Nu ska jag bara fundera på vilka sommarskor som ska fixas... jag måste nog köpa nya  :-)

Nybyggarna och Arga Snickaren

Nästan alla vet väl vem Arga Snickaren är, eller Anders Öfvergård som han egentligen heter. Säga vad man vill om hans metoder, men så särskilt arg är han ju inte...

När vi åkte till Egypten för några år sedan så var vi på samma flyg som hela hans stora familj. Det tog lång tid vid bagagebandet och särskilt våra två familjer fick vänta länge. Då såg man att han definitivt inte är någon arg eller uppstressad människa, han gosade med barnen, pratade lugnt med alla runt omkring och var allmänt trevlig och social. Sen har vi lyckats stöta på honom flera gånger och alltid fått samma intryck.

Jag brukar kolla på Arga Snickaren när jag kan. Jag gillar det där rättframma där man ifrågasätter personernas eget ansvar och vad man kan göra själv för att lösa problemen. Ibland kanske han inte är jättesmidig, men oftast har han ju faktiskt rätt...

Så tittade jag på Nybyggarna när det gick första gången för något år sedan. Och jag blev helt fast! Har man inte sett hans hjärta tidigare så kunde man inte missa det nu. Visst kan man hävda att han får betalt och att det är bra tv. Men jag vet att han ger av sej själv och finns till hands för de här människorna även utanför inspelningstiden. Han testade ju själv att leva som hemlös några dagar för att få en uppfattning om hur det kan vara och kunde konstatera att det var jäkligt tufft.

Idag tittade jag på nya säsongen av Nybyggarna som startade förra veckan. Och även den här säsongen är det många karismatiska personer man får lära känna. Linnea, Johan och Rita är kvar från förra året och firar ett år som drogfria. Maria som var med i första programmet kan man inte annat än tycka om... Jag hoppas att det ska gå lika bra för henne som för de som var med i förra säsongen. Johan sa nåt himla bra i förra veckans program; "Det bästa med att droga är allt beröm man får när man slutat".

Jag vill verkligen uppmana er att se programmet, det går på Kanal 5 på torsdagar kl 20. Det går att titta på förra veckans program på Kanal5.se helt gratis. Så kan ni berätta sedan om han verkligen är så arg den där snickaren  :-)


Missa inte tävlingen... bara några dagar kvar nu och chanser att vinna är stora!

Varde ljus!

Jag har ett ganska ytligt problem som jag nu tänkte försöka lösa. Det handlar om lampor...

Jag har en taklampa i köket som ska ha lite speciella glödlampor. När jag köpte lampan fanns fortfarande de där gamla lamporna som numera inte går att köpa längre. Då köpte jag upp ett lager för att ha till hands vartefter lamporna gick sönder. Nu är lagret slut... och lampan börja se lite tråkig ut när bara några stycken lyser. Alltså har jag börjat kolla runt efter nya ställen för att köpa de här lite speciella glödlamporna.

Det behöver inte vara precis såna lampor som jag har idag, utan kan vara annan design på dem. Men de ska passa till armaturen, för jag gillar min taklampa. Så lite finess ska det vara, inte bara vanliga tråkiga glödlampor.

Så hittade jag Ljustema som har massor med lampor i alla möjliga utseenden och färger. När jag kikade runt hittade jag en massa skoj som jag blev lite sugen på. Här fanns lampor till både inne- och utomhusbelysning, slangar, julbelysning och en massa annat. Till och med segway kan man köpa på sidan!!!

De lovar leverans inom 2 dagar, och att lamporna ska lysa ungefär 13 år om de är tända i snitt 10 timmar per dag. Snacka om miljövänligt och dessutom prisvänligt även om det ser dyrt ut i inköpspris. Lamporna har två års garanti och de har ett varmt ljus, inte så där hårt som de första LED-lamporna hade.

Så nu ska jag kika runt och se vilka lampor det blir...

Vi har motvind just nu...

Just nu är vi inne i en period av stark motvind... det mesta går emot oss och inget blir som vi vill. Hoppas verkligen att det vänder snart, för nu vill jag inte var med om fler motgångar.

Den sista i raden var igår. Martin hade äntligen fått tid för att komma till läkare och bli bedömd för eventuell bukplastik. Han har försökt förut, men inte ens fått träffa läkare - så den här gången kom han iaf lite längre.

Martin har gått ner över 60 kg på egen hand och har för mycket skinn både på magen och under buken. Han ser ut lite som han är "vadderad" eller har skyddskläder på sej under tröjan. Det fladdrar när han motionerar, blir varmt och svettigt och ställer till en del bekymmer helt enkelt. Alltså vill han ta bort det.

Kriterierna för män är att man ska ha haft sin målvikt i minst 6 månader och ha högst 27 i BMI om man gjort det på egen hand. Har man gjort en gastric gäller 28... DET är väl konstigt? Att det ska vara olika kriterier beroende på hur man gjort det? Reglerna borde väl isf vara strängare för den som redan har belastat landstingets ekonomi? Här behandlas man alltså olika, men Martin klarade gränsen utan problem. Man ska också vara rökfri.

Sen är det bara att räkna millimetrar och centimetrar... har man bara ett "häng" måste det vara minst 3 cm och har man fler ska de sammanlagt vara minst 5 cm. Där sprack det för Martin, han har två väck och kommer inte riktigt upp i den summan. Så det blev ett nej. Oavsett hur mycket problem man har...Surt! Alla kriterier måste uppfyllas, annars är det kört.

Så jag kollade upp vad det kostar att göra operationen privat, som dessutom blir snyggare säger många - även den här läkaren. Men med en kostnad på 37-57 000 kronor är det kört även den vägen. Martin lägger heller pengarna på att operera ögonen om han måste välja. Nu har vi ju inte pengarna, så än så länge är det inget beslut vi måste ta.

Det som gör mej mest upprörd är att han skulle fått göra en gastric (GBP) när han var som störst. Det skulle alltså landstinget bekostat och haft råd med. Men han ville inte lägga sej under kniven utan gjorde hela jobbet själv. Men när han gått ner 60 kg på egen hand och besparat landstinget massor med pengar, så får han inte hjälpen att nå ända fram. Det borde ju vara samma pengar...

Han hade redan förberett sej på ett nej, så det är nog jag som är mest besviken. Jag ville verkligen att han skulle få chansen att känna sej helt färdig och smal. Så länge han har de där påsarna, så kommer han aldrig att ha nått hela vägen fram. Även om han är normalviktig. Så om det finns någon vänligt själ där ute som sitter på för mycket pengar eller är proffs på bukplastik och vill bjuda på en operation, så får ni gärna höra av er till oss  :-)

Så irriterad!!!

