söndag 27 juli 2014

Vänskap som äldre...

Vänskap är en knepig grej. När man är liten tänker man inte så mycket på den, det kommer oftast naturligt och man leker med den som finns i närheten. Men så blir man äldre, vännerna försvinner och det är svårt att hitta nya. Jag har nästan ingen kontakt med kompisarna från skolan. Hade det inte varit för facebook så hade det nog inte varit någon kontakt alls. Nu har vi iaf lite koll på varandra och ett och annat meddelande skickas mellan ett par av oss.

De flesta i min ålder har små barn, medan mina har flyttat hemifrån,vi lever helt olika liv. Jag har min nyvunna frihet och en sambo som låter mej göra allt jag vill. Den friheten har gett mej två nya bekantskaper som jag är väldigt glad för. Två härliga kvinnor som blivit goda vänner och som dessutom fyller år under en och samma vecka. Annelie fyller år idag! Grattis fina du! Och Gunilla fyller år på torsdag. Välkommen till 40-klubben  :-)

Hur hittar man nya vänner i "vår" ålder då? Jag har försökt på massor med sätt, det finns inget generalknep det ska gudarna veta. Till slut var det Bloggen som öppnade den dörren. Jag tog mod till mej förra våren och anmälde mej helt ensam till en  bloggträff på Kolmården. Min första i en låååång rad av bloggevent. Där fanns Gunilla som även hon var på sitt första event och även hon kände sej lite bortkommen, även om hon var där med folk hon kände. Vi började prata på kvällen och morgonen efter kom ett sms att hon satt och käkade frukost och jag gärna fick göra henne sällskap. Det sms´et hade jag väntat på i typ 25 år! Ungefär så länge sedan är det sedan någon sökte mitt sällskap. Annars var det ju jag som skickade såna sms. Någon ville faktiskt umgås med mej helt frivilligt! Sedan dess har vi hörts flera gånger i veckan och något halvår efter Kolmården delade vi hytt när vi skulle på Bloggkryssning. Å nu ska hon med till Gambia!


Annelie och jag hamnade nästan brevid varandra på en bloggmiddag i oktober förra året. Stackars Jessica satt mellan oss och fick vara med i vårt tjatter. Jag vann en klänning i storlek 116... jag har inte den storleken... men det har Anneli! Eller... kanske inte hon, men hennes dotter - så vi bytte vinst. Hon fick min klänning och jag fick jättefina kuddöverdrag, alla nöjda och glada. Hennes dotter är jättefin i sin klänning. Efter middagen träffades vi på fler event och när jag skulle iväg på en grej i december och fick ta med mej en person kastade jag ut frågan på Facebook och hon nappade direkt. Sedan dess har vi nog träffas i snitt en gång i veckan och nu ska vi alltså arrangera ett eget event till hösten. Nästan på dagen ett år efter vårt första möte  :-)

Visst finns det fler som jag träffar, men inte lika mycket som de här två. De har kommit att bli en del av min vardag och betyder mycket i mitt liv. Att inte ha träffat Anneli på ett par månader känns himla mysko när man umgåtts så tight under hela våren, men om ett par veckor är ordningen återställd. Då ska vi på event två dagar i rad  :-)

Man kan förstås inte ta något för givet, men det känns som och jag hoppas att det här är vänner för livet. Jag vill inte tro något annat, även om jag vet att det händer saker på vägen. Det händer mycket, framförallt i Gunillas liv och jag vet att hon kommer att förändras en hel del av resan till Gambia. Man gör det där... förändras alltså... till det bättre. Och får Anneli jobb på dagtid blir det svårt att ses som vi är vana vid. Men är det meningen så håller vi ihop till dödagar och rullar runt varandra på event i rullstolar.

Det är härligt med vänner, särskilt när man knappt haft några. Jag uppskattar dem hur mycket som helst och är inte rädd att säga det. Jag vet att Anneli blir lite generad, men hon vänjer sej nog. Medan Gunilla är som jag och säger titt som tätt att hon är glad för att vi hittat varandra. Gunillas man är kanske inte lika lycklig, medan Annelis man Jocke och min Martin tycker det är kul att vi har vänner med samma intresse. 

Idag önskar vi Anneli ett stort Grattis på födelsedagen, gå gärna in och gratulera henne på hennes blogg och ett grattis i förskott till Gunilla. Två härliga kvinnor som jag är väldigt glad och tacksam att ha i mitt liv. Love you girls!


6 kommentarer:

  1. Du är lycklig du, du har hela din familj nära, dessutom vänner! Tacksamhet!
    Jag har inte många vänner alls. Några på Facebook och Bloggen, visserligen, men just det där, att bo i samma stad och kunna prata och ses på riktigt, det är ett fåtal, och knappt någon nära, som man pratar allt med. Visserligen har jag mina aktiviteter vår höst vinter, men sommaren är det sämre. Min nära väninna, 8 mil bort, jobbar heltid.
    Det är tomt här hemma, jättetomt. Men det hör till Livets Träning, att finna sig tillrätta.
    Kram med tacksamhet!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, till slut har bitarna fallit på plats för mej och det är jag glad och tacksam för. Du ingår ju också den där skaran vänner även om vi inte hörs så ofta, men vi vet att vi finns där för varandra när det behövs :-)

      Radera
  2. Ja, jag blir lite generad 😉
    Tack för fint inlägg om vår vänskap!
    Det är först nu jag har haft tid att läsa bloggen, en bra avslutning på en bra dag! Kram Annelie

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du vänjer dej nog :-)
      Ses snart!

      Radera
  3. Du behöver inte tycka synd om mig, du vet att jag hade det trevligt med er alla. Vi får se hur mycket vi ses på eventen i höst.

    SvaraRadera

Jag blir så glad av ett litet fotavtryck: