Han har förmodligen räddat mitt liv!

Ibland händer det saker som gör att man får sej en rejäl tankeställare. Förra året var det krocken med älgen som ställde livet på sin spets. Igår var det narkosläkarens ord...

För ungefär 18 månader sedan gjorde jag en bröstförminskning som gav mej mitt aktiva liv tillbaka. Man tog bort E-kupan och istället fick jag en liten nätt C-kupa som jag är väldigt nöjd med. Tyvärr blev det lite bröstvävnad av E-kupan kvar som sitter lite illa till i sidorna och gör så att ingen behå passar. Det ska man rätta till nu på måndag genom en ganska enkel operation. Men alla operationer kräver förberedelse och de flesta som gör just denna gör det under narkos, men det blev ju lite trassel sist så jag har bett om lokalbedövning istället. Jag blev ändå kallad till narkoläkaren för samtal ifall att...

Jag har blivit sövd tre gånger på ganska kort tid, två gånger på Södertälje Sjukhus och en på Sankt Göran. Det var den sista gången, där på Sankt Göran som det höll på att gå lite illa. Alla sövningar och operationer är en risk, det vet vi alla. Att jag skulle vara svår att väcka var jag däremot inte förberedd på eftersom det gått bra de andra gångerna. Men man fick knappt liv i mej och när man väl fick det somnade jag direkt igen och så höll det på nästan en månad efter operationen. Jag var så fruktansvärt trött! Därför vill jag förstås undvika narkos så långt det är möjligt.

Dotkor Sixten lyssnade noga på mej, letade upp gamla journaler och kom fram till att man gjort det mesta fel när det gäller mej. Jag har sömnapne av det ovanligare slaget som man inte kan särskilt mycket om, men Sixten visste! Min sömnapne har inget med övervikt, snarkning eller ryggsovande att göra. Det är helt enkelt så att hjärnan inte riktigt fattar galoppen med att andas när man sover... även kallat andningsdepression fick jag veta. Då ska man absolut inte ta morfinpreparat! Något jag fick rätt mycket av under den senaste operationen. Morfin gör nämligen att man andas långsammare... jag kunde alltså slutat andas helt om det velat sej riktigt illa!

Sixten blev riktigt förbaskad när han hörde att jag bara fått diagnosen skriftligt, utan några förhållnadsregler alls. Rekommendationen borde varit att hålla mej borta från Coxillana, Citodon, Treo-Comp och allt annat innehållande morfin och att detta borde ha stått som varning i min journal. Nu har jag ändå hållit mej borta från dessa eftersom magen inte gillar dem tack och lov. Men det hade kunnat vara förenat med livsfara utan att jag hade den minsta aning. Jag berättade om min sömnapne även innan den senaste operationen, men den narkosläkaren hade tydligen inte samma kunskap som Sixten. Den vanliga sorten av sömnapne berörs inte alls av morfin och är inget man behöver ta hänsyn till vid narkos eller smärtstillande.

Nu står det en klar och tydlig varning i min journal på Sankt Göran, men behöver att skrivas in även till HS och Södertälje Sjukhus. Min familj och vänner behöver också känna till alla detaljer om jag skulle behöva åka in akut och inte själv kan föra min talan. Så det måste jag ta tag i direkt!

Klart man börjar fundera... ytterligare en gång var det alltså nära ögat även om jag inte visste hur nära det var. Hur många chanser ska jag få? Vad hade kunnat hända om jag som gammal och skröplig blivit sjuk, åkt in akut och man gett mej morfin? Som yngre har man ju ändå en viss motståndskraft och livsvilja, men som äldre och sjuk... Vilken jäkla tur att det finns läkare som faktiskt lyssnar och gräver i sitt minne efter konstiga diagnoser. Vad hade hänt om Sixten inte funnits och man ändå sövt mej på måndag? Hade jag kommit hem igen? Vad är egentligen viktigare än livet och hälsan?

Nu känner jag mej ändå ganska lugn. Operationen kommer att förberedas som vid sövning med tvagning på alla de sätt innan och med infart i handen, men man kommer att göra ingreppet under lokalbedövning så långt man kan. Jag tar hellre smärtan än risken att dö, även om jag nu vet att jag kan sövas på ett annat sätt än sist som är säkrare för mej.

Sixten förklarade allt för mej och såg till att jag förstod allt han sa. När jag skulle gå därifrån tog han mej i handen, tittade mej i ögonen och sa "det är en väldigt dålig idé för såna som dej att bli morfinister" så blinkade han och tryckte min hand. Sixten har formodligen räddat mitt liv och för det är jag honom oändligt tacksam. Tänk så mycket som hade kunnat hända i ett akut läge. Knappt man orkar tänka på det ens...