Min äldste son har, som ni kanske kommer ihåg, både adhd och tourettes syndrom. Fram tills man fyller 19 får man gå på barnhabiliteringen, sen skickas man vidare till vuxenpsyk. Där behöver man iofs inte gå om man inte vill, men i sonens fall handlar det om att han behöver recept en gång i halvåret och en del intyg på medicinerna och intyg till transportstyrelsen för hans körkort.

Sonen är 20,5 och har fortfarande inte blivit överflyttad. Trots att jag vet att två remisser har gått från barnhabben till vuxenpsyk. Fortfarande hjälper hans gamla läkare oss, men nu börjar även hon att undra varför det inte händer nåt. Så idag började jag jaga dem... helt utan framgång.

På hemsidan står det att det är telefontid för nyanmälningar mellan 8 och 16.30. Jag ringde första gången vid 10.30 och satt i telefonkö i 25 minuter. Sen hörde jag en röst, ett klick och fick upptagetton. Så jäkla irriterad jag blev!  Så irriterad att jag inte ville ringa igen förrän jag coolat ner mej lite... så jag gick med hunden, åt lunch och handlade. Sen försökte jag igen vid 14-tiden och fick då en telefonsvararröst i örat som sa att telefontiden för nya var 10-11.30. Tack för den!

Vid först samtalets abrupta avslut tänkte jag direkt på den som kanske behöver en kontakt akut. Vad gör någon som är riktigt nergången om han får ett klick och en upptagetton i örat? Försöker igen eller ger upp? Antagligen det sista.

I sonens fall är det inte akut alls, men nu måste han få en kontakt som kan lära känna honom innan det är dax att skicka in nya papper för körkortet. Det är nämligen så att om man har adhd och äter medicin så spelar det ingen roll hur länge man haft ett körkort eller hur bra man kör, man måste ändå skicka in bevis på sin lämplighet var tredje år om man varit så korkad att man varit ärlig när man sökte körkortstillståndet och kryssade i den lilla rutan som frågade om man har någon neuropsykiatrisk åkomma. Hade vi inte gjort det, så hade jag inte behövt jaga de här kontakterna...

Nu kan man ju tycka att en 20-åring borde kunna ringa det där samtalet själv. Men det är inte så lätt när man har en diagnos som tex adhd. Man blir allt för ofta överkörd och glömmer att ställa de frågor man tänkt sej. Så det hjälper jag honom med, enligt hans önskan. Men jag gör det när han är hemma, så att de kan prata med honom och de vill.

Så nu är det alltså bara att vänta till imorrn och försöka igen. Jag blir så trött...

Livet som kontaktfamilj

När man ansöker om att bli kontaktfamilj vet man på ett ungefär vad man ger sej in på, men man kan aldrig veta helt hur det är förrän man lärt känna barnet och det gått ett tag. Allt beror ju på barnet, hur uppdraget blir...

Nu har vi haft vår lillkille hos oss i snart ett halvår och vi börjar känna varandra rätt bra. Vi börjar hitta rutiner som fungerar och vilka knep man kan ta till i vissa situationer. Minior verkar ha testat oss klart och accepterar numera våra nej utan protest eller diskussion. Förra helgen var en vändpunkt för oss då det var mycket tjafs och gränsprövningar, den här helgen har allt varit som en räkmacka och väldigt lugnt. Numera äter han utan problem, lägger sej utan protest och springer inte runt och härjar i hela huset längre utan går lugnt mellan rummen.

Han har till och med vågat prova några nya smaker, räkor var riktigt äckligt medan aprikos var väldigt gott. Vi har sagt att han ska smaka och säga vad han tycker, vi blir inte arga om han inte tycker om det - så länge han provar. När räkorna inte föll herrn i smaken fick han rester från dagen innan och fattade då att det är helt ok att säga nej, bara man ger det ett försök. Å när han tyckte att aprikoser faktiskt var himla gott så förstod han varför man ska testa, det kan ju faktiskt vara en hit!

Vi har hittat knep för att få honom att ta det lugnt, han som inte kan sitta still ens fem minuter. Vi har gömt Baileys leksaker, annars viftar och leker han bara med dem och Baileys blir stressad. Han älskar Scooby Doo, så det får han se när han behöver lugna ner sej en stund. Idag har han fått hjälpa oss i hushållet en hel del; skottat snö, kastat skräp på sopen, hjälpt till att byta gardiner osv. I övrigt jobbar vi vidare med läsningen och bokstäverna och det går framåt. Han har väldigt svårt att inte göra något alls, men det övar vi på. Att bara ligga i soffan med huvudena tätt ihop och prata... han tycker att det är mysigt, men att det är svårt att ligga där någon längre stund.

Idag har han testat Baileys tålamod till den gräns att Baikeys fick nog och gav honom ett rejält nafs. Efter en stund erkänner han att han stod och trampade den stackars hunden på svansen, hårdare och hårdare och till slut gjorde det så ont att Baileys sa ifrån. Man kan väl säga att det var väntat... Minior har varit rejält på och vi har sagt ifrån mer än en gång. Idag fick alltså Baileys nog och sa ifrån på det enda sätt han kan. Men de är kompisar igen och Minior förstår varför vi sagt ifrån, det finns en anledning lixom... Just nu ligger Baileys i knät på Minior och de kollar på tv tillsammans.

Bitarna faller på plats mer och mer. Han verkar trivas hos oss, Baileys har en väldigt stor del i det. Han lär känna fler och fler av grannarna, särskilt nu när alla är ute och skottar. Fortfarande funderar jag lite över en del av hans egenheter; Kan 6-åringar verkligen inte sitta still alls? Är de alltid superhungriga mellan måltiderna, trots att de ätit ordentligt och även fått mellanmål? Måste de ha något i händerna precis hela tiden? Jag känner inte alls igen mina egna avkommor i honom och känner mej därför lite "lost". Men jag har inte haft några sk dagisbarn, kanske är det skillnad?

Det skulle iaf vara intressant att höra hur era 6-åringar fungerar. Kan de sitta still längre stunder? Kan de sysselsätta sej själva? Måste de pilla på saker hela tiden? Är de alltid hungriga? Retas de konstant med era husdjur? Berätta gärna hur din 6-åring fungerar  :-)

Missa inte att tävla om en signerad bok till din lilla älskling  :-)

Magnus & Brasse is da shit!

Igår fick vi tillbaka Minior igen. Under veckorna som gått har vi funderat på hur vi ska kunna hjälpa honom framåt med hans läsning och frågat runt efter appar som funkar bra. I förmiddags laddade Senior ner en som Minior gillade och höll på med en stund. Ord med tre bokstäver går ganska bra, särskilt om det jublas när man gör rätt. Men det är ju det där med vilken bokstav som heter vad och hör ihop med vilket ljud? Inte så enkelt, men på nåt sätt "ser" han ändå hur orden stavas utan att direkt kunna varken bokstäver eller alfabetet.

