Swedish Dicks - inte vad det låter som...

Gillar du Johan Glans? Eller gillar du Peter Stormare? Du kanske gillar båda? Då får du inte missa serien som börjar på Viaplay på fredag!!!

Igår var vi inbjudna till Vasateatern för att se de två första avsnitten av serien och mingla lite. Bara att komma till Vasan var total nostalgi. Jag jobbade i kassan där 1990 och har inte varit där på länge eftersom den stängdes några år senare. Att gå runt i de försiktigt och respektfullt renoverade lokalerna var helt otroligt! Huset är K-märkt och lokalerna är otroligt fina, att alla nu får se dem igen är så himla roligt!

Vi var alltså där för att se Swedish Dicks som är Viaplays första originalserie. Det handlar om den fd stuntmannen Ingemar (Peter Stormare) som sadlat om och blivit privatdetektiv (dick) i Los Angeles. Av en slump träffar han Axl (Johan Glans) som är DJ, men bestämmer sej för att hoppa av musiktåget och bli Ingemars partner. Tillsammans löser de Los Angeles alla problem... eller nåt...

Det är galet roligt och lite utflippat - men inte totalt... Jag tyckte det påminde om något annat, men kunde inte sätta fingret på vad. Inte förrän vi satt på tåget hem och Martin sa att det var lite som Lillehamer som gick på tv för något år sedan. Då föll polletten ner! Serierna har lite samma känsla på nåt sätt. Bra skådisar, knäpp story, oförväntade vändningar och mycket skratt! Me like!

Peter Stormare var kvar i USA på nytt jobb och kunde inte vara med den på galan. Honom träffade vi däremot i våras på invigningen av Scandic Continental och jag träffade honom även någon dag senare mitt på gatan. Johan Glans var däremot där och berättade lite om samarbetet och inspelningarna. Man kan inte annat än att älska den mannen!


Vi passade på att klä upp oss och ha en rolig kväll med både nya och gamla bekanta. Alltid skoj att lufta glittertoppen då och då. Dessutom passade den så himla bra med lösmustascherna vi fick. Martin fick för första gången kyssa en kvinna med mustasch  :-)

Swedish Dicks börjar alltså på fredag (2/9) och kommer att visas på Viaplay. Tack och lov har vi den kanalen, så vi kommer absolut att följa serien! Än så länge är det bara 10 avsnitt inspelade, men de kommer kanske fler? Ett hett tips är att kolla in serien, ni kommer garanterat att skratta! Glans är ju med... det behövs väl egentligen ingen mer förklaring...?

Vinn biljetter till 4Good!

Jubileumsåret för bloggen fortsätter och vi drar igång en ny tävling! Den här gången handlar det om biljetter till Make Life Happen på Rival i Stockholm, måndagen den 19 September kl 18.00.

4Good bjuder på inspiration av färgstarka matinspiratören Jessica Frej, powerbaben Jackie Kothbauer, idolcoachen Sofia Lilja som vet hur du når din fulla potential, storycoachen Katrin Sandberg och Leila Karcaoui som vet hur man vänder motgång till framgång! Detta kan ni bara inte missa!!!

Två av er vinner varsin biljett till kvällen! Och alla i publiken får varsin härlig goodiebag!

Tävlingsreglerna är som vanligt enkla:

1. Gilla bloggen på FB, det gör du HÄR.

2. Berätta i en kommentar här nedan om något du drömmer om och vad som hindrar dej från att uppfylla din dröm

3. Skriv din mailadress i kommentaren, så jag kan kontakta dej när du vunnit.

Delar du inlägget på dina sociala medier får du en stjärna på himlen  :-)


Tävlingen avslutas söndag 11/9 kl 23.59

Lycka till!

Veckomatsedel vecka 35

Idag för två år sedan var en av de viktigaste dagarna i min kropps liv. Det var dagen då jag skulle gå från E-kupa till C-kupa. Något jag kämpat för länge och anledningen till att jag ville gå ner i vikt och orkade hela vägen in i mål. För att få en bröstförminskning på landstingets bekostnad måste man nämligen ligga under bmi 25.

Jag hade ett tydligt mål och en målbild och det är just precis det man behöver för att orka ta sej hela vägen när motivationen sviktar. Motivation är ingen som bara finns där eller som går att skapa, när den är borta får man tvinga sej framåt och har man då inget mål så är det rätt svårt. Mitt råd till er alla som kämpar med vikten är alltså att fundera på tre saker: VARFÖR? MÅLET? MÅLBILD! Har ni bara de tre så kommer ni att lyckas!

Här är veckans matsedel:

Måndag: Taco med hemmagjord tacokrydda
Tisdag: Vitlöksräkor med ris 6 SP/5 PP plus ris
Onsdag: Pasta carbonara  11 SP
Torsdag: Örtfylld kyckling 4 SP plus ris
Fredag: Zucchinipasta med tomatsås 1 SP!!!
Lördag: Lasagne med keso 12 SP/11 PP
Söndag: Snabb lövbiffsgryta 5 SP plus ris

Fredagsmaten är även vår nödlösningsmat. Den går snabbt, är minimalt med smartpoints och ruskigt god! Såna rätter måste man ha att plocka fram vi behov och även ha saker hemma för att kunna göra den. Har ni några nödlösningsrätter? Testa gärna vår  :-)

Ha en riktigt fin vecka!

Alla behöver lite höstpepp!

I början av varje höst har Loppi ett härligt event med intressanta gäster för att ge oss bloggare en rejäl boost inför hösten. Idag var det dax!

Precis som förra hösten var dagens event i Eric Ericssonhallen på Kastellholmen. Det är en fd kyrka men numera är bara predikstolen kvar och det finns därför plats för en ganska stor samling minglande människor. Mitt i salen är det en scen/catwalk och längs väggarna finns en mängd bord med olika utställare. Företag som bla Me and I, Silja Line, Matkomfort, Trygg Hansa och Viaplay visade sina grejer och Panini bjöd på lunch.

Jag tillbringade mest tid hos Silja Line där jag bla träffade härliga Marielle som använder mina matsedlar varje vecka. Så roligt när folk berättar vilka de är och att jag faktiskt hjälper dem i deras vardag utan att ha en aning om det! Jag bekantade mej även med den nya marknadschefen, drack lite bubbel och tog en selfie med Mumin.

Cecilia Ehrling och Hugo Rosas var konferencierer och ledde oss igenom alltsammans. På scenen fick alla företag berätta om sej själva och allt avslutade med en modevisning av Ellos höstnyheter. Jag gillar nätshopping, det var enda sättet att handla kläder till oss alla när barnen var små. De var ju alltid sjuka och att stå i ett trångt provrum med mysko ljus och samtidigt hålla ordning på grabbarna var inte något lockande alternativ. Så postorder var lixom det som fanns kvar om vi skulle ha kläder på kroppen. Att få se Ellos nyheter live var himla skoj och nog fanns där både en och två saker som kommer att klickas hem!

Jag hade famnen full redan innan allt startade så goodiebagen vi fick när vi skulle gå var välkommen. Den redan fullpackade bagen blev ännu fullare när jag tömde allt jag hade sedan innan. Det är alltid lika spännande att se vad man får med sej hem. Den här gången var det ekologiskt bröd, en ny propoud (som var fantastiskt god), tvättmedel från Neutral, vitaminer, mussli från Pauluns, duplo och en massa annat. Nu ska allt smakas och testas!

