Vilken nostalgikväll!

Martin och jag var alltså bjudna till galapremiären av Tillbaka till Bromma. Hur blir man det då? Ja, i det här fallet vann jag faktiskt en inbjudan för två. Förr om åren är det jag som skickat inbjudningarna... för en miljon år sedan jobbade jag på SF och var en av dem som bla  jobbade med premiärerna. Ett otroligt roligt jobb! Så att gå på röda mattan in till biografen var en total nostalgitripp och den trippen skulle bli ännu starkare under kvällen. Men det visste jag inte...

Vi kom till biograf Rigoletto vid 17.55. Martin fick gå på röda mattan för första gången i sitt liv! Men vi gick inte till vänster innanför dörrarna där fotoväggen och alla fotografer var, vi gick åt höger istället och smög lixom förbi allt det. Istället ställde vi oss en bit ifrån och kolla in alla som kom. Jag tittade efter gamla bekanta och såg nog ganska lustigt ut. Huvudet gick som på en uggla ungefär för att scanna av alla som gick förbi mej. Men den enda som hälsa var Tony Irving  :-)

Jag såg en fd arbetskollega, men han var för långt ifrån för att jag skulle kunna hälsa. Så det var lite synd, men att bara vara i lokalen med den stämningen var lycka. Jag älskade alla mina jobb på SF och alla biografer jag jobbade på under mina 9 år på företaget. Men man kan väl säga att alla var där! När vi väl kom in i salongen satt jag brevid Hasse Brontén, framför Peter Magnusson och bakom Lars-Åke Wilhemsson. Eftersom jag vet att Lars-Åke älskar borderterriers, så var jag bara tvungen att knacka honom på axeln och visa en bild på Baileys. "Men ååååå", hördes det och sen påstod han att min älskling var lite långhårig! Vilken fräckhet! Eller... stämde det kanske... lite... jo kanske... Får skicka en bild på en nysnaggad jycke till honom :-)

Sen började alltså filmen. Där satt vi med famnen full av Ramlösa, choklad från Lindt och chips från Svenska Lantchips och såg hur Peter Magnusson manövrerade alla tre huvudkaraktärer i filmen. Han var den töntige läraren Kennet, den lite rastlöse bohemen Steven och överklasskillen Anders. Tre klasskompisar som knyts samman av olika personer och händelser. Man får se hur deras liv blev några år senare och allt är definitivt inte rosenrött... Peter Magnusson kanske mest förknippas med skoj, trams och humor. Å visst är det humor i filmen, men tramset är borta! Det är en kärleksfull, feelgood-film, som belyser livet som det kan vara. Och allt knyts ihop på nåt sätt på slutet och man går därifrån med en skön känsla i magen av att allt ordnar sej till slut, på nåt sätt... Se filmen!!!

När filmen var slut torkades det en del tårar och hela publiken applåderade. Delar av produktionen och ensemblen gick upp på scenen och framförde sina tack och tog emot våra tack. Peter Magnusson var ju försåts tvungen att ta en bild av oss alla och lägga ut på Instagram. Sen gick vi i samlad trop till restaurang Society och Summit, där efterfesten skulle vara. Nu kom nästa nostalgitripp och den var överväldigande! Martin hade sagt att vi skulle till Grevturegatan, ok... hade han sagt gatunumret hade jag tappat hakan. Vi skulle nämligen hålla till på min gamla bank!

När jag var 15-17 år jobbade jag på Föreningsbankernas Bank och det var precis där festen skulle vara; i mina gamla banklokaler! Baren var i själva verket inne i bankvalvet och receptionen hade blivit konferensutrymme! Jag trivdes även på det jobbet, även om det innehöll vissa episoder som var mer mysko än andra... bla var jag ett av huvudvittnena vid den stora NCB-kuppen på 80-talet. En av de största ouppklarade bankkupper som gjorts, men det ska jag skriva ett annat inlägg om. Det var iaf väldigt roligt att komma in i lokalerna igen och jag gick andäktigt runt och tittade.

Vi fick supergoda smårätter och champagne. Baren var fri, men jag nöjde mej med två glas. Det var mycket folk och i vimlet såg man Robinson-Robban och Robinsson-Anna, Camilla Läckberg, Göran Gabrielsson, Katrin Sundberg, en mängd filmfolk och många, många fler. Vi minglade lite, satt och pratade lite, men var helt nöjda vid 22-tiden. Då gick vi med mina trötta fötter till närmaste tunnelbana och åkte hem. Senior hämtade oss från stationen så jag skulle slippa gå mera.

Så här i efterhand måste jag säga att det var en otroligt härlig kväll! Allt var precis som innan jag fick barn, när man kunde göra vad man ville - när man ville. Skillnaden var bara att jag nu är lite mer förståndig och uppskattar allt mer. Det här vimmellivet är ganska ytligt, med kindpussar och folk som bara ses i vimlet. Några är goda vänner, men en del känner knappt varandra, man känner bara till varandra och kanske kan varandras namn. Men det är mysigt på nåt sätt, det finns en gemenskap i det där ytliga.

Jag är otroligt glad för att jag fick komma och att jag fick känna av atmosfären igen och framförallt komma tillbaka till min gamla bank. Vilken grej! Tack Petré Event & PR och Nordisk Film för en härlig kväll och tack för att vi fick komma  :-)