lördag 5 januari 2013

Gambia med fötterna


När vi är ute och reser använder vi nästan aldrig taxi, här är det är fötterna som gäller. Vi går vart vi än ska, om det inte handlar om väldigt långa avstånd eller utflykter. De senaste dagarna har det blivit cirka 8 km per dag och det känns jätteskönt i kroppen nu när semestern snart är slut och det är dags att börja jobba igen. Med tre-rätters middag varje kväll är det nog tur att vi går så mycket… men jag är rätt säker på att jag gått up vikt ändå.

Första dagen när vi var här gick vi från vårt hotell i Kotu till Bakau. Jag mindes vägen som mycket kortare och blev lite uppgiven när jag inte kände igen mej alls. Igår gick vi den vägen igen och nu har jag fått ihop kartan i skallen så pass att jag till och med hittade fram till huset jag bodde i. Vägen så nästan likadan ut, men husen var finare och fler. Mitt hus var ombyggt och tillbyggt och man hade tagit bort den fina trädgård som jag hade där det växte både banan, papaya och mango och papegojorna bodde i träden. 

Hela turistområdet är flyttat från Bakau till Kotu och många av de hotell som fanns för 22 år sedan är nu stängda, vissa helt förfallna eller rivna. Ingen marknad finns kvar och det stora supermarket som då fanns har blivit bilverkstad. Jag förstår varför, även om det känns lite tråkigt. Det är nämligen så att stranden i Bakau inte är särskilt bra, turisterna kräver en bra strand och då får man flytta hotellen. Men själva byn är mycket mysigare och finare i Bakau, så är det bara!

Att ta sej runt med fötterna som färdmedel är enligt mej det bästa sättet att uppleva ett land. På så sätt kommer man både natur och människor nära på ett naturligt sätt. Jag tycker uppriktigt synd om alla de som inte vågar lämna hotellområdet. Här har man betalat dyra pengar för att åka till Afrika och sen är det enda man ser hotellväggarna… det är inte riktigt vår stil. Visst blir man påhoppad av alla som vill visa vägen, ta i hand, prata med en osv. Men det är vänliga människor som för det mesta bara är nyfika på oss vitingar. Visst kan de vara påträngande ibland, men säger man att man vill gå ensam så brukar det inte vara något mer tjat.
I förmiddags gick vi mot Senegambia för att ta ut pengar. 

Allt är MYCKET dyrare än jag räknat med, så våra 4000 vi haft med oss från början har tagit slut. Vi trodde att vi skulle kunna betala utflykter och det vi tagit på hotellet med kort, men så var det inte… alltså är vi tvungna att ta ut pengar och då skulle det finnas en bankomat en bit härifrån. Så dit gick vi på förmiddagen problemet var bara att det enbart fanns automater för VISA och vi har mastercard. Men man skulle kunna ta ut pengar på mastercard på ett hotell så vi fortsatte dit. Och visst hade vi kunnat ta ut pengar där… om vi haft passet med oss… så det var bara att gå de 4 km hem igen och hämta det. Att betala 100 spänn för en taxi gör vi bara inte, vi funkar inte så.

Tyvärr så fick vi ändå inte ut några pengar eftersom vårt mastercard tydligen är spärrat för utlandsbetalning, trots att Martin tagit bort den spärren. Så nu har vi inga pengar kvar... men det löser sej väl, kanske, på nåt sätt. No problem som man säger här.

Jakten på min kompis Dodo går vidare. Nu vet vi att han jobbar i hamnen i Banjul och har ledigt på söndagar. Så i bästa fall får vi träffa honom imorrn, jag hoppas det men Gambia är Gambia… man vet aldrig riktigt säkert hur det blir med nåt alls. No Problem... eller hur?!


4 kommentarer:

  1. Fötterna är väldigt bra när man verkligen vill vistas på ett ställe. Synd det där med kortet - hoppas det ordnar sig! Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fötterna är bäst! Jodå, allt löser dej bara man vill...

      Radera
  2. Det är nog rätt härligt att kunna promenera. Låter som ni haft en skön semester. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. En av de bästa semestrarna.

      Radera

Jag blir så glad av ett litet fotavtryck: