Mina nya glasögon!

Igår fick jag äntligen hem mina nya bågar. Äntligen och äntligen... 9 dagar är väl en helt ok leveranstid när designen är ens egen. Eller rättare sagt Martins, det var han som lyckades sno ihop bågarna som jag ville ha dem  :-)

Å här är resultatet:

Helt ok va?
Bilden är inte helt skarp, men men...
Om ni inte ser det så är skalmen i svart och det är tassavtryck i guld och mitt namn mellan tassavtrycken.

De här har jag alltså gjort på favoptic.se och de kostade mej hela 1645 kr! Då är de alltså min egen design, progressiva, antireflex och såna där som blir mörkare ju ljusare det är ute. Det tycker jag är himla bra!

De känns helt ok och är väldigt lätta. Men jag har ringt för att få extra mjuka "näspluppar" eftersom jag känner ett litet skav även den här gången. Men inte alls som förut. Med de nya "plupparna" hoppas jag att det ska bli perfekt, så att jag kan ha de här bågarna så länge jag behöver och tills min gråstarr är så pass dålig att jag kan få operation.

Vad tycker ni?

Sista oktober

Så skönt att ännu en höstmånad är över, nu ska bara november klaras av också - sen blir det lättare, iaf känner jag så. Hellre vinter än höst, hellre snö än snålblåst och regn. I morrn kan vi dessutom säga att vi får åka till värmen på semester nästa månad  :-)

De senaste dagarna har bara sprungit iväg! Martin har mycket i skolan, så jag får sköta ruljangsen både med hem och jobb på egen hand just nu. Det är klart att han jobbar tillsammans med mej på kvällarna, men jag får ta det mesta runt om. Junior har höstlov och hjälper mej så gott han kan. Han har dessutom lovat att hjälpa oss på jobbet efter nyår vid behov, våra damer kommer bli överlyckliga. Tänk att se en vältränad, trevlig, ung man vid vågen varje onsdag - det borde väl få dem rejält motiverade. Så nu ska han läras upp innan kaoset i januari börjar. Ska bli kul att se vad han tycker om det.

Idag är det alltså onsdagen den 31 oktober 2012. Två månader kvar av året. Ett förändringarnas år. Jag måste säga att jag är riktigt nöjd med det mesta faktiskt, det var väl sommaren som trasslade till sej lite, men vi klarade ju det med. Ska bli riktigt intressant att skriva nyårsbrevet till jul och sammanfatta 2012. Mycket har hänt kan man väl säga, det mesta positivt.

Idag ska Junior göra sin Risk 2, alltså halkkörning. Kommer ni ihåg hur kul det var? Hur man var lite försiktig från början, men sen vågade testa mer och mer. Bra att ha gjort innan vintern tar fart på riktigt. Han ska också förbi sin gamla körskola och köpa internettester till teorin, så han kan plugga de sista månaderna innan uppkörningen. Om tre månader hoppas vi att han har även ett B-körkort i sin hand. Idag ställer han av sin motorcykel, så nu börjar taxitjänsten ett tag igen. Sista varvet...

Det är mycket sånt just nu: sista det och sista det. Vart efter killarna växer upp och bli myndiga, så är det mycket som är sista gången. Juniors sista höstlov... snart sista jullov... osv. Jag tycker det mesta är superskönt att få avsluta, men visst är det lite nostalgiskt också.

Nähä, om man skulle fortsätta dagen. Ska gå med hunden, få tag på recept på malariatabletter, tvätta, förbereda jobb, packa bilen och åka till jobbet. Den här dagen kommer nog att gå precis lika fort som de föregående antar jag. 54 dagar kvar till jul  :-)

Vittnet kan vara viktigast av alla!

Idag har jag återigen haft en dag i tingsrätten och ni som känner mej vet att jag funderar väldigt mycket under de här rättegångsdagarna. Idag har jag fundera på våra vittnen. Tänk om alla som vittnar kunde förstå hur viktiga de faktiskt är och hur högt vi värderar deras medverkan. Ofta är det faktiskt vittnena som är avgörande för att en rättegång ska kunna avgöras.

Ta till ex ett fall med en person som som varit bråk med någon och plötsligt blir allt svart och när h*n kommer till sans igen så ligger denna på rygg och blöder ymnigt. Personen har ingen aning om vad som hänt och den h*n bråkade med säger att det var en halkolycka... hur ska man kunna motbevisa detta om ingen ger ett bra vittnesmål? I detta fall fanns en person som såg precis vad som hände från en balkong. Så vi fick veta att den ena personen gett den andra en rak höger och att "offret" stöp i backen totalknockad. Vi hade inte kunnat fälla personen för misshandeln om inte vittnet vågat träda fram och berättat.

Om man tar exempel som mål med kvinnomisshandel är vittnen extra viktigt eftersom kvinnorna ofta tar tillbaka sin berättelse. De är rädda för mannen och tar tillbaka sin anmälan, men då gör Polisen oftast en egen anmälan på vad de sett och sen får man hoppas att bevisningen räcker. Just det där med balkonger hjälper oss mycket. Ofta har vittnet stått på sin balkong och sett/hört allt och kan berätta om det.

Men vi förstår också att det är både läskigt och obehagligt att vittna. Man är rädd för att den misstänkte ska hota eller på annat sätt ge sej till känna före eller efter rättegången. Det sker väldigt sällan, MEN det händer. Som nämndeman har jag själv inte blivit utsatt för några hot och jag har heller inte varit med om några vittnen som blivit hotade. Däremot har jag själv vittnat, men det var i en vårdnadstvist och inget brottsmål.

Som vittne får man hjälp både före, under och efter rättegången. Just i Södertörns Tingsrätt där jag tjänstgör har vi vittnesstöd på plats nästan hela dagarna. Något jag efterlyser för egen del är hjälp för nämndemännen. Vi får se obehagliga bilder och höra hemska berättelser, men vi har inget att prata med. Vi får ett par utbildningskvällar per termin, men mer än så är det inte. Som en helt vanlig medborgare ska vi själva bearbeta bilder på mördade människor, våldtagna barn och kvinnor, misshandlade människor, barnporr och en massa annat. Visst, det är frivilligt - men något eller någon kanske vi borde kunna vända oss till vid behov? Men det har man nog inte ens tänkt på...

9,5 minus!!!

Längtar till sommaren

Kylan kom tidigt i år kan man väl lugnt konstatera... Redan igår kväll var det 6 minusgrader och när jag vaknade vid 6.45 så var det 9,5 minus. Så det blev till att ge några varningens ord till sonen som skulle iväg och jobba; skrapa rutorna ORDENTLIGT innan du kör iväg, ta en VARM jacka om du blir stående nånstans och HÅLL AVSTÅNDET!!! Det är trots allt bara hans andra vinter som bilförare, så man måste nog påminna honom lite.

Jag är så otroligt tacksam för att jag städade klart trädgården i onsdags. Nu är det lixom kört och inte ens en aning lockande att gå ut och klippa vissnade buskar och riva vildvin. Nä, idag blir det inneaktiviteter tror jag minsann... den där tvätten tvättas ju inte av sej själv har jag märkt...

Jag vaknade iaf ganska pigg redan där vid 6.45, antar att det beror på att kroppen tycker att klockan var 7.45 och då brukar jag ju iaf öppna ena ögat i vanliga fall. Eftersom sonen var rädd att försova sej, så gick jag upp och väckte honom istället för att ligga kvar. Jag tycker det här med vinter- och sommartid är så otroligt dumt. Att ställa om klockan två gånger om året kostar ju samhället och företagarna så otroligt mycket pengar! Hur många var det inte som fick jobba en timme gratis inatt? Sonen däremot får en timme extra betalt eftersom han ska ställa om alla klockor på maskiner och annat på sitt jobb innan de öppnar idag. Så totalt onödigt kan jag tycka.

Dessutom visar forskningen att tidsomställningen ger fler trafikolyckor, fler skador på arbeten med maskiner och verktyg och fler hjärtstillestånd. Å detta är inte enbart under den natten vi ändrar tiden, utan flera dagar efter. Nu har tom Ryssland en diskussion i sitt parlament om att ta bort sommartiden och bara hålla sej till vintertid. Beslutet är dock inte taget än, men det kommer nog. Tänk att Ryssland ska ligga steget för Sverige... Jag röstar för att vi nu har bytt tid för sista gången och stannar i den tid vi har, för allas bästa lixom...

Men för stunden njuter jag av att vara pigg och vaken lite tidigare än jag är van vid några dagar framöver, men förstås tröttare på kvällen än jag brukar. Så blir det ju. Bäst att ta tag i dagen och gör det bästa av den, den sista söndagen i oktober. Just det! Måste komma ihåg att köpa Expressen idag också! En av våra medlemmar är med och berättar om sin viktresa  :-)

Ha det bäst everyhopa!

Behaglig lördag

Vilken skön dag!

Förra hösten vann Martin en hotellövernattning efter att jag hade nominerat honom till Lilla Barnets Pappa. Tyvärr var hotellfrukosten bedrövlig så jag skrev ett mail till hotellet som skickade oss en frukostvoucher som kompensation. Den vouchern använde vi oss idag.

