Vad har vi för krav på våra kroppar?

Jag jobbade på Viktväktarna i 14 år och såg många förtvivlade människor under de åren. Nästan alla hade samma problem efter några veckor, det gick för långsamt! Kilona trillade inte av och viktkampen blev verkligen en kamp. Ofta frågade jag i vilken takt de gått upp och vilka krav de egentligen ställde på sin kropp och fick ibland arga fnysningar till svar.

Det är nu tre år sedan vi slutade på VV, men jag hänger kvar i några grupper på Facebook och gör mitt bästa för att hjälpa till där men även för att få egna  tips. Fortfarande är den vanligaste fråga varför det går så långsamt. Jag brukar fråga vad långsamt är och ofta är svaret att de snittat ungefär ett halvt kilo i veckan, DET är INTE långsamt! Det är fullt normalt och vad vi kan kräva av en frisk kropp!

För de allra flesta så går de första veckorna snabbare när man har en större övervikt att ta av och kanske inte testat VV förut. Man lägger om sin kost på ett sätt som kroppen inte är van vid och får direkt resultat. Efter några veckor har kroppen släppt ifrån sej överflödig vätska och börjat vänja sej vid det nya livet och vikttappet blir inte lika stort. Ägaren av kroppen blir både arg, frustrerar, besviken och stressad! Känslor som direkt motverkar viktnedgång och bara gör saken värre...

Jag tror att man måste förstå att VV inte är en kur, utan ett sätt att leva i längden. När vi jobbade visade statistiken tydligt att många gav upp efter 6-8 veckor, när nyhetens behag lagt sej och viktnedgången stabiliseras. Det är inte lika roligt att se att man gått ner 2 hekto som 2 kilo, men hur skulle vi må om vi tog 2 kilo i veckan hela vår viktnedgång? Skulle vi lära oss särskilt mycket under tiden?

Jag brukar säga att takten är oviktigt. Bragden är inte att gå ner snabbt i vikt, utan att orka hela vägen in i mål och sedan stanna där. Jag har gjort det! Jag snittade mindre än ett hekto i veckan under hela min viktminskning, men även med små steg kommer man i mål. Man måste bara stå ut! Och nu har jag i stort sett hållit vikten i snart 15 år. Man lär sej mycket om sej själv och hur kroppen fungerar när resan blir lång.

De flesta av oss blev inte överviktiga över en natt, det har tagit år av dålig kost. Då kan vi heller inte begära av kroppen att den ska bli normalviktigt över en natt. Det tar tid! Att blir besviken över ett minus är ganska dumt. Det är ju roligare att vara glad! Besvikelse skapar dessutom stress som de flesta av oss går upp i vikt av... en ond cirkel alltså. Så sänk era krav, gläds över minsta minus och se fram emot ett mer hälsosamt liv som håller i längden.

Det kommer stå still, bli plus och minus i en salig blandning under hela ert liv - lär er hantera dessa under viktnedgången då hjälp finns att få, istället för att ge upp vid minsta motgång. Ett plus är ingen katastrof, det är bara en siffra på vågen som jobbas bort snart igen. Ibland kan det faktiskt vara en framgång att stå still också... fundera på den... Livet är ju inte spikrakt och inte viktnedgången heller. Kroppen bestämmer takten och är oftare smartare än vi själva.

För oss som är ägare av kroppen är det bara att ha tålamod och följa det kostprogram vi valt. Det är nämligen det som är hemligheten: TÅLAMOD! Sånt som vi människor har så svårt med... iaf jag.