Grattis alla glömda mammor...

Idag är det Morsdag. En dag som är så kommersiell att man nästan mår illa. Jag har aldrig gillat den något vidare, eftersom det är så upphausat och i många gånger inte alls barnen som firar sina mammor - utan männen som uppvaktar sina kvinnor å barnens vägnar. Ja menar... de där minsta barnen har lixom ingen koll på vilken dag det är...

Själv har jag varit en dålig dotter både till min mamma och pappa, när det gäller både mors- och farsdag. Många gånger har de varit bortresta på sina respektive dagar och då har det förstås inte blivit något firande alls. Har de varit hemma har jag åkt över med något litet och sagt grattis. Det har aldrig varit tal om några muggar eller kort med "Världen Bästa Mamma". Jag tror nämligen inte att det finns någon sån. Alla föräldrar gör så gott de kan efter sin förmåga, ingen är bäst. Det är heller ingen tävling!

Det här har i sin tur gjort att mina barn inte sett mej fira mina föräldrar så där särskilt mycket och därför inte heller blivit så bra på att fira vare sej mej eller sin pappa. Jag har helt enkelt varit en ganska dålig förebild när det gäller firande av mors- och farsdag och får alltså skylla mej själv idag. Jag har inte förrän sent igår ens tänkt tanken att jag kanske borde hålla mej hemma och iaf ge dem en chans att komma hit...

Så illa är det! Jag varken planerat för, eller räknat med, något eget firande. Istället har jag planerat för vad min mamma ska få idag på Morsdag och samtidigt fira min pappa som fyller år på tisdag (då är vi borta) . Martin är hos sin mamma nu, de är bättre på sånt här, och sen åker vi och firar mina föräldrar innan vi lämnar pälsbollen där och åker in till stan. Jag ger alltså knappt mina barnen ens chansen att fira mej, eftersom jag helt enkelt glömt bort att man borde hålla sej hemma.

Men så tänker jag på alla dem som inte blir firade alls. de som kanske ligger i konflikt med sina barn eller har barn som inte längre finns i livet. Eller alla styv-, bonus- och familjehemsmammor som också finns i barns liv på olika sätt. Ett extra stort och varmt grattis till er!

Jag har ingen aning om jag blir ihågkommen eller ej. Jag blir glad om jag får så mycket som ett sms, det tycker jag faktiskt att sönerna kan kosta på sej. Det lilla borde jag väl iaf vara värd för lite har jag ju ändå gjort för dem genom åren... men vad kan man egentligen kräva eller förvänta sej? Inte ett smack faktiskt. Jag har ingen rätt att kräva något alls, de är vuxna och tar sina egna beslut. Därför känns det också extra bra OM de faktiskt kommer ihåg mej. Då är det de själv som bryr sej, inte deras pappa som köpt något bara för att det är en särskild dag på året. Då kommer det från deras egna hjärta och DET är värdefullt!

Men jag tycker nog att dagen faktiskt kan avskaffas, så kan vi väl fira varandra lite då och då istället. Att något spontant säger att man är värdefull är ju faktiskt mer värt än att få en blomma på Morsdag. Eller vad tycker ni?