måndag 25 mars 2013

Att slå ett barn

Jag har mängder med idéer till inlägg i skallen, men allt kändes plötsligt oviktigt när jag kom till tingsrätten för att tjänstgöra idag. Dagens första förhandling handlade nämligen om barnmisshandel. Utan att gå in på detaljer, för det får jag ju inte, så måste jag ändå få skriva av mej om mina funderingar kring detta.

Ett barn som blir slagen från början och även ser sina syskon bli slagna måste ju se detta som något normalt och ett sätt att kommunicera. De får en mysko syn på våld och måste ju få väldigt svårt med konflikthantering och problemlösning. Att de blir "bråkiga" och slåss med sina "kompisar" är väl inte så konstigt? Det vet ju inget annat sätt. De har ju blivit lärda under hela sitt liv att det är så man tillrättavisar och löser en situation. Kan man på något sätt ändra tankesätt hos någon som vuxit upp på detta sätt? Kan en sån person någonsin känna sej helt trygg?

Att sitta och lyssna på ett litet barn som berätta hur han eller hon blir slagen hemma är en plåga. Att höra om bälten, piskor, tillhyggen, knytnävar och skador. Hur den lilla människan tycker att "ett slag med en hand gör inte särskilt ont, det är värre när det är med en slev"... då skär det i hjärtat och strupen snörper ihop sej.

Hur ska man kunna trösta, lindra och mildra den smärta som det här barnet lever i? Vad kan jag göra? Jag kan inte ens föreställa mej hur man mår när man blivit utsatt för misshandel under hela sitt korta barnaliv. Kan man lita på en enda människa? Om inte är trygg i sitt hem, var är man då trygg?

Jag vill bara öppna min famn och ta barnet i knät och krama länge länge. Är det konstigt att jag vill öppna familjehem för att kunna ta hand om de här barnen och ge dem en trygg miljö. Det finns så många barn som behöver hjälp och vi kan alla dra vårt strå till stacken för att hjälpa dem. Jag vet vad jag vill göra. Vet du hur du ska hjälpa eller skjuter du ifrån dej den obehagliga tanken?



12 kommentarer:


  1. Ett barn som blivit misshandlat av sina föräldrar får senare svårt att lite på vuxna, de tror det är deras eget fel att de blev slagna... Så de lever i skam och skuld tills de förstår att de är offer för ondsinta, sjuka människor.... Det viktigaste för dessa är att få hjälp att inse att det inte är deras fel, sedan måste de ha en kärleksfull omsorg långt efter...

    Jag kan bara ana vad du fick höra idag, det är svårt att släppa, det biter sig fast i en och hjärtat brister....

    Stor kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag brukar kunna skjuta det ifrån mej, men idag gick det bara inte...

      Radera
  2. Svar
    1. Det är väl iofs en ganska bra reaktion...?

      Radera
  3. Usch, jag ryser i hela kroppen. Jag kan inte förstå att man kan göra så mot sitt eget barn, sitt eget kött och blod. Jag försöker nog inte tänka så mycket på det, även om man vet att det förekommer så har man så svårt att förstå det, men skulle jag se något eller misstänka något skulle jag ju givetvis agera.
    Jag tyckte om din idé och att det är en bra vision du har. Önskar dig alla lycka.

    Ps. Det var jätte kul att träffa dig med på bloggminglet, hoppas vi ses flera gånger :-D

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror inte att man förstår hur illa man gör utan ser det som en uppfostringsmetod. Kanske för att man själv blivit uppfostrad så?

      Klart vi ses fler gånger :-)

      Radera
  4. Förmodligen missbruk eller hemskt störda människor vi i samhället har i allt för många år satt dom vuxnas behov.krav, självförverkligande framför barnens väl och ve och om barn väl tas omhand verkar ju i många fall kontrollen över om dom fått det bra utebli FY,FY fy förstår att det är jobbigt kämpa på

    SvaraRadera
    Svar
    1. De som slår är helt vanliga människa, som du och jag, tyvärr... Kontrollen av familjehem borde vara bättre, det har du helt rätt i!

      Radera
  5. Jag har personliga erfarenheten av det här och det gör mig ont i hjärtat att se barn fara illa. Jag tycker din vision med ett familjehem är fantastisk. Måste erkänna att jag inte riktigt hur jag på bästa sätt stöttar dessa barn, men jag har en egen vision om att, när jag blir färdig barnsjuksköterska och antingen jobbar på BVC, skolhälsovården eller på sjukhus, kunna hjälpa barn ännu mer.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ett enkelt sätt att hjälpa är att bli kontaktperson. Att träffa en utsatt människa någon gång i veckan eller månaden, fika, shoppa eller gå på bio. Det enda det kostar är ett par timmar i ens liv.

      Radera
    2. Hur blir man kontaktperson? Är det via kommunen, eller BRIS eller hur funkar det?

      Radera
    3. Ring till kommunen och be att få prata med en handläggare som har hand om kontaktpersoner. Ni träffas och du får vet vad som gäller för just din kommun. Uppdraget är arvoderat på olika sätt, beroende på om du ska lämna in kvitton och få ersättning för utlägg eller om detta ingår som en merkostnad som i mitt fall. Efter ett tag får du förslag på personer som behöver ditt sällskap, som du får träffa och känna på lite. Härligt att du ens vågar tänka tanken! Lycka till!

      Radera

Jag blir så glad av ett litet fotavtryck: