Jag var bara tvungen!

Förra gången det närmade sej bröllop var jag 22 år och oförstörd. Jag vägde typ 51-52 kilo och hade aldrig varit gravid. Året var 1992, kjolen skulle vara STOR och ärmarna puffiga. Min klänning syddes upp av en kompis med tyg i siden köpt i Kina. Jag såg ut som en gräddbakelse!

Klänningen hänger här hemma och hånler åt mej då och då. "För du kan inte ha mej"... säger den. Så igår var jag ju bara tvungen att testa! Den är bara sydd med två underkjolar, de andra fyra är brevid, men bara att hitta in var en match. Över huvudet kom den och även över boopisarna, magen och  rumpan! Tjoho! Jag kunde ha den! Inte var den särskilt bekväm eller satt så där snyggt som 1992 kanske... men jag kunde faktiskt ha den! OM man bortser från att dragkedjan inte går igen...

Men herregud så mycket klänning! Tyg överallt! Å då hade jag även en hellång slöja med släp! Jag var verkligen en gräddbakelse! En ganska söt sådan faktiskt. Ung och oförstörd, redo att starta ett helt nytt liv. Ett liv som inte alls blev som jag tänkt. Jag skulle inte skilja mej. Aldrig. Sånt gör man inte! Å när det väl var ett faktum kände jag mej som en förlorare. Å det var jag ju. Jag hade misslyckats att hålla ihop något som jag värderade väldigt, väldigt högt. Ett äktenskap stannar man i! Så är det bara. Men det gick inte, vi var tvungna att bryta upp. Å jag skulle aldrig mer gifta mej!

Det tog många år att ändra den tanken. Jag såg helt enkelt ingen anledning att gifta mej igen. Förrän nu... nu när jag faktiskt kan se mej själv bli gammal tillsammans med någon. Någon som faktiskt vill bli gammal med mej. Martin som helt plötsligt bara fanns där och som jag redan varit igenom så mycket tillsammans med. Det är rätt. Å det är dax.

Men den här gången kommer jag inte se ut som en gräddbakelse. Den här gången blir jag en rosa pudding! Betydligt enklare både till utseende och att kliva i. Den här gången följer jag inga trender utan följer mitt hjärta totalt. Allt blir enkelt. En enkel klänning, en liten skara gäster och en enkel ceremoni. Så den stora vita klänningen hängs tillbaka i skåpet, överbevisad. Jag kunde visst ha den! Jag kommer i min gamla brudklänning som jag hade för 24 år sedan. Tänk så mycket som hänt under de åren.