Det bästa med Loppis event är alla man träffar, gamla och nya bekanta. Att ha så många företag på ett och samma ställe är en otrolig förmån och ett väldigt bra sätt att knyta nya kontakter. Alla är dessutom så otroligt trevliga! För att komma på Loppis event går man bara in på deras sida och anmäler sitt intresse. Där finns en massa annat skoj också att ta del av, så klicka HÄR!

Tack Loppi för att jag fick komma i år igen  :-)

En himla god gratäng!

Ibland hittar man alternativ som är lite extra bra. Jag ville ha ett tillbehör till en kött- kyckling- eller fiskbit som inte var pasta eller potatis och fick Martin att experimentera lite med zucchini. Ni som har koll på vårt magasin Du i Fokus har redan sett resultatet, för er andra presenterar jag det här. Det blev nämligen så himla bra att jag vill dela med mej av det!

För oss Viktväktare är det faktiskt bara 3 SP per portion! Ett himla bra alternativ alltså  :-)


Zucchinigratäng

Till 4 portioner behöver du:

• 600 gr zucchini
• flytande margarin (till formen)
• 1 tsk salt
• 3 ägg
• 2 msk majsstärkelse
• 1 dl riven ost
• 1 vitlöksklyfta
• 1 krm svartpeppar
• 1 tsk chilipulver

Gör så här:
Sätt ugnen på 225 grader

Skölj zucchinin och riv den grovt. Strö på saltet och låt stå i ca 15 minuter. Krama ur vätskan som bildats och lägg det rivna i en skål. Rör ner ägg, majsstärkelse, hälften av osten, pressad vitlök och kryddor.

Smörj en ungsäker form med margarinet. Häll smeten i formen. Strö över resten av osten och grädda mitt i ugnen på 225 grader i ca 25-30 minuter.

Servera till grillat eller som den är med sallad.
Smaklig måltid!

Varför just Viktväktarna?

Alla vill vi må så bra som möjligt och trivas med oss själva. Tyvärr är det allt för många som inte gör det och aldrig heller kommer dit. Jag var 30 innan jag ens insåg att jag mådde dåligt och var tvungen att göra något åt det. Hur sjutton vet man vilken metod man ska välja, det finns ju ganska mycket att välja på? Varför föll mitt val på just Viktväktarna?

Det var min bästa kompis död som startade allt kan man nog säga. När hon dog insåg jag hur jag inte ville fortsätta att leva, men jag visste inte vad jag ville eller hur jag skulle må bättre. Så första åtgärden blev att gå till en psykolog för att få lite ordning på knoppen. Efter ett par samtal hos henne insåg jag sambandet mellan knopp och kropp och började ta långa promenader. Man tänker så bra när man går, så ganska många bitar föll på plats redan där.

Min mamma hade tidigare gått på Viktväktarna, medan jag själv inte hade någon erfarenhet alls av någon diet. Jag hade aldrig haft problem med vikten tidigare under livet. Men nu åt jag knappt på dagtid (möjligtvis godis) och proppade sedan i mej limpmackor på kvällen när barnen somnat. Jag var sjukskriven pga utbrändhet, stressad, vägde för mycket och var i allmänt dåligt skick. Jag behövde lära mej att äta regelbundet och få ett normalt förhållande till mat igen för att orka göra resten av min förvandling. Så mamma drog med mej till Viktväktarna. Jag valde alltså inte, utan blev mest nertryckt på en stol. Tack och lov så var det rätt och jag trivdes där. Det visar det väl när man sedan jobbade där i 14 år och är kvar som medlem idag, 16 år senare.

Jag vill inte ha några förbud i mitt liv, utan kunna äta av allt. Det ska vara en så liten inverkan i mitt dagliga liv som möjligt. Inga pekpinnar, bara vanligt sunt förnuft. Allt detta uppfyllde Viktväktarna och uppfyller fortfarande, trots flera byten av kostprogram under åren. Jag lärde mej att äta regelbundet, mat som gav mej energi att orka och jag fick ett intresse att bry mej om vad jag stoppar i munnen. Även om godis är gott, så är det inte bra att tugga i sej istället för mat... det räcker att ha som gott på helgen.

Jag rasade aldrig i vikt, men återfick en energi som jag inte haft sedan tonåren. Hyn blev finare och jag kände mej väldigt annorlunda och friskare efter bara några veckor. Rätt mat gör under för både knoppen och kroppen kan man väl säga. Vart efter kilon trillade av kom självkänslan tillbaka och ibland kunde jag till och med känna mej hyfsat fin när jag såg mej i spegeln. Att känna sej fin inför sej själv är viktigare än man tror. Att ta hand om sej själv är mycket viktigare än man kan tro och något man oftast inte ens orkar tänka på som småbarnsmamma. Men jag har lärt mej att man måste ta hand om sej själv först, för att orka och kunna ta hand om andra på ett bra sätt.

I 16 år har jag alltså levt med Viktväktarna, som Viktväktare. För mej blev det normalt att äta tre mål mat om dagen och att räkna mina Points. Oavsett vilket kostprogram man än väljer så måste man ha koll på intaget och jag tycker att Viktväktarnas points funkar bra, det går ganska snabbt att lära sej vad favoriterna "kostar". Jag kom i mål och blev Guldmedlem 2004 och räknar numera bara när det dragit iväg lite för mycket uppåt på vågen eller för att kontrollera så inte ögonmåttet blivit för generöst. Numera är Viktväktarna en naturlig del av livet och jag tänker inte så mycket på det längre. Jag väger mej varje måndag och noterar i min almanacka för att ha koll. Å jag har hållit vikten länge nu utan några större problem.

Under min viktminskning tog jag bara promenader. Det är först nu som jag börjat träna. Jag tränar alltså inte för att gå ner i vikt, utan för att bli äldre. Jag vill ha en kropp som håller att bära mej även när jag blir äldre. Att man dessutom håller vikten lättare och blir slankare är en bonus. Numera har jag hyfsad koll med Viktväktarnas APP, som är sååå enkel och bra, och tränar på Curves 3 gånger i veckan. För mej är det en perfekt kombination som jag nu haft i snart två år och trivs med.

Jag har alltså fibromyalgi, sömnapné, hypotyreos och lite annat smått och gott. Många med kronisk värk är rädda för att göra förändringar i sitt liv eller för att det ska göra mer ont. Min läkare sa att "träningsontet" inte var farligt eller skulle göra skada och därför vågade jag testa. Visst fick jag ont men värken blev mindre när jag fortsatte att träna och nu får jag mer ont när jag inte tränar. Så våga testa och trotsa smärtan om läkaren säger att det är ok. För de allra flesta är träning bra och kroppen brukar svara positivt. Det värsta för min värk är övervikt och kyla, det mesta lindras med träning och rätt mat.

Jag har hittat mitt sätt, kanske passar det dej - man vet inte förrän man provat!

Årets adventskalender!

Igår började jag verkligen se fram emot advent! Jag ser alltid fram emot jul, men i år är även advent något att se fram emot. Min favoritlakritstillverkare har nämligen tagit fram en adventskalender!!!

Lakritsföretaget Haupt har bara funnits ett par år, men har redan vuxit sej rejält stora på lakrits och chokladmarknaden. Deras Chok är min personliga favorit som jag lätt skulle kunna trycka i mej ett par burkar rakt av. Så klart har jag frågat efter en kalender och även gett förslag på utformningen och igår fick jag se den!

Jag gick förbi Rasmus i Haupts monter på Formex för att uppdatera mej lite om nyheter och fylla på lakritsmagen lite. När jag stod där kom även Tuija och Anette från Choklad o Lakritsbutiken, de arrangerar även Lakritsfestivalen i Stockholm och Helsingfors varje år. Jag brukar vara sk festivalbloggare och följa med på olika lakritsevent och vi har blivit goda vänner på vägen.