Vi åkte iväg till Second Hand för att köpa ett svensk/engelskt lexikon till Smile i Gambia och passade samtidigt på att kolla efter bra böcker för första läsningen på egen hand. Då hittade vi Magnus & Brasses lektioner på CD-rom till PC. 50 spänn för bägge kunde det ju vara värt att testa. Det har ju funkat på miljontals med ungar, bla mej själv och mina odjur - varför inte på Minior???

Väl hemma installerades den första CD´n och Minior var med på noterna direkt. Han stampade takten och sjöng med i sångerna. Först hjälpte Martin honom att klicka runt, men efter en liten stund klarade han allt själv. Innan middagen satt han vid datorn i säkert en timme innan han tröttande. Vi har aldrig sett honom göra något på egen hand så länge förut, max 5 minuter har det gått innan han haft tråkigt. Nu sjunger han alfabetsvisan hjälpligt, så det var tydligen en hit! Tack Magnus och Brasse för att ni hjälpte oss, 40 år efter att programmen sändes första gången på tv  :-)

Nu får vi se hur det kommer att gå med läsningen, räkning är han redan en hejjare på. Men man vet ju aldrig vad som händer längre fram. Jag hängde med och kunde hjälpa mina killar fram till åttan ungefär, sen blev iaf matten för krånglig för mej. Då hade det varit bra om Allakando hade funnits. Det är en läxhjälp som klarar alla möjliga ämnen och som kan komma hem och hjälpa eleven. Det är ett sätt att slippa tråkiga konflikter vid läxläsning eller som hjälp när ens egen kunskap brister. När vi behövde hjälpen fanns inte RUT-avdraget för läxhjälp, men idag gör det ju det. Så vem vet... jag kanske hade testat. Det är iaf bra att möjligheten finns för den som behöver och är intresserad av att testa.

Än så länge kan vi iaf hjälpa Minior, men man vet ju inte vad som händer längre fram. Så länge kör vi vidare med Magnus & Brasse, nu ska vi försöka få tag i filmerna så han kan se dem på tv också. Stackarn han kommer väl drömma om bokstäver snart, men nånstans har jag hört att man lär sej även i sömnen. Så varför inte???

Har ni tips på appar till en android surfplatta så får ni gärna hojta. Vi testar gärna fler  :-)

Tävling - Vinn boken Kip Jansson - Skräcken på Vinden

Äntligen är det dax för tävling igen! Jag lottar ut TRE SIGNERADE ex av Kip Jansson - Skräcken på vinden.

I början av veckan fick jag boken Kip Jansson - Skräcken på vinden, skriven av Anders Jacobsson, i min hand. Eftersom jag gillar Sören och Anders böcker, så körde jag igång läsningen direkt. 158 sidor och en dryg timme senare var jag klar. Den är lättläst kan man väl säga  :-)

Boken handlar om Kip som har en massa syskon, en ganska snurrig pappa (misstänkt lik herr Jacobsson) och en bästa kompis som han har en massa hemligheter med. Kip har en vit pappa och en färgad mamma och blir pga detta mobbad, i boken får vi veta hur familjen löser det på ett lite annorlunda sätt kan man väl säga. Vi får också veta vad det där läskiga på vinden är för något. Det här är en otroligt charmig bok som får en att dra på smilbanden mer än en gång, men som även berör och får hjärtat att darra lite grann. Jag vet inte riktigt vilken ålder den passar, men kanske från 7 år och uppåt. Och då menar jag uppåt... Martin läser den just nu  :-)

Jag gillar boken, jag gillar Kip och jag gillar Anders. 1998 eller 1999 skulle jag göra en intervju med både Anders och Sören och det var ingen enkel match... både hittar trådar som inte finns och spinner vidare på dem i all oändlighet utan minsta logik. Sören är en ganska blyg person, medan Anders tar hela världen i famn och kör sitt race. Nu vet jag ju att Anders har Adhd, precis som min äldsta son och det är väl därför jag inte reagerar så mycket... men jag skulle vilja jämföra hans hjärna med en sjuvägskorsning där han tar alla vägvalen samtidigt eftersom han är nyfiken på dem alla. Då blir det lite rörigt och rörig är han, men otroligt hjärtlig. Jag tackar av hela mitt hjärta att jag får ha den här tävlingen tillsammans med honom. Å nästa bok i serien är på gång, så det kanske kan bli fler tävlingar...?

Tävlingsregler:
* Berätta vad Kips bästa kompis heter.
* Motivera varför just du ska vinna en bok.
* Skriv mailadressen i svaret.
* Gilla Bloggen på Facebook HÄR


Tävlingen avslutas söndagen den 26/1 kl 23.59

Lycka till önskar
Anders & Jag!

Hotade Swedbank med polisen...

Gårdagen var nog en av de jobbigaste på ett långt tag, både bakåt och framåt tror jag (hoppas jag!).
Den började med att vi blev tvungna att hota Swedbank med polisanmälan och slutade med att jag tappade stenen i ringen jag fick när jag fyllde 18 år. Men vi tar det från början...

Dagen innan julafton avslutade vi arbetsåret med att "banka" 35 000 kr i Swedbanks insättningsbox här i Tumba. Men det kom aldrig in några pengar på kontot... vi tänkte att det kanske berodde på helgerna och lät det bero. Förra tisdagen började Martin leta efter pengarna och fick veta att avtalet mellan Swedbank och G4S avslutats och att pengarna hamnat på ett annat konto än vårt. Det hade vi inte fått veta, men med ett enkelt samtal med banken skulle vi få tillbaka våra pengar. Jovisst!

Det där enkla samtalet blev ett helt gäng samtal med löften om att vi skulle bli uppringda osv. Inget hände och några pengar såg vi inte röken av. Nu närmade det sej slutdatum för ett gäng utbetalningar som vi behövde pengarna till och när inget hade hänt igår så fick vi nog. Jag letade upp Swedbanks sida på Facebook och skrev där hela händelseförloppet och att vi skulle gå vidare och göra en polisanmälan angående stöld av våra 35 000 om pengarna inte satt på vårt konto under dagen. Nu jäklar blev det fart på banken! Helt plötsligt fick vi faktiskt kontakt och pengarna skulle omgående sättas in på vårt konto OM vi betalade 240 kr för överföringen!!! Eller hur???

Nu var Martin heligt förbannad och skällde ut bankkillen totalt. Han var så arg att han skakade. Det fattade tydligen den där banknissen och sa att det skulle stanna vid de 90 kr som insättningen kostar i vanliga fall och som vi skulle fått betala ändå. Även om vi inte tyckte att vi skulle betala nåt alls, så var det insättningen som var viktigast så det fick väl vara så då. Klagomålet fick man väl ta sen... Om nu pengar verkligen skulle komma in... Jag var inne på internetbanken flera gånger och kollade och vid lunch satt pengarna faktiskt på kontot! Halleluja!

