Mysko känsla efter Dödsdansen...

Igår var hela gänget från Lilla Bloggdagen iväg och såg första publikrepet av Dödsdansen på Maxim. 30 bloggare som knappt hade en aning om vad vi skulle få se... det enda jag visste var att Persbrandt, Endre och Hanzon var i rollerna och att pjäsen är skriven av Strindberg. Jag visste också att det var ett drama, men inte ett dugg mer. Så jag gick dit med öppet sinne och hade ingen aning om vad som väntade mej.

19.30 öppnades inga ridåer som man är van vid, istället hördes ett svagt pianospel och in på scen kommer Persbrandt och Endre. De gestaltar ett par som varit gifta i 25 år och är väldigt bittra både på varandra och livet. De är ensamma och ser hur världen pågår utan dem i samhället utanför fönstret. Hanzon kommer in i handlingen efter en stund och då får man veta lite mer hur de tänkt om sitt långa äktenskap. Intressant, sorgligt och stundtals ganska roligt. Jag trodde att Strindberg bara var tungt, men det finns faktiskt en hel del komik också.

Föreställningen är knappt 2 timmar inklusive paus och när vi går därifrån vet jag varken ut eller in. Hela skallen är full av tankar. Det här är definitivt ingen glättig musikal eller fars, det är något helt annat än allt jag sett de senaste åren. Det här stannar kvar längre i skallen på nåt sätt och funderingarna är många även idag.

Varför gifter vi oss? Hur tar vi hand om varandra i våra relationer? Vad krävs av parterna i ett förhållande? Hur gör man för att hålla i hop så många år? När är det dax att skilja sej? Många frågor... samtidigt tänker jag på mitt eget förhållande... vad borde vi se närmare på? Är det något som kan förbättras? Inget är ju så bra att det inte kan bli bättre...

Det här är alltså en föreställning som kräver tankeverksamhet. Det är hårt, sorgligt och tankeväckande. Något jag tror att alla som lever i ett förhållande borde ta del av faktiskt... man funderar lite extra på vad man själv lever i för slags förhållande och att det är upp till en själv att ta ansvar för sin del i en relation. Jag vill inte vara en bitter människa pga att jag inte tog mej ur en dålig relation i tid, så som man ser att många blir... Hade jag levt kvar i mitt gamla liv hade jag kanske blivit bitter. Numera är nog risken väldigt liten. Här hemma respekterar vi varandra till 100%, vi hjälper varandra och lyssnar på varandra. Viktiga pusselbitar i en relation tycker jag.

Föreställningen väcker också frågor som: vems version är rätt? Hur två människor under samma tak uppelver sitt liv på olika sätt. Har någon rätt? Har man inte alltid sin egen sanning?

Som sagt; många tankar snurrar runt. En föreställning som berör alltså. Å då är det ju himla bra! De här tankarna kommer finnas kvar hos mej under ett bra tag framöver och då är det ju verkligen en föreställning med kärna. Det är sorgligt, bittert och stundtals väldigt komiskt och allt det stannar kvar. Det här är inte bara två timmar otroliga skådespelarinsatser, det här är tankar för resten av livet.