Jag stoppade hela pendeltåget!

Har ni funderat på hur det känns att dra i en nödbroms och stoppa trafiken? Det har jag iofs aldrig funderat över, men nu vet jag hur det känns att göra det...

I onsdags när vi åkte hem från Maximteatern sent på kvällen var det en ovanligt händelserik pendeltågsresa. Vi satt där och småpratade, pillade med mobilerna och gjorde sånt som man brukar göra när man åker tåg. I Flemingsberg stannade tåget och en kille skyndar sej mot utgången, men han hinner inte fram utan segnar ner på golvet och slår i huvudet hårt i dörren och sen i golvet. Jag flyger fram till honom och då är han helt borta och bara ögonvitorna syns.

Men han vaknar snabbt till och trots att vi säger att han ska känna efter innan han reser sej så ställer han sej upp och vacklar av tåget innan han trillar ihop igen och slår i huvudet ytterligare en gång. Det är då jag drar i nödbromsen och vrålar att någon ska ringa ambulans. Själv försöker jag och ett par till att hindra honom från att resa sej ytterligare en gång genom att i princip sitta på honom. Han är gulgrön i ansiktet, svettas och är allmänt förvirrad och försöker att resa på sej. En medpassagerare ringer 112, så den biten kan vi andra släppa och bara bry oss om killen.

Vi får honom efter mycket om och men att sitta ner och kan efter en liten stund prata med honom. Han får en dextrosol och piggnar till betydligt. Han vill absolut inte höras tala om någon ambulans och tycker nog att situationen är rätt pinsam och överdriven. Men han hörde ju inte smällen när han gick i backen och vi andra fattar inte att det inte gått hål någonstans... Så småningom ställer han sej långsamt och nu är han ganska ok. Vi tycker att han ska vänta på ambulansen och kolla upp hans skalle och nacke och kanske även orsaken till att han svimmat flera gånger, det tycker inte han.

Två av våra medpassagerare ska åt samma håll och erbjuder sej att följa med honom så att jag och Martin kan åka vidare hem. Vi tycker det låter som en ok idé och meddelar konduktören att allt är ok och att vi kan åka vidare. Han har återställt nödbromsen och fått ok från sina överordnade, det är en del regler och sånt som vi andra inte tänker på när ett tåg stannas så där. Det har ju faktiskt hänt att tåget stannat när man åkt och man inte vet varför, den här gången var det vi som stannade det... Å trots att folk såg vad som hände så nog suckades det! Vad är det för fel på människor? Tycker vissa på allvar att man inte ska ta hand om en medpassagerare som svimmar på tåget?

Jag tänkte aldrig, utan agerade bara. Så som jag hoppas att någon ska göra om jag råkar ut för samma sak. Om jag kommer hem lite senare pga ett sjukdomsfall eller en olycka på tåget så är väl det inget att tjafsa om eller sucka över? Ett människoliv är väl mer värt än att tåget kommer i tid? Hur kan folk tycka annorlunda?

Nu vet jag iaf hur det känns och vad som händer när man drar i nödbromsen på pendeltåget. Jag har inga planer på att göra det igen. Undrar hur killen mår...

Shirley Valentine kan lära oss en del...

Igår hade vi förmånen att se Maria Lundqvist som Shirley Valentine i nya föreställningen med samma namn på Maximteatern. Jag såg filmen på 80-talet men hade glömt nästan hela handlingen och det berodde nog på att det var "fel fas" i livet. Igår fick föreställningen en helt annan mening!

Valentine är Shirleys namn som ogift. Tiden innan äktenskap, barn och vuxenliv. Som Shirley Valentin vågade hon ta både chanser och risker och levde livet så mycket hon bara kunde. När hon gifte sej blev hon Shirley Bradshaw och långsamt en helt annan människa. Hon blev fru och mamma. En person hon inte längre känner igen och hennes närmaste samtalspartner är en vägg... En dag får hon en biljett till Grekland av sin väninnan. Ska hon åka eller ej?

Medan hon lagar middag till sin man (som måste landa på köksbordet samma ögonblick som han kliver in genom dörren, annars blir han arg) får vi höra hennes funderingar om hon ska åka eller ej. Det doftar ljuvligt av stekt potatis och lök i hela salongen och vi funderar över vem som äter maten varje kväll och om hon någonsin kommer att laga rätten igen när pjäsen är över...

Maria Lindqvist är helt suverän som Shirley och får oss att både skratta och gråta med henne. Många av funderingarna har vi nog alla haft när vi kommit en bit i livet. Ska vi gå kvar i samma hjulspår? Var det så här vi ville att livet skulle bli? Var det inte mer än så här? Kan man ändra spår mitt i livet? Vad ska folk säga OM man tar steget till en förändring? Vad vill vi egentligen göra resten av livet? Jag har, som ni vet, haft de tankarna och lagt om kurs total och nog kan man ana att även Maria Lundqvist funderat... hon är alldeles för övertygande för att inte ha gjort det  :-)

Jag såg alltså filmen som 20-åring och det var alldeles för tidigt för att förstå budskapet. Idag som 47-åring, med en större livförändring (eller kanske fler) bakom mej, kan jag ta till mej berättelsen på ett helt annat sätt. Jag kan nästan bli förbannad på Shirley som ens behöver fundera på sina alternativ och att hon övht tvekar! Om man inte trivs med sitt liv måste man göra något! Att gå omkring i ett hem där man aldrig får uppskattning och tas för given är nog ganska vanligt. Det blir en vana... men kanske ingen trevlig vana. Å inget liv som jag skulle vilja ha, då är jag hellre ensam!

Föreställningen ger många tankar och Maria Lundqvist är helt suverän som Shirley. Det här är föreställningen för alla som kommit en bit i livet och som inte är rädda för att utmana sina egna tankar. För tankar blir det! Alla vill vi väl skapa oss ett liv som vi trivs med och inte önskar fly ifrån...?

97 år!

Farmor 97 år, jag 47 år och pappa 72 år.

Idag fyller min Farmor hela 97 år! Hon föddes alltså 1920 och har varit med om bla bilens, flygplanets, telefonens och datorernas utveckling. För några år sedan kunde hon berätta en del om detta, idag tillåter hennes minne inte särskilt mycket...

97 år, det är ju rätt mycket faktiskt. När Farmor fyllde 95 sa hon själv "Kan man bli så gammal"... Då var hon hyfsat medveten, idag var det svårt att få henne att förstå vilken dag det var och flera gånger frågade hon varför det var tårta. Förutom att minnet är dåligt så är hon kärnfrisk! Klart hon är lite skröplig, men det finns inga större fel hos henne trots åldern. Hon är en av de äldsta på boendet och en av de friskaste.

