7 år borde ge bragdguld!

Jag ska berätta både om galan Årets Rum och föreställningen med Magnus Härenstam, men vi tar det viktigaste först; idag firar Martin och jag 7 år tillsammans!

Vi träffades första gången i januari 2001 tror jag det var, eller kanske 2000... iaf så hade vi känt varandra länge innan det helt plötsligt började slå gnistor i februari 2008. Båda hade gett upp tanken på att träffa någon och ställt in oss på att vara ensamma resten av livet. På nåt sätt hade vi accepterat den tanken. Vi skulle bli gamla och dö ensamma. Sorgligt kanske men det var så det var.

Så började vi jobba tätare ihop och på bara några veckor hade vi gått från bekanta till nära vänner, förälskade och sambos. Snabbt gick det och ingen var mer chockad/överraskad/förvånad än vad vi var. Det här är sju år sedan. 4/2 2008 kom vi nämligen överrens om att testa, och detta gjorde vi när vi chattade... vi pratade alltså inte med varandra utan skrev... inte förrän dagen efter pratade vi öga mot öga om saken och sedan dess har vi suttit ihop.

Martin och jag är totalt olika! Han är lugn som en filbunke med tålamod som gör mej galen ibland. Jag är väl inte riktigt så lugn och tålmodig... Han funderar och tänker på konekvenser medan jag får en idé och kör igång direkt. Han står stadigt och tar emot mej när allt brakar och jag tar slut. Å det har hänt lite för ofta. Men han har aldrig backat eller tvekat, utan har hela tiden funnits för oss alla när världens gungat lite för mycket. Att komma in i en väl sammansvetsad tonårsfamilj är varken självklart eller enkelt. Så han tog sej en rejäl funderare innan han gav sej in i leken och killarna (då 12 och 13,5) fick också säga sitt. Men allt gick otroligt bra och vi är nog alla väldigt tacksamma för att han kom till oss och vågade stanna. För nog sjutton har det gungat stundstals...

I sju år har han alltså stått ut med mina mer eller mindre genomtänka infall och ideer. Han är faktiskt värd ett bragdguld! Efter 6 år tätt tillsammans med både arbetsliv och privatliv sida vid sida, så har vi precis börjat vårt nya liv där vi knappt träffas alls. Från 24/7 till 2/7, typ... Men det ska nog gå bra det med. Så länge han står ut med att min planering aldrig håller, att jag aldrig hinner det jag tänkt, mina frustrationsutbrott och dagarna då jag inte orkar något alls pga trötthet och värk - så länge han står ut med allt detta och lite till så klarar vi nog både 7 och 77 år till. Nä, inte 77... så länge tänker jag inte leva! Men så länge döden skiljer oss åt låter som en bra plan, och då hoppas jag dö först!

Att älska en person är underbart! Att bli älskad är också underbart. Att bli älskad av den person man älskar är magiskt!