söndag 25 januari 2015

Johan Rheborg som Ove

Igår hade vi alltså förmånen att se första publikrepet med Johan Rheborg i rollen som Ove i En man som heter Ove på Rival. När man har läst boken och får höra att en enda person ska göra berättelsen, ensam på scen på 90 minuter... då undrar man hur i hela friden detta ska gå till!

Boken har många viktiga karaktärer som måste vara med för att föra handlingen framåt och göra allt begripligt. Hur ska man lösa det men bara en enda person? Jag tänker inte avslöja HUR det löstes, bara avslöja ATT det löstes. Väldigt bra dessutom.

Johan Rheborg är helt brilliant! Han gör en alldeles perfekt Ove, precis så där butter, småilsken och ändå godhjärtad som han är i boken. Ni som läst boken vet att Ove är en pliktens man, som gör som man ska som en god medborgare. Får man inte köra bil i området, så ska man heller inte göra det! Men han är också väldigt ensam och vill egentligen bara vara ifred tillräckligt länge för att hinna ta livet av sej. Men alltid knackar någon på dörren...

Vi hade tagit med oss mina föräldrar som inte hade läst boken, men de kunde tillgodogöra sej hela berättelsen utan problem. Den här föreställningen kan alltså alla se, oavsett om man läst boken eller ej. Men det är ingen ren komedi, det ska man ha klart för sej. Precis som boken så är det en berättelse som berör och som både innehåller skratt och gråt.

Scenen är väldigt enkel, bara ett par kala bänkar. Ändå lyckas Rheborg fylla den totalt. Man följer med på Ove inspektionsrunda utan problem, sitter på bänken utanför sjukhuset, är med vid graven och lagar fläkten på cafét. Allt finns med, sånär som på några detaljer från hans ungdom och lite annat.

Det här är riktigt bra! Känslan när man lämnar teatern är att man vill ha mer. Det kan inte vara slut där, man vill veta mer. Precis som när boken var slut. Fredrik Backman får nog skriva en fortsättning om Parvene, Patrik och alla de andra karaktärerna. Jag vill veta vad som hände sen!

En sak är iaf säker; man kan inte lita på folk som kör Audi! Å män i vita skjortor är definitivt inte att lita på... Det vet Ove!


1 kommentar:

  1. Boken var såpass bra, att jag skrattade mig igenom den så det knöt sig i magen, så jag vet inte om jag ville se den som teater också. Det fanns väldigt många personer med i Ove-gestalten, jag t.o.m. hittade lite Sigge där, haha!
    Till skillnad mot Hundraåringen, där filmen var MYCKET bättre än den långdragna boken.

    SvaraRadera

Jag blir så glad av ett litet fotavtryck: