Kunde inte vänta...

Nu får det vara nog med vila och läkning! Idag börjar ett nytt liv och det är inte bara för mej utan även för sonen. Han har första dagen på sitt nya jobb och jag vågade mej äntligen ut och springa! Nu kör vi!!!

Rekommendationen var att vänta 2-3 månader, men jag känner mej så pass återställd och mår så himla bra att jag bara var tvungen att testa lite. Inget långpass. Inte fort. Bara liiiite. Sedan i lördags har jag kört med Leilas magövniningar. Det innebär att jag i princip gjort mellan 50 och 100 situps på olika sätt varje kväll. De har blivit fler vart efter och jag orkar mer för varje dag som går. Jag har förvånansvärt nog inte haft någon träningsvärk, men inbillar mej att jag både ser och känner skillnad.

Det har varit massor med roliga pressvisningar och event och när man springer på stan blir det en himla massa steg. I högklackat blir även det en viss träning och tar man 10 000 steg i klackar så har man nästan gjort ett träningspass. Med detta i ryggen och iom att jag vaknade alldeles för tidigt och kände mej utvilad, tog jag beslutet; jag skulle testa att springa! Jag har en perfekt testslinga som är drygt 2 km på helt plan mark.

Så på med underställ, löparbyxor och gympadojjor. Hunden fick ligga kvar i sängen och sova. I med en banan och ett glas vatten och iväg. Vilken grej! Vilken skillnad! Att bara ha en helt vanlig träningsbehå och ändå inte känna något skump, skav eller ont! Helt otroligt! Det kändes nästan som att flyga fram! De där 2 kilometrarna kändes ju hur bra som helst och jag var knappt anfådd när jag kom hem, bara sååå lycklig!!! Att 8 hekto kan göra så mycket!

Fem veckor efter operationen känns det alltså himla bra, tänk då hur det ska kännas när allt är helt läkt. Jag ser våren framför mej... och en sommar när kroppen blivit smidigare och starkare. Jag har kommit igång bra med maten också den här veckan, även om det direkt på tisdagens sabbades med en champangelunch... men nu är jag på banan igen och riktigt känner hur kroppen piggnar till. Bara en sån sak som att vakna utvilad 6.30... det är lixom inte likt mej...

Så jag uppmanar er en en gång. Har ni en stor byst som är i vägen, tynger ner er, gör ont och hindrar er från att leva det liv ni vill leva. Går ner till max BMI 25 och be sen om remiss för en bröstförminskning. Det är det bästa jag gjort! Jag är en ny människa och har ett helt nytt rörligt, smärtfritt liv. Jag såg mej själv på tv igår, i samma kläder som jag har idag å jag ser så lidande ut. Dit vill jag inte tillbaka - jag mår mycket bättre nu.

Jag är på g igen! Äntligen!