När vi stod där och pratade tog Rasmus fram kalender för att visa oss. Istället för luckor har den cylindrar som man tar ut och öppnar. Dessa kan användas igen om man vill göra en egen kalender nästa år eller kanske ha som små piller- eller prylburkar. I varje cylinder ligger det 2-5 godisbitar och man vet aldrig vilken sort det blir. Det kan vara såna som redan finns på marknaden, men även nyheter som man sedan kan betygsätta på Haups hemsidan. Lucka 24 är förstås lite större och ligger i mitten, ganska mycket större faktiskt... men jag tänker inte berätta vad den innehåller  :-)

Kalendern är inte färdig än, den finns inte ens på företagets hemsida!!! Det vi fick se var en första färdig prototyp som limmats för hand. Men de har redan massor med förhandsbokningar och from nu tar även Tuija emot bokningar av den. Haupts adventskalender kommer att kosta 295 kr, lite billigare än många andra och dessutom med fler bitar i. Vill du förhandsboka en, vilket nog är nödvändigt, så kontaktar du bara Tuija HÄR.

Jag ska förstås absolut ha en! Å nu när jag vet att det finns mer än en bit varje dag, så kan ju tom Martin få smaka! Fram till dess testar jag ny lakritschoklad, jag fick rätt mycket med mej hem från bla Lakritsfabriken, Lakrids från Bulow, B Eriksson och några andra. Dessutom åker jag till Lakritsfestivalen i Finland i slutet av oktober, så det går ingen nöd alls på mej  :-)

Snabba dej att boka din kalender nu, innan de tar slut!!!

Nya resa bokad!!!

Port Ghalib - Vingresor

Jag älskar att ha något att se fram emot och det får gärna vara en resa till värmen. Förra veckan var bedrövlig vädermässigt och jag halkade direkt ner i botten av skorna när värken satte igång. Jag avskyr verkligen väderomslag, jag får så förbaskat ont!

Hösten är lång och vintern är kall och jobbig. Martin vet hur illa jag mår och började titta lite på resor över nyår. Hur mysigt jag än tycker det är att fira nyår i värmen, så insåg vi rätt snabbt att resorna direkt efter nyår är ungefär 5000 billigare... så vi tog ett snack. Att betala mer, åka över nyår och hinna hem till Formex eller betala mindre, åka efter nyår och missa Formex... det blev det senare alternativet. Så viktig är inte en inredningsmässa, även om den är intressant.

Vad blev det då? Efter att ha gått igenom varenda resebolag och nästan varenda resmål så hamnade vi i Egypten! Vi har varit där förr och älskar det, men vi har inte varit i Port Ghalib som det nu blir. Kraven för oss var att det skulle vara hyfsat kort flygresa, minst "sverigesommarvarmt", minimal tidsskillnad och enkelt! Ving hade tillsammans med Ica ett suveränt erbjudande med ett schysst hotell, både strand och pool, havsutsikt och all-inclusive för strax under 7000 per person. Om vi skippat havsutsikten hade det blivit ännu billigare...

Det är svårt att inte boka Gambia, vi vill ju allra helst åka dit. Men då blir det ingen riktig avkoppling eftersom många vill träffa oss, vi förväntas ha med oss massa saker och alla känner oss och "ska bara prata lite"... Det kan innebära ett litet samtal på någon timma... Så för att verkligen koppla av så måste vi åka någon helt annanstans tyvärr. Jag har länge velat åka längre ner i Egypten för att utforska Luxor och Abu Simbel lite närmare, nu kan vi göra det!

Så även om vi nyligen kom hem från en fantastisk resa, har vi nu en ny att se fram emot. 133 dagar kvar till avresa bara  :-)

23 år sedan den bästa dagen i mitt liv!

Igår fyllde min förstfödde 23 år. Det betyder att det var 23 år sedan den bästa och lyckligaste dagen i mitt liv. Inte för att jag älskar att föda barn precis, utan för att jag drömt om att bli mamma sedan 11-12-årsålder. Den lille sonen var enormt efterlängtad, att jag nästan dog på kuppen gjorde inte särskilt mycket alls.

Jag var lika gammal då som sonen är idag, något halvår äldre om man ska vara noga. Jag hade en fast relation med sonens pappa sedan 9 år tillbaka, vi var gifta och hade hus. Allt var alltså frid och fröjd. Sonen var förstås den finaste bebis som kommit till världen, med sina gyllene lockar och trubbiga lilla näsa. Han var perfekt! Men han var inte som andra... å ganska snart började jag fundera på om det faktiskt kanske var något fel...

Som förstagångs mamma blir man idiotförklarad av de flesta, men framförallt av sjukvården. Så när jag redan på hembesöket av barnmorskan frågade om några saker fick jag känslan av att vara till besvär. När jag tog upp samma saker vid nästa besök blev jag bemött med himlade ögon och suckar... även barnläkaren gav samma reaktion. Det skulle ta fyra år innan någon tog mej på allvar och under de följande 3-4 åren fick vi en handfull diagnoser. En del av symptomen frågade jag om redan vid det där första hembesöket av barnmorskan.

Tänk om man vetat hur svårt det skulle bli att vara förälder. Hur många timmar som skulle gå åt i sjukhusets korridorer och väntrum och hur många som skulle döma oss pga oförståelse kring sonens diagnoser. Drömmen jag hade var inte riktigt det som blev min verklighet... jag sörjde drömmen och det var jag tvungen att göra för att kunna glädjas åt verkligheten. Jag sörjde de friska barnet som jag inte fick, inte för att han var sämre utan för att han skulle få kämpa mot en massa elaka människor och inte få samma förutsättningar som andra barn. Jag var tvungen att skaffa mej en osynlig rustning för att kunna försvara både honom och mej. Jag blev en tigermamma.

Under sonens första 10 år hade vi ibland ett rent helvete, där läkare misshandlade oss verbalt och skolan rent fysiskt. Sen hade vi några år när det var lite lugnare för att sedan blossa upp rejält igen och då tog det extra mycket energi och var ännu jobbigare än tidigare. Men vi tog oss igenom det också och idag är läget hyfsat lugnt. Jag kommer alltid att ha ett extra öga åt min förstföddes håll, han behöver det. Vi kommer alltid ha ett särskilt band och en kontakt som bara de som kämpat tillsammans har.

Idag tycker många att man är ung när man får barn som 23-åring, då var det ganska normalt. Med facit i handen tycker jag att det är en perfekt ålder att få barn, just för att man orkar. Orkar att kämpa och kanske är lite för omogen för att tänka efter... ibland är det faktiskt ganska bra att inte tänka efter... särskilt när man kämpar för någon annan. Jag vågade kräva, ifrågasätta och skrika mej hes. Idag vete sjutton hur jag hade gjort...?

Jag har alltså varit mamma halva mitt liv nu. Den halvan har varit den svåraste någonsin, men nu hoppas jag att allt blir lättare. Grattis älskade son, nu är du faktiskt vuxen på riktigt  :-)

Matsedel vecka 34

Så har nästan hela augusti också passerat och sommaren är snart över. Jag får alltid en slags sorg i hela kroppen vid den här tiden. Sommaren, solen, värmen och ledigheten känns redan över och tiden till nästa sommar är så otroligt långt borta. Men men... sånt är livet...

Förra veckans minus på vågen byttes i ett plus den här veckan. Jag har haft värk, sovit dåligt och haft en halvdålig kosthållning. Men träningen har jag skött exemplariskt, så det kunde varit värre... inget att gräma sej över, det är bara att köra upp på banan igen och fortsätta framåt.