Klockan 7 stuvade vi in oss i bilen för att åka iväg till simtävlingarna i Eriksdalsbadet och medan simmarna värmde upp så gick vi iväg till Clarion Hotell. Eftersom det var ganska tidigt så var vi från början nästan ensamma i matsalen. Det var riktigt mysigt att sitta där och se solen stiga och Globen sola sej i ljuset. Vi åt långsamt och gick igenom alla borden noga. Det fanns en mängd olika sorters bröd att välja på, hittade två supergoda som jag lyxade till med medvurst, ost och grönsaker. Sen blev det löskokta ägg, äggröra, pannkakor med sylt och grädde, våfflor (men bara en bit...), frukt, te och juice. Vi var rejält mätta när vi var färdiga.

Det var nästan tur att vi hade en liten bit att gå till badet så att man kunde skaka ner maten lite. Jag trodde det skulle bli ungefär en miljon PP, men hela kalaset slutade "bara" på 34 PP, jag får äta 26 per dag...Jaja, så får det bli ibland  :-)

Det var en ganska lång väntan innan Junior skulle simma, men när han väl kom i vattnet tog han hem två kval. Två finalplatser av två möjliga. Så nu blir eftermiddagen/kvällen spännande värre. Men vi åkte hem och kommer att följa allt via internet istället för på plats. Det går bra det med.

Man kan väl knappast påstå att vi var hungriga när det närmade sej lunch, så det blev helt enkelt ingen. Jag har legat på soffan och läst, medan Martin har hjälpt sin pappa att byta till vinterdäck på bilen. Snart kommer Senior hem från jobbet, då ska vi äta räkor och kolla på invigningen från Friends Arena. En sån här kall dag är det härligt att tända ljus och krypa ner under en filt med nåt bra att läsa. En bra början på dagen avslutas med en bra kväll också  :-)

Clarion Hotel Stockholm

Stor och stilren lobby. Trevlig personal. Outstanding frukostbuffé! Stor och rymlig matsal som slukar mycket folk utan att bli rörigt eller stökigt. Bra helt enkelt!

Skriv ditt eget omdöme | Tjäna pengar med Rejta

Svensktoppen 50 år!

Igår var det dax att inkassera/uppleva min vinst från Allas som jag fick förra veckan; två biljetter till jubileumskonserten av Svensktoppen 50 år på Berwaldhallen. Jag tycker om musik och har lyssnat på Svensktoppen från och till under åren, men jag är väl inte största fantasten eller sitter klistrad vid radion varenda söndag. Men kul skulle det bli ändå.

Martin hade tenta på förmiddagen, Senior jobbade och Junior hade "ledigt" eftersom han skulle iväg på tävlingar. Så när Martin kom hem åkte vi iväg med Junior och åt sushi och myste lite, sen drog vi till Eriksdalsbadet inne på söder. Vi hann inte se så mycket av tävlingen, utan fick dra iväg strax efter de började. Vi trodde nämligen att trafiken skulle vara värre... Det slutade med att vi kom fram till Berwaldhallen alldeles för tidigt, men bättre det än för sent.

Carolina Norén och Ulf Elfving höll i trådarna och Jessica Andersson, Sonja Aldén och Svante Thuresson sjöng en mängd gamla och nya svensktoppslåtar på sitt sätt. JAg som inte gillar Thuresson särskilt mycket fick faktiskt en helt ny syn på honom. Det var BRA! Det enda jag saknade var ett solonummer med Björn Skiffs låt Håll ditt hjärta och ett extranummer. Jag menar: får man inrop, applåder och blir uppkallad på scen mer än en gång då måste man ju ha ett extranummer! Det hade man inte utan körde en repris på en låt de redan framfört. Lite pinsamt kan jag tycka, det är ju iaf proffs!

Men vi var himla nöjda med hela konserten som helhet ändå  :-)
Här kommer iaf den låten jag saknat, så att alla kan njuta av den....

 

 Håll till godo!

Berwaldhallen

Fina lokaler och alltid härliga musikaliska upplevelser med hög klass. Tyvärr är fikat i pausen för dyrt för att ens tänkas på... Enklast att ta sej tid kommunalt eftersom parkeringsfrågan är svårlöst.

Skriv ditt eget omdöme | Tjäna pengar med Rejta

Jag ljuger så bra!

Jag ljuger nästan aldrig, men i några fall har jag blivit mästare på det faktiskt. Det handlar om de där nissarna som ringer på en knastrig telefonlinje från Indien eller nåt sånt och säger att de är från Windows och vill hjälpa mej med nåt fel på min dator. De har försökt nå mej halva hösten, men jag har inte svarat. Jag såg nämligen att jag missat ett samtal, så jag kollade upp numret på internet och såg att en massa varningar på just det numret. Men så svarade jag ändå en dag och efter att de presenterat sej sa jag på en tillgjort dålig engelska "Have no computer" och så la jag på luren. De ringde upp igen några dagar senare och jag sa samma sak igen och sedan dess har de inte ringt nåt mer. Så det kanske funkade?

Jag gör nästan samma sak när det gäller alla de där mobilföretagen som står i olika köpcenter och vill mygla på en nya telefoner och abonnemang, Då säger jag att jag har slutat med mobiltelefon eftersom man får cancer. Jag får konstigt nog inga motargument... Jag får tänka på att inte ha mobilen framme bara när jag säger detta  :-)

Detta funkar även när Röda Korset eller andra organisationer kommer fram, då heter det "Jag är redan med och stödjer". Nu är jag faktiskt medlem i flera organisationer, så det är iaf nästan sant.

I övrigt har jag NIX på min hemtelefon, men vissa får ju ringa ändå. Tidningar man har prenumererat på eller företag man köpt grejer av. Frågan är ju bara hur länge de sparar ens uppgifter? Det var lixom ganska länge sedan killarna hade Kalle Anka... ändå ringde nån och frågade om vi inte skulle ha en ny prenumeration så sent som i våras. De har ringt några gånger per år och jag har hela tiden sagt att de ska ta bort mej eftersom killarna är stora nu. De här gången fick jag minsann veta att det var ingen anledning att inte ha en prenumeration, jag kunde väl läsa Kalle Anka själv! Då fick jag nog och sa att om man ringer mej en enda gång till så kommer det att bli konsekvenser. Nu har det varit lugnt...

Men visst är det väl ändå väldigt irriterande att man måste stå ut med alla dessa försäljare överallt? Man får samtal både hem och på mobilen, blir stoppad på gatan eller utanför butiker. När jag behöver något eller är intresserad av att köpa något så skaffar jag informationen själv. Jag behöver inte få den uppstoppad i nyllet, då blir jag nämligen väldigt anti och kommer förmodligen aldrig ens att titta på produkten eller företaget något mer. Jag vet att dessa försäljare bara sköter sitt jobb och vill tjäna pengar. Men det hjälper lixom inte när de är mer påflugna än myggorna i Norrland.

Jag vet inte hur ni fungerar, men jag blir galen! Å då är väl en liten vit lögn inte så farligt va?

2 minus!

Då är vi där! Nu har minusgraderna gjort sitt inträde och hösten går snart över i vinter. Skönt tycker jag! Nästa gång vi byter årstid går det mot vår och ljusare tider. Sånt gillar jag  :-)

Så kom an bara; minusgrader och snö! Trädgårdsmöblerna är undanställda, ljusslingorna på plats och en del är tända. Igår röjde jag det sista i trädgården och lyckades dessutom få iväg skräpet till sopen direkt! Det var jag och alla pensionärer som hängde på låset där klockan 15. Så jag är redo!

Junior har höstlov nästa vecka och ska väl använda motorcykeln någon sista gång innan den ställs av för vintern. Nä, för gott faktiskt... den ska säljas. Nästa gång han kan köra är det med tung MC, då har han fyllt 18. Den stora står i morfars garage och väntar på honom. Han går dit och pussar på den ibland  :-)

Så snart ska vinterdäcken på och så fort "lilla" motorcykeln är flyttad och avställd kan vi ställa in bilen i garaget också. Då kan snön komma, då är det helt ok.

Idag är det torsdag, med andra ord fredag för mej. Den kommande helgen bjuder på en massa skoj, så den ser jag fram emot. Men först ska vi ta hand om ett klagomål som vi fått på jobbet... vi är inte vana att folk klagar, det har hänt typ 2 ggr på 5 år. Så vi får se hur vi ska reda ut och hantera det... Ett extra leende kan man komma långt med  :-)

Ha en fin dag nu, solen skiner ju!

Problem?

Jag har ett problem. Eller... egentligen har jag fler problem... men med just det här problemet vet jag inte om det är mitt eller egentligen någon annans. Det beror på hur man ser det lixom. Det handlar om ett riktigt I-landsproblem.

Jag erkänner här och nu att jag inte har nån klädsmak överhuvudtaget, eller ens knappt nåt intresse av kläder. Min filosofi har nästan alltid varit att är man bara hel och ren, inte doftar som en  hel parfymbutik, så är det ok. Sen ska kläderna vara bekväma och praktiska också. Jag har alltså ingen aning om vad som klär mej eller vad jag passar i. Något som tydligen är väldigt konstigt eftersom jag är kvinna och tydligen ska bry mej om sånt.