Farmor bor på Kärsdala i Tullinge, där har hon bott i 5 år ungefär. Ett helt ok boende som tar med sina boende till puben, det kanske ni har läst om. Även om man vill att ens äldre ska kunna bo kvar hemma så är vi glada att hon bor där eftersom det verkar bättre än många andra ställen. Hon klarade sej bra väldigt länge, men i 90-årsåldern började hon gå vilse och glömde stänga av spisen och såna grejer. Vi var inte trygga med att hon bodde ensam längre och hon klarade sej inte själv.

Det är knepigt det där. Vem bestämmer när en annan människa måste ha hjälp? Hur bestämmer man över en annan persons liv och boende? Å även om personen ifråga förstår, så är det såklart knepigt att flytta när man är så gammal. Att bo in sej på nytt, med nya miljö, ny människor och andras rutiner. Å när jag tänker på det så vete sjutton om jag vill bli så gammal. Är man frisk är det väl en sak, men om man inte är det då...

Förr sa Farmor ofta att det bara var hon kvar av vänner och bekanta, alla andra var döda. Hon sa också att hon varit på långt fler begravningar än dop och bröllop. Ibland suckade hon och undrade när hon fick göra de andra sällskap... nu är hon inte särskilt medveten om sin omvärld och blir lika chockad varje gång hon frågar om någon och vi säger att denne dog för många år sedan.

Pappa och jag 1970

Jag är Farmors första barnbarn och när jag var liten var hon bara min! Jag fick ha henne helt för mej själv i 12 år, innan min kusin R föddes. Då var jag dessutom så pass stor att vi inte träffades så mycket, men när jag var liten var hon ofta hos oss och gick med mej till bla baletten jag gick på. När jag själv fick barn bodde hon i Södertälje och jag i Tumba, då åkte hon till mej nästan varje onsdag för att hjälpa mej att städa. Det gjorde hon ända tills hon var över 80.

Vi har länge trott att det är sista julafton och sista födelsedagen vi firar med henne. Men hon kämpar på och som det ser ut nu kommer hon säkert att överleva oss alla. Jag tror att hon är friskast i hela släkten faktiskt. Så hon blir säkert 100 och då är väl frågan om vi andra är med...

Matsedel v 13

1 april och Lakritsfestival på lördag! Våren är här på riktigt och det händer en massa roliga grejer just nu. Min höjdpunkt varje vår är förstås Lakritsfestivalen, som den lakritsälskare jag är. Så den här veckan gäller det att ha "snålmat" så jag kan äta precis hur jag vill när jag är i lakritshimlen.

Det finns ganska mycket mat som innehåller få SmartPoints, men samtidigt så ska man ju få i sej sin dagliga dos. Den ska man inte ligga under även om man tror att man är smart då. Kroppen behöver nämligen energi för att orka och fungera, särskilt om man ska träna som jag gärna vill kunna göra.

Jag räknar ändå med ett litet plus på måndag, det brukar bli så eftersom lakrits innehåller en hel del salt och salt binder vätska som väger. Helt naturligt alltså och det pluset försvinner ganska snabbt igen. Bra att tänka på om man helt plötsligt och oförklarligt gått upp i vikt, det kan vara intaget av salt mat som är boven.

Här är veckan matsedel:

Måndag: Tomatsoppa 3 SP för hela grytan
Tisdag: Pasta med laxsås 6 SP plus pasta
Onsdag: Örtfylld kyckling 4 SP plus ris
Torsdag: Kryddig lövbiffsgryta 5 SP plus ris
Fredag: Pasta med zucchini och fetaost 3 SP plus pasta
Lördag: Räkor med chili och sugarsnaps 4 SP plus nudlar
Söndag: Purjo och lövbiffsgryta 4 SP plus ris

Ha en riktigt fin vecka och njut av våren!

På Leos Lekland med alibi...

Kan ni tänka er mej på ett lekland? Några av er tror säkert att jag som varit hemma med barn så många år måste vara värsta lekmamman. Så är inte fallet... jag avskyr faktiskt att leka. Att sitta i lekparken och serveras sandkakor och gräsgröt var något av det absolut tråkigaste jag visste. Däremot gillade jag att vara i naturen, pyssla och göra vardagssaker med barnen. Men det gick ju inte så ofta eftersom barnen alltid var sjuka...

I onsdags var jag bjuden till invigningen av Leos Lekland i Kungens Kurva och 10 000 kvm lek... men eftersom jag inte har några barn numera så tänkte jag förstås tacka nej. Ända tills jag funderade ett steg till... jag har ju faktiskt vänner med barn och en del av vännerna har en  himla massa barn och inte möjlighet att åka på en sån här grej. Självklart skulle jag ta med någon av dem!

Sagt och gjort! Jag kollade med min vän C som har sju barn om hon kanske ville följa med och ta med sej sin minsta. Hon tackade ja och ville gärna ta med sej lilla A och hans tjej om det gick bra. Såklart! Vi har en bilstol kvar sedan vi var kontaktfamilj (fosterfamilj) , så den satte jag i bilen och själva hade de med en bilkudde. Så alla packades in i bilen, tryggt och säkert!

Barnen (A 5 resp M 6 år) var mer än uppspelta och hade ingen lust alls att vänta i den långa kön som långsamt ringlade fram. Men väl framme vid entrén fick de kramas med lejonet Leo och redan då var de mer än nöjda. Av med skor och ytterkläder och in i det gigantiska leklandet, barnen flög in! C och jag hittade en bord mittemellan restaurangen och lekdelen och där var det faktiskt så fiffigt ljuddämpat att vi kunde prata med varandra i normal samtalston. Stojet från drygt 200 barn störde inte alls!

Med personal på plats kunde barnen leka fritt och vi var helt trygga med att låta dem upptäcka stället på egen hand medan vi satt och pratade och ändå hade koll. Så himla bra planerat! För de allra allra minsta finns ett inhägnat mindre lekland, så de kan leka tryggt och inte komma till skada bland de större barnen. På det stora området finns hinderbanor, trampbilar, flera olika rutschkanor och en massa annat. Till med att gå på toaletten är en upplevelse!

Barnen lekte någon timme, sen tyckte vi att det var dax att fylla på dem med mat och dryck. Tre pannkakor var gick ner på en ögonblinkning och sen sprang de snabbt iväg och lekte igen. Vi trodde aldrig att de skulle orka alla tre timmar som det var öppet, men jag skämtar inte om jag säger att vi var bland de sista att åka därifrån... med två mycket nöjda barn! Lilla A ska flytta in hos Leo nu :-)

Å jag som alltså inte har någon vana av lekland och inte ens gillar att leka kan numera säga att jag varit där! Med kompisens barn som alibi! Skämt å sido så måste jag faktiskt ge Leos Lekland en stor eloge! Om man som jag har svårt för väldigt mycket barn, stoj och stök så kan man faktiskt ändå åka hit. Just tack vare sättet man byggt på och att nästan allt ljud dämpas så funkar det även för en sån som jag. Det var inte alls så stojigt som jag befarade och man kunde tom prata i normal samtalston trots 400 personer på en och samma plats. Man gick alltså inte därifrån helt slut i skallen av alla ljud, som man tex blir av en enkel shoppingrunda i vilket köpcenter som helst. Leos Lekland är alltså inte bara barnvänligt, utan även vuxenvänligt  :-)

Den här icke lekande morsan kan alltså rekommendera Leos Lekland! Jag har hört att de dessutom är himla bra även när det kommer barn med funktionsnedsättning och då är det ett extra stort plus förstås. Så nu vet ni: Leos Lekland har härlig lek för små, lugna ytor för vuxna och är schyssta mot alla!

Det svåraste jag gjort!

Jag tror att alla föräldrar gör sitt bästa. Jag tror också att de flesta föräldrar känner sej otillräckliga och många gånger känner att de tagit sej vatten över huvudet när det gäller föräldraskapet. Jag undrar hur många som hade skaffat barn med facit i handen... om de vetat hur svårt det faktiskt är.

Jag har gjort mitt bästa sedan dag ett, men jag vet mängder av situationer som jag borde agerat annorlunda. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag verkligen gjort precis allt jag kunnat för mina grabbar, med de verktyg jag haft för stunden. Jag har gjort massor med fel och sagt fel saker, men det kommer ju ingen handbok i föräldraskap när barnen föds. Vi får alla gå på magkänslan och hoppas på det bästa.

Men jag är nog egentligen ingen bra mamma, särskilt inte sedan barnen flyttade hemifrån. Jag hör sällan av mej och känner lite att så länge det är tyst från barnen är allt ok... Jag vill inte bli den där morsan som ringer varje dag och barnen suckar när de ser mitt nummer i displayen. Därför kanske vi hörs lite för sällan... samma sak där: det finns ju ingen skriven regel hur ofta man ska höras. Vad är normalt?

Det jag däremot vet och är helt säker på, är att killarna vet att de alltid kan höra av sej till mej vad det än gäller och att jag alltid finns där om de behöver stöd, hjälp, tips och råd. Vi har varit igenom så mycket skit att vi alla vet var vi har varandra. Vi kan lita på varandras stöd till 200%!

Att bli mamma var min stora dröm redan när jag var 11-12 år och när jag var 23 uppfylldes den. Aldrig kunde jag väl ana att det skulle vara så svårt, det svåraste jag någonsin gjort! Att mammarollen skull innebära så mycket tårar, smärta och frustration, men samtidigt massor med glädje, kärlek och samhörighet. Aldrig förr har jag älskat så mycket och aldrig förr har jag varit så ledsen och frustrerad. Alla känslor blir lixom extra allt, när man får barn.

Jag kommer aldrig bli Årets Mamma eller slå mej för bröstet och påstå att jag är världens bästa förälder, för det är jag inte. Jag är inte ens en särskilt bra mamma ens idag efter att ha övat i snart 24 år, men jag har alltid gjort så gott jag kunnat! Precis som jag tror att alla föräldrar gör. Vissa av oss får bara lite extra många utmaningar i föräldraskapet...

Vem vill du äta middag med?

Enligt Dafgårds trendspaning för lite sedan så vill Svenskarna helst äta middag med Leif GW Persson. Enligt spaningen ska de äta färdiglagad pizza från kyl- eller frysdisken. Men det finns fler spännande personer på listan...

Leif GW får 38 %, Alicia Wikander 15%, Drottningen 13% och Zlatan 11%, så ser en del av listan ut på personer vi vill äta middag med. Jag trodde nog att Zlatan skulle komma högre...  4 av 10 av svenskarna äter färdigrätter en gång i månaden eller oftare och då är pizzan populärast framför matpaj och soppa. OCH bland de som köper färdigrätter någon gång i veckan tränar 26% 3-4 ggr i veckan. Märks det att jag gillar statistik? Jag tycker sånt här är jätteintressant!

Med de här siffrorna i bakhuvet börjar jag fundera på vem jag själv skulle vilja äta middag med... ingen av de ovanstående lockar mej särskilt mycket faktiskt... Vem är jag nyfiken på och vill veta mer om? Prinsessan Sofia och Prins Daniel skulle vara kul, att få vet mer om hur det är att lägga om hela sitt liv för att passa in i kungafamiljen... eller kanske Lars Wallin... fast drömmen vore ju Denis Mukwege! Att få höra honom berätta om det han brinner för och hur man klarar att leva under hot så länge som han gjort. Fast jag kan ta en matbit med Mannerström också, det har jag ju gjort förr och han är jättemysig.

Vad vi skulle äta spelar mindre roll, det kan vara Mannerströms pajer eller precis vad som helst. Det är ju samvaron och samtalet som är viktigast. Å jag skulle faktiskt inte vilja äta med en så intressant person på en flaschig restaurang, då skulle säkert en massa människor bara komma och störa. Hemma, där man får vara ifred, låter bra.

Vem skulle ni vilja äta middag med och varför? Å vad skulle i äta och var?

Förslag på goda matlådor på Matlådans Dag!

Krabb- och räkgratäng

Vi är många som gärna har färdiga matlådor i kylen eller frysen. Det sparar tid och pengar och hjälper oss att hålla vår kostplanering. Det sparar också en himla massa energi!

Idag är det matlådans dag så här kommer massor med förslag på bra matlådor. Klicka bara på rätten så kommer ni till receptet:

Fisk & Skaldjur:
Snabblagade curryräkor 6 SP plus pasta/ris
Gratinerade saffransräkor 6 SP plus ris
Fiskgratäng med osttäcke 3 SP plus pressad potatis
Räkgryta med minimajs fr 4 SP plus ris
Krämig fiskgratäng med räkor fr 4 SP plus ris/potatismos
Pasta med laxsås fr 6 SP plus pasta
Krabb- och räkgratäng 8 SP
Indiska räkor 6 SP plus ris
Vitlöksräkor med ris 6 SP plus ris

Fläskfilé med champinjoner

Kött:
Tacogryta med ris 4 SP plus ris
Fläskfilé med champinjoner 6 SP plus pasta
Filégryta med ananas 4 Sp plus ris
Kryddig lövbiffsgryta 5 SP plus ris
Purjo- och lövbiffsgryta 4 SP plus ris
Kassler i ugn med broccoli 5 SP plus potatis/ris
Pasta Carbonara med kalkon 11 SP
Köttgryta med ris 3 SP plus ris
Snabb lövbiffsgryta 5 SP plus ris

Kyckling:
Vitlökskycklinggryta 4 SP plus ris
Parmesangratinerad kyckling fr 4 SP plus ris
Kyckling med timjan och senapssås 6 SP plus ris
Citronkyckling 13 SP
Örtfylld kyckling med tomatsås och oliver 4 SP plus ris

Indisk Daal

Vegetarisk:
Indisk Daal fr 9 SP plus ris
Lasagne med quorn och keso 9 SP
Oumph Bourguignon 2 SP plus potatis
Stroganoff med Oumph 3 SP plus pasta/ris
Vitkålsgratäng med morötter 14 SP för hela gratängen
Quornstroganoff 3 SP plus ris/pasta
Zucchinigratäng 3 SP
Pasta med quornfärssås 3 SP plus pasta
Vegetarisk moussaka fr 5 SP

Nu har ni lite att välja på. Så låt storkoket börja!