Martin hade ringt flera gånger under drygt en vecka, jag hade "pratat" med tre olika personer via Facebook under nästan 3 timmar. Men det skulle alltså krävas att hota med polisanmälan för att få tillgång till våra egna pengar. Det är ganska märkligt, bedrövligt och anmärkningsvärt tycker jag. En liten ursäkt på Facebook, men ingen ersättning eller kompensation... men på Facebook påtalar man att vi kan göra en anmälan. Det borde vi göra och gör nog när vi repat lite ny energi. För det här var riktigt jobbigt och nervöst, 35 000 kr var borta!

Jaja, pengarna kom till rätta till slut och vi kunde pusta ut. Jag slängde i mej lunch och drog till jobbet. Där var det mesta som vanligt, som det brukar vara i början på året. Efteråt åkte vi hem och skulle ta oss något att äta. Då upptäcker jag att stenen på min ring är borta! En ganska stor aquamarin som ska sitta på ringen jag fick när jag fyllde 18 år. Usch så ledsen jag blev! Vi letade lite halvhjärtat, men jag insåg ganska snabbt att jag kan ha tappat den precis när som helst och var som helst. Den är nog borta för gott  :-(

Så det var en riktigt jäklig dag! Att man ska vara tvungen att hota en bank för att få sina pengar och sen som grädde på moset tappa en av de käraste ägodelar man har är lixom inget kul. Men men, det är "bara" en sak - det går att ersätta om man vill, även om det inte blir samma sak. Men man överlever ju faktiskt ändå... jag intalar mej; det är bara en sak!!!

Eva Solo - himla fina grejer!

Igår var jag och många andra inbjudna på lunch och visning av Eva Solo´s vårkollektion. Det handlar om Dansk design och helt galet fina och praktiskt grejer. Jag vann en  kastrull på Bloggmiddagen i höstas som Martin fick i julklapp och som nu är typ den enda kastrull han använder. Vi har lite andra grejer som också kommer från Eva Solo som bla grytunderlägg och glas, men kastrullen är favoriten.

Jag mötte upp min räddande ängel Anneli på centralen, så visade hon mej vägen till F12 (Fredsgatan 12) där lunchen och visningen skulle vara. Vi träffade fler bloggare och ett helt gäng skribenter tv-folk och journalister i den ganska lilla lokalen, som var en slags "bakficka" till restaurangen. Vi fick valfri dricka, jag valde alkoholfritt vin, och lunchen serverades i olika små glas. Det var allt från räkor och carpaccio, till nån slags pärlrom och chokladmousse - allt så fantastiskt gott!

Så blev vi visade vårens produkter. Vi fick veta allt, klämma och känna. Jag föll pladask för lyktorna med LEDljus och en av grillarna som hade urcool design. Jag hade velat se deras orkideekrukor, men dessa fanns inte med så jag får nöja mej med att se dem i broschyren. Men jag är grymt nyfiken på dem eftersom jag gillar och har massor med orkidéer och det skulle vara en otroligt bra present till folk. Regnmätaren och fågelbordet var också himla läckra.

Man blir sugen på att köpa det mesta, men just nu är kontot lite för tomt för att handla annat än mat. Så det får bli senare. Vi fick fyra fina glas när vi gick därifrån och dessa kommer att användas flitigt, precis som de andra Eva Solo-grejerna som finns hos oss.

Danskarna är bra på design, så är det! Men det här med att det även ska vara funktionellt har verkligen Eva Solo tagit med. Ta bara vår kastrull som har en mängd olika finesser som andra kastruller inte har; man kan hänga locket på sidan av kastrullen och använda locket som durkslag mm. Dessutom är den alltså snygg  :-)

Så behöver ni presenttips till någon som har allt eller bara vill ge bort något otroligt fint, så är Eva Solo stället ni ska besöka. Grejerna säljs lite här och där, annars finns ju webben. Mycket fint finns det...

Väcker många tankar...

Idag hade jag årets första pass i Tingsrätten. Det var en månad sedan sist och målen var av ganska
varierande karaktär och väckte en hel del tankar hos mej.

Utan att berätta för mycket om målen, vilket jag ju förstås inte får göra, så kommer här ett litet urval av mina tankar:
* Varför kör man bil utan körkort, rejält berusad, när man är en 18-årig tjej som precis tagit sina första steg utanför skolan och ska börja sitt vuxna liv?
* Varför gör man en polisanmälan och kommer till förhandlingen bara för att säga att man vill dra tillbaka anmälan? Varför ringer man inte och säger det innan?
* Hur kan man som 40-årig, vuxen, gift mamma bli så besatt i en man man knappt känner att man skiljer sej och sen smäller till honom och får böter på flera tusen?
* Tillfället gör tjuven. Är det därför man inte kan förklara varför man snott pengar från någon när man egentligen inte behöver dem?

Jag tänker också på alla runt omkring de åtalade och hur hela familjer berörs av det vi gör just i den stunden. Hur två väldigt unga människor trasslat till sin framtid rejält när det gäller att få arbete, körkort, lån och en massa annat. Föräldrar som ser sina vuxna barn förstöra för sej själva och plocka upp resterna av både dem och kanske barnbarnen. Sen tänker jag även på hur mycket detta faktiskt kostar i pengar med hela rättsapparaten. Advokater, åklagare, nämndemän, lokaler, häktespersonal, vittnesstöd och en massa annat.

Jag har suttit som nämndeman i snart 8 år, först mellan 2002 och 2006 och nu sedan 2010. Jag älskar mitt uppdrag och vill gärna fortsätta. Jag blir fortfarande berörd och får ständigt nya funderingar och vill fortfarande ta varenda bandit i famn och bara krama den tills de blir fromma som lamm. Vilket förstås inte funkar... men jag vill ändå gärna tro det. Så jag har inte blivit härdad eller hård, jag bryr mej fortfarande och då tror jag att man lugnt kan fortsätta sitt uppdrag.

Om en vecka är det dax igen, så får vi se vad vi ska avhandla då och vilka tankar som tycker upp i skallen då... man vet aldrig  :-)

Datafri tid... generationsfråga?

Direkt efter jul såg jag att många hade testat att vara helt mobilfria på julafton, eller iaf under en
begränsad tid. Några upptäckte att de pratade mer med varandra och hade spelat spel under kvällen, andra märkte inte så stor skillnad.

I vår familj är mobilen ständigt närvarande, även på högtider och på nätterna. Det är i mobilen (FB) som jag har alla mina extraungar, min familj och släkt som bor långt bort och det är även från den som vårt arbete sköts och som ibland är avgörande för att vi ska få lön. Hade jag inte haft min mobil och Facebook i mobilen hade jag inte kunnat ha daglig kontakt med vår pojke i Gambia, mina kusiner i Göteborg, extrabarnen som rör sej runt hela världen eller svara snabbt på frågor från våra medlemmar. Detta gjorde jag även på julafton.

