onsdag 4 april 2012

Vad är lycka?

Det finns så många klyschor, bla att man måste älska sej själv för att kunna älska andra... skitsnack enligt mej... och att alla strävar efter lycka. Men vad är lycka egentligen? Är det att vara lyckad på jobbet, ha ett hem att visa upp i tidningarna eller moderiktiga kläder? Inte för mej...

Jag tror nämligen var och en har sin egen lycka och att den är olika för alla människor. Men i botten tror jag att lycka egentligen handlar om harmoni. En känsla av att livet glider smidigt rakt fram utan så stora hinder eller gupp. En känsla av lugn lixom. Kanske en känsla som en del har för bråttom för att hinna känna av.

Jag tror att man till att börja med måste ha acceptans för sej själv. Att acceptera att det här är jag och jag är faktiskt helt ok med fel och brister. Jag vet om mina fel, jobbar på dem, men jag duger faktiskt som jag är ändå och skulle kunna vara min egen kompis. För mej tog det låååång tid att komma dit, sisådär 40 år... men nu kan jag ärligt säga att jag är ok. Jag trivs i mitt eget sällskap och gör så gott jag kan för att andra också ska trivas i min närhet.

Alltså: man behöver inte älska sej själv, men man måste nog trivas med sej själv och acceptera sej själv om man ska få harmoni/lycka i sitt liv. Jag är varken smal, snygg, rik eller särskilt lyckad som karriärmänniska, men jag är ok. Numera har jag också ett hem som jag trivs i efter alla renoveringar. Snart har jag även ett mögelfritt badrum  :-)

De människor som finns i mitt liv accepterar och respekterar mej precis som jag är, numera finns inga energitjyvar heller. Även om det finns några jag skulle vilja umgås mer med. Jag trivs bäst när almanackan är tom och solen skiner.

Så vad har jag gjort för att komma hit då? Hur gjorde jag för att bli harmonisk? Jo, jag började promenera och rensa! På promenaderna (som jag oftast tog ensam) funderade jag, jag tänkte och tänkte och medan jag tänkte tappade jag vikt och kände mej lite piggare och lättare. Jag hittade lösningar som jag vågade testa och som gav bra resultat. Jag vågade se mina fel och började jobba med dem. Jobbigt med nyttigt. Det tog många år, men nu känns det som jag är framme. Jag har sålt eller kastat bort halva bohaget och nästan allt onödigt. Jag har inte en enda prydnadsgrej, men några souvenirer och hemmet är numera ganska lättstädat.

Jag skaffade Baileys, han har betytt oerhört mycket! Han är den absolut bästa terapeut man kan ha och han tar inte ett enda öre betalt  :-)

Kan jag säga att jag är lycklig då? Njae... eftersom jag inte riktigt vet vad lycka är så vet jag inte. Men jag kan säga att jag är genuint harmonisk! Att jag numera trivs med mej själv och livet. OCH det har inget med Martin eller barnen att göra! Självklart är det trevligt att ha någon som älskar en och som man älskar tillbaka, men det är inte avgörande för att "bli lycklig". Det viktigaste är faktiskt JAG och innan man lärt känna sej själv och accepterat alla fel och brister då har man nog inte en chans att få den där lyckan... tror jag alltså. Vad tror ni?

.

2 kommentarer:

  1. Lycka för mej är se min friska dotter le och skratta, lycka att se henne växa upp och se hennes framsteg och hennes funderingar.
    Lycka att jag har en kille jag älskar och som älskar mej för precis den jag är

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tyckte också att detta var lycka när jag var i din ålder och mina barn var små. Å det var det! Då var detta min lycka. Men så här 20 år senare kan jag hitta lycka inne i mej själv, inte bara genom barnen och vetskapen om att jag älskar och är älskad. Jag tror att lyckan ändras med åren.

      Radera

Jag blir så glad av ett litet fotavtryck: