Jag har fått "barnbarn"...

Min yngste son har alltid gått sin egen väg. Jag förstår inte vem han brås på...

När han var 13 gick han in i en svart period med kedjor och spikes. Det gick åt mängder med hårgele och hårfärg för att få rätt stuk på frisyren. Dyra kläder tjatades ihop från mormor och pappa, jag vägrade köpa byxor för 1200 kr! Den där frisyren var rätt opraktiskt för en elitsimmare... och efter något år var håret iofs svart men spiksen försvann. Lite synd för han var himla söt i dem, men det sa vi inte hög. Han såg ut som en blandning av seriefiguren Plupp och Edward Scissorhands  :-)

Han har hela tiden haft sin simning som han satsat stenhårt på och bojkottat fester och alkohol trots att en del kallat honom tråkig. Han har istället för att lägga pengarna på fester samlat ihop kapital för att skaffa sej mc-kort och sin ögonsten; motorcykeln. Målmedveten har han alltid varit.

I våras köpte han hus, 18 år fyllda. Jag fick veta detta på morsdag och fick kontraktet i present. Han flyttade in i sitt hus i augusti och för att finansiera sommaren flyttade han först till Öland och jobbade där. Innan han åkte skaffade han en stor tatuering, som jag var starkt emot. Jag och flera andra gav mängder med anledningar till att han skulle vänta iaf till vintern, men han hade motargument på varenda påstående och kom förstås hem med en tatuering som han är omåttligt förtjust i.

Å för någon vecka sedan sa han att vi skulle komma hem till honom och se en grej. Jag trodde det handlade om att han kanske hade målat om ett rum eller nåt... men blev istället presenterad för mitt "barnbarn" en Kungspyton! Han har länge velat ha en orm, men jag sa att så länge han bor hemma kan han glömma det. Där gick min gräns! Nu har han skaffat den och är så nöjd och glad. Den är faktiskt väldigt fin och gör inte mycket väsen av sej. Hon ligger mest hopkrupen inne i en grotta och sover.

Som sagt; han går sin egen väg och jag kan inte förstå vem han brås på. Det kan ju inte vara mej?!