Mitt i julmiddagen hör Smile av sej från Gambia, han är muslim och firar inte jul. Han berättade att fyra av hans syskon hade malaria och behövde hjälp. Visst fick han vänta lite på svaret medan vi åt, men sen "pratade" (chattade via FB) jag med honom och såg till att det fanns pengar åt honom att hämta hos vår vän så att han kunde köpa medicin till småsyskonen. För oss är detta viktigt och då spelar det ingen roll vilken dag eller tid det är.

Min mammas kusin som är 90 år firade julafton tillsammans med oss och hon tog väldigt illa upp av detta. Hon tyckte att vi var riktigt hemska och tala om detta ordentligt för oss. Jag blev irriterad och försökte förklara för henne, men jag är inte riktigt saklig när jag blir arg... istället tog Junior sin mobil och visade henne hur han kunde prata med någon som är i Gambia medan han sitter och firar jul i Sverige. Det tog en stund, men han har betydligt mer tålamod än sin lilla mamma och snart fattade hon faktiskt nyttan med både mobil och Facebook och att det faktiskt var något vettigt vi sysslade med. Hennes hjärta brinner för Afrika, så även om vi inte var ursäktade var det iaf något hon förstod att vi behövde fixa med. Trots att det var julafton...

Men jag tror att detta är en ganska stor generationsfråga. Jag ser det inte som särskilt konstigt att man tar fram sin mobil lite nu och då, även under en middag, ett bröllop eller på bion. Är man dessutom bloggare, så är mobilen ständigt närvarande och man tar bilder på allt och kollar statistik och kommentarer. Det är väldigt skönt att tillbringa tid med andra bloggare, då är det inget konstigt att mobilen ständigt kollas och används. Ni skulle se när man är på middag... ALLA ska ta kort på maten innan någon får ta  :-)

Visst kan vår äldre generation tycka att detta är väldigt konstigt och ouppfostrat, men då får vi väl utbilda och informera dem då. Mina föräldrar är vana, de kan kommentera - men bryr sej inte så mycket. Inte Martins föräldrar heller, de vet ju att det är vår kanal utåt, att vi har vårt kontaktnät i mobilen och att det är i den där lilla plastgrejen allt finns; kamera, almanacka, vänner mm. Bättre att sitta med mobilen i handen än en hel dator...

Visst kan datafri tid vara en bra grej, men allt beror väl ändå på hur man sköter det? Ingen vettig människa sitter väl med ögonen på skärmen hela tiden? I vår familj pratar vi mycket med varandra, dagligen, om då någon vill kolla sin mobil medan vi äter så gör det mej ingenting alls. Men den äldre damens reaktion fick mej att fundera. Hon trodde nog inte att vi brydde oss ett skvatt om henne, utan använde mobilen för att hon var tråkig eller för att slippa umgås. Men så fungerar ju inte vår generation, eller kommande generationer heller för den delen. Man tittar snabbt och kan ändå hänga med i samtalet, man kanske tar en bild men har kvar fokus på det som händer. Ibland kanske tom bilden får en att bättre komma ihåg stunden?

Vi hade alltså ingen datafri tid under julafton, men utan att bestämma något så var det ingen som pysslade med mobilen under middagen. Lite sunt förnuft lixom... För mej är detta inget problem och jag tror som sagt att det är en generationsfråga. Vad tror ni?

Världspremiär av Bamse!

Så var det dax att ta med Minior på hans första "filmgala". Det är inte vår helg, men vi fick låna honom ändå. 

Strax innan 13 mötte vi upp familjen vid Alby tunnelbana och åkte direkt till Östermalmstorg. Filmen var på biografen Park så vi gick genom Sturegallerian för att slippa gå i snöyran.

När vi kom fram var kön låååååång! Men det gick rätt snabbt att komma fram och snart satt vi i salongen. Loppi arrangerar alltid bra event där man tänkt på alla detaljer. Minior fick en liten påse med godis som han hade kvar sen han var hos oss sist. Å strax började filmen.

Den här gången frågade han inte en enda gång när filmen skulle ta slut. Han satt som ett ljus i 65 minuter och följde filmen. När den var slut sa han att den var liiiite bättre än Sune, men det berodde nog mer på längden än på filmen.

Martin och jag tyckte att filmen var lite söt och ett väldigt bra tidsfördriv för barn från kanske 5 år och uppåt. Med en salong med sisådär 200 småttingar ser man på ett ungefär vilka som är intresserade och vilka som inte är det. Å det var ju ganska många föräldrar som jagade sina väldigt små barn i gången... Så man kanske ska fundera lite innan man går iväg på bio. Kan och vill ungen sitta still eller inte? Kommer vi kanske att störa andra som faktiskt vill se filmen?

Men vi gillade filmen och vår lånade 6- åring satt still, det är ett väldigt gott betyg på en film. När den var slut fick vi varsin liten goodiebag med en Bamsetidning, tandkräm från Colgate, våtservetter från Änglamark och 2 miniböcker från Pixi. Till filmen fick vi Festis och Klämmis.

Så åkte vi hem och alla var nöjda och glada och hade haft en bra eftermiddag tilsammans. Lillpojken återlämnades och vi åkte hem och åt middag. På fredag är det dax att ha en hel helg tillsammans igen. Vad vi hittar på då återstår att se :-)

I tidningen igen x 2

Vi slutade förra året med att vara med i Expressens webb-upplaga, då handlade det om fyrverkerier och hur dåligt vår hund brukar må under december och januari. Ämnet är fortfarande aktuellt eftersom det smäller än i området där vi bor och hunden fortfarande är väldigt tveksam till att gå ut. Förra året höll det på januari ut, vi får väl se när det slutar den här gången...

Med anledning av detta så har vi gått ihop ett gäng och skrivit en insändare till en av våra lokaltidningar; Södra Sidan. Igår var den med i webb-upplagan och idag kommer den ut som gratistidning i ett gäng brevlådor i bla Tumba, Tullinge, Vårby och Skärholmen. Insändaren trycker på miljön och inte på våra husdjur även om det enbart är hund- och kattägare som skrivit under. Miljön finns lixom inga ursäkter att inte skydda och den går varken att ge lugnande eller flytta på som man faktiskt kan göra med en hund när det skiter sej rejält. En av dem som skrivit under är riksdagspolitikern Fredrick Federley (C) som jag hoppas ska tjäna en och annan röst på inlägget, samtidigt som vi hoppas att hans namn kan få någon att läsa en gång extra. Man måste utnyttja de källor man har som är villiga att låta sej utnyttjas  :-)

Men som inte detta vore nog så är vi med på ett ställe till i tidningen, det var ju den där intervjun som vi gjorde här i tisdags. Det kom en reporter och en fotograf hit och intervjuande oss, då om bostadssituationen för ungdomar här i Botkyrka. Min känsla under hösten har varit att lägenheterna fördelas ojämnt mellan de olika köerna och detta fick jag bekräftat av kundchefen på Botkyrka Byggen. Det är slumpen som avgör vilken lägenhet som släpps till vilken kö... Så det verkar ju rätt hopplöst att få något hyresrätt där sonen vill bo, så imorrn ska han ändå titta på en bostadsrätt. Fast han egentligen inte vill ha någon...

