Måste misslyckas för att lyckas...

Har man bara ja-sägare runt sej är det svårt att förändras och förbättras. Om man alltid lyckas är det svårt att utvecklas och tänka i nya banor. Ibland måste man få ett nej eller misslyckas rejält för att se saken från ett annat håll och få sej en tankeställare.

Detta gäller det mesta tycker jag. Kritik är utvecklande, men den behöver inte vara elak för den skull. Konstruktiv kritik innebär att man får hjälp att se saken ur en annan synvinkel och kanske förslag på hur man kan förbättras eller göra på annat sätt. Det är att hjälpa, inte stjälpa!

I mitt arbete med att utveckla och förbättra min person har jag tagit hjälp både av proffs och av personer i min närhet som jag litar på. Proffsen arbetar ju på sitt sätt och får en att tänka själv genom att leda en genom tankarna på något sätt. Personer jag litat på har inte nödvändigtvis varit mina vänner, utan personer jag respekterat - som en slags mentorer. De har inte behövt vara rädda om någon vänskap och därför kunnat se på mej med andra ögon och gett mej värdefull feedback. Jobbigt, men nyttigt!

Tänk en idrottare som aldrig flyttar fram sina mål. En höjdhoppare som ligger kvar på en meter bara för att han klarar det och inte vill riva... så blir det inga medaljer i längden! ALLA behöver utvecklas och lära av sina misstag för att komma vidare! Vad var det som gick fel, ändra små detaljer, testa igen - om och om igen. Till slut lyckas det! Som när vi lärde oss gå eller cykla...

Samma sak gäller vikten. Om man stadigt har minus på vågen vecka efter vecka, så har man enbart lärt sej att gå ner i vikt. Å det är väl det som är meningen tänker ni... men meningen är ju att gå ner och sedan hålla vikten, inte att gå upp igen för att behöva gå ner igen... Får man inget plus på hela sin viktresa vet man ju inte hur man ska hantera det eller var jämnvikten ligger. Det är därför jag brukar tjata om att låta viktresan ta tid och väva in den i livet. Bragden är inte att gå ner så snabbt som möjligt, utan att lära sej något på vägen så man kan hålla vikten senare.

Man måste få plus då och då, så man vet var gränsen går och hur man ska göra för att inte se pluset som ett oöverstigligt hinder. Många ger nämligen upp när de får sitt första plus på vågen. Livet är inte spikrakt, det går upp och ner, och det gör vikten också. Man kan inte hålla en stadig nolla på vågen efter sin viktminskning, det är faktiskt helt omöjligt. Vikten kommer alltid att pendla upp och ner, särskilt för oss kvinnor. Genom att lära sej vad som ger plus och hur man kommer vidare har man en viktig nyckel för att senare hålla sin nya vikt och aldrig mer komma tillbaka till startvikten igen.

Det låter förstås jättetråkigt! Men tänkt själv: Utvecklas ni av att alla alltid håller med er? Lär ni er något mer än att bara gå ner i vikt om vågen alltid pekar neråt? Motgångar är frustrerande, men det är ändå då vi lär oss mest. Om vi inte kan tillåta oss att misslyckas, kommer vi heller aldrig att lyckas helt och hållet. Så misslyckas, bli förbannade, svär och skrik om det behövs, men knyt sedan näven, se vad som gick fel och lär av misstaget  - så kommer det gå lättare nästa gång det går åt skogen. Och till slut når ni målet och har lärt er något för resten av livet!

Detta är iaf jag övertygad om, även om det kan bli dyra läxor...