Mitt ointresse har resulterat i att jag mest klär mej i jeans, nån tröja och gympadojor. Jag handlar det mesta på nätbutikernas reor, både till mej och resten av familjen. Dessutom ogillar jag att betala mycket för grejerna och skulle aldrig ens överväga ett par byxor för tusenlappen bara för att de har något häftigt märke. Jag drar öronen åt mej och stänger plånboken om plaggen kostar mer än ett par hundra... å då får man som bekant inte så mycket i nuläget. OM man inte fyndar på reor.

Med åren har jag dock kommit på vad jag inte passar i och vilka kläder jag inte vill ha. Dit hör byxor med låg midja, magtröjor eller korta toppar, polokrage och framknäppta blusar/skjortor. Vad jag däremot borde klä mej i står nog skrivet i stjärnorna. Jag skulle behöva en personal shopper eller en makeover som gick igenom både mej och min garderob. Där finns nog ett och annat fynd faktiskt. Jag har inte ändrat frisyr på hundra år heller, trots att jag alltid ger frisören fria händer. Men de törs aldrig ändra något hur mycket jag än tjatar.

Å frågan är då om detta är mitt problem eller andras? Jag ser ju inte hur jag ser ut, mer än i spegeln när jag går hemifrån. Andras kanske går runt hörnet och kräks när de ser mej, vad vet jag? Ett problem vet jag inte heller om det egentligen är, jag har ju kläder på kroppen... det är det många som inte har. Problemet är kanske att jag inte bryr mej så mycket som man borde göra. Fast det är klart att det skulle vara lättare om man var lite intresserad iaf, men förmodligen hade det blivit ganska mycket dyrare också. Jaja, ett I-landsproblem är det iaf, det kan vi väl komma överens om?

2 månader kvar till jul!

62 dagar... 8 veckor... vilket låter kortast? Så lång tid är det iaf kvar till juldagen då vi åker på semester. Snacka om att man längtar... särskilt nu när minusgraderna har börjat visa sej. Tittar man på vädret för Gambia just nu så är det 29 grader varmt och regnsäsongen är på väg att gå över i sommar. När vi kommer dit är det ungefär 35 grader varmt och såna där underbart varma kvällar som man kan sitta ute länge i och bara njuta. Just precis DET längtar jag mest efter, varma kvällar. Guuud så skönt!

Men idag är det fortfarande oktober och det är runt 5 grader varmt ute och disigt. Inatt har det varit minusgrader, så nu har nog vildvinet vissnat och det är dax att röja det sista i trädgården. Får väl se om jag ska ta tag i det idag. Är ju vaken ovanligt tidigt för att vara mej  :-)

Så nu blir det en dusch, frukost och hundpromenad. Sen får vi se vad klockan är och om jag kan hinna till Blodbussen, som är här idag, innan lunch eller om jag får ta det efter lunch. Sopen öppnar 15, då skulle det vara bra att köra dit trädgårdsskräp innan det ligger och göttar till sej för mycket. Å sen är det jobb igen!

Jaja, vi får se hur mycket som blir gjort. Jag är ensam hela dagen, men skulle Senior komma hem så får han hjälpa mej. Det blir nog bra med den saken. Ha en bra dag everyhopa!!!

Något händer...

Jag känner i hela kroppen att något håller på att hända. Jag är redo för en förändring, vilken den än är... Det har känt så en längre tid nu och jag har haft mer ork och lust att göra saker. Å det känns enbart positivt!

Kanske handlar det om Seniors steg att flytta hemifrån? Kanske handlar det om vår resa? Kanske handlar det om det som händer om 612 dagar...? Jag har ingen aning, det känns bara i kroppen att nåt är på gång  :-)

Sen Martin flyttade in här är det han som skrivit min checklista och hållit ordning på min mat och mina PP. Innan dess var det jag som höll ordning på mej och det gick ju himla bra, nu är det dax igen! Så igår rotade jag fram en checklista och skrev det jag hade ätit och letade fram hur många PP det var. Jag lyckades bra ända fram till middagen, då blev det knepigare eftersom jag varken hade mätt eller vägt något. Så det ska det bli ändring på, nu ska det där sista kilot väck! Jag får större och större sug att börja springa också... kanske kan bli till våren, så man inte riskerar att bryta nåt ben på frostigt hala vägbanor. Tills dess kanske jag dammar av motionscykeln... man vet aldrig  :-)

Ser ni? Nåt har hänt! Jag mår bra och ser ljust på både nuet och framtiden. Jag har aldrig tidigare haft så lätt att skaka av mej tråkigheter och motgångar, förr fastnade jag direkt och kunde älta i veckor eller tom månader. Nu kan det hända något tråkigt, jag funderar på vad jag kan lära mej av detta och sen går jag vidare. Tänk om jag hade gjort det tidigare, så mycket grubblande jag hade sluppit. Men men, man lär så länge man lever.

Solen skiner och även om jag ogillar hösten så känns det som att vi även där är på rätt väg. Snart är vintern här, snön kommer och lyser upp mörkret och sen är det snart vår igen. Se va positiv man kan va, trots årstiden! I helgen väntar skojiga saker som konsert, hotellfrukost, simtävlingar och en massa annat kul. Känsla av att orka, vilja och nyfiket se framåt är oslagbar och nästan berusande. Just nu känns det helt ok att leva!

Lite melankolisk

Sitter här i ett tyst hem och njuter av lugnet och funderar lite. Tänk hur allt blev ändå...

När jag var yngre var hela planen att bli vuxen och ha barn. Det var lixom hela syftet med att leva tyckte jag då och det kan jag nästan tycka idag med. Hade inte barnen funnits vete sjutton om jag hade vandrat kvar på denna jord, jag hade iaf inte gjort det i Sverige. Iaf... det var det enda jag ville ha av livet och det fick jag också. Idag ser jag tillbaka på ett rikt liv med mängder av fantastiska upplevelser och det riktigt kliar i fingrarna att få sätta en del på pränt. Men än finns inte det totala lugnet som kan få mej att sitta ner och skriva. Det får ta den tid det tar att komma dit.

Däremot känner jag suget att börja läsa igen. Sedan barnen föddes har jag nästan bara läst på semestrarna. Då har resväskan varit fylld med böcker och jag har slukat litteratur av alla de slag. De senaste veckorna har jag faktiskt haft tillräckligt med ro för att ligga på soffan eller i badet och läsa veckotidningar. I vanliga fall har jag en hög med kanske 8-9 olästa veckotidningar, nu har jag bara 3! Så det tar sej  :-)  Å då kände jag att "hmmmm, kanske...." Jag kanske skulle klara att ta upp en bok... kanske... men jag ska nog klara av de där tre numrena av ALLAS först.

I helgen hände kul grejer som gjorde mej på väldigt gott humör. I fredags kom ett mail där avsändaren meddelade att jag vunnit två biljetter till jubileumskonserten i Berwaldhallen för Svensktoppen 50 år. Så på fredag ska vi på gala Martin och jag! Även om jag inte lyssnar på svensktoppen så ofta numera, så gjorde jag det ofta förr. Det ska bli himla kul! Bara det där att få klä upp sej lite känns bra.

Å igår fick jag ett annat mail där avsändaren meddelade att jag vunnit ett resekit med en massa grejer från Weleda. Perfekt! Det var krämer och sånt som jag funderat på att köpa, men inte kommit mej för. Nu kan jag testa och köpa om jag gillar det. Att ha grejerna i resestorlek är ju dessutom kanon med tanke på vår kommande resa. Så lite tur har jag haft kan man väl säga.

Jag är ingen turgumma i vanliga fall, här hemma är det Senior som vinner om man kan vinna nåt. Men de gånger jag vinner då gör jag det rejält och flera gånger. Så man kan ju hoppas att alla goda ting är tre och att det kommer ännu mer. Men jag måste säga att jag är mer än nöjd ändå. Jag får en härlig kväll tillsammans med en av männen i mitt liv. Inte så illa pinkat tycker jag  :-)

Å med tanke på att jag inte har någon vidare tur och att allt jag önskade var att bli mamma, så måste jag säga att jag vunnit högsta vinsten i livets lotteri. Bättre än så här blir det inte!

Lägger ner...

Jag tror vi lägger ner den förra diskussionen, jag får inte fram hur jag menar och missförstås - avsiktligt eller inte, jag vet inte. Men när det blir påhopp och tråkiga tonlägen ser jag ingen anledning att fortsätta snacket. Men jag vill betona att jag inte ser ner på hur någon gör eller dömer ett visst agerande, det var citatet jag ville gräva i - inget annat.

Vill också tillägga att jag inte ser mej som det minsta präktig. Det som fungerar för oss när det gäller barnuppfostran, ekonomi eller viktnedgång delar jag gärna med mej av. Dessutom tar jag gärna emot andra tips som jag förbättra mitt liv. Jag är jag, take it or leave it.

Resonemang som haltar...

Många föräldrar hävdar "mår bara jag (mamma) bra så mår barnet bra". Jag håller inte riktigt med...

Mår mamma bra så mår barnet bra!
Oftast sägs detta när mamman ska börja jobba efter föräldraledigheten eller när man under föräldraledigheten har sk "egen tid". Och visst är det väl viktigt att mamma mår bra och får göra saker hon tycker om och trivs med, men faktum kvarstår: när man har barn så förändras livet väldigt mycket och det man förr spenderat tid på kanske får stå åt sidan lite. Iaf för en tid.

