När hjärnan slutar fungera

Jag sprang rätt in i väggen för ungefär 15 år sedan och får ibland frågan "Är du helt frisk nu då?" Jag svara nästan alltid JA, men känner direkt när jag svarat att det inte stämmer. Jag ska nu försöka förklara hur det känns att vara utbränd och vad som händer sen. Det här är MIN version. Andra har förmodligen en helt annan känsla.

Jag var strax under 30 när hjärnan slutade fungera. Jag stod ensam med två små barn med mängder av diagnoser, ständig koll, möten med läkare och massor med mediciner fyra gånger om dagen. När barnen var hos sin pappa sprang jag mellan 5-6 olika jobb, politiska uppdrag och föreningsuppdrag, när barnen var hos mej tog jag hand om dem på heltid. Jag hade ingen ledig tid och hann aldrig vila eller tänka en enda tanke färdigt. Jag levde ett liv i 180 och fick heller inte sova särskilt mycket på nätterna eftersom det var då ena sonen brukade må som sämst.

Det började med att jag blev irriterad, först på barnen sen på resten av omgivningen. Jag kunde inte längre läsa en text och förstå innebörden av den. Att skriva gick fortfarande hjälpligt och det kanske var det som räddade mej för stunden - för jag skrev massor när det fanns några minuter över. Sen blev minnet sämre och jag ville inte längre umgås med folk. Alla möten blev jobbiga och jag var alltid orolig över att missa olika möten pga dåligt minne. Alla utflykter blev ett helt företag. Det gick ok att åka och handla, men att ta tåget in till stan var en omöjlighet. Så fort jag satte mej ner somnade jag, det kunde även hända när jag körde...

Jag kunde inte längre ta en vägbeskrivning, utan körde fel även när jag skulle till platser jag varit förut. Hjärnan strejkade och kände som gyttja, den funkade helt enkelt inte och när även kroppen började lägga av började min äldste son ifrågasätta hut jag faktiskt mådde. Jag glömde precis allt, hade ständig huvudvärk, var förkyld för jämnan och hade ont i kroppen och var ständigt trött, jag sov så fort jag fick chansen. En dag stod jag och vek tvätt, samtidigt som jag sov... ja, det låter inte klokt. Men jag vet att Senior, som var ca 6 år då, petade på mej flera gånger innan han fick kontakt med mej. Han tittade på mej och sa "Mamma, du är nog sjuk".

Jag insåg att han hade rätt och gick iväg till vårdcentralen, det här var 1999 har jag för mej och det var inte helt vanligt att en hemmamamma kom dit i det skick som jag var. Jag blev sjukskriven direkt och slapp på så sätt springa runt på alla mina extrajobb. Men jag insåg ganska snabbt att ingen skulle förstå eller acceptera varför jag var sjukskriven "jag som såg så frisk ut", så jag sa att man hittat nåt fel på hjärtat... det var enklast så - för det var något som ingen ifrågasatte. Läkarens rekommendation var att jag skulle vila och göra saker som var roliga och fick mej att skratta. Men jag hittade inget som var skoj och definitivt inget som fick mej att skratta, jag ville bara sova. När barnen var borta kunde jag sova dygnet runt om jag fick, och det skulle ta tre år innan jag orkade vara vaken en hel dag. Då kunde jag helt upplösligt inte sova middag och undrade vad det var för fel på mej  :-)

Jag fick en samtalskontakt på vårdcentralen och det var väldigt bra. I nästan två år pratade vi om min prestationsångest, självkänsla, självförtroende och en massa annat. Jag insåg att det var upp till mej att förändra mitt liv till det bättre och att det var dax att göra en del val. Val som skulle bli både jobbiga och obehagliga. Jag var tvungen att välja bort vissa relationer och bekantskaper, såna som tog för mycket energi av mej men inte gav något tillbaka. Jag var tvungen att syna mej själv in i minsta skavank och förändra de bitar som jag inte gillade med mej själv. Å till slut blev jag min egen bästa kompis. Till slut kunde jag acceptera mej själv som jag var med fel och brister. Till slut kunde jag respektera mej själv och ge mej den respekt som jag faktiskt förtjänade. Med små myrsteg byggde jag upp en ny relation till mej själv och snart även till andra. Jag hade lärt mej att lyssna inåt och vågade säga nej.

Det tog mej 6-7 år att bli människa igen och det gav många sviter och ärr. Jag kommer aldrig mer att kunna jobba heltid, det orkar inte min hjärna. Jag har förmodligen fått sömnapnén pga utbrändheten och man vet inte om jag någonsin kommer att bli av med den eftersom det är signalen till hjärnan det är fel på. Å sover man inte så orkar man inte, det har jag accepterat. Jag klarar inte stress och blir det för rörig kan jag inte ta in allt som händer. Jag kan fortfarande prata andra språk men inte längre läsa en kortare text på tex engelska. Bruksanvisningar är bara att glömma. Numera åker jag tåg helt obehindrat och klarar flera möten per dag, men jag måste hela tiden ha i beredskap att det tar stopp lite då och då. Blir jag upprörd eller arg så somnar jag direkt efter urladdningen. Förmodligen har jag även fått fibromyalgi av utbrändheten och det är tydligen inte särskilt ovanligt.

Så här sitter jag 44 år gammal. Jag kan aldrig mer jobba heltid, jag har ont dygnet runt och är oftast trött. Men idag är jag lycklig! Jag har papper på min trötthet, en diagnos som bevisar att jag inte är lat. Det betyder hur mycket som helst och iom att jag fick diagnosen mår jag 300% bättre! Å nu när jag vet att jag faktiskt är trött och inte lat, så kan jag välja att ta en tupplur istället för att vika tvätt eller göra något annat nyttigt. Min omgivning accepterar hur det är och hjälper mej om jag ber om det. Martin hjälper mej utan att jag ber om det och beordrar mej ibland att gå och sova.

Så jag har ändå haft tur. Jag har nästan aldrig blivit nonchalerad av sjukvården, även om en av  läkarna sa att det är vanligt att vara trött och att försäkringskassan slängde ut mej efter ett par år. Men det känns ändå fjuttigt i sammanhanget när jag vet hur många andra blivit behandlade. Å nu får jag ju all hjälp jag behöver, även om jag inte kommer be om någon hjälp av försäkringskassan. Jag får helt enkelt acceptera att jag inte kan jobba mer än jag gör och därför anpassa mej efter den inkomst man får då. Jag har ett bra liv och lever idag precis som jag vill göra. Men jag kommer alltid att ha det här i bagaget och jag kommer aldrig att bli helt frisk. Men det har jag accepterat, det blir lättare då.