100 dagar kvar!

Om 100 dagar är det meningen att vi ska åka till Gambia. Men i nuläget känns det inte självklart att det blir av. Ebolan har iofs inte spridit sej till varken Gambia eller Senegal, men vad vet man om 100 dagar? UD avråder just nu från resor till vissa Västafrikanska länder, Gambia hör inte till dem än så länge.

Det är himla bra att lilla Gambia omges av Senegal som sedan länge har ganska stränga regler för alla inresande. Man har alltid varit noga med vaccinationer och smittor och därför lyckats hålla en hel del skit utanför landet. Jag hoppas att detta gör att Ebolan inte ska sprida sej till mitt älskade Gambia.

Igår firade vi Gunilla som fyllde 40 och som också ska med på resan. Vi hade svårt att komma på nåt bra till henne, men satte till slut ihop en korg (förstås, det är ju jag) med frukter man kan hitta i Gambia, en reseguide, en ordlista från svenska till wolof, ett recept på Gambias nationalrätt Domoda, en after sun och ett armband. Så nu kan hon sitta där och snaska goda frukter, läsa på om landet, lära sej språket och laga den goda maten. Och sedan hålla tummar och tår att vi faktiskt kan åka dit. Men blir det inte i november så blir det senare. Landet ligger kvar och vi åker hellre dit när det är riskfritt än drar på oss en dödlig sjukdom förstås. Vi följer UD´s rekommendationer.

Medan vi sitter där på kalaset och äter, pratar och har mysigt så pratar vi förstås om resan. På andra sidan bordet längst bort från mej satt "de negativa". De där som "aldrig skulle åka till en sånt land" eftersom "människorna är otrevliga och det är konstiga lagar". Jag orkade inte sätta igång nåt men hade lust att fråga om de varit där och om de överhuvudtaget träffat någon från landet. Med såna kompisar behöver man inga ovänner... De här människorna och flera andra ser bara snett på Gunillas resa och kan absolut inte se något spännande alls i förmånen att få se ett land inifrån på det sätt som hon kommer att göra. Jag vet inte om de är avundsjuka eller bara missunnsamma... spelar ingen roll. Även om man inte vill åka till ett land själv, så behöver man ju inte sabba det någon annan ser fram emot!

OM vi kommer iväg, jag säger OM... så kommer vi att ha världens härligaste resa. Vi kommer att träffa härliga människor, bistå en familj i nöd, besöka föräldralösa barn på SOS Barnby, träffa ett gäng fotbollstjejer och ge dem fotbollsutrustning som de bara drömt om och vi kommer att sola på en av världens vackraste stränder. OCH vi kommer alla att komma hem med nya upplevelser i bagaget och de som inte varit där förr har förmodligen en förändrad livssyn när de återvänder till Sverige. Då har jag en känsla av att en del personer inte kommer att ingå i en viss vänkrets mer...

Om 100 dagar åker vi förhoppningsvis!