Nu börjar en hektisk period med massor att göra och mat som andra bestämmer. Men så här hade vi tänkt att veckan ska se ut:

Måndag: Krämig citron och vitlökspasta 6SP/4PP plus pasta
Tisdag: Krabb- och räkgratäng 8 SP
Onsdag: Kyckling med mozzarella fr 6 SP
Torsdag: Purjo- och lövbiffsgryta 4 SP plus ris
Fredag: Blomkålspizza 4 SP/4PP
Lördag: Grillspett med stora räkor
Söndag: Kassler i ugn med broccoli 5 SP

Hoppas ni får en fin vecka och glöm inte att andas emellanåt. Det tar ett tag innan man vant sej vid höstschemat efter sommaren, jag försöker se det som ett tillfälle att förbättra något som jag varit missnöjd med. Att skapa en ny god vana när man ändå måste vänja sej vid en massa annat nytt. Den här hösten handlar det om att inte skjuta upp saker...Vi får väl se hur jag lyckas...

Montenegro var en överraskning!

Sista stoppet på kryssningen var Kotor i Montenegro som i inte visste ett smack om! Det enda vi visste var att fartyget skulle ankra upp en bit från hamnen, precis som i Villafranche, och vi skulle åka båt in till fastlandet. I övrigt hade vi ingen koll alls!

Vi satt på däck och åt frukost när vi närmade oss ett otroligt vackert, böljande landskap med mycket berg. Inseglingen tog lång tid och vi hann gå många varv på vårt motionsspår och även sitta på balkongen och se det vackra landskapet passera förbi. Till slut kom vi längst in i en bukt där vi ankrade upp och kördes i land.

Kotor ligger alltså i Montenegro och har en mur som omger hela staden och som finns med på Unescos världsarvslista. Muren är 4 kilometer lång och leder upp till fortet Sant Ivan, men tyvärr hann vi inte med att utforska varken mur eller fort. Istället gick vi genom muren och in i gamla stan som visade sej vara otroligt mysig. Här fanns en mängd gränder, butiker, restauranger och caféer vart man än gick. Överhuvudtaget var Kotor otroligt mysigt!

Det fanns förstås en mängd utflykter att göra även här, men vi valde att gå runt på egen hand och bara mysa. Det var trots allt sista stoppet och vi ville inte ha en massa folk runt oss eller tider att passa. Så när vi var nöjda med gamla stan gick vi längst stranden och hittade till slut ett lite ställe där vi satte oss för att äta glass, men de hade ingen glass så det fick bli en öl för Martin och en läsk till mej istället. När vi gick tillbaka till hamnen hittade vi en glassvagn och jag fick min glass ändå till slut.

Vi hade som sagt bara en eftermiddag på oss och det hinner man inte så mycket på när det är en stad som ligger vid foten av ett stort berg. Men är man på kryssning så är det smakprover som gäller av de platser man besöker och Kotor kommer vi gärna tillbaka och ser mer av. Vi såg bla att det går små båtar åt alla möjliga håll som kan ta en till en massa fina stränder. DET vill vi gärna uppleva!

Det här var alltså sista stoppet, sedan väntade två hela dygn till havs när de flesta andra låg och solade medan vi träffade en massa folk som arbetade ombord och fick även se hur det fungerade bakom kulisserna. Detta har jag redan skrivit om HÄR och HÄR.

Nu har vi varit hemma i två veckor och kunnat smälta resan ordentligt. Som höjdpunkter har jag Venedig och Kotor, platser jag absolut åker tillbaka till. Men det bestående intrycket av resan är lugnet ombord. Hur vi njöt av varenda minut både på havet och av de platser vi besökte. Att kryssa är verkligen det ultimata sättet att resa! Att checka in och packa upp en gång, och sedan bli transporterad runt i världen och vakna i ett nytt land och en ny stad nästan varje dag. Jag ska skriva mer om kryssningen som upplevelse i ett annat inlägg, men jag vill redan poängtera hur otroligt smidigt allt är!

Vi är förstås redan nu sugna på en ny kryssning och har hittat rutter vi är nyfikna på. Vi skulle även vilja testa flera rederier och se vad som skiljer dem och fartygen åt. Så vi får väl se när nästa gång blir... tror inte det dröjer alltför länge faktiskt, för det är ett otroligt prisvärt sätt att resa om man vill se fler platser än bara en.

Å som sagt Kotor var en överraskning som vi gärna återkommer till!

Redan fyra veckor!

Tänk att det redan gått fyra veckor sedan vi gifte oss! Tiden går så otroligt fort, särskilt när man har kul och det har vi nästan hela tiden faktiskt. Martin säger att det är bästa dagen i hans liv, jag har ju barn som förstås är det största som hänt mej, men dagen ligger definitivt på topplistan i mitt liv!

Att hitta en person som man kan tänka sej att dela resten av sitt liv med är inte så enkelt. För Martin var allt självklart redan efter bara två veckor, för mej tog det längre tid. Det fanns ju barn att tänka på, det handlade inte bara om Martin och mej, och barnen går alltid först. Hade inte killarna varit med på tåget, så hade det inte blivit något. Men nu var de tack och lov helt ok med allt och när vi efter drygt 7 år tillsammans förlovade oss sa de "äntligen!" och det är ju ett bra betyg. Killarna var förstås självklara vittnet på bröllopet  :-)

Hur självklart allt än känns och hur lycklig man än är, så finns det ändå några saker att tänka på om det tråkiga ändå skulle hända. Jag pratar dödsfall och skilsmässa, det där som man inte vill tänka på och som de flesta skjuter ifrån sej. Martin har inga barn, det har jag... det är barnen som ska ärva mej, inte hans familj, vilket skulle bli fallet om vi skulle dö samtidigt. Så jag ville att vi skulle ha äktenskapsförord, vilket han gick med på utan att tveka. Det innebär ju också att det som är mitt är barnens och därför ärver inte Martin mej iom äktenskapsförordet. Det som var mitt innan bröllopet är mitt även i fortsättningen, men det vi köper tillsammans är förstås vårt. Allt är alltså glasklart även vid en skilsmässa, vilket förstås känns helt otänkbart i nuläget - men man vet ju faktiskt inte vad som händer i framtiden...

Jag har även skrivit testamente där det står att barnens arv är deras enskilda egendom. Den meningen är viktig! Det innebär nämligen att det barnen ärver efter mej, kan deras fruar inte ta med sej vid eventuellt skilsmässa. Det är barnens arv och deras barn, men behöver alltså inte delas med deras eventuella ex... vilket är viktigt för mej. Detta skrev jag efter att min bästa kompis dog, bara 43 år gammal, och jag insåg att vi alla har en begränsad tid på jorden. Tråkiga tankar, men nödvändiga. Det enda vi vet helt säkert är att vi alla ska dö. Så jag har även skrivit hur jag vill ha min begravning, donationer och vilka som ska kontaktas. Allt för att förenkla för dem jag älskar.

När alla papper var i ordning inför bröllopet var det dax att säga JA till varandra och nu efter ska en massa andra papper fixas. Jag la ju till ett efternamn och tog bort ett förnamn som stört mej nästan hela livet. Så nu ska det fixas nya id-handlingar, kort och en massa annat. Passet fixades i veckan, det gick på bara ett par dagar och nytt körkort är beställt så det får jag väl nästa vecka. Då är det viktigaste gjort och vi kan boka en ny resa!

