Börjar bli lite nojjig...

En månad kvar! Sen ska jag göra min hittills största och mest efterlängtade operation. E-kupan ska bli en C! Nu börjar jag bli riktigt nojjig... stod framför spegeln i morse och tänkte att det kanske är en onödig operation ändå. Folk vill ju faktiskt ha min storlek och tycker det är både snyggt och läckert med stora bröst. Men så tänker jag också på när jag testade yoga som jag verkligen vill kunna göra och hur jag nästan kvävdes när jag gjorde vissa övningar. Å jag vet ju hur ont jag ständigt har i rygg och nacke... så jo, en operation är faktiskt nödvändig. Men läskig!

Måndagsvägningen visade tre hekto ner, så jag närmar mej vikten jag måste ha innan operation. Nu är det 8 hekto var, då är läkaren nöjd. Det måste jag nå innan 19 augusti... jag hoppas jag hinner, annars vete sjutton vad som händer. Så jag kämpar på och tackar gudarna för Viktväktarnas App som håller reda på mitt liv åt mej. Det hade fungerat utan den, men allt är mycket enklare med - så jag kör på. Allt jag äter vägs och skrivs upp och de två promenaderna om dagen omformar mej sakta men säkert. Jag ser fram emot vintern och våren när jag kommer att kunna träna på ett helt annat sätt, för att inte tala om sömnen... jag undrar hur mycket bättre jag kommer att sova.

Men idag är ingen bra dag. Jag är trött och kroppen är seg och motarbetar mej. Så planen idag är att fixa naglarna och att i eftermiddag cykla iväg till Golfklubben som min bror och svägerska driver och käka lite glass (jo, man får göra det även om man jobbar för att gå ner i vikt). Vi har en ny cykelbana som vi inte testat åt alla håll än, det ska vi göra idag.

Vi kämpar på och har bara en vecka kvar här i paradiset. Sen är vi tillbaka i verkligheten igen, ja... nästan iaf. I vanliga fall hade vi åkt hem, tagit hand om varor och planerat en öppning. Nu åker vi hem och... gör ingenting! Jo, Martin fortsätter att söka jobb och jag förbereder inför operationen. Det är lite att fixa faktiskt, måste köpa sån där tvål inför operationstvätt, medicinsk behå, träffa narkosläkare, lämna blodprover, tvätta och städa grundligt och en massa annat. Så tiden kommer nog att gå snabbt och sen är jag där. Framme. 15 års väntan är över. Undrar hur jag ser ut sen?