måndag 12 augusti 2013

Viktigt om vikt... lååångt!

Jag jobbar ju som ni vet på Viktväktarna och lever faktiskt helt och hållet som jag lär. Jag har (i stort sett) levt efter   Viktväktarnas program sedan jag skrev in mej i augusti 2000 och tycker inte det är något konstigt med det.

VV´s koncept är ju egentligen det där grundläggande som vi lärde oss i lågstadiet; tallriksmodellen och kostcirkel. Det där som vi egentligen vet men kanske "glömmer". Ett sätt som inte är någon diet och som man faktiskt kan leva efter år efter år. Inga konstigheter.

De allra flesta av oss har något att skylla på för att rättfärdiga vår övervikt. Det kan vara att det är sommar och då ska man "unna" sej. Det kan vara att det är jul och då ska man ju träffa släkten och "unna" sej. Alltid finns det undanflykter och ursäkter och ju längre tiden går desto fler blir ursäkterna och kilona. Å det spelar ingen roll att man får elaka eller ens omtänksamma kommentarer, en förändring måste komma inifrån en själv. Det är JAG som måste komma till ett beslut och sen ta tjuren vid hornen och börja jobba!

Jag brukar säga att man alltid har ett val. Man väljer faktiskt själv hur man ser ut och vilken väg man vill gå. Det är ett jävla hästjobb att gå ner i vikt och jag väljer själv när jag ska ta tag i det och i vilken takt det ska gå. Jag väljer också själv hur stora förändringar jag vill göra i mitt liv för att nå mitt viktmål. I mitt fall gjorde jag alla förändringar jag kunde från början och gick ner ganska snabbt i vikt. Men sen kommer hindren... å det är då det blir besvärligt. Jag gav mer eller mindre upp och kilona kom tillbaka.

Det är i teorin inget svårt att gå ner i vikt, det är liksom vetenskap; energi in - energi ut. Det är när problemen hopar sej och nedgången stannat av som det blir knepigt. Att orka upp på banan igen när man varit sjuk, att hålla fast i den nya livsstilen när det är semester eller att orka äta bra mat när man skiljer sej. Enligt mej är knepet till en lyckad viktnedgång; att stå ut! Att acceptera att livet går upp och ner och att man inte kan vara på topp jämt. Att acceptera att gå ner 5 kg, sen upp 2 för att ta 5 till ett halvår senare. Att inte ge upp!

Jag tror inte på dieter där man utesluter det ena eller det andra och det är för att jag tror att kroppen behöver alla näringsämnen och vitaminer som finns. Dessutom skulle jag inte kunna leva resten av livet utan tex potatis eller bröd. Operationer är en annan lösning, som jag är ok med om och när den använts på "rätt" sätt. Operation är ingen enkel utväg, det är trots allt en operation som begränsar livet. Och jag tror att många skulle kunna gå ner på egen hand om de bara hade tålamod och stod ut i längden. Jag har ju ändå sett hur min Martin gått ner 60 kg... jag vet att det går. Med rätt hjälp, tid och tålamod så vet jag att det går. Som sagt; jag är inte emot... så skriv inga arga kommentarer nu  :-)

Det som stör mej lite just nu är just det här med sommarursäkter. Att man "måste" dricka ett glas vin varje gång man tänder grillen, vilken för många verkar vara varje kväll på semestern. Eller att man ska "unna" sej lite extra eftersom det är sommar/semester. Å man säger det nästan alltid med ett fniss... Visst kan man väl ta ett glas vin, men skyll det då inte på sommaren eller semester utan på att det är gott och ni vill ha ett glas. Att stå för sina val är det första man måste göra när man blir vuxen, har jag hört... Jag dricker iofs inte särskilt mycket vin, men jag älskar godis och det äter jag med gott samvete någon gång i veckan. Jag skyller inte på något, jag bara äter - för att jag vill.