Jag har alltså inte varit det minsta spontan när det gäller mitt nya äktenskap. Det tog tid att hitta den perfekta mannen, inte förrän jag faktiskt accepterat att leva ensam resten av livet så dök han upp. Sen tog det tid innan jag ens kunde tänka tanken att gifta mej igen, men när han väl friade var jag redo. Då hade jag accepterat tanken och längtade nästan efter den stora frågan. Med alla papper i ordning så känns det tryggt att vi äntligen är ett och bägge är så säkra man kan vara på att vi numera lever med just vår perfekta partner. När vi väl gifte oss hade vi varit tillsammans i drygt 8 år - jag ville vara säker! Så säker man kan vara...

Å nu har det alltså gått fyra veckor. Veckor fyllda med skratt, kärlek och upplevelser, så som vi vill att livet ska vara och fyllas med. Ett nytt pass ligger här och bara väntar på att användas, hösten är jobbig för mej och jag behöver fylla på värmen runt nyår. Vi funderar på Egypten, Jordanien eller något liknande som inte innebär tidsskillnad men är varmt. Allt börjar hitta sin plats, namnet blev till slut godkänt, vi sa ja och nu har ett nytt kapitel i vårt liv börjat  :-)

Lyckligare av mat?

Förra veckan la jag upp en ganska irriterad status på facebook på en av de vikt-sidor jag är med på. Den såg ut ungefär så här: "Jag blir så irriterad på alla som säger till mej att jag inte ska bry mej om pluset som kom efter semestern. Den vanligaste kommentaren är "det var ju semester, då måste man njuta och unna sej". Jag avskyr den kommentaren!!!"

Jag själv använder aldrig ordet unna, eftersom jag tycker att det är en ursäkt att göra saker som man kanske inte borde. Man "unnar" sej att äta något trots att det inte är bra för en, man "unnar" sej att köpa de där skorna fast man inte har råd... jag har faktiskt aldrig hört en person med mycket pengar "unna" sej att köpa något - de bara köper... Så i mina öron blir det en ursäkt, i era öron kanske det betyder något annat. Jag väljer istället vad jag äter eller köper och är medveten om konsekvenserna. Så var det även på semestern! Jag vill aldrig mer tillbaka till livet innan, se bara på bilden här brevid...

Jag är väl medveten om att min val på semestern var utöver mina vanliga och att det skulle bli plus på vågen. Så de knappa 3 kilona var varken en överraskning eller katastrof, det är sanningen och en konsekvens och nu är de bara att jobba bort igen. Jag gjorde bra val och valde bort bla alkohol, friterat, sötsaker och större mängder med mat. Det där som andra alltså tycker att man ska "unna" sej och det som tydligen hör ihop med semestern. Jag har fått höra att det inte är någon riktigt semester om man inte struntar i allt...

Då måste jag fråga: blir semestern mer lyckad när den innehåller större mängder mat och alkohol? Då har jag verkligen missat något!!! Det är nämligen så det låter när jag säger att jag valt bort detta. Att min semestern skulle vara sämre enbart för att jag inte ätit okontrollerat och druckit rosévin varje kväll. Det är långt ifrån alla som säger så här, men skrämmande många! För mej är en semester mycket mer än mat och dryck! För mej handlar det om upplevelser, att se nya platser och träffa nya människor. Att smaka på den lokala maten och drycken hör förstås till. Men blir det bättre och godare för att man äter och dricker mer än i vardagen?

Jag dricker knappt någon alkohol överhuvudtaget och det är tydligen fel, för det "ska" man göra - särskilt på semestern. Jag tycker om att promenera, men då hör man folk som stönar om att man ska ta det lugnt för det är ju ändå semestern. Är det så att man ger folk dåligt samvete för att man faktiskt "sköter" sej även på sin ledighet?

Jag har haft en helt underbar semester som jag njutit av till 200%. När jag nu är hemma igen kan jag se tillbaka på en helt magisk bröllopsresa och samtidigt konstatera att jag är i ungefär samma form som när jag åkte, att jag mår bättre än innan och att våra plånböcker också mår helt ok. Totalt tvärtemot vad man ser på facebook och löpsedlar alltså: man ska börja hösten med tokbantning av sommarkilon, behöva vila efter semestern och vara helt pank... krasst sett alltså.

Jag är i bättre form än någonsin! Semestern gav mej en chans att motionera med en magisk utsikt på en massa platser i Europa! Jag har hittat ett sätt som jag kan leva efter resten av livet när det gäller mat, dryck och motion och har inte saknat något annat än min hund  :-)

Hade jag gått upp mer i vikt så hade min värk blir värre och hösten hade blivit jobbigare än den nu kommer att bli. Det här vet jag och det är alltså ett medvetet val att leva ungefär som jag alltid gör. Jag måste motionera även under semestern eftersom ryggen strejkar annars och jag tycker att alkohol är en ganska onödig utgift... och ja, jag medger att jag är motvalls kärring! Jag vet också att andra skulle vilja göra som jag men får höra att de ger upp pga kommentarerna de får och det är därför jag skriver detta! Det är för dem jag står upp och säger att det är helt ok att gå sin egen väg och att man är skyldig sej själv att välja det man mår bäst av.

Om du mår bäst av att släppa allt under semestern, ja men gör det då! Ingen kommer att säga till dej att göra annorlunda eftersom du gör det normala valet. Men jag mår bäst av kontroll! Låt mej då ha det och låt bli att stöna när jag tackar nej till nästa portion mat, alkoholen eller snacksen. Jag kommer fråga om du vill med på promenaden och det är helt ok att säga nej, men hindra inte mej från att gå iväg en stund! Vi gör alla våra val, låt oss göra det utan att döma eller ge dåligt samvete. Jag blir inte lycklig av mat och min semester blir inte mindre lyckad än din av de val jag gör. Däremot blir mitt liv, min höst och min värk bättre av mina val.

Jag vet vad jag mår bäst av och det är inte en massa sommarkilon och en tom plånbok. Vad mår du bäst av? Och vågar du stå upp för dina val? Får du mycket skit för de val du gör? Blir semestern bättre och blir man lyckligare av mat?

En sämre fibrodag...

Som ni vet så har jag bla fibromyalgi. Det innebär att jag ibland inte bestämmer över mina kropp utan är tvungen att göra som min kropp bestämmer. Idag är en sån dag...

Att ha fibro innebär att ha ständig värk och värken flyttar ofta på sej. Det innebär också att att man är sanslöst trött, hur mycket man än vilar. Många av oss fryser, har dåligt minne, tappar ord, har tröga magar och en massa annat. Å det finns inget botemedel, det är lixom bara att gilla läget och försöka hitta sin egen medicin. För mej hjälper sol och värme bäst samt träning i lagom mängd.

Men det här hattandet med regn ena dagen, sol andra och blåst en tredje fixar jag bara inte! Å då är det tröttheten som är värst, jag är så trött att det svider i ögonen och jag kan bokstavligt sova stående. När jag blir trött blir förstås minnet sämre och värken värre, hade jag haft ett jobb hade det varit svårt att jobba just idag. Det är en av anledningarna till att vi tog beslutet att ha mej hemma.

När jag har mina fibrodagar är jag inte särskilt trevlig och jag orkar oftast bara göra det mest nödvändiga. Idag valde jag träning framför hundpromenad eftersom det regnade och hunden ändå inte gillar att gå i regn. Men så hade jag också en inbokad fotografering... å eftersom det regnade var vi tvungna att fota inne och då var jag tvungen att städa...

Nu gick ändå fotograferingen väldigt snabbt och smidigt då vi bägge varit med förr och hade bilden klar för oss ganska omgående. Så på bara någon halvtimme var det klart och jag kunde krypa i min onepiece och lägga mej på soffan med pälsbollen. Jag somnade nästan direkt och sov till Martin kom hem typ.