Nu kan det ju tyckas att jag är en mediakåt människa som bara vill synas överallt. Men så är det inte. Jag väljer mina tillfällen och ämnen, det ska bara vara sånt som berör mej och är viktigt för mej och mina nära. En dokusåpa skulle tex vara helt otänkbart, det kan andra ägna sej åt. Under ett valår är det ett utmärkt tillfälle att ställa politiker och makthavare mot väggen, det är lixom då de lyssnar eftersom de är rädda om sin bak - det måste man utnyttja! Å även om jag möjligtvis hamnar på en valsedel jag också, så är det inget jag tänker på just nu. Det får bli som det blir med den saken, i mars vet jag mer om det. Tills vidare tjatar jag på alla andra och tuffar vidare på mitt sätt.

Jag skriker högt och kritiserar, men gör det alltid med ett motförslag om hur man kan komma vidare i frågan och hur man skulle kunna lösa saken. Man får inte bara bråka, man måste lyssna också... och komma med konstruktiv kritik. Annars lyssnar ingen och då händer det inget.

Tänk att han valde just mej!

En av männen i mitt liv fyller år idag. Martin, mannen som valde att dela sitt liv, just med mej :-)

Man kan ju tycka att vår historia är klassisk, vi träffades på jobbet som många andra och flyttade ihop. Men riktigt så enkelt är det faktiskt inte... Hade Martins föräldrar valt att fly från Polen till tex England eller Australien som många andra gjorde, så hade vi inte träffats. Hade han inte varit smällfet och till slut tagit tag i sin vikt, så hade vi heller inte träffats. Martin tror på slumpen, jag vet inte vad jag tror på... tillfälligheter kanske...

Men Martins föräldrar valde att stanna i Sverige och 20 år senare valde han att skriva in sej på Viktväktarna och började efter ett tag att jobba där. Jag själv tog tag i min vikt efter skilsmässan från barnens pappa och då var det Martin som satt i kassan. Ganska snart började jag jobba lite som vägare och då lärde vi känna varandra, men då fanns ingen tanke på att vi en dag skulle vara ett par. Den Martin jag såg då var en blonderad yngre kille som enbart var intresserad av datorer och alltså ganska nördig  :-)

Det skulle ta 6-7 år innan vi verkligen såg varandra, då hade vi bägge redan accepterat att vi skulle leva ensamma resten av vårt liv och vi hade ganska bra liv bägge två. Jag hade lärt mej att trivas i mitt eget sällskap och hade till slut fått livet att fungera ganska hyfsat som ensamstående morsa till två tonårsgrabbar. Vi hade ett bra liv.

Men så var det en rad händelser som resulterade i att jag blev helt pank och frågade om Martin behövde hjälp i sina klasser. Det behövde han och sedan tog det bara någon vecka så var han kär som en klockarkatt och någon vecka senare kom vi fram till att vi skulle göra ett försök tillsammans. Å några veckor efter det så flyttade han in hos oss och resten är, som man säger, historia. Det är snart 6 år sedan och han är fortfarande kvar hos oss.

Datanörden flyttade in hos den envisa ensamma mamman och hennes två tonårssöner och trivdes
faktiskt alldeles utmärkt. Å vi har ett himla bra liv! Jag har de tre finaste männen i mitt liv, osså Baileys förstås... Mina två ögonstenar kommer alltid att toppa listan i alla lägen, men sedan kommer Martin och han skulle inte vilja ha det på nåt annat sätt. Barnen ska alltid komma först, tycker även han tack och lov. Han valde mej och barnen och ett liv med mediciner, läkarbesök, struliga tonåringar och en galen hund framför ett liv i lugn och ro med sina datorer som man alltid vet var man har och kan lita på. Å jag tror att han är ganska nöjd med det valet, han ser ut att trivas iaf :-)

Jag är så tacksam för att slumpen, ödet, tillfälligheter eller vad man nu ska kalla det, förde oss samman. För vi är verkligen helt rätt för varandra. Och så hoppas jag att det alltid ska vara. Grattis älskling, idag är det DIN dag!

Trött som en gnu!

Fast hur trött är en gnu egentligen? De jag träffat på har sprungit som galningar... Jaja, trött är jag iaf! Sådär så det känns som grus i ögonen och som man trampar i tjockaste leran. Å jag vet ju varför, så det är inget konstigt - bara irriterande. Tur man har en bekväm soffa att sova på  :-)

Första jobbveckan på året är så här. Jag har tagit hand om och pratat personligen med ca 200 personer på drygt 24 timmar. Vi har pratat om det heligaste som finns hos oss människor och något som de flesta vägrar att prata om; nämligen deras vikt. Jag vet vad folk väger och de låter mej veta det, trots att de aldrig skulle berätta sanningen för någon annan människa. Inte ens narkosläkaren eller personen som ska ställa in deras rep när de ska hoppa Bungy Jump vet deras exakta vikt. De allra flesta av oss ljuger om vår vikt, även om vi är normalviktiga. Men jag vet sanningen och det gör att vi "umgås" på ett helt annat plan. Att ha en sån relation med människor är få förunnat, det är avskalat och ärligt. Men det tar förstås en hel del energi och det är därför jag ligger som ett lik i soffan idag.

Antingen skulle det vara förbjudet att vara ledig eller också skulle det vara förbjudet att börja jobba efter en lång ledighet. Man har ju som kola i skallen och fattar inte vad man pysslar med. Vi hade dessutom en del nya rutiner, nya produkter och saker som vi var tvungna att komma ihåg och då blev såklart ännu rörigare i knoppen. Jag kan lugnt säga att jag på första klassen i tisdags inte gjorde många rätt, men det rättade till sej lagom till den andra. Så blir det alltid första veckan på året. Vi vet hur det är och har ingen direkt panik även om det känns lite pirrigt att köra igång igen. Man kan ju tycka att vi borde ha vanan inne efter 12-13 år i branschen, men så är det inte. Det är lika nytt varje år. Man vet aldrig hur många nyårslöften som står utanför dörren.

Ungefär 200 pers har passerat min kassa mellan tisdag 16.15 och onsdag 20.00 och av dem var hela 48 pers helt nya för oss. Så reklamen har gått fram. Leila och Shirley gör ett himla bra jobb med att marknadsföra oss och alla våra färdiga Guldmedlemmar bevisar att programmet fungerar. Vi började faktiskt årets första klass med att få en helt ny Guldmedlem, en bra start på året kan man väl säga. Så nu kör vi bara stenhårt rakt fram och gör vad vi kan för att få resten av våra medlemmar i mål. Vi har verktygen, peppen och stödet - men jobbet får de göra själva förstås.