Om du har en övervikt som du vill göra något åt, så är mitt förslag att du ställer dej naken framför spegeln. Granskar nog det du ser, tar fram måttbandet och noterar dina mått över hela kroppen och sen lovar dej själv att ta hand om kroppen du bor i. Du har bara en! Sätt ett rimligt mål, men ingen tidsplan. Sikta på tex översta BMI och strunta i målvikten så länge. Skriv gärna ner det du önskar, som ett kontrakt med dej själv. Prata sedan med familjen och dina vänner och be om hjälp! Be dem att dra med dej ut på promenader, att inte komma med godis/kakor/bullar mm om du inte själv ber om det. Säg att detta är för din egen skull och om de älskar dej så måste de acceptera att göra detta för din skull. Som anledning kan man säga att det är för att man vill bli friskare och leva längre, vem kan säga emot det? De "vänner" som tycker att du begär för mycket och riskerar att bli tråkig - är inte dina vänner! De bryr sej faktiskt inte om din hälsa och kanske borde strykas i telefonboken.

När du lagt grunden är det "bara" att sätta igång. Antingen på egen hand eller tex hos Viktväktarna där både kunskap och stöd finns. Ta sedan ett hekto i taget och stirra dej inte blind på kilon och veckor. Ett hekto i veckan är 5 kilo om året (en storlek) och det kräver ingen större omställning av livet och är bättre än att gå upp lika mycket. Det är så man måste se det; ett hekto ner är kanske inte så mycket, men bättre än ett hekto upp. Allt måste inte gå så fort, det finns det så mycket annat som gör... Å när viktminskningen går långsamt hinner både knoppen och huden med, så fördelarna är faktiskt många mot att skynda på.

Visst är det skittråkigt många gånger och man vill bara sätta i sej en hel pizza och vräka i sej en påse chips. Men så gör det då! Det kan till och med vara så att det sätter fart på magen och ger dej en skjuts på vågen. Det är helt ok, om det händer då och då... inte varje vecka! Jag lever strikt i kanske 4-5 veckor, sen flippar jag ur och äter vad jag vill under någon eller ett par dagar. Oftast blir det ett plus på vågen, men jag vet ju varför. Och jag bara kör upp på banan igen direkt, så är det ju ingen fara. Det är därför jag kan leva så här resten av livet. Om jag sköter mej 45 veckor av årets 52 så är det helt ok. Jag kan fira födelsedagar och ha semester utan att vara supersträng mot mej själv och få ett tråkigt liv. Jag kan spåra ur. Det är därför Viktväktarna program funkar så bra, det är utformat efter helt vanliga människor - såna som du och jag.

Så gör som jag och ta tag i vikten, ett steg i taget och som sagt; låt det ta tid! Mina 10,4 kg har den här gången tagit 29 månader... det är inte ens ett halvt kilo i månaden. Men nu är jag normalviktig och planen är att jag ska förbli det. Utan piller, pulver, dieter eller andra konstigheter. Med koll på maten och tålamod, så klarar alla detta. Du också!

Vi bor i vår kropp och om den inte håller... var ska vi då bo?


10 kommentarer:

  1. Tack!
    Detta var precis vad jag behövde läsa!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Va bra!
      Berätta gärna hur det går för dej :-)

      Radera
  2. Mycket lärorikt och inspirerande skrivet!

    Jag ska ju inte gå ner i vikt, men gillar inte fikabröd. Trots detta så propsas gärna på att jag ska ta av den och den sorten. "Men, du som är så smal..." Men, jag avstår ju inte, tycker inte om!
    Jag har börjat ta med eget sockerfritt, äpple eller nåt. Älskar frukt och grönt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har en teori om varför folk vill att man ska äta och det är för att då kan de själva ta en bit (eller två) utan dåligt samvete...

      Radera
  3. Ett mycket bra inlägg

    SvaraRadera
  4. Svar
    1. Tyvärr är det ju väldigt sant...

      Radera
  5. "Vi bor i vår kropp"

    Ack så sant! Kram ♥

    SvaraRadera

Jag blir så glad av ett litet fotavtryck: