4 operationer på 3 år

Tre dygn efter min bröstförminskning måste jag erkänna att jag är väldigt otålig när det gäller att se det slutgiltiga resultatet. Men jag provade en behå med C-kupa i morse och den satt nästan perfekt. Jag är inte riktigt lika svullen i sidorna men har rejäla blåmärken och såren kliar. Nu är iaf ordningen återställd och naglarna är målade igen  :-)

Sedan jag började min kroppsrenovering för knappt 4 år sedan har jag gjort fyra operationer, varav tre i narkos. 2012 brände jag slemhinnorna i livmodern och har sedan dess sluppit mensen, 2013 fäste jag upp mitt urinrör och slapp läckage vid ansträning/träning, 1 juli 2014 lyfte jag ögonlocken så jag ser det jag ska och nu har jag alltså minskat brösten. Nu räcker det! Även om jag har ont i händerna, så får den operationen vänta.

Nu vill jag ha det lugnt ett tag, läka och känna in mina nya kropp. Alla ingrepp jag hittills gjort har ökat min livskvalitet med flera tusen procent. För 4 år sedan var jag trött, hängig, ledsen, tjock, orörlig och tyckte inte alls om det jag såg i spegeln. Jag blev illa behandlad på min vårdcentral och bytte därför vårdgivare. På Järna VC tog man mängder med prover och undersökte mej från topp till tå och hittade en himla massa fel som utreddes vidare och behandlades. Tack Dr Kompis för att du lyssnade och gav mej livet tillbaka!

Jag fick diagnos sömnapné direkt, vilket gjorde att jag fick förståelse för min trötthet och kunde ta bort det dåliga samvetet som hela tiden sa att jag var lat. Jag började sova middag och var för första gången på många år hyftsat pigg. I kombination med första operationen då jag brände slemhinnorna och på så sätt slapp förlora mängder med blod en gång i månaden så kunde jag återigen göra saker utan att vara för trött eller ha koll på almanackan. Vilken känsla! Jag fick tillbaka livet kändes det som.

Uppmuntrad och uppiggad av detta faktum vågade jag söka hjälp för mina urinläckage. Jag hade gått ner i vikt en del och ville kunna träna och springa obehindrat, men de där dropparna som kom förstörde ju allt och hämmade mej totalt. Jag fick operation direkt där man fäste upp urinröret som tydligen lossnat under min första förlossning. Sedan dess kan jag göra precis vad jag vill och hösten 2013 nådde jag min målvikt och vågade be om remiss till bröstförminskning. Jag hade inget större hopp, men blev alltså godkänd och operationen gjordes i fredags.

Medan jag väntat på vidare utredning och operationstid för bröstförminskningen har läkarna hittat lite annat smått och gått på vägen. I december 2013 fick jag veta att det fanns misstanke om fibromyalgi, vilket konstaterades i januari 2014. När jag kollade upp ryggen i vintras och påtalade min benlängdskillnad fick jag helt plötsligt hjälp med klack på skorna, en hjälp jag tydligen haft rätt till hela mitt liv men inte vetat om...  Jag har snapping hipp på bägge höfterna, karpaltunnelsyndrom och triggerfinger. När jag skulle kolla upp min gråstarr tyckte ögonläkaren att mina ögonlock hängde i vägen alldeles för mycket. Jag fick göra en synfältsundersökning som gav honom rätt och i juli opererades detta.

E resp C

Så man kan väl säga att de senaste åren inneburit en mängd läkarbesök av olika slag, ibland flera i veckan. Idag ser jag tydligt skillnaden när jag tänker på hur jag mådde hösten 2011 och hur jag mår idag. Skillnaden är total! Alla ser den, särskilt min familj. Å jag känner den, i precis hela kroppen! Visst har jag dåliga dagar, men nu vet jag att de beror på dålig sömn och/eller fibron. Men jag kan röra mej hur och när jag vill, snart kan jag även träna hur och vad jag vill. Varken blödning, läckage eller stor byst stoppar mej längre. 44 år gammal har jag fått det liv och den rörlighet jag önskat sedan jag var runt 15 och fick ont i kroppen första gången.

Det har varit mycket jobb och en hel del smärta. Men det har varit värt det. Alla operationer och ingrepp har gett mej ett helt nytt liv. Ett rörligt och mer levande liv. Ett rikare och roligare liv. Min kropp begränsar mej inte längre utan gör det jag ber den om. När det gäller svensk sjukvård har jag inget att klaga på alls - tvärtom! Å jag har fått hjälp både av privata vårdcentraler, kommunala sjukhus och privata sjukhus. Jag har tagit hjälpen där jag fått den och varit nöjd, jag har inte valt beroende på om de varit privata eller ej. Det enda jag valde bort var Tumba vårdcentral eftersom de viftade bort mina problem. Och på förekommen anledning vill jag även poängtera att jag inte varit sjukskriven en enda dag och alltså inte belastat samhället på detta sätt. Något läkarna i fredags var ganska fascinerade över  :-)

Mitt råd till alla er är att söka hjälp om det är något ni undrar över eller har problem med. Är det nåt fel som behöver fixas så är ni värda hjälpen. Det kanske tar lite tid och gör lite ont, men det kanske är värt det i slutänden? En del kanske tycker att mina ingrepp varit lyxåtgärder, men de som ser mej håller inte med. Jag har ett helt nytt liv, det kanske du också får om du vågar ta tag i problemen? Vi har ett långt liv att leva och våra kroppar ska hålla till mycket. Jag vägrar låta en dålig kropp begränsa mej och mitt liv. Jag vill leva!

Because I´m worth it!