Ett liv med fibro är alltså inte så enkelt, man är lixom inte riktigt chefen över sitt liv. Vädret bestämmer mycket hur min dag ser ut och hur jag mår. Å även om jag vägrar att lyda, så har jag lixom inget val ibland. Problemet är också att fibron inte syns och syns det inte så finns det ju inte i mångas ögon. "Du ser ju så pigg och glad ut" har jag hört mer än en gång... ja, det hjälper knappast att se sur ut och man ser mej inte ute de dåliga dagarna för då kommer jag inte upp ur soffan.

Nu kommer hösten och många av oss med fibro har en jobbig period framför oss. Du kommer förmodligen inte att se det på oss, men vissa dagar mår vi så dåligt att vi knappt ens orkar svara på tilltal. Det är alltså inte för att vi är otrevliga, utan för att vi helt enkelt inte orkar. Så döm oss inte utan försök istället att förstå att det bara är en dålig dag i vårt fibroliv. Vi gör verkligen vad vi kan för att livet ska fortgå som vanligt, men det är f- inte lätt.

Därför grottar jag ner mej i resesajter och letar snabbt upp en ny resa som ska bokas inom kort. I vinter ser det ut att bli ett nytt besök i Egypten eller kanske Kap Verde... nåt ställe där solen skiner blir det iaf och där det inte är någon större tidsskillnad för den är också svårt för kroppen. Jag längtar redan!

Inifrån och ut - eller nåt...

Originalet några månader tidigare

Både för att jag fått frågan och för att jag själv ska komma ihåg vem som hjälpt mej med vad inför och till bröllopet, så tänkte jag spalta upp det inifrån och ut - eller från topp till tå kanske...

Efter vintersemestern vägde jag ca 63 kg och det är alldeles för mycket för mej, särskilt som jag skulle i en brudklänning. Under våren tränade jag på Curves 1-3 ggr i veckan och åt efter Viktväktarnas kostprogram. Kombinationen var perfekt och dagarna innan bröllopet nådde jag 58 kg.

För att ta bort några centimeter i omkrets på magen tog jag en behandling med Omorphia hos Maria på Total Hälsa. Jag fick en slags ultraljudsbehandling som slog sönder mina fettceller och minskade på så sätt ca 4 centimeter i omkrets. Maria gjorde även två ansiktsbehandlingar på mej som fick mängder med pigmentfläckar att försvinna och fräschade upp hyn så jag såg minst fem år yngre ut. Några dagar innan bröllopet gav hon mej dessutom flera nyanser vitare tänder, för det perfekta smilet!

I juni fick jag möjlighet att prova restylane och sköterskan Ann-Margret på Eriksbergskliniken och jag konstaterade snabbt att surmunnen skulle bort! Ni vet de där vecken som gör att man ser ut som en buktalardocka. Två behandlingar senare är jag faktiskt nästan helt slät och ser glad ut! Jag kommer att skriva ett särskilt inlägg om just detta senare.

Där har ni alltså själva grunden för att sedan fixa till mej inför den stora dagen. Med en kropp som jag faktiskt trivs hyfsat i och en hy slätare än någonsin fick Jenna på Dannilees Spa uppgiften att ge mej ett ansikte, snyggt hår och målade naglar. Vi var överens om att det skulle se naturligt ut och jag tycker att det blev jättefint! Hon använde produkter från bareMinerals och i håret var det hårdekorationer från Glitter. Nu har jag sagt till Caroline att hon måste lägga till hårsmycken i sin kollektion så det passar smyckena som många av oss har :-)

När alla detaljer var fixade skulle kläderna på. Jag hade en slags trosgördel från Lindex som drog in ytterligare 2-3 cm och en behå utan axelband från samma ställe. Min rosa klänning har många, många frågat om - men jag har ingen aning om vart den kommer ifrån. Jag köpte den för 30 kr på secondhand och det står inget märke i den. Sorry. Skorna kommer från Skopunkten och smycken kommer som sagt från Caroline Svedbom.

Där har ni nog hela förvandlingen från rugguggla till prinsessa, jag kan ha glömt någon liten detalj... Just det! Blommorna kommer från Blomsterhörnan i Tumba och glasögonen är med eget print från Favoptic  :-)

Matsedel vecka 33

Då är de allra flesta av oss tillbaka efter semestern, i bästa fall ordentligt utvilade.

Här är vi helt slut, trots en lång härlig och otroligt rolig ledighet. Det tar på krafterna att gifta sej, åka på bröllopsresa och sedan ha bröllopsfest. Det känns som vi haft bröllop i tre veckor! Det har varit helt fantastiskt, men nu är vi trötta! Och väldigt lyckliga förstås  :-)

Imorrn kör vi upp på banan på riktigt igen. Maten styrs upp med rätter runt 5-6 SP plus tillbehör. Jag är på min målvikt, men vill komma tillbaka till mina Guldrutiner som jag haft så många år nu och mår bäst av. Jag tänkte också se om jag faktiskt kan nå min drömvikt någon gång, det återstår att se.

Här är veckans meny:

Måndag: Pasta med laxsås 6 SP plus pasta
Tisdag: Färsspett med raita 6 SP plus tillbehör
Onsdag: Kassler och ananas i ugn 5 SP plus ris
Torsdag: Vitlöksräkor med ris 6 SP plus ris
Fredag: Vegetarisk moussaka 6 SP
Lördag: Grillkryddad kyckling i ugn 6 SP
Söndag: Filé i dragon- och senapssås 4 SP plus ris

En liten lyx till helgen: Lätt Äppelkaka 13 SP för hela kakan!

Jag är superpeppad! Är du?

Sån otrolig tur!!!

Ni vet hur man har stenkoll på varenda väderapp och vädersajt när man ska göra något viktigt utomhus. Så har jag levat de senaste 4-5 veckorna. Vi skulle vigas utomhus på en båt, det hade varit väldigt ledsamt om det regnat då... å igår skulle vi ha bröllopsfesten utomhus vid poolen hos mina föräldrar. Det blir inte riktigt samma grej med regn...

Så kollen har varit total, men som vi alla vet så är det väldigt svårt att bestämma över vädret och självklart så har regnmolnen hotat bägge dagarna. Hade jag varit nagelbitare så hade jag nog inte haft några naglar nu, istället har jag sovit lite sämre dagarna före. Vi har haft så osannolik tur och hade absolut vackraste vädret på hela sommaren dagen vi gifte oss och igår sprack det upp precis innan gästerna kom och kvällen blev den finaste på flera dagar. Vi som brukar locka till oss dåligt väder var vi än är kunde knappt tro våra ögon! Bröllopsdagen, resan och bröllopsfesten kunde inte fått bättre väder!

Igår var det alltså dax att bjuda våra vänner på bröllopsfest! Det var ju bara familjen som var med på vigseln, nu skulle alla andra få se oss och vara med och fira. Så vi for runt som skållade troll under förmiddagen för att få allt klart till kl 16. Egentligen till kl 15, vi skulle ju byta om också...

Vi dukade och fixade fram till lunch. Då var det dax att åka och hämta potatissalladen och bröllopstårtan. Finaste Pethra med de många talangerna hade bakat vår tårta, det var även hon som hjälpte mej att sy om klänningen. Pethra hade bara fått två kriterier; tre våningar och ett brudpar på toppen. Det fick jag nämligen inte när jag gifte mej förra gången och var väldigt besviken över. Nu tänkte jag inte nöja mej med mindre! Resten fick hon hitta på själv. Vi hämtade en jättefin tårta!!! Oj, vad folk tittade när vi gick genom centrum  :-)

Vid 16 började våra vänner att strömma in, tyvärr hade vi fått tio återbud under dagen. Det var migrän och influensa och tre stycken glömde tydligen bort dagen helt. Vilket innebar att vi stod med tårta för ungefär 10 portioner för mycket... med tanke på tårtpriset är sånt mindre kul...

