Dum eller modig?

Bakom kulisserna på TV4

Den som tackar ja till att vara med i ett tv-program ska vara väl medveten om konsekvenserna. Antingen är man modig eller väldigt korkad!!! Jag vet inte vilket som passar in på mej...

Jag har alltså varit med i Malous program idag och pratat om ensamhet. Ofrivillig ensamhet. Jag säger inte att jag är mer ensam än någon annan, jag har bara berättat om mina erfarenheter och min känsla av sorg. Jag har inte velat framställa mej som något offer och det var jag noga med att även säga till Malou. Jag har accepterat min situation, men skulle självklart bli glad om den ändrades. Det var tydligen svårt att få någon som vågade berätta om detta... ja förstår varför.

På Malous FB-sida kan man läsa en massa kommentarer, många väldigt "spetsiga". Jag har familj och barn - då får jag inte utge mej för att vara ensam. Ensam är man bara när man inte har någon alls tydligen. Men som Egil sa i programmet, ensamhet är olika för alla människor. Jag går på mingel och en massa roliga grejer, men jag saknar den där nära relationen med en vän som många andra verkar ha. Att veta att någon utanför min familj tänker på mej och gillar mej av egen fri vilja och tycker om att spendera tid med mej. DET har jag inte. DET saknar jag.

Man tycker även synd om mina barn och Martin eftersom de tydligen inte duger som sällskap i min värld. Men de har ju inget val, de måste ju umgås med mej - det är inte dem jag pratar om. Barnen är ju dessutom vuxna och har sina egna liv idag. Men vad hade jag gjort utan barnen när de var små? De var ju dem jag levde för och för att skona dem från den isolerade tillvaron vi då hade så åkte vi bort. De skulle slippa se våra grannar fira nyår utan oss, så jag valde att åka iväg. Jag gav dem roligheter så gott jag kunde.

En person som tackar ja till att vara med i tv och tror att det bara är en kul grej borde få en rejäl varning först. Man borde få veta att hundratals personer kommer att skriva elaka kommentarer om en, trots att de inte har en aning om vem man är. Man borde få veta att man blir baktalad bland sina bekanta och få en massa sorgliga berättelser på mailen och Facebook. Jag visste det här och valde att ändå ställa upp. Men att det skulle bli så grova kommentarer trodde jag inte.

Vi pratar om ensamhet, inte om ensamma - det är skillnad. Man kan vara ensam i en relation också. Det är det folk glömmer. Man kan ha familj och ett rikt socialt liv men ändå känna sej ensam och ha som dröm att bli bjuden till en tjejmiddag. Patetiskt kanske, men det är så jag känner och har rätt att känna. Å många känner tydligen som jag, för det är många som håller med mej också och känner igen min historia.

Jag har inte bara suttit på min rumpa och väntat utan har verkligen försökt att skapa nya realtioner, bla genom de mingel jag går på. Men också genom att sätta ihop träffar av olika slag genom bloggen och FB. Det har gett ytliga relationer under en kortare tid, men inte den där genuina vänskapen som   jag söker. Martin konstaterade precis att under de 7 år som vi varit tillsammans har vi bjudit in till minst 2-3 fester per år och blivit bjudna på TRE sammanlagt (en midsommar, två födelsedagskalas). Så vi har nog försökt. Nu är planen att gå en fotokurs under våren, så får vi se vad det ger för resultat mer än mer kunskap i fotografering.

Men trots allt är de allra flesta positiva till min medverkan hos Malou idag, men det är ju de där negativa som biter sej fast. Och om jag inte hade varit beredd så hade jag förmodligen blivit VÄLDIGT illa berörd och ledsen, nu tappar jag mest matlusten...