söndag 10 mars 2013

Ensamma människor

Jag sitter här och funderar och tänker på gårdagen och hur mysigt vi hade det. Hela familjen var hemma, vi åt taco, pratade och hade mysigt medan vi tittade på melodifestivalen. Som vanligt hade jag lagt ut en liten uppmaning på Facebook att den som satt ofrivilligt ensam kunde komma till oss. Jag brukar göra så eftersom jag vet hur vidrigt det är att sitta ensam en kväll när man vet att alla andra har sällskap. Den ofrivilliga ensamheten är så oerhört destruktiv.

Man kan ju vara ensam på olika sätt. När barnen var små hade jag ju förstås sällskap av dem, men när de lagt sej på kvällen, när huset blev tyst och jag satt där ensam i tv-soffan då var det riktigt jobbigt. Ännu värre var det när barnen var hos sin pappa och jag var helt ensam. Då känner man sej rätt sorglig och liten. Jag försökte bjuda in mej till folk, men det var nästan aldrig någon som sa att jag kunde komma dit. Man blir som osynlig. Oviktig. Och till slut tappar man både självkänsla och egenvärde.Det var i det läget vi bestämde oss för att skaffa hund. Han är numera det bästa vi har  :-)

Att vara ofrivilligt ensam är en form av tortyr som ingen kan förstå som inte varit utsatt för den. De flesta har ju alltid nån att ringa eller hänga hos. Jag hade mina föräldrar. Jag vet inte varför det blev så, men mina närmaste vänner hade familj och jag var den första som skiljde mej. Dessutom hade jag barn som var sjuka och annorlunda. Kanske var jag inte särskilt trevlig heller... man blir ganska avig när man mår dåligt och till slut går in i den berömda väggen.

Tyvärr verkar fenomenet hålla i sej. Nu har jag iofs sällskap och är hyfsat trevlig. Martin finns ju hos mej, alldeles frivilligt. Men vännerna lyser fortfarande med sin frånvaro. Visst trivs jag i min familjs sällskap och vi har himla mysigt när vi är tillsammans. Men det skulle vara himla kul att umgås med andra vuxna då och då. Snart bor ju killarna inte ens hemma längre och då skulle det vara kul att ha vänner att göra kul grejer med.

Ändå är vi ju som sagt inte ensamma, det är absolut inte synd om oss. Många sitter helt ensamma och blir kanske till och med sjuka av det. Depressioner kommer ofta ur ensamhet och utanförskap. Så jag är lyckligt lottad ändå. Men vänner kan man aldrig få för många av, du får gärna bli min vän  :-)


23 kommentarer:

  1. Jag får tårar i ögonen!!! Det finaste jag läst på länge. Var bor du? Jag vill GÄRNA bli din vän <3
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Jag bor i Tumba utanför Stockholm. Kollade in din sidan och såg att det är ganska lång mellan oss. Ska kika lite mer i din blogg :-)

      Radera
  2. Jag är redan din vän!
    Vackert skrivet... Kram♥

    SvaraRadera
  3. Eftersom vi bor ganska nära varandra kanske vi kan ses vid tillfälle, vänner får man aldrig för många av

    Ha en bra söndag

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jaaa! Vi kanske kan ta en promenad när det blir lite varmare?

      Radera
    2. Vi går ju mot ljusare och varmare tider.
      Jag är flyttbar ifall du har bra promenadvägar hos dig.
      Gör allt för att slippa den åtgärd som AF satt mig i, kan ju alltid skylla på något, och sen ta ledigt

      Radera
    3. Jag har massor med bra promenadvägar!!!

      Radera
    4. Då kan vi upptäcka dem tillsammans, eller hur?

      Radera
  4. De "vänner" som lyser med sin frånvaro kvalificerar sig inte som dina vänner. All kärlek till dig och din familj! <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men till slut tar man faktiskt vilka sk vänner som helst, bara man får vara bland folk...

      Radera
    2. Jag gick igenom en "ensam period" då jag var som djupast inne i mitt s*it med min smärta. Då försvann vänner men jag har nu efterhand förstått att även jag slöt mig som en mussla. I dag är jag starkare än någonsin och är mycket glad för att det blev som det blev.Tro aldrig att du är värd resterna på en tallrik. Du är värd en extra portion! Ingen är ensam, vi är alla ETT! Kram :)

      Radera
  5. Det var väldigt fint skrivet, heja dig!!

    SvaraRadera
  6. Så fint skrivet..
    Kramar Åsa

    SvaraRadera
  7. Tänkvärda rader.
    Jag brukar försöka att åtminstone ringa eller höra av mig till de som jag vet ofta är ensamna.
    Jag är ju inte ensam så ofta, nja vinterhalvåret är ju min man mycket med sina två loger, men jag lider inte då, av att vara för mig själv.
    Jag tror att vi är olika vi människor, en del behöver ensamhet och en del lider av den.
    Då familjeförhållanden ändras så blir det annorlunda också, så jag förstår vad du menar.
    Du verkar vara en trevlig och empatisk medmänniska så de ska skatta sig lyckliga som är dina vänner.
    Kram till dig och trevlig söndag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag trivs egentligen med min ensamhet, men inte när den är påtvingad eller i långa perioder. Jag behöver vara ensam ibland, men då vill jag välja det själv. Jag tror att folk har missatr hur trevlig jag är ;-P

      Radera
  8. Oj, vad jag känner igen mig i vad du här skriver. Visst är tvåsamhet alltid bättre än ensamhet, något som är helt säkert, men ibland behöver man nån mer, så är det bara. Tror jag ska skriva ett inlägg om det här på min blogg, på en gång

    SvaraRadera
  9. Tack för kommentaren! Visst är det så, det kan vara milsvida skillnader trots samma utgångsläge :-) Ha en fin dag!!

    SvaraRadera

Jag blir så glad av ett litet fotavtryck: