Så svårt ibland

Vi har ganska många ungdomar som går hos oss. Man får gå på Viktväktarna som ung om man går tillsammans med en förälder och har intyg från skolläkare. Vi har även många par och hela familjer hos oss och det kanske beror på att vi är ett par, jag vet inte... Hur som helst så är det väldigt roligt att vi har så pass blandade klasser som vi har. Det ger en helt annan atmosfär än när det enbart är medelålders kvinnor i lokalen. På våra klasser är det högt i tak och det blir ofta väldigt bra diskussioner.

Igår tog den glada stämningen ganska abrupt slut när en av våra väldigt unga tjejer fick ett litet plus på vågen och låste in sej på toaletten. Först försökte mamman få ut henne, sen försökte bästa kompisen och även dennes mamma. När Martin började lektionen hade jag tid och sa till de andra att gå in och lyssna medan jag pratade med henne. De andra hade stått utanför dörren och lockat, pockat och skällt. Jag sa att jag ville visa henne något och att jag vägrade prata med en wc-skylt. På någon minut hade hon öppnat dörren och vi kunde ha ett bra snack.

Problemet var att hon förväntat sej ett minus och då blev det där pluset ett slag i magen. Å andra sidan visste hon att hon inte hållit koll på vad hon ätit och att det där pluset kanske inte var så konstigt. Men är man bara 14 år och har vägt in sej på nästan 100 kg som bara det var en stor chock för henne, så är det inte så lätt att handskas med sina känslor. Jag visade henne några andras viktkurvor, självklart utan att hon såg vilka de tillhörde och då kunde hon se att ALLA har ett plus nångång. Viktnedgången är inte spikrak och det kommer att komma fler plus för henne på vägen. Så är livet.

Vi pratade också om hur man kan hantera motgånger som är större än detta plus. Hon har ju lärt sej cykla en gång, inte gav hon upp för att det det var svårt eller för att hon trillade. Hon ska ta körkort och det är ju jättesvårt och hon kommer tappa modet många gånger och bli både ledsen och förbannad. Ska hon låsa in sej på toa varenda gång får hon inte göra annat. Då började hon skratta och jag fick en lång kram.

En så otroligt go tjej som vi verkligen vill göra allt för. Dessutom en aktiv tjej som gillar att rida, cykla, orientera och en massa annat. Just nu är hon lite för tung för att må bra, men det ska vi nog tillsammans kunna hjälpa henne med. Nu vet hon ju att vi finns där för henne och att man faktiskt kan prata med oss. Vi snackade i kanske 15 minuter och sen var hon ok, även om ansiktet var strimmigt av tårar. Hon har lovat att maila om det känns jobbigt och jag har lovat att finnas där för henne både på lektionerna och att svara på mailen så snabbt jag kan.

Det kan verkligen inte vara lätt att vara så överviktig i den åldern och se alla smala tjejer runt om sej i dagens modekrävande värld. Martin vet ju hur det är, han var väldigt ung när han vägde över 100 kg. Dit har hon inte nått och det ska vi tillsammans se till att hon aldrig gör! Jag hoppas verkligen att hon förstår att vi är att lita på och att vi vill hjälpa henne, men det tror jag att hon gör - för korkad är hon verkligen inte! En härlig tjej som är värd att må bra!

Jag tror ändå att jag nådde fram till henne, nästa vecka får vi nog svaret. Hon har iaf lovat att ha koll på maten och röra på sej så mycket hon orkar. Ska bli spännande att se resultatet nästa vecka och att se henne lite gladare.

Varför kan man inte hjälpa alla unga som har det jobbigt!!! Jag vill bara ta dem i famnen och krama dem hårt. Hålla om, skydda, hjälpa. Jag räcker inte till!!!