När min yngste son kom till världen hade han en massa sjukdomar som gjorde att vi var väldigt låsta. Självklart hjälptes vi åt, men våra föräldrar hade svårt att avlasta oss pga deras egna arbeten och aktiviteter men mest pga sonens alla mediciner och mysko behov. Han hade en seperationsångest som inte var av den här världen och blev helt hysterisk om vi försökte lämna honom ens för några minuter. Så det blev inget av med det och var bara att acceptera. Där spelade det lixom ingen roll att vi föräldrar mådde bra... han gjorde det definitivt inte!

Vi föräldrar skiljde oss när killarna var 3,5 resp 5 år och vid den här tiden hade sonen iaf accepterat att vara hos sin mormor en del. Men mina föräldrar jobbade ju och hade sitt, så barnen var bara där kortare stunder. De där som man hörde om mor och farföräldrar som tog barnbarnen flera veckor under loven lät helt overkligt i mina öron. Men jag hade ju valt att vara "hemmafru" så vem var jag att gnälla och kräva avlastning. Jag hade ju valt själv! Barnen var hos sin pappa regelbundet under de första 2-3 åren, men sen var de hos mej på heltid.

Barnen hade 10-11 olika diagnoser och då är det ganska svårt att få avlastning eller sk egen tid. Det slutade med att jag blev utbränd. Då hade killarna börjat i skolan och jag fick iaf några timmar på dagen som var bara mina, och då sov jag. Det var min egen tid. Det enda jag ville var att få sova ut. Senior har alltid vaknat vid 5-6 på morgonen och pga hans dåliga hörsel så vakande vi andra också då, eftersom allt han tog sej för hördes lite för mycket för att man skulle kunna fortsätta att sova. Så kan det vara nu också, men nu när han är 19 sover han ända till 8... kanske...

När killarna var runt 9-10 år blev allt mycket bättre. Jag fick jobb som personlig assistent, ett jobb som jag tycker väldigt mycket om. Jag jobbade när killarna var i skolan och tyckte nog att jag mådde ganska ok, trots att jag hade barnen till 100% och aldrig hade någon tid för ensamhet. De var med mej på möten, konferenser, fester, promenader osv... när jag låg i badet kom ofta någon in och satte sej på golvet för att "bara prata lite"... Vi hade det bra och för mej fanns ingen tanke på det som föräldrar idag ser som en självklarhet, det där med egen tid. Jag hade ingen sån, men jag visste heller inte att man skulle ha det som önskan. Det var helt enkelt inget man pratade om eller tänkte på.

Å det hade nog inte spelat någon roll.  När min son blev misshandlad i skolan som spelade det ingen roll hur bra jag tyckte att jag mådde. Han mådde dåligt och jag var tvungen att agera. Alla gånger han gråtit över att han inte har några kompisar har det heller inte spelat någon roll hur bra jag mått... eller när specialpedagogen i den nya skolan slutade och hela hans värld rasade.

Det spelar ingen roll alls hur jag mår om inte barnen mår bra! Mår inte barnet bra så spelar det ingen roll hur mycket egen tid mamma har fått, det handlar inte om det. Mår barnet dåligt mår mamma dåligt. Punkt. Visst orkar man mer om man mår bra, så är det. Men som mamma måste jag alltid se till att barnen har det bra innan jag kan eller öht ska tänka på mej själv. Tycker jag alltså...

Man är mamma i minst 18 år och det är man på heltid. Visst blir ansvaret mindre ju äldre barnen blir, men faktum kvarstår - jag har valt att sätta de där barnen till världen. De är mitt ansvar. Sen spelar det ingen roll om man är två föräldrar som delar på ansvaret, om man har avlastning, om man har egen tid eller inte osv. Resonemanget med "mår jag bra så mår barnet bra" - håller inte! Barn kan må väldigt dåligt trots att mamma mår väldigt bra...

Nu kanske ni tror att den här tanken är ny eller har uppkommit pga av något jag läst, men så är det inte. Just det där "Mår mamma bra så mår barnet bra" har jag hört till leda sedan jag tog beslutet att inte ha mina barn på dagis. Jag har alltid tyckt att uttrycket är konstigt och nu ville jag få ur mej det. Men ni som läser kanske tycker att det stämmer?

Jag kommer nog att tjata lite på mina ungar om att få låna barnbarnen eftersom jag helt enkelt vill träffa dem, inte för att avlasta dem... Jag har redan hotat/lovat att jag kommer att resa en del med barnbarnen och då får ju föräldrarna egen tid. Men det är inte för att ge dem tiden, utan för att jag ska få snusa på barnen... Egoist? Javisst!

Borde det inte heta: Mår barnet bra så mår mamma bra och DÅ kan hon göra nästan vad hon vill  :-) Det är alltså inte beteende jag funderar över, utan själva begreppet.

Redan söndag!

En behaglig helg går mot sitt slut... nä, visst ja! Jag är ju ledig imorrn också  :-)

Junior sov borta inatt, så jag tog hans säng och sov supergott och helt ostört. Tyvärr vaknade jag med snuva och ont i halsen och var/är otroligt seg idag. Gårdagen var lugn, Martin trimmade klart Baileys som blev jättefin, Senior jobbade och Junior satte upp det sista eluttaget som jag bett om. Jag själv gick mest mellan chokladen och tvättstugan, men lyckades iaf dammsuga hela huset och torka av golvet i Juniors rum. Jag låg och läste på soffan en del också, något som jag tänkte göra lite idag med.

Killarna är iväg hela dagen antar jag, Martin är just nu ute med Baileys och jag ska köra en maskin tvätt till. Det blev stopp i avloppen i badrummen igår så det kom ut vatten på halva golvet och dränkte badrumsmattan. Så den luktar inte riktigt hallon idag utan måste tvättas. När jag såg det där vattnet igår så kände jag direkt att det där med jämställdhet är överskattat och så ropade jag på Martin  :-)

Så idag fortsätter alltså tvättmaskinen att snurra medan jag ska börja röja lite smått i förrådet. Vi måste få plats att ställa varor till jobbet där, eftersom vi inte kan lita på leveranserna med posten. Vårt lager på jobbet är för litet för att beställa större mängder och då får vi använda vårt förråd istället. Förrådet som numera går att stänga utan en förlängningssladd i dörren eftersom Junior satte eluttaget på utsidan. Skönt med en elektriker i huset  :-)

Idag tänker jag lite extra på min väninna. Det är tvåårsdagen av hennes äldste sons död. Den dagen/natten glömmer jag aldrig! Som vi väntade på att få besked om hennes känsla var rätt eller ej... var det hennes son som förolyckats i tunnelbanan eller inte... tyvärr var det så och deras liv blev sej aldrig mera likt. Två år. Tänk så mycket som hänt sedan dess. Tyvärr skulle vi få ytterligare två dödsbud de närmaste tre dagarna efter detta. Så det var/är en tung period nu. Tiden läker inte alla sår, det bildas bara ett missprydande ärr som ständigt påminner en om vad som hänt.

Eftersom killarna är iväg på sitt så blir maten väldigt enkel och lätt, så vågen imorrn borde vara ganska trevlig att ställa sej på. Jag hoppas att de senaste veckornas förfall kan släppa snart och att jag kan fortsätta ner de där sista kilot som krävs för remiss. Imorrn vet vi...

Ha en fin söndag och glöm inte att vila! Det är det som kroppen behöver mest av allt.

Snacka om personliga bågar!

Igår gick allt i en rasande fart! Jag stökande undan det jag hann innan lunch och tog sedan pendeln in till stan för att möta Martin. Jag blir oftast väldigt stressad bara av tanken att åka in till stan, men igår var det helt lugnt faktiskt. Jag kunde tom se fram emot det lite grann  :-)

Vi käkade lunch och gick sedan till Favoptics lokaler på Mästersamuelsgatan. En liten nostalgitripp fick jag när vi passerade gamla Filmstadens lokaler... första bion jag jobbade på... vilka fester, vilka härliga arbetskamrater. Ljuva tider!

Väl framme kunde vi kolla på bågar, men inte så mycket mer. MEN eftersom jag inte hittade det jag ville ha när det gäller mönster och färg på själva skalmarna så visade de oss hur vi själva kunde designa mina glasögon för att få dem precis som jag vill utan extra kostnad. Sånt gillar jag: utan extra kostnad  :-)

På väg till tåget gick vi förbi Skopunkten och där stod ett par stövlar och ropade på mej... de ville följa med mej hem... och när vi tittade lite mer så var det ett par som ropade efter Martin också. Så skokompisarna fick följa med oss hem och vi vet inte riktigt hur kassaapparaten räknade, men nåt fel blev det nog eftersom Martins stövlar bara kostar 99 kr... Nån sån prislapp såg vi inte, men vi var lika glada för det! Sen sprang vi in på Hötorgshallen och köpte lakrtisté och hallonlakritsté till mej. Så nu har jag te så det räcker en låååång tid framöver.

