Fd Ensamma Mamman: Buen Camino!

torsdag 27 december 2012

Buen Camino!

God morgon, mitt namn är Gerd, kanske mera känd som Geddfish från dåvarande ExpressenBloggen.

Jag har fått förfrågan om att gästblogga här hos fina Marléne, som jag träffat IRL, och då valde jag att skriva lite om El Camino, The Way eller der Jakobsweg, som betecknar den franska pilgrimsleden till Santiago de Compostela i Galicien.

Hela leden är 80 mil lång och sträcker sig från St-Pied-de-Port i Frankrike, över Pyrenéerna och in i norra Spanien och västerut. Ja, man kan fortsätta ända ut till Världens ände, Cape Finisterre (på galiciska Cabo Fisterra), då får man lägga till ytterligare 8 mil.

För att göra en lång historia kort, så beslöt jag mig redan i februari i år för göra "en inre resa" med att vandra de sista 11 milen från Sarria till Santiago de Compostela.

För att kunna åtnjuta härbärgen och måltider lite billigare, så måste man ha ett pilgrimspass, ett Credencial, som stämplas vid varje uppehåll. Och för att få det åtråvärda certifikatet, Compostela, måste man ha fullgjort minst 10 mils vandring och det löses då in på Pilgrimskontoret vid slutmålet.

Jag planerade hela våren och sommaren, tränade och var gramjägare av lätt utrustning. Skötte om mina fötter hos fotvårdsspecialisten. Så den 13 oktober var det dags att angöra resan, tillsammans med en grupp från kyrkan. Jag kan inte säga att vi gick i grupp, man gick två och två i sin egen takt, jag gick mestadels själv, eller tillsammans med andra från hela världen. Ena dagen pratade jag engelska, andra dagen tyska.

Kom lätt i samspråk med andra en stund, kände stor trygghet, alla hjälpte alla och hälsningsfrasen var ”Buen Camino!” d.v.s. God vandring!

Hygienen är A och O, men jag säger det, inte utan min vägbeskrivning med de flesta härbärgen, mina stavar, regnställ, halstabletter (russin, nötter), vattenflaska och pannlampa!

Visar här kort på alla fem härbärgena. Alla med olika karaktärer, men rent och snyggt. Fyra nätter hade vi hotell, ett i början, ett i mitten och två i slutet.

Sex dagars vandring à ca 2 mil om dagen. Hälften i regn och rusk, resten i flödande sol. Ja, det var en helt underbar känsla att vandra in i staden! Man blir lite åt det religiösa till så här i juletid, jag sökte ju upp härbärgen att sova i, precis som Josef och Maria. Använde mina apostlahästar och levde billigt.

Leden är märkt med gula pilar och på en del stenar står det ingraverat hur långt det är kvar till Santiago de Compostela. Leden är av varierande karaktär, allt från asfalt till grusväg och t.o.m. gyttjiga stigar i skogen. Ibland bar det mycket brant uppför, de två första dagarna var mycket ansträngande. Det var då jag lade ifrån mig den tunga ryggsäcken och skickade den med servicebil fortsättningsvis. Kostade bara 27 kronor, det var värt guld, jag klarade mig gott med den lilla ryggsäcken.

Väl framme i staden umgicks gruppen lite mera. Vi hade hyrt in oss två nätter i ett nyrenoverat gammalt kloster tillika prästseminarium 100 m från den mäktiga katedralen. Jag gick på pilgrimsmässa i katedralen både lördag och söndag, och den sista dagen fick jag vara med om att det stora rökelsekaret igångsattes. Butafumeiran, som det kallas.