Så var vi bara tre...

Tiden går så fort...

Så har sonen fått nycklarna till sitt radhus. 18 år gammal och husägare, inte illa. Men han är ju inte
hemma än, utan fortfarande på Öland och jobbar så han har inte ens fått känna på nycklarna än. Det har däremot vi gjort  :-)

Både igår och idag har vi kört grejer till huset som ligger ca 1 mil bort. Så nu är han utflyttad från sitt rum och vårt hus, och nästan ur vårt garage också. Visst kunde man väntat tills han kom hem, så han fått göra det själv. Men jag ville ha utrymmet och då blev det så här.

Igår var det mest blandade grejer som körde dit, det där som stod ytterst och som man packar ner sist. Idag blev det nästan allt det andra plus några blommor som jag delat på och planterat om. Han vill inte ha blommor, men i sovrummet är det bra för luften om man har lite grönt så det fick han även om det kom lite protester. Dessutom letade jag rätt på kartongen med lakan och bäddade hans säng. Vi vet ju inte vilken tid på dygnet han kommer hem och då kan det vara skönt att bara slänga sej i sängen och sova.

Vi tog också med oss såna där grejer som han själv förmodligen inte skulle tänkt på och som också kan vara bra att ha på plats om han kommer en konstig tid på dygnet; nämligen toapapper... Så nu kan han både sova och gå på toa, men mat och frukost får han fixa själv. En grill har han och allt annat som behövs för att äta, det är lixom bara maten som fattas  :-)

Så nu är vi alltså bara tre. Kvar är Martin, jag och Senior som vi hoppas snart ska hitta en lägenhet som han vill ha. Vi har redan märkt av en ganska stort förändring både när det gäller pengar och ordning... det är Herr "Dropp-teknik" som flyttat... saker byter inte alls plats i samma utsträckning som tidigare. Matkontot har blivit mellan 1000 och 1500 kronor mindre per månad, han äter ju ganska mycket den där simmaren... Åsså har jag fått ett eget rum, som jag iofs delar med datorerna, men som jag kan rymma till när jag vill sova ensam. Det är ljuvligt att ha ett extra rum så där när det behövs lite lugn och ro.

Men visst blir det lite tomt också, min bebis har ju flyttat! Den person som förmodligen känner mej bäst av alla bor inte här längre. Men han finns ju kvar!!! Bara ett samtal bort!!! Han kommer nog sakna Baileys och komma hem alldeles frivilligt då och då, annars får jag väl locka hem honom med favoritmaten  :-)

Nu börjar ett nytt liv för oss alla, spännande...