Vårens glassnyheter (med Smartpoints)

Nu är våren här! Beviset är att vi fått hem alla vårens nya glassar från våra största glassbolag. Det roligaste var när lastbilen med SIA kom hit häromdagen. Tjejen som hoppar ur utbrister "Det är ju du som är Viktväktarna". Japp, det är jag...

Det är ganska många nya glassar i år, så vi har faktiskt inte hunnit smaka alla än. Men vi har räknat ut SP på dem och har prioriterat det för att ni ska få veta alla glassarnas SP-värde så fort som möjligt. Smaktestet får ni ta del av i Du i Fokus vart efter vi smakat alla.

Här är vårens glassnyheter 2017 med SP:

GB

Magnum Double Raspberry  - hallonglass och hallonsås varvat med choklad i flera lager. 12 SP

Magnum Double Coconut - lager av kokosnötsglass, choklad och chokladsås. 12 SP

Magnum Cookie Crumble - chokladöverdrag med kakbitar och vaniljglass med kaksmak. 12 SP

Daim Liquorice - Krispig våffla med lakritsglass med Daim-bitar, täckt av mjölkchoklad. 17 SP

Minions Gelato! – glass med smak av vanilj och banan. 4 SP

Solero Strawberry Smoothie - 35% hela jordgubbsbitar och endast 49 kcal. 3 SP

MintChoklad Dröm - en laktosfri mintglass och kärna av choklad. 6 SP

Choice - Mjölk-, gluten- och sojafri! En klassisk strut med vaniljglass gjord på ris, med rippel och överdrag av kakao i en krispig majsvåffla. Veganvänlig. 14 SP

SIA

Cookies & Cream - Crunchiga kakbitar, gräddig vanilj och chokladtopping i ett knaprigt mörkt rån.

12 SP

Hallon - Gräddglass med smak av hallon, virvlar av hallonsylt, doppad i ekologisk choklad. 6 SP

Vrooom! - Gräddglass med smak av Ferraribil med ett rör med chokladlinser. Linserna är färgade med naturligt växtkoncentrat. 7 SP

Triumfglass

Ekologisk Sandwich - ekologisk gräddglass som omsluts av ekologiska kakaokex. 10 SP

Päron Split Gräddglass - Gräddglass med ett läskande isöverdrag av päronjuice. 4 SP

KINA Wafer- Chokladgräddglass med ett överdrag av choklad, krossade våffelbitar och nougatsås. 10 SP

Förra årets nyheter med SP finns här och här. Min favorit är fortfarande förra årets Oreo Sandwish som är 9 SP, Daim Liquorice är lite för "dyr" i SP för mej och kunde smakat mer lakrits än den gjorde. 

Hoppas detta kan hjälpa någon att göra smarta val när glassäsongen kör igång. För man får ju äta glass även som Viktväktare  :-)

Matsedel v 12

Vårdagjämning! Känns som ett väldigt vackert ord just nu. Drygt 3 månader till midsommar och många av oss planerar semester och hur sommaren ska se ut. Kanske även hur vi ska se ut...

Vi har fortfarande ingen aning om sommaren och det är bara två veckor kvar tills Martin måste lägga in sin semester. Det finns en massa lösa trådar ute, men inget är bestämt. Så vi får helt enkelt se hur allt blir, sommar blir det ju oavsett vilka planer man än har  :-)

Något jag däremot planerat är veckans matsedel. När jag planerar en matvecka vill jag att den ska vara varierad med både kött och vegetariskt. På vardagarna vill vi ha snabblagad mat som ger lite över till en matlåda dagen efter. Dessutom får det gärna vara få SP eftersom jag inte har så många att röra mej med per dag.

Här är veckans matsedel:

Måndag: Pasta med spenat och fetaost 3 SP plus pasta
Tisdag: Fisk i ugn med kräfttzatziki  4 SP plus potatis
Onsdag: Frittata med pasta och zucchini 11 SP
Torsdag: Snabblagade curryräkor 6 SP plus ris
Fredag: Gulaschsoppa fr 11 SP för hela grytan
Lördag: Vegetarisk moussaka fr 5 SP
Söndag: Köttgryta 3 SP plus ris

Till våffeldagen:  Våfflor

Mycket gott hela veckan, särskilt måndag och söndag, men min favoriträtt får jag på lördag, det ser jag fram emot! Ha en fin vecka everyhopa!

Morgans Mission och mobbing...

Vi har precis sett Morgans Mission och direkt kastas jag tillbaka... inte till skolan... inte till jobbet... utan till föreningslivet. Politiken. En värld som inte så jättemånga känner till.

Jag blev inkastad i politiken 1995. Redan innan barnen föddes hade vi kommit överens om att jag skulle vara hemma med barnen under deras förskoleår. Eftersom vi var några föräldrapar som brann för detta så föll det sej så att jag och en annan mamma startade en aktionsgrupp och helt plötsligt var vi politiks aktiva utan att vi riktigt visste hur det gick till. Vi drev aktionsgruppen utan några större problem fram till valet 1998, sen blev jag medlem i ett politiskt parti. Då började problemen.

Det var nämligen Partiledaren och hans närmaste man (en kvinna) som slussade in mej i partiet och var som mina mentorer. De drog med mej lite överallt och jag blev snabbt bekant med de allra flesta, något som min egen lokalförening inte alls tyckte om. På första mötet med lokalföreningen fick jag direkt veta "att man skulle förtjäna sin plats och inte glida in på någon räkmacka". Problemet var bara att det inte spelade någon roll hur mycket jag än gjorde, jag fick aldrig någon plats eller några uppdrag ändå. Man "glömde" att kalla mej till möten, "såg inte" när jag begärde ordet, småpratade när jag väl hade ordet och körde med så många härskartekniker att det inte ens går att räkna upp dem.