När vi kom hem började jag kolla runt på Favoptics sida. Jag testade lite olika mönster, men det blev inte riktigt bra. Det enda jag visste var att jag ville ha svart och guld, så jag kollade runt på olika bilder på google men hittade inget. Martin frågade vad jag ville ha och sen började han leka i nåt bildprogram. Å där satt den! Svarta skalmar med tassavtryck och mitt namn i guld. Det är bara så jag! Så nu är nya glasögon beställda, i bästa fall mitt sista par någonsin. Det blev progressiva glas med såna där solglas som blir mörka ju ljusare det är och antireflex för bara 1765 kr! Me like!

Kvällen tillbringades i tv-soffan med killarna. En himla bra dag helt enkelt!

Favoptic Glasögondirekt Sverige AB

Så billigt, enkelt och bra! Progressiva glasögon under tusenlappen, alltså kan man ha fler att byta med. Har köpt glasögon här i flera år, säkert 7-8 par hittills och är såååå nöjd!

Skriv ditt eget omdöme | Tjäna pengar med Rejta

Nu är allt ok igen!

Inatt fick jag sova nästan ostört och är idag pigg och glad... nästan iaf  :-)

Jag tvingade mej upp 8.30 eftersom det är en hel del att hinna med idag. Hittills har jag jobbat lite och kollat igenom mail, FB och duschat! Så här sitter jag nu i morgonrocken och ska strax äta frukost medan håret torkar. Sen blire hundpromenad och en tur i till huvudstaden.

I stan ska jag träffa Martin för att äta lunch och sen gå till favoptic och kolla på nya glasögon. Jag hoppas hitta ett par bågar som inte gör ont och som jag kan ha tills ögonen är tillräckligt trasiga för att opereras. I vanliga fall köper jag glasögonen på nätet hos favoptic.se men nu tänker jag besöka deras butik och kolla runt istället. Å på väg hem ska vi gå in på Hötorgshallen och köpa nytt lakritsté. Så det blir några steg idag, ska sätta på mej pedometern och mäta.

Vädret är skittrist! Det är nog alla nyanser av grått som man kan hitta. Men men... det man inte kan ändra på är lixom bara att acceptera. Om 66 dagar är det jul och om 67 åker vi till värmen i Afrika, så vem är jag att gnälla  :-)

Det blir nog en bra dag trots det tråkiga vädret. Just det ja! Jag glömde nästan... jag ska gästblogga HÄR idag! Vet inte vilken tid det kommer in, men klicka på länken, läs och begrunda  :-)

Skitnatt!

Har sovit riktigt jäkla skitdåligt inatt och det har inte bara berott på min sömnapné utan mest på snarkofagen jag bor med. Jag hade öronpropparna i, men vid 3 gav jag upp. Då snarkade både sambo och hund så väggarna skallrade och öronpropparna hjälpte inte längre. Det spelade ingen roll hur mycket jag bankade på Martin, han sov som en stock och vände sej inte om utan låg som en stenstaty på rygg och lät.

Så det var bara att gå en trappa ner och lägga sej. I soffan sover jag helt ok när det gäller en kort tupplur, men inte nån längre stund. Då domnar armar och händer och nu skulle jag sova flera timmar... så jag tog kudde och filt och la mej på golvet. Vi har en tjock och mjuk matta som jag trodde skulle vara ok att ligga på, det var den inte... ganska snabbt hade jag ont i höften när jag låg på sidan och brösten när jag låg på magen. På rygg kan jag inte sova, så det gick bort från början.

Jag slumrade väl lite men vid 5-6 gick jag upp och la mej igen hos gänget som sov hur gott som helst. Martin gick upp vid 7 eller nåt och DÅ kunde jag somna gott och sov till 9. Men jag är så jäkla trött och har ont i hela kroppen av mitt golvsovande. Har bestämt att när vi gör ordning vårt kontor den dagen när nåt av barnen flyttar, då SKA jag ha en madrass där som jag kan smita ner till vid behov.

Men vad säger man då när sambon inte ens märkt att man varit på utflykt under natten och tittar frågande på en? Ska man vara mild och bortförklarande eller säger man som det är? Jag är inte direkt en mild som person kan man väl säga, utan säger att natten varit ett halvt helvete och att han kommer att få gå själv med hunden på dagens promenad. På jobbet kommer jag förmodligen att gnälla högljutt också om hur trött jag är... det får han ta för sån e jag  :-)

Jag vet att Martin har Sveriges sämsta samvete idag och han har sagt att han ska sova på soffan inatt. Men då får han ont i ryggen och kommer vara trött i skolan imorrn, så det köper jag inte. Snarkgrejer som man köper på apoteket hjälper inte, det har vi provat. Däremot vet vi bägge att om han bara går ner 5 kg så försvinner snarkningarna och lägger han bara på ett kol så tar han 5 kg på ingen tid alls. Haken är att komma igång och fortsätta viktminskningen... Frågan är bara hur jag ska kunna sova tills dess...?

Fasiken va trött jag är!!! Gäsp!

Ett halvår efter Novasure

Den 27 mars utfördes min Novasure-operation och jag kan säga att den har förändrat mitt liv till det bättre! Eftersom många fortfarande inte vet om vad det är och många frågar om det så tänkte jag berätta igen...

Bakgrunden till att jag själv började söka efter alternativ var att jag hade rikliga blödningar under 8-9 dagar varje månad. Och de blev bara värre och värre vart efter tiden gick. När blödningarna till slut handikappar en så pass att man knappt vågar lämna hemmet är det dax att göra något. Så jag satte mej och letade runt på nätet och fick reda på att man kunde göra annat än ta bort livmodern som jag trodde var enda lösningen. Jag läste att man kunde bränna slemhinnorna och att det var ett ganska enkelt ingrepp.

Den här informationen tog jag med mej till min husläkare som var tvungen att googla på det jag pratade om, han hade aldrig hört talas om det... Men skickade ändå en remiss till kvinnokliniken som gav mej en tid direkt. Bara några veckor efter mitt besök hos husläkaren låg jag på operationsbordet. Det är ingen kö alls till det här ingreppet eftersom knappt någon vet om det och min läkare på kvinnokliniken sliter sitt hår. Det är ett så enkelt ingrepp som skulle kunna hjälpa så många kvinnor som lider i onödan. Så hon har bett mej att sprida informationen så mycket jag kan.

Till att börja med så ska man vara färdig med barnafödandet, eftersom ingreppet kan göra en steril för all framtid. Man bränner ju bort slemhinnorna som ägget ska fastna i. Det som sedan händer är att man sövs under en kort stund. Läkaren för in ett instrument i livmodern och fäller ut det som ett paraply ungefär, sedan värms instrumentet upp under ca 90 sekunder och bränner bort alla slemhinnorna. Sen är det klart! Jag tror att jag var sövd kanske 30 minuter och när jag vaknade kändes allt nästan som vanligt.

Jag var hemma och tog det lugnt samma dag, men jobbade dagen efter. Jag hade som mensvärk några dagar och ett vattnigt avslag ett par veckor. Tighta byxor fick vara, men i övrigt var allt som vanligt. Första mensen efter operationen var betydligt mindre än innan och sedan dess har den bara minskat. Nu, ett halvår senare, har jag en pytteliten blödning i 2-3 dagar. Det räcker med ett trosskydd nu för tiden. I princip all PMS är också borta. Innan blev jag febersjuk, hade ont, var frusen, trött och irriterad. Nu känner jag oftast ingenting och det är en befrielse för både mej och de runt omkring mej.

Jag har fått ett nytt liv! Numera behöver jag inte planera mitt liv efter den där veckan i månaden. Jag kan göra vad jag vill, när jag vill. 90 sekunders behandling har gjort mitt liv 100% bättre och jag önskar fler chansen! Det är ju så enkelt! Så sprid gärna detta, särskilt till dem som ni vet har problem kanske flera veckor i månaden med rikliga blödningar alldeles i onödan! Det finns hjälp!

Häftig känsla!

Sitter och förundras över min stora son. Jag har iofs förundrats över honom under hela hans liv, eftersom han hela tiden förvånar, överraskar och även irriterar oss  :-)

Senior har ju, som ni redan säkert vet, ADHD och Tourettes syndrom och lite annat smått och gott. Inget vi skäms över, hymlar med eller håller tyst om. Tvärtom, så vill vi gärna prata om det och visa att även barn, ungdomar och vuxna med NPF-diagnos kan få ett himla bra liv. Precis som Senior!

När det gäller Senior så har han alltid behövt vänja sej vi en tanke för att sedan omsätta den till verklighet. Hela hans utveckling har varit som en ketchupflaska, där det gått långsamt långsamt att få fram ketchupen men när den väl kommer så blir det rejält och kan knappast stoppas. Så är Senior. Han kan fundera länge på en kommande förändring och när han tänkt klart går saker i raketfart.

Så var det med körkortet som han lyckades med och så har det varit med bostad och nytt jobb. Senior har fram till för en tid sedan sagt att han ska bo hemma hela sitt liv och aldrig flytta hemifrån. Eller hur? Har jag sagt. Den här morsan sparkar ut ungarna ur boet när de har fast jobb och stadig inkomst. Punkt! Jag har inga problem att se mina ungar bli självständiga och klippa navelsträngen. Tvärtom! Det ska bli skitkul att komma på middag till killarna i deras egna hem  :-)

För ett tag sedan började det låta annorlunda. Nu pratar Senior om vilka möbler han vill ta med sej, hur stort det ska vara och undrar lite om det är svårt med parkering i olika områden. Han är mogen att ta steget och vi letar febrilt! Jag har lovat honom en tvättmaskin eftersom jag inser att han kan få problem med planering av tvättider och gemensam tvättstuga. Jag har också lovat honom vår skinnsoffa, eftersom vi behöver en ny soffa som rymmer fler.