Men alla som kom verkade trivas tillsammans, åt, pratade och skrattade. Vi önskade oss ingenting, vi har allt vi behöver. Men vi vet att folk ändå vill ge något och sa därför att vi gärna såg ett bidrag till vår familj i Gambia istället för presenter. Hittills har vi fått in 3300 kr!!! Så nu kan familjen få det lite bättre under ytterligare en tid framöver och jag ser verkligen fram emot den dag då vi är i byn igen och får träffa alla. Det var fler av våra gäster som var nyfikna och ville följa med nästa gång vi åker dit, vi får väl se hur många som faktiskt gör det när vi väl åker.

Vi är otroligt nöjda med dagen och vill återigen tacka alla som kom och alla som skickat lyckönskningar här, på Facebook, på twitter och instagram. Det betyder otroligt mycket för oss, men det är svårt att tacka alla personligen - så det här får duga. Tack!

Nu har vi gift oss, varit på bröllopsresa och haft bröllopsfest - det känns som vi gift oss tre veckor i sträck. Men nu är det klart! Och det kommer inte att hända igen! Jag kan inte garantera livslång lycka och kärlek, men jag kan garantera att jag inte kommer att gifta mej igen! Kanske förnya löftena om några år, men aldrig mer bröllop! Den här gången blev det perfekt, det kan inte bli bättre. Och mannen jag numera kallar min make är perfekt i mina ögon. Jag känner honom väl efter 6-7 års bekantskap som arbetskollega och sedan 8,5 år tillsammans. Jag vet att han skulle göra allt för mej och är den som kan göra mej lycklig! Säkrare än så här kan jag inte bli. Så nu handlar det om att vårda det vi har, uppleva livet, älska och skratta mycket. Så får vi hoppas att det räcker för att hålla resten av livet  :-)

Återigen:
Ett stort tack till alla som gjort vårt bröllop och vår bröllopsfest till härliga dagar fyllda av vänskap och kärlek! Ni är guld värda!

Trodde hon dött!

I onsdags när jag kom till Curves satt det en äldre dam på stolen vid dörren. Rätt vad det var så sjönk hon ihop och jag frågade om hon var ok. "O ja! svarar hon, jag sitter bara och njuter av alla endorfiner efter träningen! Tänk om alla kunde förstå hur skönt det känns i kroppen när man tränat och hur bra man tycker man är då!" Det här är alltså en dam i åldern 70+ som bytt ut en massa delar av kroppen, nu senast tror jag det var en axel och som ändå tränar flera gånger i veckan. När man ser henne så känner man lite "kan hon så kan jag". Det finns lixom inget för oss andra att skylla på...

I onsdags visade displayen på Curves att jag varit där 100 gånger sedan starten i december 2014. Det kanske inte låter så mycket, men då var jag borta mellan april och oktober året efter pga en knäskada. Så de hundra gångerna har jag alltså gjort på cirka 14 månader, vilket kanske inte heller ser så imponerande ut men är väldigt bra för att vara mej! Att jag lyckats hålla i träningen över en hel vinter och nu faktiskt även en hel sommar är inget annat än ett under!

Jag har alltså hittat en hållbar träningsform som jag tror att jag kan fortsätta med resten av livet. Så länge Sussie håller på iaf... det är Sussie som driver Curves i Tumba och som gav mej möjlighet att testa hennes gym. Å nu är jag där tre gånger i veckan om jag kan och det har jag faktiskt hållit nästan hela sommaren. Jag tror jag trivs där eftersom det är totalt prestigelöst, alla tränar efter sin egen förmåga och ingen försöker "besserwissra" oss andra. Här finns heller inga speglar eller män, vilket kanske låter tråkigt... men det gör att man kan vara sej själv på något sätt. Att se en del träna med pärlhalsband och diamantringar medan andra tränar i sina vanliga shorts och ballerinaskor är så otroligt befriande!

En del "mystränar" och andra tar i så svetten skvätter. Man ser ganska tydligt vilka som är där ofta och tar i lite mer än andra, men jag gillar att se alla typer. Jag menar... att vara där är ändå bättre än att sitta hemma i soffan, eller hur? Det handlar ju en del om det sociala också. Sussie bjuder på kaffe och en pratstund för den som vill och behöver. Sussie ja... hon har ett hjärta av guld och har på senare tid börjat förstå att hon måste tänka lika mycket på sej själv som hon tänker på andra. Man kan lixom inte ta hand om andra om man inte tar hand om sej själv först. Ni vet det där med syrgasmasken...

Så vi peppar varandra! Fast jag skäller nog lite mer på henne än hon gör på mej... av omtanke förstås! Hon är nämligen för viktig för mej för att jag bara ska nonchalera hennes mående. Så är jag. Jag hjälper gärna om jag kan och får och numera får jag det för Sussie, fast hon är lite vrång ibland. Idag berättade jag för henne om damen, som hon faktiskt just precis då satt och fikade med. Kan vi vara i samma form, men kanske utan en massa kroppsdelar utbytta, så får vi nog vara nöjda. Mitt mål är iaf att vara i så bra form som möjligt när jag blir pensionär. Jag har ju tid på mej och är på god väg. Och jag tänker dra med mej Sussie på vägen!

Jag hade gått upp 2.8 kilo över bröllopet och resan, jag har redan tagit bort 1,5 av dem. Imorrn är det fest, då ska vi ha bröllopsfest för våra vänner som inte var med på vigsel. Då blir det väl lite upp, men det tar jag bort snart igen. På måndag är jag tillbaka på Curves igen! Jag går inte dit med lätta steg varje gång, men jag går dit! En halvtimme står jag ut, det är lixom "fucking gör det bara". Jag har hittat mitt sätt - har du hittat ditt?

16 000 portioner på en dag!

Vi var inte bara på besök hos Kapten på bryggan utan fick även förmånen att prata med högste chefen över "food & beverage"; Herr Werner från Schweiz och se köken han bossade över. Werner tog emot oss i ett av de många caféerna och berättade allt om hur menyerna skapas och hur många som gör allt för att göra gästerna nöjda.

Det är samma menyer på alla Royal Caribbeans 22 fartyg, men med vissa lokala tillägg. Varje kväll har man en ny meny som vi passagerare får välja ifrån och som alla servitörer måste smaka ifrån för att kunna göra sina rekommendationer. Där finns kött, vegetariskt, fisk och skaldjur och även rätter uppmärkta för allergiker och låg-kalorialternativ. Väljer man låg-kalorialternativen till förrätt, varmrätt och efterrätt så kommer man ner under 800 kalorier per måltid. Så det finns alltså något för alla! Å detta är bara i huvudrestaurangen... sen finns det en bufférestaurang, mängder med caféer och ytterligare fyra specialrestauranger som inte ingår i kryssningens pris. Äter man på dem får man betala några dollar extra, värre än så är det inte.

Med så många alternativ behöver man förstås ett väldigt stort kök. Eller fler. På Brilliance of the Seas finns det fyra stycken plus ett kök där man bara bakar godsaker. Vi fick träffa chefskonditorn som själv föredrog mörkt bröd framför söta bakverk. Här stod stora vagnar med nygräddat frukostbröd och förberedda desserter i långa rader. Fast klockan bara var strax efter 16 var det full fart med förberedelser till kvällens middag.