Till slut nådde falska rykten mina öron och jag blev topp tunnor rosenrasande. Jag kallade till möte och fick då höra att det var jag som var problemet. De som stod på min sida blev fråntagna uppdrag och uppmanades tom att välja "rätt" sida eller avsluta sitt medlemskap. Höll man inte med ordförande och gjorde som han sa fick man samma behandling som den som jag utsattes för. Det var ren mobbing och utfrysning. Och när det vid valet 2010 uppdagades ett valfusk som ingen tog tag i så valde jag till slut att lämna politiken. Någon jag borde gjort tidigare... men jag trodde ju på rättvisan och att folk skulle fatta vem som var boven i allt detta.

Under ca 15 år var jag mobbad och utstött, men stod ut tack vare de som faktiskt stod på min sida. 3 personer som jag fortfarande har kontakt med och tycker väldigt mycket om. Personer som räddade mej från att förlora förståndet och tappa tron på mej själv. Jag visste hela tiden att det inte var mej det var fel på och att jag aldrig gjort något fel. Mitt enda "fel" var att jag inte blev medlem på "rätt" sätt, utan kände partiledaren innan jag blev bekant med ordföranden i lokalföreningen. Detta kunde han inte aceptera och det blev mitt fall. Jag fick aldrig ens chansen att visa vad jag gick för, han tänkte nämligen aldrig ge mej den. Pga avundsjuka antar jag...

Så lite kan alltså starta flera år av blickar, kommentarer, skitsnack och en massa annat. När jag ser Morgans program kommer känslan tillbaka. Jag kände mej aldrig värdelös, däremot kände jag uppgivenhet och frustration. En frustration som var så stor att jag vissa stunder höll på att förgås. Jag hatade honom och det är ett stort ord för att komma från mej. När jag senare lämnade alltsammans kände jag en stor lättnad, men jag kände också att den djävulen vann! Jag undrade om han var nöjd över att han till slut lyckats bli av med mej men samtidigt funderade jag över vem han skulle ge sej på nu. Mobbare slutar ju inte att mobba, de byter bara offer... och den här personen var så rädd för konkurrens att han skulle göra precis vad som helst för att inte förlora sin plats/makt.

Tack och lov kunde jag gå vidare utan allt för mycket grubblande. Jag blev aldrig knäckt, vilket han säkert hoppades. Å när jag träffade honom 3-4 år senare var jag smal, fräsch, vältränad och lycklig  - samtidigt som han såg riktigt grå, sjuk och sönderstressad ut. Ja, då kände jag bara förakt för honom. Det var jag som var vinnaren, som slapp träffa honom på vartenda möte. Han kunde sitta där och vända sina papper och tro att han hade makten. Han var bara, och är, en patetisk, maktgalen och sorglig skitgubbe som aldrig ens kommer att komma i närheten av den lycka som jag har.

Jag avskyr honom inte ens längre, jag tycker ingenting... han är ingen! Men det är klart att tankarna dyker upp när Morgans program börjar gräva... mobbing är ett jävla skit. Å det är inte konstigt att våra barn mobbar när många vuxna visar dem precis hur man ska göra. Vuxna mobbar vuxna. Vuxna mobbar barn. Barn mobbar barn. Vi vuxna som ska föregå med gott exempel... Morgans program är så otroligt viktigt. Precis som hans förra programserie var. Enda sättet att få slut på mobbingen är att vi börjar bry oss om varandra på riktigt och stå upp för den vi ser blir utsatt.

Det där att behandla andra som man själv vill bli behandlad... enkelt men tydligen väldigt svårt.

Jag är godisgalen!

Jag älskar godis! Å nu har jag fått testa nyheter från Cloetta som passar mej som handen i handsken. Nyheterna kom ut redan v 7, det är bara jag som är lite långsam... Detta är alltså ett samarbete med Cloetta, ett gott samarbete  :-)

Polly känner väl alla till, men känner ni till att de har en ny lakritskula? Nya Polly Kick är en påse med tre olika kulor; vanliga polly, hallon/choklad och lakrits/choklad. Helt i min smak och jag hoppas på en påse med bara den där lakritskulan!

Malaco Kick är också gott och finns nu som småbitar förpackade som munsbitar i tre olika smaker; original, original/citron och havssalt/hallon. Den med havssalt är bara såååå god! Funkar att smula sönder och lägga i kladdkaka, blir sååå gott!

Vi fick även testa Nutisal Dry Roasted Cashew Sourcream & Onion. Världens längsta namn på torrostade cashewnötter smaksatt med sourcrem & onion. Nötter är gott och så var även dessa!

Sen fick vi även testa en ny läkerol med smaken Minty Licorice som var helt ok, en Läkerol Dental Fresh med smak av Caramel Mint och två nya chokladbarer med frukt och musli; Fruity Bite Apricot och Fruity Bite Cranberry. Barerna var mer i Martins smak än min, men funkar bra som ett hyfsat mättande mellanmål på språng.

Den där Pollyn i lakrits var alltså helt i min smak och försvann så snabbt att Martin nog bara fick smaka en eller kanske två... tur att han är förstående min käre man  :-)

Min son föddes inte som brottsling!

Min äldste grabb har, som ni kanske vet, bland annat ADHD och Tourettes syndrom. Innan han föddes hade jag inte särskilt mycket koll på neuropsykiatriska funktionshinder (npf), nu har jag betydligt mer kunskap kan man väl säga. Efter snart 24 år med detta i familjen har man stött på många konstigheter och lärt sej mycket på vägen.

En av lärdomarna är att personer, stora som små, med framförallt ADHD har helt andra spelregler i samhället än andra. Å det börjar redan när de är små för att sedan bara bli värre och värre.

I skolan kunde vi vid minsta problem få höra "ni kan ju alltid välja särskoleklass"...  asså... va? Min grabb har varken problem med intelligens, utveckling eller inlärning. Ändå behandlades han så! En elev i särskolan får ingen komplett grundskola och kan alltså inte söka vanligt gymnasium. Tror ni att vi fick den upplysningen i samma andetag som uppmaningen att söka särskola? Självklart inte! Det fick jag ta reda på själv! Tänk om vi faktiskt gått med på detta!!! Då hade vi kunnat sabba hela grabbens framtid! Tack men nej tack var mitt stående svar och det är jag glad för idag.

Till slut var vi tvungna att byta skola ändå eftersom han blev misshandlad och skolan inte brydde sej. Så vi flyttade till en mindre skola där nästan allt funkade klockrent. Man hotade inte med särskola en enda gång! Här fick barnen nämligen lov att vara precis så unika som vi alla är. Skolan gick bra, han gick ut med strålande betyg!