Men faktum är att vi faktiskt är himla bra på det vi gör och vi får väldigt många medlemmar hela vägen in i mål. En fantastiskt resa som vi får vara med på. Just nu har vi flera VV-bebisar på g, medlemmar som gått ner tillräckligt mycket för att bli gravida och nu väntar smått. Snacka om att få vara med om livsförändringar! Vi är privilegierade och har ett otroligt häftigt jobb, nu ska det bara synas i plånboken också. Och så här långt ser det iaf lovande ut  :-)

Nu har jag några dagar på mej att ladda om, sen kör vi igen!

Finaste ringen är min!!!

På Juleventet med Loppi i november fick man vara med på en massa olika tävlingar på en massa olika sätt. Jag var med i typ alla och hade lyckan att vinna ett presentkort på 500 kr på Frogpearl. Jag hade ingen aning om vad det var för företag eller vad för slag smycken jag hade att välja mellan, men blev väldigt glad när jag fick se deras utbud. PÄRLOR!!!

Här fanns pärlor i alla möjliga färger, storlekar och form. Halsband, armband, ringar... så fina! Och jag hade 500 spänn att spendera precis som jag ville! Ganska direkt fastande jag för ett par örhängen medan Martin hittade en ring som han tyckte skulle passa mej. Ekonomisk som jag är så ville jag vänta till julrean, för att få så mycket som möjligt pengar lixom. Å det var ju en himla tur!

Martin hade nämligen köpt pärlor till mej i julklapp; halsband, armband och örhängen. Små fina sötvattenpärlor. Men ingen ring... inte konstigt att han försökte få mej att köpa en  :-)

Så i mellandagarna kollade jag närmare på ringarna och hittade en som jag verkligen gillade, men jag var osäker på storleken. Vi såg att NK hade Frogpearls smycken och åka dit för att kolla. Jag såg "min" ring och fick prova den, den passade mej inte alls utan var alldeles för "blaffig" för mina små händer. Men nu visste jag iaf vilken storlek jag skulle ha och det fanns ju fler ringar att välja mellan, jag hade redan spanat in en.

Jag hade hittat en ring med tre olika pärlor och den fanns i två olika färgsättningar. En med ett rosa tema, som ju borde vara självklart för mej... och en med en blå pärla mitt i alltihopa. Den rosa var väldigt fin, men stack ju inte ut så mycket... så det slutade med att jag valde den med en blå pärla. Den skulle passa till det mesta och man skulle se den, dessutom var den nedsatt med en hundring. Så jag slog till och beställde den och väntade sedan ivrigt på leverans.

Igår kom den! Å så fin! Helt perfekt för mej och min stil och särskilt när jag just den här veckan har blå naglar. Å storleken var perfekt både på ringen och själva smycket. En nätt ring, alldeles lagom för mina händer. Så nu är jag lycklig ägare av en hel pärluppsättning som jag kommer att ha en hel del tror jag. Särskilt ringen, för den är riktigt läcker.

Tack Loppi för presentkortet och tack Frogpearl för snabb leverans och ett väldigt fint smycke  :-)

En fotokurs ska det bli!

Så är man igång i vardagen igen och den började med en tidningsintervju med en av våra lokaltidningar. Det är alltså dax igen... den här gången handlar det om bostadskön vi har här i Botkyrka som egentligen är tre köer och jag funderar lite över hur man fördelar bostäderna i de olika köerna. Hur kan det komma sej att Martins föräldrar fick bostad så snabbt när de kom från en annan kommun, medan Senior hamnar längre och längre bak i kön ju längre tiden går och han bor ändå i kommunen...

Så nu har vi haft en reporter och en fotograf här som pratat med oss och tagit mängder med foton. Artikeln som var i Expressen innan nyår fick vi fixa egen bild till, men den här gången hade vi hjälp av proffs. Sånt är kul! Att se hur de jobbar, vinklar, ljus, skuggor... åååå jag vill också kunna sånt! När vi var klara gick han runt och kollade in våra egna bilder från Tanzania och Indien som han tyckte var himla coola. Så nu har jag bestämt mej! Det blir en fotokurs!

Jag hade iofs bestämt mej redan tidigare, men nu ska det verkligen bli av. Nu har jag ju faktiskt tid att göra det också. Så i år kommer inget kursmaterial att slängas innan jag kollat om det finns en passande fotokurs. Även om jag inte blir nåt proffs, så vill jag lära mej mer och kunna ta ännu finare bilder. Jag har en bra kamera, men en ny skulle ju inte skada... får väl önska i födelsedagspresent  :-)

Fast jag vill ju ännu hellre ha en ny mobil som kan ta bättre bilder än den skruttiga Iphone som jag har. Jag blir irriterad ungefär varenda gång jag ska ta en bild, men för blogg, FB och Instagram duger den. Men en Nokia med riktigt bra kamera står högt på önskelistan. Jag använder kameran och internet mest på min mobil och sedan sms:ar jag en del, men ringer gör jag nästan aldrig.

Så en fotokurs och en ny mobil får väl bli årets investeringar antar jag. Nu ska vi bara hitta DEN kursen och DEN mobilen  :-)

Tips?

Sista lediga dagen

Jag har precis som många andra varit ledig sedan fredagen innan jul och idag är sista dagen på den långa ledigheten. Imorrn börjar allvaret igen och det är bara att gilla läget. Nu jobbar jag ju bara 2-3 dagar i veckan, så det är klart hanterbart... men det är klart det är behagligare att bara lulla runt och vara ledig  :-)

Idag är det måndag och första vägningen för året, dagen då resultatet stäms av med året innan. Å jag kan väl känna mej rätt nöjd tycker jag. Jag har gått ner ett par kilo sedan januari förra året och kan konstatera att advent är värre än jul. Det var nämligen under advent vågen blev elak, men det är under jul och nyår som jag gått ner. Bara något hekto, men ändå! Sedan jag började använda Viktväktarnas app förra veckan har jag tagit bort 7 hekto, det är himla bra för att vara mej!

Så nu har vi planerat matsedeln för två veckor framåt och ska idag handla det vi behöver under veckan. I stort sett är det bara raka vägen framåt, men ett par avvikelser kommer att dyka upp... födelsedagar! Det är januari allt händer, kan man väl säga. ALLA fyller år! Vi börjar med Martin på fredag och sen är det lugnt en vecka innan min mamma, Junior och jag fyller år på samma gång.  Men sen är det över för den här gången.

Det är januari = nyårslöften och vi kommer att få häcken full på jobbet. Så månaden kommer mest att gå ut på jobb, vår vikt och en massa födelsedagar. Så kommer det lite läkarbesök och event emellanåt också, för att lätta upp lite lixom...

