Anmäld förskola

En förälder i norra Botkyrka har anmält förskolan som hennes barn går på för bla misshandel av barnen, kränkning mm. Tv4 tog upp ärendet på nyheterna i morse och man kan säkert se det ikväll också. Tydligen har de två i personalen som är anmälda arbetat på förskolan i många år och inte bara behandlat barnen som skit utan även kollegor. Men varför har ingen sagt nåt? Att det är sant råder ingen tvekan om eftersom de erkände direkt när anmälan blev offentlig.

Jag har ju inte haft mina barn inom barnomsorgen, jag ville helt enkelt ta hand om mina barn själv. Det handlade inte om kvaliteten på barnomsorgen utan om egoism och magkänsla. Jag var nämligen helt övertygad om att mina ungar skulle må bäst av att få vara hemma på dagarna med mamma, pappa, mormor eller morfar. Svårare än så var det faktiskt inte. Ändå blev det väldigt svårt...

Klart det var kämpigt med ekonomin, men det kan man lösa genom extrajobb och ekonomisk tänkande. Kompisar till barnen var däremot inget problem alls! När andra föräldrar hörde att vi var hemma vågade de också ta steget och till slut var vi 5-6 familjer som träffades hos varandra eller ute i lekparken. Det svåraste var folks attityd. Vi fick höra en mängd glåpord och eftersom jag tycker ganska mycket gick jag ju även ut i media med min åsikt. För detta fick jag ännu fler påhopp och blev även mordhotad!

Med den erfarenheten skrev jag en kommentar på den anmälande förälderns blogg och bad henne att tänka på just detta med hotbilden kring dem som har en åsikt. Jag tycker förstås att hon gjort helt rätt, men att hon nu måste ta hand om sej och sin familj lite extra. För det är inte enkelt att tycka och sticka ut näsan, särskilt inte när det handlar om en så kontroversiell fråga som DAGIS! Man får helt enkelt inte säga något illa om barnomsorgen, för då är man tydligen emot allt och alla. Jag såg lite senare att hon nu har lösenord på bloggen och jag förstår varför.

Det är knepigt det där. Att just dagis kan vara en så känslig fråga. Men det kanske inte är så konstigt ändå... man lägger det mest värdefulla man har i händerna på någon annan och lixom hoppas att det ska gå bra... å sen har man inte särskilt mycket koll faktiskt. Säger man något negativt kanske det drabbar ens barn, det vet man ju inte. Som min Farmor sa: "det mest värdefulla sätter man på bordet" och så satte hon mej mitt på bordet  :-)

.