Det blev alltså både komplett skolgång och gymnasium. 15-årsdagen kom och efter lite peppande blev sonen sugen på moppekort. Vi fick tips om körskolor där man fick lite längre tid på sej vid teorin och förstående lärare. Papprena för körkortstillstånd skulle fyllas i och där fanns en liten ruta som ska fyllas i om man har ADHD, Asperger eller annat npf. Vi som brukar följa reglerna satte förstås ett kryss i den rutan och hade ingen aning om vad vi hade gjort.

Ett kryss i den rutan innebar nämligen att sonen skulle vara tvungen att visa läkarintyg på sin lämplighet som förare för en väldigt lång tid framåt. Han tog sitt moppekort 15 år gammal 2008, sedan dess har han varit tvungen att besöka läkare vartannat år som sedan godkänt honom som förare genom ett intyg. En person som faktiskt inte har en aning om hans körkunskaper! Han har haft två månader på sej att få läkartid, intyg och skicka in det eftersom det inte fått vara mer än max två månader gammalt och ska vara inne senast april. Så mellan februari och april har vi jobbat för att få fram intyget och skickat in detta. Sen har det tagit Transportstyrelsen olika lång tid att besluta om han verkligen ska få fortsätta köra eller ej... i vissa fall upp till ett halvår. En väldigt lång och ångestladdad väntan för hela familjen.

Transportstyrelsen har alltså kunnat dra in hans körkort precis när som helst, utan att egentligen ge oss någon förklaring alls mer än diagnosen. Varje gång vi skickat intyget har vi även skickat med ett begäran om omprövning  av beslutet för att ta bort tidsbegränsningen. Men ingen har lyssnat... förrän nu! 9 år efter att han tog sitt första körkort och efter att ha skickat in det där förhatliga intyget år efter år så kom äntligen och väldigt överraskande ett brev om att han numera slipper!!! From nu är han som vilken körkortsinnehavare som helst! Varannan vår kommer inte längre att innebära ångest i väntan på att få fortsätta köra. Vi är så otroligt lättade!!!

Detta är bara en av spelreglerna som är olika för personer med npf. De behandlas alltså på precis samma sätt som dömda brottslingar (grova rattfyllor mm) trots att de aldrig gjort något fel. Man förutsätter från första början att personer med ADHD kommer att missköta sej och inte är lämpliga som förare. En negativ särbehandling som kan få folk att ge upp direkt. Diskriminering faktiskt och en otroligt kränkande behandling. Därför struntar de flesta i det där krysset... och med facit i handen skulle vi nog också gjort det. Min son föddes med ADHD, han föddes inte som brottsling. Så varför har han under 9 år behandlats som det???

Trivas i sitt eget sällskap

Många har svårt att vara ensamma och att njuta av egen tid och tystnad. Det hade jag också. Förr var ensamheten påtvingad, ständigt närvarande och plågsam, det blir ofta så när man skiljer sej.

Jag var mer eller mindre ensam i ungefär tio år. År då jag kväll efter kväll, helg efter helg satt ensam i soffan när barnen hade somnat. Det var en av anledningarna till att vi skaffade hund. När jag hittade olika forum på internet och internet även blev billigare att använda blev ensamheten lättare, då fanns där iaf folk med ungefär samma intresse bara en knapptryckning bort. Det var mitt sätt att få ett socialt umgänge och var betydligt bättre än inget alls.

När bloggen kom in i mitt liv blev allt ännu roligare! Men jag var fortfarande ensam och till slut accepterade jag att jag skulle vara ensam resten av livet och började till och med att trivas i mitt eget sällskap. Vad hade jag för val lixom? Jag gillade helt enkelt läget och hittade ett helt annat lugn, även om det fortfarande var lika tråkigt... Så trillade Martin helt otippat ner i mitt hem och jag var inte ensam längre. Nu var vi två! Nu var vi ensamma tillsammans eftersom ingen av oss hade något särskilt stort umgänge.

Vi både jobbade och bodde tillsammans och träffades alltså precis dygnet runt och trivdes otroligt bra med det. I 6 år hade vi det så och det funkade hur bra som helst. Sedan bytte Martin jobb och jag gick hem och nu var jag helt plötsligt ensam större delen av tiden igen. Dessutom flyttade ungarna ut. Man kan ju tro att jag nu skulle tycka att allt blev jättetråkigt igen. Inte alls!

Jag njuter av min egen tid och tystnaden! Jag har oftast sovmorgon och vaknar när kroppen sovit klart. Jag har tid för träning och hundpromenader och kan sitta och skriva hela dagarna utan att någon tycker att jag är tråkig. Flera gånger i veckan är jag på olika pressträffar och träffar då andra som också sitter på sin kammare i sin ensamhet och skriver. De är mina arbetskamrater  :-)

Jag känner mej aldrig ensam längre. Vill jag prata med någon, behöver feedback, tips eller råd så finns det alltid någon att chatta bort en stund med. Å när Martin åker på sina kick-offer eller tjänsteresor så njuter jag faktiskt lite extra, då får jag nämligen ostörd sömn flera nätter i sträck! Då har jag alltid massor med planer på vad jag ska göra och jag hinner aldrig ens hälften...

Jag tycker att det är viktigare och viktigare att trivas i sitt eget sällskap. Det kanske har med åldern att göra? När man börjar förstå att inget är beständigt... och man förstår att man faktiskt är den viktigaste personen i sitt liv. Jag ska lixom dras med mej hela livet, lika bra att gilla det. Jag börjar tom tycka att jag är ganska ok som person faktiskt och det är ju också viktigt.

Så alla ni som tycker att jag verkar ha en tråkig vardag kan sluta oroa er. Jag gillar att vara ensam och träffar faktiskt massor med "kollegor/arbetskamrater" flera gånger i veckan. Jag har det helt ok! OCH jag trivs i mitt eget sällskap numera.

Trivs du i ditt?

Matsedel v 11

Mitten av mars! Vad säger ni om det då? Man hinner inte riktigt med lixom...

Med cirka 14 veckor kvar till midsommar så ska de flesta av oss önska semester på jobbet och då även börja fundera över vad man ska göra på den där semestern. Här hemma är det Martin som ska lägga in önskemål och vi har inte den blekaste aning om vad vi ska göra i sommar! Jo, en sak vet vi och det är att vi ska åka på långkryssning med Birka Cruises till Gotland. Men det är allt!

Men det jag vet är att jag på de 14 veckorna gärna vill komma i bättre form. Så det är bara att fortsätta framåt med bra mat och träning. Mat för att gå ner i vikt och träning för att orka mer. Mitt mål är att gå ner 3 kg, så får vi se hur det går.

Här är veckan matsedel:

Måndag: Pasta med krämig spenatsås 2 SP plus pasta
Tisdag: Vitlöksräkor 6 SP plus ris
Onsdag: Vitkålsgratäng med antingen korv eller haloumi 4 SP för gratängen
Torsdag: Torsk med tomattäcke 8 SP
Fredag: Färsspett med raita 6 plus ris
Lördag: Parmesangratinerad kyckling fr 4 SP plus ris
Söndag: Kassler och ananas i ugn 5 SP plus ris

Nu hoppas iaf jag att solen ska skina i mängder under veckan. Man orkar så otroligt mycket mer då!

Vinn biljetter till Lakritsfestivalen!

Som ni vet så älskar jag lakrits! Det är det godaste som finns och jag har det i allt! Ja, i allt! Det finns ju lakritspulver som man kan ha i tex kvarg, olika desserter och eller tom i köttgrytor. Testa!

För tredje året har jag förmånen att lotta ut biljetter till Lakritsfestivalen som går av stapeln på Globens Annex 1-2 April. Det är alltså inträde för två personer till en av dagarna man vinner (en vinnare), resa och boende får man fixa själv. Tävlingsreglerna är som vanligt enkla:

* Följ bloggen på FB HÄR
* Svara på frågan "Vad framställs lakrits ur?" och skriv din mailadress i en kommentar här under.

Delar du detta på din blogg eller FB får du en kram när vi ses  :-)

Tävlingen avslutas 20/3 och finns även på instagram. Du har alltså två chanser om du är med på bägge ställena. Och ännu fler chanser kommer... håll koll på Du i Fokus.

Får man äta det?

Det som jag alltid gillat med Viktväktarna är devisen att man får äta allt, men inte alltid. Inga undantagna livsmedel som med vissa andra dieter alltså. Därför blir jag lite konfunderad när jag läser vissa statusuppdateringar på de olika VV-sidor jag är med på.

Så här kan det se ut:
* Hjälp! Jag råkade köpa en chokladkaka och tryckte i mej hela. Har jag förstört allt nu?
* Jag köpte hem kakor till helgens kalas och utan att jag visste hur det gick till hade jag ätit fyra stycken! Nu har jag sabbat allt!
* Vad får jag äta om jag går med i Viktväktarna?
* Får man äta vanlig mat med VV?
* Måste man äta lightprodukter?
* Har ni "unnardagar"?

Och det man själv ofta får höra som Viktväktare är "Men, får du verkligen äta det där, du är ju Viktväktare?" Eller om man bjuder någon på mat "det här var ju gott!!!" Äähhh, ja...  asså, vad svarar man?

Så nu gör jag ett litet förtydligande efter 17 år som medlem och 14 av dem i kassan på VV. Med Viktväktarna får man äta allt! VV är ingen kur utan ett sätt att leva. Kan vi vara överens om det? Viktväktarnas program är heller inte Svea Rikes lag! Att köra av banan och i superfart tugga i sej hela skafferiet, frysen och grannens ungar är ingen katastrof! Det är lixom som sånt händer... Jo, det är katastrof att tugga i sej grannens ungar, det är det!

Eftersom VV är en livsstil så tar man bara nya tag och kör upp på banan igen. Nästa vägning kanske inte blir jättekul, men det är så livet är. En dag av årets 365 är faktiskt ingen större grej. Jag sköter mej kanske 10 månader av 12 och det funkar bra det med och är ett sätt jag kan leva med. Många har sk "unnar-dagar" när de äter vad de vill en gång i veckan eller månaden. För att orka i längden. Jag avskyr ordet "unna" men tycker tanken är god.

Jag vet numera hur jag ska leva och vad jag ska äta. Jag för inte längre checklista varje dag, men gör det om vikten skenat iväg för mycket åt fel håll. Jag planerar inte mina kalas genom att äta snålt på förmiddagen om jag ska på fest på kvällen, utan äter som vanligt hela dagen. Överskrider jag min Points så får det vara så, jag kör bara upp på banan igen efteråt. En festkväll är alltså inget jag kompenserar eller straffar mej för. Det hör livet till och får bli som det blir. Men jag går inte totalt bananaz och äter allt jag kommer över, utan njuter av god mat och gott sällskap och sen är det inget mer med det.

Viktväktarna handlar om energi in och energi ut, fast det kallas SmartPoints. Det är ingen kur, utan en slags livsstil som det tar ett tag att komma in i. Jag skulle aldrig kunna leva strikt varenda dag, året om! Det går ju inte! De som kör strikt utan att trilla av banan en enda gång, trillar förr eller senare av hela vägen. Det är en för stor inverkan på livet och man orkar helt enkelt inte. Å är man strikt för länge, utan att äta sin favoritchoklad eller en pizza då och då så längtar man till slut så mycket efter den att det inte finns någon gräns när detta väl ställs framför en. Jag vet... jag levde strikt i tre år, inte ett enda snedsteg... Många får ångest efter en så smäll och har svårt att ta sej tillbaka, många ger upp. Jag gjorde konstigt nog inte det, utan tog mej upp igen och kunde med en sundare syn på mitt matintag ta mej till målvikt och sedan faktiskt också stanna där.

Till dej som kanske nyligen börjat med Viktväktarna eller känner att du inte orkar stå emot längre vill jag säga: ÄT! Visst, håll dej till programmet om det går - men straffa dej inte för mycket om det blir lite fel ibland. Det ända som händer är att du kanske får ett plus på vågen och vad gör det egentligen i långa loppet! Men sätt en gräns för ditt ätande, ett visst antal bitar, en dag eller en period. Å gå och väg dej även om det blir plus! Jag äter åtta bitar lakrits varannan vecka ungefär, det räcker för att jag ska bli nöjd.

Livet går inte under av en godisbit på fel dag eller en pizza då och då. Självklart ska man äta det man gillar även om man vill gå ner i vikt, bara inte lika ofta eller lika mycket som förr. Är det något du kan vara utan resten av livet, fine - uteslut det då! Men är det något du faktiskt längtar efter - ät!

Jag satsar mina semestrar på att ta hand om mej. Det är då jag har tid och mer lust att vara snällare mot mej än i vardagen. De flesta gör tvärtom. Men det spelar ju ingen roll vilket sätt vi väljer så länge vi håller fast vid det. Å som sagt, varje dag måste inte vara perfekt. Det räcker med att vara lite lagom faktiskt... så länge vi sköter oss oftare än vi slirar av banan alltså.

Med det sagt är jag rätt säker på att det blir lite god likör framför Let´s Dance ikväll. Dooleys med lakritssmak... den är god den och värd precis varenda Point. Gör man på mitt sätt går man inte ner lika snabbt som den som sköter sej prickfritt, men jag kom i mål och har stannat där många år nu. Så helt fel kan det ju inte vara  :-)

Fick mej att fundera över bloggandet...