Även att söka jobb har varit svårt för honom. Vi tog en dag för någon månad sedan och satte oss tillsammans och skickade iväg ansökningar till mängder med företag. Det blev inget napp då, men några svarade att de skulle spara hans uppgifter iaf. Vi fick även tips om en sida på Facebook för frilansare, där vi bägge gick med. Och NU har han helt plötsligt börjat söka jobba på egen hand! Han skriver till företag, svarar på erbjudanden och ligger på. Å nu har han faktiskt fått ett positivt svar från en firma som jobbar med ljudböcker. Precis det han kan och vill göra. Han ska dit i november och träffa dem, så vi hoppas på det bästa förstås.

Han har ju redan jobb, så det brinner ju inte i knutarna direkt. Han har jobbat på Mc Donalds i fyra år nu och imorrn ska han avlägga arbetsprov för att bli skiftledare. Han älskar sitt jobb, men inser ju att jobbet där begränsar honom en del. Det är ju inte så att man får uppleva särskilt mycket mer än just den restaurangen man jobbar på. Som ljudtekniker kan han få göra en mängd olika, spännande grejer och se lite mer än bara en plats. Så han söker vidare, men kommer säkert att behålla Mc D som lite extra så där när han har tid. Det är ju trots allt där han är trygg och har sina kompisar.

Men så här kan det alltså vara för en person med ADHD. Utvecklingen går i skov och vem är jag att skynda på den? Det får gå i den takt som behövs, det blir bäst så. Men visst kan en person med ett funktionshinder av de här slaget lyckas. Man behöver inte hamna på kåken bara för att man är kille och har ADHD. Med rätt förståelse och kanske medicinering kan man komma precis vart man vill - det tycker jag att Senior är ett levande bevis på!

Det är verkligen en häftig känsla att se hur han utvecklas och kan klara allt han vill!

Fick ett ryck!

Jag som avskyr att laga mat och inte har bakat på många, många år fick helt plötsligt ett ryck och tog plats i köket. Igår hittade jag nämligen ett recept på lakritschokladkakor som såg så enkelt ut att jag bara var tvungen att testa.

Så när jag ändå skulle handla idag köpte jag hem grejerna som stod i receptet och på eftermiddagen körde jag igång. De godaste kakorna är de misslyckade, så jag kände mej ganska säker på att tom jag skulle klara av detta.

Kaksmeten gick snabbt att göra, men blev lite konstigt i konsistensen. Jaja, den gick iaf att göra några långa korvar av som jag plattade till och körde in i ugnen. De skulle stå inne 15 - 20 minuter, men eftersom jag gillar ogräddat så fick de bara stå 15 minuter. De såg inte kloka ut, men som varma var de supergoda! Jag som inte ens gillar kakor  :-)

Här är receptet om du blir sugen på att prova:

Chokladkakor med lakritskola

100 g smör, 
1 dl brun farin, 
2 msk ljus sirap, 
2 msk kakao,
2,5 dl vetemjöl, 
1 tsk bakpulver, 
1 tsk vaniljsocker, 
ca 40 gr (jag tog 60) lakritskola typ kick.
 
Blanda alla ingredienser till en smulig deg. Lägg ut den i mindre längder på en plåt och platta till dem. Grädda i 175 grader i ca 15-18 minuter. Låt svalna och skär upp i mindre bitar. Det ska bli 24 bitar, men jag fick ut 26. 2 PP per bit om du är Viktväktare och räknar ProPoints  :-)

Helgmys på en måndag

Då var helgen över för den här gången, men jag har ytterligare en ledig dag kvar  :-)

Vi hann faktiskt nästan allt i helgen som vi hade planerat, städningen av trädgården och förrådet blev kvar - men det är ingen brådska heller så det gör inget. Dessutom behöver trädgården inte städas förrän frosten tagit vildvinet och det är lugnt än så länge.

Men mycket tvättat blev det, huset röjdes, dammsugaren fick jobba, kylen fylldes, veckomatsedel skrevs, sopen hälsades på, hunden motionerades och en massa annat. Dessutom hann vi ligga på soffan och inte göra nåt också. DET är viktigt! De som inte blev gjort den här helgen gör vi nästa helg istället.

Idag är det 70 dagar kvar till julafton och 71 dagar kvar tills planet lyfter och vi har semester. Jag längtar så det nästan gör ont. Det ska bli så otroligt skönt med sol och värme och att bara få umgås med familjen helt utan störmoment. Hoppas dagarna går fort!

Även den här måndagen är Senior ledig, det har blivit lite av en vanan att han och jag är lediga tillsammans på måndagar. Så när jag varit ute med hunden ska vi åka till Maxi och handla tillsammans. Jag handlar - han bär  :-) Sen lagar och äter vi lunch tillsammans och tittar på nåt på tv.

Ikväll vänder vi lite på veckan och tar helgmyset idag istället. Hela gänget ser ut att bli hemma ikväll, så då har vi bestämt att vi ska äta taco och umgås lite. Junior har en rejäl hosta på mornarna, så han har själv sagt att han inte ska träna så mycket förrän han är helt bra eftersom han har ett gäng tävlingar framför sej. Vi får väl se om han håller det... men det skulle isf innebära att man får träffa honom lite även under veckan. I vanliga fall åker vi och jobbar strax innan han kommer hem från skolan och kommer hem från jobbet när han tränar. Det blir inte många minuter att ses där...

Nähä, bästa att sätta igång dagen kanske? Ska nog börja slå in lite julklappar också!

Tankar om klassträffen...

Min fröken och jag

Det var inte helt utan ångest jag klädde om och gjorde mej i ordning igår... L kom hit vid 16.30 och även han hade en liten klump i magen. Martin bara skakade på huvudet och undrade nog vad som hänt i vår klass egentligen. Vi pratade en stund och åkte sedan iväg till Huddinge, där träffen skulle vara. Det var väldigt skönt att ha sällskap när man gick in i lokalen.

De första jag träffade var bla K från Island som jag verkligen velat träffa och hennes bästa kompis K. De hängde ihop i skolan och hänger ihop än idag och är gudföräldrar åt varandras barn. En sån bästa kompis skulle alla ha! Tänk att ha en person som känner en så väl, häftigt!

Vi hälsade på alla som kommit och fram till middagen var det ok, då var det fortfarande bara "de trevliga" som var där och det fanns massor att prata om. När min fröken C och hennes särbo B kom var kalaset komplett tyckte jag. Vi satte oss till bords längst in; C brevid mej, K & K framför oss och L och B bortom oss. Sen dök de där klumparna i magen upp i form av de personer som vi haft lite ångest runt och visst var de ungefär som då. 27 år senare har de ungefär samma attityd och den ena vräker ur sej att hon nästan var förvånad över att se L. Borde inte han sitta inne? Så säger man inte! På vägen hem frågade jag om han inte blev sårad, han hävdar att han varit med om värre och att sånt rinner av. Så jag antar att jag blev mer upprörd än vad han blev. Fina L som aldrig velat någon illa, det blev bara lite tokigt ibland.

C och B hade en ensam hund hemma och var tvugna att gå direkt efter maten. Då bytte L plats och satte sej brevid mej. Vi fortsatte att prata med K & K, men när "stå-uppen" startade blev det knepigt att prata så L och jag åkte hem ganska tidigt. Men det var ändå skoj att vara där och träffa de allra flesta. Några av dem vill jag ha kontakt med och jag ska nog försöka sätta ihop en picknick eller nåt till våren. Några få utvalda kan man ju träffa här hemma när det blir varmare ute igen. Dessutom var det svårt att hinna prata med alla som var där, det var ändå en 30 pers. Men nu har jag K & K på Facebook, så vi kan hålla kontakt där.

Så jag är glad att jag kom iväg, samtidigt som jag förundras över hur hierarkierna fortfarande är kvar. Vi satt i samma grupper som då och folk agera ungefär som då. Lite sorgligt kan jag tycka. Men en sak var kul och det var att få höra att både jag och min fröken C måste ha tagit stopp och väx eftersom vi inte åldrats ett dugg  :-)

Klassträff - ångest eller skoj?

Jag 1984

Ikväll är det dax för de som gick ut nian 1985 att träffas, äta en bit och prata minnen. Jag har inte riktigt bestämt mej för om det enbart är ångest eller bara skoj. Vissa ska det bli jättekul att träffa, andra känner jag faktiskt en klump i magen av att se igen. Konstigt hur man fortfarande kan påverkas så här nästan 30 år senare...

