Tankar om vikt...

Så var det måndag igen och vägning. Det har varit några veckor med hysteriskt tempo och ganska dålig koll på maten. Vågen har inte alls visat verkligheten utan pekat stadigt neråt, fram till förra veckan - då den på riktigt visade hur illa jag levt och pekade uppåt helt rättvist.

Men sedan i torsdags har jag haft bättre koll på maten, haft tid att ta långa promenader, sovit bättre och även tränat ett par gånger. I morse visade vågen minus, ett helt hekto... inte mycket för andra men i min värld helt ok. Jag är glad så länge det är minus.

Å det är här mina funderingar kommer igång. Det är många måndagsvägare på olika facebooksidor för viktväktare. Några fjuttiga hekton accepteras inte, det ska vara kilon! För "alla andra" går ju ner så mycket. Eller...? Det kanske är så att de med mindre minus inte skriker lika högt. Klart man blir glad när det är ett stort tapp och man gärna skriker ut sin glädje - men de allra flesta av oss går ner under ett halvt kilo i veckan, vi skriker dock inte lika högt. Jo, jag gör det! Bara för att visa att alla inte går ner mycket varenda vecka.

Vågen visar verkligheten, den visar hur vi levt den senaste veckan. Tycker vi att den är orättvis och visar fel så måste vi rannsaka oss själva och fundera på om vi faktiskt gjort som vi ska, har det kanske blivit ett lite för stort "äsch-konto" (Äsch, den där ostkanten är så liten så den äter jag upp, äsch, det är ju bara en köttbulle från ungens tallrik som är synd att slänga så den äter jag upp, äsch, jag vet inte hur jag ska räkna den lilla godisbiten så den låssas jag inte om, äsch, det är ju bara en skvätt mjölk i kaffet).  Hur står det till med stress och sömn? Mens och ägglossning spelar också stor roll för många av oss. Det finns många faktorer som spelar roll när man ska gå ner i vikt, det mesta handlar om maten men inte enbart.

Självklart skulle man vilja gå ner hela sin övervikt över en natt, men vad har man då lärt sej? Ingenting! Det kanske finns en mening med att kilona tar lite tid på sej, så man hinner få in en ny livsstil under sin viktresa som man sedan kan leva med resten av livet. Våra 14 år som coacher på Viktväktarna lärde oss väldigt mycket. Vi såg tydligt att de som gick ner långsamt sedan klarade att hålla sin vikt lättare, än de som rasade i vikt. Vi såg också att de som fick kämpa lite mer än andra värdesatte sin viktresa på ett helt annat sätt. De lärde sej mycket om sina kroppar på vägen och ändrade även andra beteende som gjorde att de mådde bättre.

Vikten är ju egentligen bara en liten del när det gäller vårt välmående. Vår lycka sitter inte i kilon. Tro det eller ej??? Den som är smal är inte automatiskt lyckligare än den som är tjock, även om man tror det när man sitter med en massa övervikt. Lyckan sitter i att ha en kropp som fungerar och gör det vi ber den om. Att vakna på morgonen och känna att vi mår bra! Att varva ner, se till att få de timmar sömn man behöver, att kunna röra på sej mer eller mindre, att orka med sej själv och finnas där för andra. Det är vad som ger oss en lyckokänsla. Och allt detta gör vi bättre om vi går ner i vikt, alla dessa kroppens funktioner fungerar bättre när vi har en hälsosam vikt. Det ena ger det andra och allt hänger ihop.

Så stirra er inte blinda på resultatet på vågen. Alla minus är bra. Även de där fjuttiga grammen blir till slut kilon. Å på vägen lär vi oss en massa nyttigt om oss själva som får oss att må bättre för resten av livet. Vad gör det då att viktminskningen tar lite tid om den ger oss ett helt nytt liv? Ha lite tålamod, lär av misstagen och gläds åt varje framgång. Det är väl det som kallas livet...?