Ångest och tandagnisslan...

Jag har fått mitt träningsrum!!!

I torsdags när allt var bedrövligt och sorgligt fick äldste sonen för sej att han skulle bli inneboende hos en kompis. Å när min äldste son får för sej saker, så ska det ske NU! Vi pratade lite och han sa att efter allt som hänt under dagen ville han börja om och starta lite på nytt. Jag tyckte det lät som en helt ok idé, så han packade ihop det han behövde för ett par dagar och sen drog han iväg. Det var ju lite plötsligt, men mer än dax! Har man fast jobb sedan flera år så ska man helt enkelt inte bo hemma, man ska ha sitt eget liv.

Idag kom han och packade ihop resten. Han har det mesta dit han flyttar, men en del kläder, en byrå, dator, tv, skrivbord och lite sånt ska ju följa med honom förstås. Det han inte behöver där, men som ska med till ett permanent boende senare får stå i garaget så länge, bla hans säng och vinterkläder. Det tog inte lång tid så var hans lilla rum helt tomt.

Fram med städprylar, torka varenda millimeter, torka golvet, sätta upp nya gardiner, ta in lite blommor. Å sen... in med löpbandet! På bara några timmar hade jag fått mitt efterlängtade träningsrum! Å mitt vardagsrum är för första gången sedan 1993 bara ett vardagsrum å inte ett kombinerat lek/träning/vardagsrum. Oj, just det ja... ångest ska man ju ha nu ja... sista barnet flyttar hemifrån... hejåhå så sorgligt... eller inte...

Att barnen flyttar är det ultimata beviset på att man lyckats som förälder anser jag. Det visar ju att man gett dem en stabil grund och att de är så pass trygga i sej själva att de vågar pröva sina vingar. Nu är det upp till dem att klara sej själva och lösa sina problem på sitt sätt. Visst finns jag här, men nu är de vuxna och får be om råd om de behöver. Snart ska de själva kanske bli föräldrar med allt vad det innebär... men det får gärna dröja  :-)

Jag har alltså kört min sista tvätt åt dem, även om det kanske blir något på sommaren när vi är på Öland tillsammans. Skulle de behöva komma hem igen för ett tag så får de ta gästrummet och ställa sina grejer i garaget, de flyttar inte hem igen. Har man flyttat ut så har man, det är lixom en oskriven lag. Vi fortsätter att leta lägenhet åt honom, så får det blir när det blir. Klart han vill bo i något eget och det ska han ju självklart också göra så fort det går. Under tiden kommer han ha skitkul! Det hade jag när jag hade en inneboende i min första lägenhet. Det är himla kul att bo med en kompis, även om det är en miljon gånger skönare att bo ensam. Men man lär sej av allt och alla man möter, så det här är bara nyttigt för honom.

Nu är det alltså bara jag och Martin kvar här hemma. Åsså Baileys förstås! Nu börjar vi ett helt nytt liv tillsammans. För första gången är det bara vi och snart kommer ännu en förändring... det händer mycket nu. Häng med så får ni snart veta vad...

Å imorrn är det vägning... jag bävar...