Ungefär 500 personer jobbar enbart med det ät- och drickbara. Drygt 16 000 portioner serveras per dygn!!! Vi gäster kan äta dygnet runt om vi vill. Antingen i restaurangerna eller i de olika caféerna eller som roomservice, vilket är kostnadsfritt större delen av dygnet. Så visst finns det en viss risk för viktökning...

Å det är inte bara vi gäster som har en massa restauranger och mat att välja emellan. Personalen har också ett stort utbud med flera ställen och olika inriktning. Vi fick tyvärr inte se deras utrymmen, men det lät som alla var nöjda med både mat och med sina arbetsvillkor. Vi hade ju två egna servitörer som vi försökte pumpa på information, två killar i 25-årsåldern från Indien. De trivdes med sitt arbete, hade gjort ett par år på Brilliance och planerade för ett par år till. Sen var det dax att åka hem, hitta en fru, gifta sej, köpa bostad och bilda familj. De var lite besvikna över att det inte fanns några indiska flickor i personalen  :-)

Vi har alltså sett det allra mesta av fartyget, det som gäster tillåts att se antar jag. Precis som vi gjort med våra Svenska kryssningsfartyg. Nu är vi förstås väldigt nyfikna på de riktigt stora skeppen! Kan det skilja så mycket kanske ni undrar? Visst kan det det! Å det är jättespännande att få följa med överallt och utforska det man får utforska. Att prata med besättningen och se lystern i ögonen när de berättar om sitt arbete. För de allra flesta verkar verkligen älska sitt jobb. Det är det bestående intrycket av nästan alla vi pratat med. Varför skulle man annars göra som tex Werner och stanna i 35 år???

Tack Stig, Werner, Susana och alla andra som visat oss sin fina arbetsplats. Hoppas vi ses igen en dag!

Våra kärlekslöften

När jag gifte mej 1992 var det prästen som bestämde vad som skulle sägas och det var nästan alltid samma för varje brudpar. Nu är det 2016 och den här gången var det annorlunda, nu hade vi ingen präst och vi skulle ge varandra våra egna löften. Å de skulle vi komma på själva och säga till varandra! Svååååårt!!!

Vi fick en mapp med mängder av förslag på löften som andra hade gett varandra. De flesta var väldigt seriösa med "för resten av livet", "tills döden skiljer oss åt", "för alltid" osv. Ett fåtal var lite mer komiska och personliga. Inget passade oss, vi ville ha löften som vi verkligen kan stå för och jag kan faktiskt inte lova att jag ska älska Martin resten av livet. Så är det bara! Man har ingen aning om vad som händer på vägen.

Så vi tog delar av förslagen och la ihop till en egen text och resultatet blev så här:

Jag älskar dej!
Jag lovar att respektera dej, att skratta med dej och att gråta med dej.
Jag ger dej min kärlek, trohet och vänskap.
Jag ger dej också mina barn, min hund och mitt hem!
Vad som än händer i livet ska vi möta det tillsammans och stå vid varandras sida.

Martin sa samma sak till mej, förutom fjärde meningen förstås  :-)

Det här är löften som jag helt säkert kan hålla. Jag lovar inget orimligt, men ändå kärleksfullt. Vi båda kan stå till 100% för våra löften och tror på det vi lovat varandra. Å det är mitt tips till er som ska skriva era löften. Lova inget orimligt eller som inte är era egna ord. Det ska komma från hjärtat och inte krystas ut.

Jag kan bara lova Martin det jag verkligen känner och som läget ser ut idag. Självklart hoppas jag att det är för resten av livet, men med en skilsmässa i bakfickan säger erfarenheten att det är bäst att inte lova för mycket. Jag kan se mej själv bli gammal med honom, säkrare än så kan jag inte bli.

Kommandobryggan på ett kryssningsfartyg

Kommandobryggan

I början på vår resa försökte jag visa er runt och beskriva insidan på Brilliance of the Seas. Jag hoppas att jag lyckades  :-)

I slutet av resan hade vi två hela dagar till havs, dagar som besättningen ombord kallar för lazy days. Det är dagar då passagerarna solar så mycket de kan, äter gott, tar olika behandlingar och bara slappnar av. Vi passade inte riktigt in på den kategorin, för nu hade vi fullt upp! Vi skulle försöka komma ikapp med texter och hade en mängd möten inbokade ombord.

Först var vi inbjudna till kaptenen och kommandobryggan. Vi skulle möta Susana i receptionen som skulle följa med oss upp. Upp och upp förresten, kommandobryggan låg på samma däck som vi bodde. Vi kunde se in när vi satt på balkongen och hade lite koll på vad som hände där. För Susana var det andra gången hon skulle gå dit så hon tyckte det var jättespännande att följa med oss.

Jag och Kapten Stig

Kaptenen som var ombord på just vår resa heter Stig och kommer från Norge. Så himla skönt att kunna prata svenska och förstå alla detaljer utan problem. Stig var jättetrevlig och tog sej gott om tid med oss. Han förklarade skillnaden mellan Brilliance och de större fartygen och även skillnaden mellan de fartyg som går i Svenska vatten. Den här är ju lite större lixom...

Fönster i golvet

Kommandobryggan på Brilliance är 40 meter bred. Där finns fönster i golvet så att man säkert ska kunna passera bla Panama-kanalen med de ca 30 cm som finns till godo på varje sida. Detta är det största fartyget som går i den kanalen. Fartyget är ca 300 meter långt, vilket är nästan 100 meter längre än tex Silja Symphony. Så där har ni lite att förhålla er till och jämföra med.

Stig berättade att han har nästan 30 år ombord och när han är ledig vill han inte resa någon annan stans än hem. Där är hans favoritsyssla... att åka båt! Då kör han ut med sin egna lilla båt på olika turer, det är semester och total avkoppling för honom och familjen. Till skillnad från de flesta andra som är ombord 7 månader och lediga 2,5 månader, så jobbar han 10 veckor och är ledig i 10 veckor. Men då kan han jobba extra på någon annan kryssare om det behövs... snacka om att älska sitt jobb!

Full koll!

När allt är lugnt jobbar 3-4 personer samtidigt på bryggan, vid avsegling och på nätterna kan de vara upp till 8 stycken. Det finns alltid minst en utkik, oftast två, som har kikaren klistrad vid ansiktet för att direkt upptäcka faror eller hinder. Det är väldigt mycket information att ta in och hälften trillar ur skallen redan innan man ens kommit till hytten, men som tur var hade vi en rundtur inbokad även dagen efter, då en av styrmännen berättade om sitt jobb. När vi besökte kaptenen var vi ensamma, på rundturen var vi kanske tio stycken. På två dagar hade vi alltså besökt bryggan lika många gånger som Susana...

En flagga för varje ny hamn

Jag tycker om att åka båt/fartyg/kryssare och gillar att vara på vatten. Jag är nyfiken och vill veta så mycket jag kan och är därför väldigt tacksam över möjligheten att få se mer av arbetet bakom kulisserna. Nu har vi sett hur våra svenska kryssningsfartyg ser ut och börjar även förstå hur de större fungerar. Jag hoppas vi kan åka med en riktigt stor kryssare en dag och även få titta in i den. Jag menar, den här var STOR! Hur ser det då ut på tex Harmony of the Seas som är ännu större???

En dag kanske jag vet och då är ni självklart de första som jag berättar för. Inom kort kommer jag även att berätta om de olika köken, som vi också fick möjlighet av besöka  :-)