Dagen kommer att gå åt till handling och pysselofix. Jag måste ta en tupplur efter lunch och börja fixa ordning mej vid 15.30. Kl 16.30 kommer nämligen en av klasskompisarna hit på fika, så ska vi åka tillsammans till restaurangen som vi ska vara på. L som kommer hit var en av mina skyddslingar som jag drog igenom högstadiet för att han skulle få några betyg överhuvudtaget. Då fattade jag inte vilken nytta jag faktiskt gjorde, det har han berättat senare. Det ska bli jättekul att sitta ner och hinna prata bara han och jag. Det är himla skönt att åka dit tillsammans med honom och slippa komma dit ensam.

Jag har sett gästlistan och vet att några av de som kommer är såna som jag har lite svårt för och helst hade velat slippa träffa. Men folk ändrar sej ju förstås med åren, så de är förmodligen jätte trevliga numera. Ändå har jag den där klumpen i magen. Det jag vet om dem är att de är lyckade i sina karriärer, välklädda, smala och snygga. Allt det där som jag inte är... Jag inte inte avundsjuk, utan får bara ångest för att de ska lyckas förminska mej igen. Men allt det där sitter ju i min skalle! OM jag inte tillåter dem att förminska mej så kan de inte göra det. 

Alla andra däremot, ska det blir jätteskoj att träffa. De flesta umgicks jag med ganska mycket i skolan, särskilt K från Island. Henne har jag inte träffat sen vi slutade skolan, så det ska bli kul! Tänk ändå att skoltiden sätter såna spår. Vi är bara fem stycken från vår gamla klass som kommer, de andra 20 är från parallellklasserna. Jag minns varenda en och är väldigt nyfiken på vissa av dem. Några har jag träffat genom åren, bla på picknicken i somras. De jag har träffat är sej lika men förstås vuxna nu, men humorn är den samma precis som grabbarnas bus och jargong.

Jo, det ska bli kul. Men känslan är lite tudelad. Jag är glad att L är med mej hela tiden. Nu är det hans tur att stötta mej  :-)

Fyra dagar ledigt!

Längtar tillbaka till sommaren

Som ni kanske kommer ihåg så har jag ju numera fyra dagars helg. Fredag, lördag, söndag och måndag, eller... tom tisdaglunch är jag faktiskt ledig  :-)  Då borde man ju hinna ganska mycket, eller hur? Vi får väl se, säger jag...

Jag sover ju ganska dåligt pga min sömnapné, så det viktigaste är att jag kan sova tills jag vaknar av mej själv och att jag vaknar utvilad. Det händer ganska sällan, just nu vaknar jag oftast med huvudvärk. Idag är det även halsont och lite snuva  :-(

Eftersom minnet tar stryk av dålig sömn, så har jag listor i almanackan för att komma ihåg det jag ska göra. Det finns egentligen inga måsten, bara borden. Som att jag borde tvätta, städa, röja förråd, handla, fixa trädgården, avsluta veckans jobb, slänga skräp och lite annat smått och gott. Men jag gör sakerna i min takt och stryker dem vart efter. Det jag inte hinner den här helgen, flyttas över till nästa.

Junior och Martin är i skolan, Senior är hemma fram till lunch sen ska han jobba. Å jag och Baileys drar oss för att gå ut, det är bara 4 grader och han har flyttat över till den varma platsen i sängen som jag precis har lämnat. Det känns som en bra dag idag! Jag mår helt ok!

Avundsjuka och skitsnack

Jag tycker väldigt illa om skitsnack! Det tror jag att alla egentligen gör, ändå så sprids det rykten och osanningar om nästan alla. Jag ser det tydligt i min närhet och försöker att stoppa det om jag kan. Jag vet inte riktigt vad som sägs om mej, men kan tänka mej att en del handlar om hur lite jag jobbar och ändå klarar mej ganska bra. Ingen ser ju hur vi lever på "insidan" eller vet vilka utgifter vi har. När jag levde ensam var nog spekulationerna många...

Jag vet inte varför folk snackar så mycket. Har de ett tråkigt liv? Vill de gör sej själva mer intressanta genom att snacka ner någon annan? Är de avundsjuka? Jag vet inte. Vad tror ni?

När jag var liten utsattes jag för skitsnack pga av min pappas yrkesval. Han var pilot och flyglärare och vi hade ett eget flygplan. Ett flygplan ingick ju knappast i varje familj och frågorna var lika många som tvivlen. Man trodde mej helt enkelt inte! Där skulle man stå upp på nån lektion i skolan och berätta om föräldrarnas arbete och så blev jag anklagad för att ljuga! Snacka om att det sved.

Min pappa var flyglärare och hade förstås ett flygplan för att kunna jobba. Ett litet fyrsitsigt flygplan som stod på F18 som vi bodde nära. För mej var detta inget konstigt alls, jag var ju praktiskt taget född i ett flygplan. Men min klasskompisar trodde mej inte utan anklagade mej för att ljuga och sedan spreds ryktet om att jag var en lögnare och att man inte skulle tro på något som jag sa. Detta kom ju förstås till min kännedom och lärde mej tidigt att alltid hålla mej till sanningen.

När min pappa erbjöd sej vara första pris i ett lotteri på skolan (i form av en flygtur) så la sej snacket och folk förstod att det jag berättat faktiskt var sant. Men jag hade fått en erfarenhet för livet; man ska aldrig sticka ut med sina små egenheter - då blir man inte trodd. Alltså berättade jag inget mer om flygdagar, flygturer och resor. Jag ville inte bli beskylld för att ljuga igen. Å där är jag än idag. Jag berättar inte sånt som kan uppfattas som skryt, jag vill inte ha folks misstanke eller konstiga blickar. Jag håller mej till sanningen eller håller tyst.

Ändå vet jag att folk än i dag går omkring och snackar om sånt de inte ha en aning om. Ska man bry sej? Klart man bryr sej, men inte så där att det fastnar någon längre stund. Jag vet vad som är sant och de jag bryr mej om vet vad som är sant. Jag talar alltid sanning, ändå missförstår folk eller de kanske gör om min sanning till sin egen på nåt sätt. Mitt liv bygger på ärlighet, särskilt mot mej själv och min familj. Jag lever mitt liv på det sätt som för mej känns rätt. Jag försöker vara en bra medmänniska och hjälpa den som behöver. Ändå missförstås man...

Folk har ett behov av att smutskasta andra. Jag tycker det är sorgligt. Jag tycker att såna människor är sorgliga. Å när jag får veta att en sån person finns i min närhet försöker jag att undvika den eller konfrontera. Men en konfrontation tar mycket energi och skapar oftast ännu mer skitsnack, konstigt nog. Så jag lever mitt liv och hoppas att skitsnackarna håller sej borta!

Folk tror att det vet så mycket om en, visst är det konstigt?

Köpte kondomer!

Tiden går lite för fort just nu, eller också är det jag som inte utnyttjar tiden som man ska/borde?Jag är trött precis hela tiden, så ganska mycket tid går åt till att vila och sova. Men jag försöker iaf att gå upp vid 9 på morgnarna, men det säger ju inte att jag kommer igång vid den tiden...

Igår vet jag inte riktigt alls vart dagen tog vägen. Tisdagar är ju den dag då vi hinner minst eftersom vi jobbar längsta passet och jag vilar så mycket jag kan för att orka. Martin var och handlade tidigt och satt sen och pluggade fram till lunch. Jag fixade lite med tvätt, jobb och mail, men inte så mycket annat vettigt tror jag...

Idag har jag fått lite mer gjort, men känner mej långt ifrån nöjd. Jag tycker att jag ligger efter med det mesta. Jag lyckade iaf komma iväg för att köpa kondomer! Va? Säger eller tänker ni nu... både hon och sambon är ju "fixade". Ska det vara extra säkert? Nä, jag har köpt sk trimkondomer  :-)

Det ser ut som en minikådis som man har på fingrarna när man rycker pälsen på hunden. På så sätt får man ett bättre tag och trimningen går snabbare. Man kan även ha dem om man har ett sår på fingret där ett plåster fäster dåligt. Så till helgen ska Baileys bli av med en del av sin päls, nu när vi har grejerna hemma.

Jag har även varit och fixat Martins mammas födelsedagspresent! Det är iofs två månader dit, men vi har hittat en grej som vi är rätt säkra på att hon blir glad för och då kan man ju inte vänta. Passade även på att köpa förlängningsdelar till en av ljusslingorna som var för kort, men nu når den hela vägen runt baksidan. Ska nog låta den lysa from helgen.

Jag skulle åka och köpa en ny mikro också, men jag glömde GPS´en hemma och orkade inte mer, så det får bli en annan dag. Jag har iaf fått en ny faktura från Agria, istället för den som posten slarvade bort. Så nu är den betald och hunden återigen försäkrad. Ska nog ta autogiro på mina försäkringar from nu...

Så visst, lite blir gjort - men jag har en lång lista på sånt som borde göras. Men den här helgen är faktiskt ledigt helt och hållet, så då får vi hjälpas åt att styra upp saker och ting. På fyra dagar ska jag väl hinna beta av den där listan? Resten av gänget får hjälpa mej helt enkelt, här hemma är jag chef - inte barnen  :-)

Jäkla posten!

Asså, jag bara undrar; va sysslar posten med??? Inte kör de ut posten iaf...