Det blir nog bra det här  :-)

Nu så...

Tänk att vi klarade även december utan minsta gnutta snö! Jag är tacksam för varenda dag utan det där vita, läskiga som måste skottas bort. Min rygg tackar så väldigt mycket  :-)

Skulle snön komma nu, som man hotar med till nästa helg, så känns det ganska ok. Då kommer vi iaf bara att ha snö och kallt i max tre månader, inte 5-6 som det varit de senaste tre åren. Å andra sidan kan det lika gärna vara så här tycker jag. Är det ingen vit jul, kan snön låta bli att komma alls.

Det som är bra med snöfri vinter är att man kan ha vanlig skor på sej när man är ute med hunden, typ gympadojor alltså. Har nog bara haft vinterskorna en eller två gånger i går, och då för att det vara jäkligt kallt inte pga snö. Hade jag kunnat så hade jag faktiskt varit ute och sprungit hela vintern. Men nu får jag ju inte det och det är enormt frustrerande!

Men igår hämtade Martin hem sina föräldrars crosstrainer och ställde i vårt vardagsrum. Det var vad Dr Torsten rekommenderade och trodde skulle fungera för mej, så nu får vi se... Jag testade 5 minuter och det var väldigt skönt att få sträcka ut hela kroppen och gjorde inte ett dugg ont. Får väl ta några minuter om dagen till att börja med och kanske med sko bara på ena foten så benen blir lika långa.

Det ska bli väldigt intressant att använda skorna när jag fått dem fixade. Man undrar såklart hur mycket tre centimeter i benskillnad faktiskt gör och hur det kommer att kännas att ha lika långa ben. Att det kommer att kännas i ryggen är väl ganska självklart, en del träningsvärk kanske det också blir när belastningen är en annan. Om några veckor vet vi.

De här två veckorna med nästan total vila har iaf varit bra för min hälsporre som bara känns pyttelite nu. Alltid nåt! Bara ryggen gör lite mindre ont så är jag nöjd och det kommer i bästa fall crosstrainern att fixa åt mej. Det ska bli så skönt att få röra på sej igen! I bästa fall kommer jag ganska snabbt att se fler effekter, som att midjan blir mer synlig och hullet lite fastare. Så som jag såg ut i somras... då var jag nöjd  :-)

Idag är alltså en betydligt bättre dag än igår. Svackan var inte större än så och det är ju helt ok... då går det ganska snabbt över. Jag har ett bra liv, så är det bara - lite skavanker här och där får man väl räkna med. Idag är en ny dag!

De e ok :-)

Nu har jag frågat ut Martin om allt som händer här hemma och om han tycker att jag är så dålig på att göra saker i hushållet som jag just nu tycker att jag är. Han sa nej! Med stort utropstecken. Han tycker tvärtom, att han inte gör så himla mycket heller...

Vårt hem fungerar ju! Jobbet blir gjort, räkningarna betalas, maten blir lagad, kläderna tvättade, hemmet städat och hunden får komma ut. Det behövs inte så mycket mer än så ibland.

Vi hade ett långt samtal medan vi åt middag (köttfärsspett, ris och raita som han lagat förstås) om allt mellan himmel och jord. Det händer mycket här hemma och i skallarna på oss, det är lite ketchup-effekt på sånt i vårt fall. Det har varit lugnt några veckor, men nästa vecka kör allt igång igen och börjar med att vår lokaltidning Södra Sidan kommer hit för att prata lägenhetsproblem med Senior och mej. Tack och lov har jag numera iaf en grundordning här hemma, så jag behöver inte röja hela hemmet för att det kommer en fotograf hit. Alltid nåt.

Även känslomässigt händer det grejer. Tankarna snurrar kring operationer både för mej och Martin, att han snart har pluggat klart och att vi inte vet vad som händer sen, vi börjar landa som kontaktfamilj och i de diagnoser jag nyligen fått och en massa annat. Jag mår bättre än i förmiddags och vidhåller att jag har den bästa sambon i hela världen. Han som älskar mej precis som jag är och gör allt för mej. Man kan knappast begära mer än så  :-)

Hoppas ni får en superfin kväll everyhopa!

Mysko humör

Det var då det...

Om nån frågar mej hur jag mår idag, så blir svaret väldigt diffust... Jag har sovit gott hela natten för  första gången på ganska länge, men är ändå supertrött. Jag vill röra på mej, men fick väldigt ont i "fel" höft igår när jag hade gått en kort promenad med Baileys och sedan gick i Skärholmen en sväng. Inte ens 6000 steg klarade jag... Jag som kunnat gå flera mil...

Jag har skitont i ryggen, vilket jag får när jag rör på mej för lite. Kylskåpet börjar dekoreras ordentligt av alla läkartider och kallelser som kommit de senaste dagarna, första besöket är den 16 januari. Då ska jag till ortopedteknikern som ska fixa mina skor, som jag faktiskt lyckades köpa utan några större problem igår. Ett bekymmer mindre... Har fått tid för att kolla gråstarren, utredning för fibromyalgin och för att ta bort ett gäng födelsemärken. Väntar på tid för att träffa läkaren för bröstförminskningen.

Jag är tagen på allvar och ska kollas upp från topp till tå, jag får hjälp och många bollar är i rullning. Jag har sovit bra, min familj mår bra och vi har tillräckligt med pengar för att ställa god mat på bordet. Jag borde vara nöjd och svara "Toppen" på frågan om hur jag mår. Ändå sitter jag här och känner mej enormt otillräcklig. Martin pysslar om mej, gör allt jag ber honom om och lite till och skulle aldrig drömma om att gnälla eller ställa krav på mej. Å jag känner mej som en bandit. Visst jag sköter tvätten, städar, går små promenader med hunden och planerar det mesta... men han pluggar heltid, jobbar deltid, tar hand om mej, lagar all mat och tar de flesta långpromenaderna med hunden. Det är jag som har tiden... inte han.

Jag har alltid haft ont på ett eller annat sätt, men nu har smärtan blivit värre - kanske pga sömnbristen jag haft ett tag. Det går iaf riktigt bra med maten och jag rasar just nu i vikt, alltid nåt! Idag ska jag få hem en crosstrainer, den sa Dr Torsten att jag fick använda för det är tydligen inte särskilt påfrestande för kroppen men ger bra träning. Kanske blir jag på bättre humör då? Så det stackars löpbandet är hopfällt och uppställt mot en vägg för att ge plats för den nya maskinen. Surt! Jag gillar ju mitt löpband.

Jag känner mej som en otacksam, bortskämd unge som sitter här och tycker synd om mej själv. Å då får jag dåligt samvete eftersom det är många som har det mycket värre än jag. Hur man än vänder sej har man ändan bak lixom... Tror jag ska ta en sväng med hunden i regnet och få lite luft i lungorna, då mår jag säkert bättre. Återkommer senare!