En fd kollega och vän har börjat blogga och bett mej om lite hjälp med tips, råd, layout osv. Alla hennes frågor och funderingar fick mej att börja fundera över bloggvärlden, jag har hållit på så länge att jag inte tänker så mycket på den längre...

För mej började bloggen som ett skyltfönster när jag blev nominerad till Riksdagen 2006. Då låg jag på Expressen och allt var väldigt nytt för oss alla. Blogportaler var sällsynta och bloggarna väldigt enkla, men vi hade redan från början väldigt många läsare. 2008 la Expressen ner bloggarna och jag kom hit till blogger istället. Här har det mesta funkat prickfritt under alla år och för mej som inte är det minsta intresserad av datorer har verktygen varit lätta att förstå.

När jag nu fick frågan om bloggportal, design, bloggnamn osv blev jag lite ställd. Min vän hade valt Wordpress som jag försökt att förstå men verkligen inte fattar alls. Å det gjorde inte hon heller... Jag har hört att WP är lite knepigt att lära sej men att man sedan kan göra nästan vad som helst när man väl fattat galoppen. Eftersom ingen av oss har någon lust att lära oss en massa, utan bara vill skriva så flyttade vi bloggen till blogger. Nu kan jag mycket lättare hjälpa henne!

Men det är baske mej inte lätt att hjälpa någon igång. För mej går ju allt automatiskt! Att bygga upp en helt ny sida... var hittar jag verktygen, hur gjorde jag med färger, typsnitt och gadgetar. Det är ju faktiskt en liten djungel och ganska mycket jobb att få till en snygg sida. Å sen då, när sidan är klar? Hur får man läsare? Hur ska man skriva? Vad är rimligt att sikta på i besökare? Ska man ha bilder? Frågorna var många, så det var bara att gräva i minnet och försöka hjälpa till så gott det gick.

Nu finns det iaf en grund och ett inlägg. Nu ska bara header och en massa detaljer fixas. När allt känns hyfsat färdigt hamnar hon förstås som favorit i min blogglista. Då får ni också se. Man lär sej mycket på att "börja om" och hjälpa andra. Det är faktiskt rätt kul! Jag är helt säker på att min vän kommer att få till en riktigt härlig blogg, för är det något hon kan så är det att uttrycka sej. Dessutom ät hon rolig och minst lika galen som jag är!

Bloggvärlden har gett mej så otroligt mycket, självklart vill jag dela med mej! Jag har lärt mej massor, lärt känna mängder med nya människor och även utvecklat mej och mitt skrivande hur mycket som helst. Dessutom är ju Du i Fokus ett resultat av bloggen! Klart jag vill hjälpa till! Att blogga är ju kul - och de allra flesta i bloggvärlden är bra människor, även om det finns ett och annat undantag. Men det gör det ju överallt  :-)

Så keep on blogging!

Jag är så imponerad!

Ni vet ju att jag gillar pälsdjur. Ni vet däremot inte att jag har två... Pälsbollen Baileys känner ni till, men att Martin är mitt andra pälsdjur kanske ni inte vet? Men så är det! Martin och Baileys är, eller rättare sagt var, nästan lika håriga faktiskt. Men inte nu längre!

Det där med hår på ryggen får oftast kvinnor att rynka på näsan. Männen själva ser det ju inte... Hår på brösten däremot råder det delade meningar om och anses ofta som manligt. Det enda som håret på ryggen stört mej, är att det är jag som får ta bort det! Folk tittar en hel del och inför varje vår, några gånger under sommaren och inför semestern så har vi stått där. Först ett varv med samma trimmer som vi använder på pälsbollen, för att ta bort det värsta. Sen rakapparat och till sist hyvel. Det är även ett problem med rygghår vid tex massage. Massören fastar i hårstråna, får inte tag ordentligt i huden och det blir obehagligt för bägge. Så det är alltså inte bara en skönhetsgrej.

Vi testade vaxning, men när Martin hotade med att flytta om vi fortsatte så la vi ner det projektet. Nu har vi tagit steget till "laser"... IPL! Skeptisk som jag är så gav jag det inte så mycket hopp. Snacka om att bli förvånad! Och imponerad! 

IPL är högintensivt ljus som sänds genom huden. Ljuset omvandlas till värme och kan användas för flera saker. Jag och min mamma har använt det för hudföryngring i ansikte och bålen, men det funkar även för ärrbildningar, ytliga blodkärl mm. Genom att använda specifika våglängder för att behandla olika ytor på huden kan man nå målet - utan att skada omkringliggande hud och vävnad. När ljuset riktas mot huden där exempelvis mörka hårstrån sitter, absorberar pigmentet (melaninet) ljuset och en omvandling till termisk värme uppstår, varvid pigmentet i stråt fungerar som en målsökande robot (ledare) och värmen förs ner i botten av hårsäcken. Uppvärmningen gör att celler för nybildning skadas.

Det här skickade jag alltså iväg Martin för att göra. Vissa sa att det gjorde ont, andra sa att det inte kändes alls... Efter behandlingen som tog mindre än 30 minuter, kunde han konstatera att det knappt kändes. Innan behandlingen skulle han vara så slät som möjligt, så det var bara att köra tunga artilleriet av hyvlar kvällen innan och i princip ta strå för strå. Men eftersom pälsen växer snabbt, så fick Maria på Total Hälsa ända köra ytterligare ett varv med hyveln innan behandlingen. 

Sen var det bara att vänta på resultatet och se... efter en vecka brukar stråna i vanliga fall vara ca en centimeter, nu var det noll! Efter två - tre - fyra veckor var det fortfarande slätt! Sen kom det små ljus, mjuka strån - alla de sträva svarta var borta! Och de höll sej borta! Resultatet efter två månader var helt sjukt! Å när Martin var tillbaka häromdagen för att göra en andra behandling var stråna ungefär en centimeter långa, mot de fem cm han hade innan. Här pratar vi alltså virvlar i håret längst ryggraden... Nu var nästan allt borta! På en enda behandling!

Just IPL funkar bäst på mörka strån. Har ni problem med detta är det inget att tveka på! Ta kontakt med tex Maria för konsultation och se hur oddsen ser ut. Har ni ljusa strån så kan ni också ta en konsultation, även om resultatet inte är lika bra så kanske ni ändå blir nöjda. Hur som helst så ska ni göra det nu! Innan solen börjar påverka pigmentet. Bästa årstiden för detta är alltså vintern, så passa på NU om ni ens har tänkt tanken.

Skeptikern är alltså överbevisad och väldigt imponerad! Det känns helt galet att en enda behandling kunde göra så mycket! Å att jag aldrig mer kommer att stå med trimmern och raka Martins rygg... 9 år senare lixom... Nu är det bara hunden som ska använda den  :-)