Nu är det andra gången på kort tid som jag får påminnelse på räkningar som jag inte fått. Bägge gångerna har det varit viktiga grejer som MÅSTE betalas i tid! Förra gången var det hemförsäkringen och idag var det hundförsäkringen. Jag har koll och vet när räkningarna ska betalas, men jag kommer ofta inte ihåg om jag lagt in dem för betalning eller ej eftersom jag brukar göra det så fort räkningen kommer och sen lägga undan den.

Den här gången kändes det fel, men jag hann inte kolla upp det förrän det idag kom ett sms med ett "har du glömt...?" Så imorrn blir det ett telefonsamtal för att be om ocr-nummer så jag kan betala den omedelbums och förklara varför den inte är betald. Så jäkla onödigt och så surt!

Nu har det hänt lite för ofta att räkningar och annan post försvunnit. Vad sjutton kan man göra? Vad borde man göra? Mer än att bli sur, irriterad och förbannad alltså... Frågan är ju vad som mer kommit bort, som man borde fått. Förmodligen inbjudningar till galor och häftiga fester... eller hur...  :-)

Posten

Ja, vad ska man säga? Post som kommer bort, Post som levereras långsamt, Post som är skadad... Jag är inte särskilt imponerad om man säger så...

Skriv ditt eget omdöme | Tjäna pengar med Rejta

Ung & Bortskämd

Jag skulle ju skriva om när jag och äldste sonen tittade på Ung & Bortskämd häromdagen och hans reaktioner kring programmet och deltagarna. Så... här kommer det  :-)

Vi var bägge lediga här i veckan när jag såg att programmet skulle börja, så jag hojtade in till sonen att han gärna fick titta med mej. Jag tycker programmet är fascinerande särskilt när det gäller föräldrarnas reaktioner och diskussioner. Jag gillar program som ställer relationer på sin spets och att se hur folk utvecklas, så detta tittar jag gärna på. Samtidigt fascineras jag av hur föräldrarna kan försvara sin dåliga uppfostran som de gör.

Det första sonen reagerade på var när ungdomarna ska köpa mat och en av tjejerna förklarade att fiskpinnar är en fisk utan armar och ben... han bröt nästan ihop i skrattsalvor. Sonen som älskar att fiska med kompisen på Öland och gärna lägger nät och rensar flundror för glatta livet på somrarna. När fick en fisk armar...

Sen var det dax för gruppen att sova i tält en natt och när man gick igenom deras packning och hittade tonvis med smink hos både killar och tjejer fick han nästa skrattattack. "Concealer" va sjutton e de? Går det att äta eller? Kanske är bra att steka i... eller att fästa tältpinnarna med? Han kunde inte förstå att de inte sovit i tält förut eller visste hur man tände ett trangiakök. Här är ungen som älskar att vara ute i skogen och gärna ha med matsäck och tält.

Ungdomarna skulle träffa sin föräldrar för första gången på sex veckor och bjuda dem på middag. Ganska tafatt värmde de färdig pyttipanna och bjöd föräldrarna på, som tydligen kände sej som kungar i det stökiga huset. Det var första gången ungdomarna lagade mat åt sina föräldrar och då är de alltså 18-23 år gamla!

Jag frågade sonen vems fel det är att ungdomarna är så bortskämda och han svarade direkt att det var föräldrarnas fel. Jag håller absolut med! De här ungarna har gjort vad varenda människa gör om de kan, nämligen utnyttjat situationen till sin fördel. Varför städa, diska, tvätta om man inte behöver? Människa är av naturen lat och förblir passiv om de inte tvingas till något annat. Så när föräldrarna sitter och försvarar sina ungar, så försvarar de ju förstås egentligen sej själva. De vet ju att de gjort fel från början och att det är svårt att förändra så här sent.

Jag vet inte hur ansökan till programmet går till, men några av ungdomarna har sagt under seriens gång att de sökte till programmet för att bli mer självständiga. Jag tycker det är himla synd att inte deras föräldrar kan hjälpa dem med den biten utan att de måste söka till ett tv-program för att få den hjälpen. På så sätt är egentligen ungdomarna mer förståndiga än vad deras föräldrar är. Föräldrarna gnäller mest på sina barn, medan ungarna faktiskt tar tag i problemet.

Jag tror och har alltid trott på att man växer med ansvar. Det är så jag uppfostrat mina ungar och det har lyckats helt ok tycker jag. Visst jag är partisk, så andra får väl bedöma den biten. Men jag tror att jag får medhåll. Skäm gärna bort med tid och kärlek, men inte med saker och pengar. Och bli aldrig piga i ditt eget hem, särskilt inte åt dina barn!

Bättre idag...

Gårdagen gick åt till att älta och smälta de faktum att jag har en begynnande gråstarr som inte kan opereras än och att jag alltså måste skjuta på min ögonoperation. Värre saker har hänt kan man väl säga, men visst är det surt.

Så igår blev det både choklad och glass i tv-soffan innan jag nästan trillade ihop av trötthet och sov gott nästan hela natten. Tror jag iaf, jag kan ju aldrig veta helt säkert hur gott jag sover lixom. Men jag hade iaf inte ont i huvet när jag vaknade och kände mej ganska utvilad.

Jag fundera ett tag i somras på om jag inte skulle åka iväg på blogg-träff just idag, men eftersom ingen av de jag frågade skulle åka och det kostade lite för mycket så avstod jag. Nu när jag ser uppdateringarna på Facebook ångrar jag mej, det är flera av mina bekanta som är där och de verkar ha jätteskoj. Hade jag vetat det, så hade jag nog inte tvekat - men att åka dit helt ensam kände jag inte för. Men nästa gång, då ska jag vara där!

Istället har jag, Martin och Baileys varit ute på en otroligt skön skogspromenad och vi fick till och med lite svamp med oss hem. Junior ligger förkyld i soffan, så eftermiddagen går mest åt till att glo på tv och rensa svamp. Senior är iväg med morfar på kryssning och har det säkert jättemysigt med två hotellnätter och lite lyx.

Livet går vidare, ingen idé att älta sånt man inte kan förändra. Men jag ska ta kontakt med ögonläkarna på Huddinge Sjukhus nästa vecka och höra vad de säger. Förmodligen säger de att gråstarren inte har gått tillräckligt långt för operation och att man bara opererar det sjuka ögat och då får det ju vara ändå. Jag kan ju inte ha ett bra och ett dåligt öga när det skiljer så mycket mellan dem. Men vi får se, ett samtal ska jag iaf ge dem och en tid för besök. Det kan iaf inte skada...

Ska nog gå ut och sätta upp ett par ljusslingor till. Bara för att!

Expressen

Läser Expressen eftersom jag gillar layouten och tycker oftast att innehållet och bakgrundsfaktat stämmer. Kanske lite för mycket om bantning och skvaller, i övrigt helt ok.

Skriv ditt eget omdöme | Tjäna pengar med Rejta

Vicken smäll!

Min ögonhistoria blir bara längre och mer invecklad...

Jag var tillbaka nu på morgonen till Proforma Clinic, de som ska/skulle fixa mina ögon. Idag hade jag en träff med ögonläkaren, eftersom jag ville räta ut de frågetecken som jag fortfarande hade. Nu var jag ju inställd på en ögonlaser eftersom jag var lite för ung för ett linsbyte och hade tom tagit med almanackan för att boka operationstid... men som jag sa till nån igår; det verkar inte som det är meningen att jag ska göra någon ögonoperation eftersom allt bara strular. Om jag bara visste hur rätt jag hade...

Iaf... jag hinner inte ens sätta mej i väntrummet, utan får direkt komma in till Dr Markus. Vi pratar lite, han testar mina ögon på ännu fler sätt än vad optikerna gjorde. Jag får testa ett par glasögon som ger mej den syn som jag skulle kunna få med en ögonlaser, men är inte helt nöjd. Så droppar han droppar i ögonen för att kunna undersöka ögonbotten och kolla en massa annat. Å där kom smällen.

"Jag ser tecken på gråstarr på höger öga, då är en ögonlaser utesluten." Jaha... då är vi på ruta ett igen. En ögonlaser försämrar nämligen förutsättningen vid en gråstarrs/linsbytes-operation. Så nu vet jag iaf vad jag inte har för alternativ. Då det enbart är tecken och bara på ena ögat, så vill man inte göra någon operation öht. Landstinget gör ju gråstarrsoperationer gratis, men inte så här tidigt och bara på ett sjukt öga. De skulle alltså bara fixa höger öga och det vänstra skulle fortfarande behöva starkt glasöga (-5.0). Känns ganska opraktiskt.

Just nu kommer jag alltså inte göra något alls åt mina ögon. Jag kommer få ett nytt glasögonrecept, eftersom de tyckte att mina nuvarande glasögon är felinställda. Jag ska tillbaka till Dr Markus innan sommaren nästa år för att se hur ögat utvecklas. Under tiden ska jag tycka lite synd om mej själv och smälta detta.

Det känns som man fått en käftsmäll ungefär. Här är man livrädd för att öht göra något ingrepp som har med ögonen att göra. Men besvären med glasögonen överskuggar rädslan och man tar till slut beslutet om en ögonoperation och då går det inte!!! Samtidigt som jag både är frustrerad och besviken, så är jag tacksam över att en läkare på en vinstdrivande privatklinik avråder mej. Han tänker på mitt bästa framför att sälja mej en dyr operation.

Men visst fasen känns det surt! Jäkla skit!